De som har följt med i Magdalena Ribbings frågespalt i Dagens Nyheter vet att det här med etikett inte bara handlar om vilka bestick och glas man skall använda till vad och vad som är korrekt klädsel vid olika bjudningar. Det handlar om hur man beter sig mot varandra i sociala sammanhang generellt. Och uppenbarligen finns det ett behov hos många att veta vad som gäller, och hur olika beteenden kan uppfattas. Det är mycket som är oroligt i samhället och i världen omkring oss nu för tiden. Då kan det finnas en trygghet i att upprätthålla stabilitet och respekt för varandra i de vardagliga och mindre sammanhangen.

För en tid sedan noterade jag på sociala medier att folk var arga på Magdalena Ribbing. Hon hade kommenterat en partiledardebatt eller dylikt. I egenskap av etikettexpert skall tilläggas. Rätta mig om jag har fel, men jag förstod det som att hennes uppgift var att bedöma hur partiledarna tog sig ut, och vilka signaler de sände. Jag har förgäves letat efter klipp på detta, så jag har själv inte kunnat göra en bedömning av ifall indignationen var rättmätig eller ej. Kontentan av det hela var i alla fall att kvinnorna (som vanligt) bedömdes mycket hårdare än männen, och att det nu är 2016 så folk får klä sig hur de vill.

Det sista är ett intressant påstående. Mest för att det inte spelar någon roll vilken tid vi lever i, så fort man lämnar sitt hem ingår man i en social kontext. Och ingen kan väl på allvar tro att vi människor har blivit så fullkomliga att vi slutat reagera på signaler andra människor sänder ut. Signaler som vi medvetet eller omedvetet genom vårt samhälle och vår kultur lärt oss att tolka. Däremot står det oss fritt att välja hur mycket vikt vi vill lägga vid detta, och att ha åsikter om hur vi kan förändra förlegade attityder, för självklart förändras de oskrivna reglerna med tiden och samhällsutvecklingen. Men jag skulle vilja påstå att det är mycket intressant att hobby-analysera offentliga personers val, eller icke-val, av yttre stil. Särskilt hos politiker, då det ingår i budskapet de säljer.

Det finns en myriad av seder och bruk och oskrivna regler. Det som komplicerar det hela ännu mer är när människor från olika kulturer möts i vardagen och inte förstår varandras motiv till att bete sig eller klä sig på ett visst sätt. Ribbing har noterat problemet, och tagit med de i Sverige vanligast förekommande minoritetskulturerna och hur de förhåller sig till olika ceremonier, umgängesformer, klädsel mm. Och om vi pratar integration, så borde Ribbings etikett vara en självklarhet i samhällsundervisning för invandrare. Här finns så många nycklar till det svenska samhället.

Boken är uppdelad i olika avdelningar som i sin tur har underavsnitt. Som exempel så har avdelningen ”Hemmavid” underavsnitten: nyfamiljer, samkönade par, barn, grannar och husdjur. I avsnittet om samkönade par tas frågan upp hur man gör med bordsplacering. En ganska udda fråga, men förmodligen sprungen ur människors rädsla att göra fel och förnärma det inbjudna paret genom felplacering. Man kan skratta åt den småborgerliga ängsligheten, men man kan också se det ödmjuka i att bry sig så mycket om att behandla sina gäster på ett respektfullt sätt, och att försöka förstå sådant som kanske är nytt för en.

Naturligtvis finner vi också avsnitt om dukning, inbjudningar, klädsel, gåvor och andra klassiska spörsmål angående vett och etikett. Ribbing förklarar dessutom bakgrunden till olika seder och bruk och ger därmed boken en kulturhistorisk dimension. Men det som genomsyrar hela boken är grundtankar om vänlighet, hänsyn och gemenskap. Oavsett om man bjuder in till något, själv blir bjuden eller träffas ute på lokal så är det gemenskapen som är viktig. Och för att uppnå verklig gemenskap kan man med fördel skala ned på inslag som kräver stor ekonomisk insats av deltagarna.

Det här är en bok som förtjänar en plats i bokhyllan. Inte minst för att den får dig att reflektera över vårt samhälle. Och alla som plötsligt pratar om svenska värderingar har redan blivit omkörda av Magdalena Ribbing. Här levererar hon en praktisk handbok i vilka förväntningar du kan möta när du interagerar socialt. Någonting som alla svenskar, nya såväl som gamla, kan ha stor nytta av.

Och vi får inte glömma den viktigaste regeln: det största etikettsbrottet av alla är att påpeka att någon annan begått ett etikettsbrott.

Similar Posts:

• När hemmet ses som restaurang
• Julklapp som ökar trivseln på jobbet
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Ta tag i det!
• Är det fint att kalla någon ”Din knickedick!”?

Linda Andersson Hafner delar nog inte den åsikten. Om man bjuder hem veganer på middag gäller det, enligt henne, inte bara att trolla fram en spännande veganmeny utan även att tänka på var man handlar middagsingredienserna och vad man har på sig:

Av hövlighet vill jag verkligen råda dig till att ta reda på varför dina gäster är veganer. Det kan nämligen styra lite vad man bör eller inte bör bjuda på. Det behöver ju inte vara väldigt komplicerat, men vet du att din gäst är vegan på grund av miljöskäl kan det vara extra bra att tänka närodlat, säsongsbetonat och så vidare. Skulle gästerna istället vara veganer av etiska skäl kanske du kan ta på dig de där skinnbyxorna vid ett annat tillfälle.

Här börjar det bli komplicerat tycker jag. Kanske inte om jag bjuder hem en person på middag, men om jag bjuder fler? Skall alla gäster intervjuas och jag och mitt hem helt och hållet anpassas efter mina gäster? Risken blir då att man istället för att bjuda hem dem man vill, börjar bjuda hem folk utifrån vad de äter. Där blir tanken med middagen som ett sätt att umgås helt förfelad. Dessutom tycker jag mig ofta höra att de flesta som väljer bort något ur sin kost tycker att det är ganska trist att ständigt få frågan om varför. Varför inte bara acceptera folks val av mat och sedan tillmötesgå dessa val efter förmåga? Närodlat och ekologiskt i all ära, men det är väl ändå inget man kräver när man blir hembjuden till någon?

Det andra stora problemet med den här kokboken är att den mest känns som en reklamkatalog för olika typer av substitut för animaliska produkter. Den som inte känner för att laga mat med ingredienser som heter saker som Oumph! har tyvärr inte jättemycket att hämta här. Längst bak i boken finns en genomgång, med produktbilder, av olika typer av veganprodukter. Det hjälper inte att Linda Andersson Hafner skriver att hon inte är sponsrad, det känns som reklam.

Nåväl, recepten då? Boken är uppdelad i kapitlen Förrätter, Varmrätter, Efterrätter och Brunch. Några få recept utan substitut hittar jag och sätter ihop en trerättersmeny att pigga upp en grå tisdag med. Till förrätt Rawfoodtorn. Riktigt gott! Till huvudrätt Black Pepper Tofu. Gott det också, och jag kommer absolut återanvända det sättet att tillaga tofu i andra recept. Till efterrätt Kokoschiapudding med bourbonvanilj. Oätligt, vi åt en tesked var och sedan fick resten gå i soporna.

Så är det här en bok för den som har bjudit hem veganer men är ovan vid att laga vegansk mat? Jag skulle säga nej. Det är snarast en kokbok för den som redan är inbiten vegan. För den som tänker ”Hjälp!” när han eller hon bjudit hem en vegan rekommenderar jag istället någon kokbok av Anna Bergenström. Där finns massor med vegansk mat att välja på. Mat som dessutom är så okonstlad att man lätt kan bjuda även icke-veganer på den. Överhuvudtaget önskar jag en mer okonstlad inställning till vegansk mat eftersom vi gemensamt behöver dra ned på köttätandet. Jag tror att det lättast görs genom att inte konstig-göra vegansk mat så fasligt.

Similar Posts:

• Introduktion till vegovärlden
• Vardagsvego
• Inga konstigheter, bara godsaker
• Snabb vego som inte kompromissar med smaker
• Smarta klassiker

Kan man säga åt sin kollega att stifta närmare bekantskap med en deodorant? Eller är det bättre att tiga och lida? Måste man redogöra för alla varför man väljer alkoholfritt på firmafesten? Kan man avstå från att vara med på insamlingar till presenter åt personer man inte kommer överens med? Får man ta med sig barnen till jobbet och vad ska man tänka på om man gör det? Kan man säga åt kollegan som har tagit med sig sin sjuka treåring att man faktiskt har annat att göra än agera barnvakt? Hur gör man på en anställningsintervju? Ska man ta i hand först eller vänta på intervjuarens initiativ? Är det okej att följa upp intervjun med ett telefonsamtal? Vad svarar man egentligen på frågan: ”Varför vill du sluta på din nuvarande arbetsplats?”

Dessa är bara en bråkdel av de frågor som får svar i Magdalena Ribbings nya bok. Med säker hand lotsar hon läsaren genom den snåriga djungel mänskliga interaktioner kan vara. Man kan läsa den från pärm till pärm, eller som ett uppslagsverk. Boken är indelad i tio kapitel med rubrikerna: direkta kontakter, indirekta kontakter, lojalitet, representation, personalfest, kläder, störningsrisker, början och slut, relationer och utländskt besök. Den är pedagogisk, lättläst och har en vänlig ton. Minst ett exemplar borde finnas på alla Sveriges kontor, för det är just kontor boken handlar om. Andra arbetsplatser har sina egna utmaningar.

Den enda fråga jag saknar svar på är: Kan man ge sina anställda boken i julklapp eller faller etikettböcker under samma kategori som pik-gåvor i stil med oönskade gymkort, deodoranter och näshårstrimmers? Inget ont om dessa produkter, men det kanske inte är något man köper om mottagaren inte uttryckligen har önskat sig det. Man vill ju inte begå ett etikettsbrott.

Similar Posts:

• När hemmet ses som restaurang
• Egenvärdet av hyfs och stil
• Vuxenmobbing och våldsmonopol
• Städerskans krisrapport
• Positivt och trevligt, men funkar nog bäst på jobbet