Sedan dess har det kommit flera böcker av Auster där han söker komma underfund med vem han själv var som barn och yngling och hur det format honom som människa, man och författare. Ungefär i den ordningen också. Senast gjorde han det i Winter Journal (Vinterdagbok, 2013) där han framför allt tar sin utgångspunkt i kroppen och dess upplevelser.

Nyutgivna Rapport från Insidan lanseras som en fristående tvillingbok till Vinterdagbok. Men istället för kroppen är det de inre upplevelserna som ska avhandlas.

Boken består av fyra sins emellan helt olika delar. I den första, som delar namn med boken, skriver Auster om sin barndom i New Jersey, hur olika upplevelser påverkar honom. Inte minst intresset för baseboll och film. Men också ett gryende medvetande om de ras- och klasskonflikter som blev allt mer påtagliga i det amerikanska samhället under 50- och 60-talet.

Den här delen är också den bästa. Han fångar den existentiella känslan av främlingskap inför världen med ett språk som (i Austers svenska husöversättare Ulla Roseens tappning) flyter fram som en obeveklig men stillsamt flödande flod.

Då och du kunde du utan synbar anledning plötsligt tappa kontakten med vem du var. Det var som om den varelse som bodde i din kropp hade förvandlats till en bedragare, eller rättare sagt till ingen alls, och medan du kände hur ditt jag sipprade ut ur dig gick du omkring i en känsla av häpen upplösning, osäker på om det var igår eller i morgon, osäker på om världen framför dig var verklig eller någon annans fantasiprodukt.

Barnet Paul Auster ger känslan av detta mentala flykttillstånd ett namn: ”förvirrad”. Ännu idag, när författaren närmar sig de sjuttio kan han med några års mellanrum känna detta tillstånd. Nu ser han det som en repetition av sin egen död, ett sätt att få reda på vad som sker med honom när han försvinner.

Auster skriver illusionslöst om sin olyckliga familjs upplösning som driver systern in i galenskap och han själv till ”en man som har tillbringat större delen av sitt liv med att sitta ensam i ett rum.” Se där en vacker beskrivning av vad en författare är!

Tyvärr tycker jag inte att resten av boken håller vad denna inledande essä lovar. Den nästa delen består av två längre resuméer av två filmer som gjorde stort intryck på den unge Paul: The Incredible Shrinking Man (I skräckens klor) från 1957 och I Am a Fugitive from a Chain Gang (Jag är en förrymd kedjefånge) 1932. Båda filmerna handlar om män som oförskyllt blir offer under otursamma omständigheter.

Referaten blir som ett slags noveller, fast utan gestaltning, och jag kan inte låta bli att tänka att de känns lite inslängda i boken utan att riktigt kunna motivera sin plats där.

Den tredje delen, Tidskapsel, består av brev som Auster i tjugoårsåldern skrev till sin blivande hustru, författaren Lydia Davis, företrädesvis från sin tid som student i Paris. Anspråken är inte så sällan ganska pretentiösa.

En gång ville jag leva med ryggen vänd mot samhället. Nu inser jag att det är omöjligt. Även samhället måste mötas – inte med kontemplationens renhet utan med avsikten att handla. Men handling som emanerar från en moralisk hållning skrämmer ofta folk … därför att den inte verkar ha en entydig överensstämmelse med sin avsikt.

Och här måste jag erkänna. Jag har läst alla Austers romaner och även om jag tycker att han ganska ofta upprepar sig vad gäller motiv och att han ibland skriver in sig i återvändsgränder som han inte riktigt kan ta sig ur med hedern i behåll så tror jag aldrig att jag har haft tråkigt när jag läst honom. Det har jag nu, när jag tvingas läsa den unge Austers brev. Visst, det kan vara intressant i sig att läsa om en ung mans sökande efter en identitet, men om nu den vuxne författaren är en utsökt stilist, varför läsa den yngre versionens mer valpiga texter? Nej, jag kan inte riktigt uppbåda tillräckligt med intresse.

Den sista delen består av bilder som tjänar som bokstavliga illustrationer till de tre essäerna. Bilder på basebollstjärnor, ur filmerna som refererats, platserna som Auster varit på, och så vidare.

Så för att avsluta: mitt intryck av boken är därför splittrat. Som en rapport från insidan hur det var att växa upp under 50- och 60-talet i USA i en till stora delar dysfunktionell familj bildar den inledande texten och bilderna som hör till den en intressant historia. Det hade räckt med den.

Similar Posts:

• Memoarer i vintertid
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Ett liv som hund
• Oförglömliga karaktärer
• Vad jag saknade

Denna vecka börjar med att Björn skriver om Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen – en orgie i våld, porr, nazism och hembygdsromantik som med lite god vilja kan läsas som en anklagelseakt mot allt vad litteratur heter.

Jag har varit på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm och lyssnat på när Daniel Sjölin pratade med amerikanska novellförfattaren Lydia Davis. Det blev en intressant kväll som kretsade kring litteratur mellan hjärta och hjärna.

Mer författarscen får vi på tisdag när Anna Liv berättar om Kristian Luuks samtal med deckarförfattaren Åsa Larsson. Det blev ett samtal om hundar, vardagssex och det förra sekelskiftet.

Marie skriver om Lina Ekdahls Diktsamling. Kanske inte en recension i vanlig bemärkelse men ett försök att i tre punkter, illustrerade av dikterna i Diktsamling, förklara för dbc-läsaren varför hon tycker att Lina Ekdahl är en av Sverige viktigaste och bästa poeter idag.

Förutom detta blir det också recension av de erotiska novellerna i antologin HET, intervjuspecial med författarintervjuer och – som sagt – en hel del rapporter från bokmässan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!
• Fredag på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla
• Hon sätter samtiden under lupp

Hjärta gråter.
Huvud försöker hjälpa hjärta.
Huvud talar än en gång om för hjärta hur det lig-
ger till:
Du kommer att förlora dem du älskar. Alla kom-
mer de att lämna oss. Men till och med jorden kom-
mer att vara borta, en dag.
Då mår hjärta bättre.
Men huvuds ord stannar inte kvar länge i hjärtas
öron.
Det här är så nytt för hjärta.
Jag vill ha dem tillbaka, säger hjärta.
Huvud är allt hjärta har.
Hjälp, huvud! Hjälp hjärta.

Daniel Sjölin inleder samtalet med amerikanska Lydia Davis genom att citera en av hennes mest karakteristiska noveller, Huvud hjärta(Head heart) på engelska. Det är en snygg upptakt, en upptakt som säger något om vilken sorts författare Lydia Davis är. Hon är novellförfattaren som pendlar mellan hjärta och hjärna. Den som för fram hjärtats bedrövelser via en hjärnas mycket precisa, finurliga, till synes svala och ibland akademiskt avståndsskapande språk.

I distansen mellan intellekt och känsla har Lydia Davis hittat ett spänningsfält att utgå från i sina noveller. Hon berättar att hon först skrev mer traditionella noveller i Tjechov-stil, att hon arbetade hårt med att få till de där traditionella novellerna ända till en dag då det slog henne att hon faktiskt inte behövde skriva så. Det experimentella novellskrivandet blev förlösande för Lydia Davis och vägen fram till bland annat de egensinniga prosatexterna i samlingen Samarbete med fluga.

Båda föräldrarna Davis var författare och Lydia växte upp i närvaro av kreativitet och språkdiskussioner. Ett samtal om hur språket används var ständigt pågående i hemmet och gjorde att Lydia Davis och hennes bror tidigt blev medvetna om sin språkliga ”stil”. Medan andra föräldrar kritiserade barnens grammatik blev syskonen Davis istället ifrågasatta för vilka ord de använde och i vilka sammanhang. Samtidigt kände Lydia pressen från föräldrarna att fortsätta i samma spår, vilket gjorde att hon under många år inte alls tyckte om att skriva. I stället höll hon på med musik och spenderade timmar vid pianot. Det egna språket, lättheten och lekfullheten kring skrivandet, kom först senare.

Daniel Sjölin läser upp ett stycke ur en av de längre översatta novellerna i Samarbete med fluga – Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass. Det här en novell, menar Lydia Davis, som man antingen förstår eller inte förstår. Uppskattar eller inte uppskattar alls. Under min läsning av Samarbete med fluga i våras hörde jag troligen till den senare delen. I novellen utnyttjar Davis återigen mycket skickligt spänningsfältet mellan det torra akademiska och det hjärtskärande känslofyllda genom att ingående studera och dissekera en fjärdeklass brev till en kamrat som ligger på sjukhuset. Tidigare har jag upplevt denna novell som tröttsam och alltför finurlig, trots att jag annars brukar uppskatta språklekar och grammatiska undersökningar. Men med Sjölins läsning får den nytt liv. Nu kan jag höra tonen, skrattar åt det underfundiga och får en bild av den knastertorra person, som skulle kunna ligga bakom texten.

Liksom novellerna blir en spegel mot den person vars röst hörs i texten, blir de också ofta en spegel mot en själv, mot läsaren. Är det något speciellt med noveller som gör att de har den effekten, frågar Daniel Sjölin? På den frågan har Lydia Davis inget bra svar, men hon tror att varje försök att förstå någon annan återspeglas i en själv. Hon menar själv att hon är en väldigt tråkig person, en sådan som tycker om att undersöka detaljer. Som en flugas sätt att gnugga sina ben mot varandra, till exempel. I försöket att förstå flugan, och att beskriva detta med klinisk precision kommer hon åt det intressanta även i det allra mest tråkiga. Hon kommer ett steg närmare att förstå sig själv och andra, och låter till slut hjärtat lyssna på hjärnan.

Foto: Top-bild David Ignaszewski/KOBOY Bild th Theo Cote

Similar Posts:

• Brokigt och experimentellt
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga
• Ojämnt från Auster

Gränsen mellan offentligt och privat – en gräns som töjs allt mer såväl i litteraturen som utanför den och som tar form på olika sätt hos de fem författare som Astor valt att publicera den här gången. I Den gudomliga avbetalningen tecknar Chiara Valerio ett scenario där en kvinna, Anna T, väljer att investera pengar i ett par nya bröst som ska betalas av i slutet av varje månad, likt vilket hus- eller billån som helst. Situationen spårar dock ur när Anna T:s man förlorar jobbet och börjar spendera oproportionerliga summor på sprit. Ekonomin blir ansträngd, tillgångarna sinar och Anna T:s bröstavbetalning blir allt mer ohållbar och bisarr. Hur betala när det man investerat i sitter fastopererat på den egna kroppen? Chiara Valerios text bryter ut i kritik av ett låne- och konsumtionssamhälle där förutsättningarna för att kunna köpa och behålla såväl det nödvändiga som överflödiga blir allt mer absurda. Det är en text som kräver sin språkliga kyla och som då och då går över i en sorts samhällig ironi som Chiara Valerio behärskar väl.

I Antonella Lattanzis Katastrofen i Bari skildras vad som skedde i hamnstaden Bari den 2 december 1943 – det historiska bombanfall som beskrivs som Italiens egna Pearl Harbour, där verkningarna av senapsgas och tron på ett helgon kom att få betydelse många decennier efteråt:

Senapsgasen förenade sig med oljan som läckt ut från de tankfartyg som gått till botten eller brann. Havet fanns inte längre. Där var som en oljehaltig filt som kvävde sjömännen, som hade händer och fötter och en mun som skrattade. Ett giftigt moln steg upp uppåt, himlen försvann och med den månen, firmament och kärleksdikter, kyssar och allting.

Parallellt med krigshändelserna skriver Lattanzi också om en födelse. Ett barn, berättarjagets far blir till samtidigt som kriget förgör staden och med Lattanzis bitvis stramt rapporterande, bitvis poetiska språk blir detta till en novell med många lager att avtäcka.

Veronica Raimas Ärendet rör sig kring något mer vardagliga, men icke desto mindre komplicerade, händelser. Här handlar det om en ung författare, som någonstans mitt i ett bohemiskt romskt konstnärsliv börjar utföra olika tjänster åt sin grannfru. Med tiden blir tjänsterna allt mer avancerade och kommer tillslut att gå mot ett övertramp mot något till synes privat. Veronica Raima är skicklig på att gestalta såväl förhållandena i det unga, samtida Rom som människans tilltagande desperation och vad hon är villig att göra för konsten.

Ascanio Celestini bidrar med vad som egentligen är tre noveller i en bok – Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften. Han kallas på omslaget för experimentell och stilmässigt går mina tankar ganska snabbt till amerikanska Lydia Davis, vars noveller jag nyligen recenserade här på sidan. Av de tre novellerna är det Jag har ångest som berör mig mest. Här kommer Ascanio Celestini åt något av en kärnpunkt i det som är det offentliga vs det privata.

Ångest är en sak som sväller inne i huvudet,
det är som luften för en boll,
egentligen finns det bara ett tunt skikt av elastiskt gummi,
allt annat är luft.

Hur medicinerar man bäst mot något vars orsak inte går att hitta? Något som bara är där? En oro, så vag och obestämd att den lika gärna skulle kunna vara inbillning i den stressade sjukvårdens ögon. Det offentliga i Celestinis novell har inte tid för ångest. Ångesten tillhör det instängda, det privata. Den finns och den uttalas, men svävar ändå i ett obestämbart gränsland av osynlighet.

Min favorit bland de fem små Italienböckerna är nog ändå Giorgio Vastas Den enkla framtiden. Novellen är adjektivstinn, detaljrik, böljande och berättade på ett alldeles förtjusande sätt. Vi får följa en ung man under hans ettåriga civiltjänst på italienska konsumentverket, där han arbetar i stort sett ensam i en stor kontorsbyggnad. Dagarna spenderar han med att ta emot samtal från missnöjda konsumenter och passagerna däremellan är tid som ska fördrivas och förklaras. Den unge mannen har ingen klocka, och i civiltjänsten ingår fem timmars arbete om dagen, varken mer eller mindre. Under sin tid på konsumentverket kommer han också i kontakt med en mystisk kvinna, vars morgonrock har fläckats ner på ett tvätteri. Kontakten med kvinnan leder honom in i en föreställd historia knuten till morgonrockens förflutna som plagg och betydelsebärare.

Vastas novell är fascinerande i all sin poetiska långsamhet och säger något om hur arbetet ofta utgör själva definitionen för tid och vad vi gör med den. Den säger också något om hur gränserna för den professionella, arbetande människans tillvaro och engagemang kan lösas upp. Med sina 60 sidor är det den längsta av de fem novellböckerna och ett utmärkt sista nedslag i den italienska samtiden.

Similar Posts:

• Bilden av ett horn
• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• En hyllning till metamorfosen
• Medelmåttigt beskrivet Italien
• Noveller från Italien

Varieties of disturbance, som originaltitel är, säger mig något mer om läsupplevelsen av dessa varierande och mångfacetterade noveller än den översatta Samarbete med fluga, vilken är hämtat från titeln till en av de kortare texterna i boken. Samtidigt är det väl just vad flugan är – ett störningsmoment? Med den snett från sidan inkommande blicken och förmågan att bena upp sammanhang i stort och smått sammanfattar det ändå samlingen bra. Dessa texter hade kanske inte kommit till utan den där förmågan att lägga märke till flugan på långfärdsbussen och dess betydelse i den mänskliga vardagen.

Lydia Davis noveller har mycket olika längd, somliga är korta som dikter medan andra sträcker och broderar ut sig över ett större antal sidor. Och nej, det rör sig oftast inte om noveller i någon klassisk mening. Här finns mer än bara de komprimerade livshistorier och intensifierade, avgörande ögonblick som brukar karaktärisera novellskrivandet. Lydia Davis är experimentell – på gott och ont. Som mest experimentell blir hon i just de kortare, till formen lyrikliknande noveller jag nyss nämnde, samt på de ställen där hon med vetenskaplig exakthet staplar upp texten i vad som blir undersökningar eller korta avhandlingar. I ”Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass” går det torra undersökandet lite väl långt. Här studerar Davis brev från barn som skriver till sin klasskamrat på sjukhuset. Ur ett sakligt och grammatiskt perspektiv dissekeras barnens brev, med likheter och skillnader. Till en början är detta roande på ett språknördigt och ironiskt sätt, men ju längre in i texten jag kommer desto tröttare blir jag. Någonstans på vägen tappar finurligheten sitt sting och där andra av Davis noveller kan kännas aningen för korta för att nå djup, vill jag däremot skära ner denna. I den långa ”Helen och Vi: en närstudie i hälsa och vitalitet” blir jag däremot förtjust över den noggrannhet Lydia Davis använder när hon jämför två vitala, äldre damers livshistorier.

Överlag är det tonen och underfundigheten i Samarbete med fluga och andra noveller som gör mig irriterad och ofta gör att jag tappar engagemanget. Det finns en finurlighet som många gånger tar ut sig själv och skapar en distans till det lästa. Lydia Davis är uppenbarligen grammatiskt intresserad och språkligt lekfull; om hon skrev poesi skulle hon helt säkert kallas språkmaterialist, vilket får mig att tänka att det är synd att vissa av texterna inte har utvecklats mer åt det hållet. I ett poetiskt sammanhang, där den språkliga rösten kunde sväva mer fritt, skulle jag troligen ha lättare för det torra och avståndstagande.

Trots sin brokighet är Samarbete med fluga och andra noveller väl värd att införskaffa. Läs den för de fiffiga detaljerna och perspektiven, den språkliga leken och – inte minst – Davis ambition att vidga och utveckla novellgenren.

Similar Posts:

• ”Help, head. Help heart.” – Lydia Davis på Internationell författarscen i Stockholm
• Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga
• Ojämnt från Auster
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• På zoo kan man göra vad man vill och lite till