Bokens titel väcker intresse: Karta över Kanada. Varför heter boken så? Det finns ingen titelnovell. Boken inleds med ett litet anonymt citat: ”Det är alltid möjligt att dra sig/ en smula längre tillbaka.” Och citatet passar väldigt väl. Novellernas gemensamma linje är att de ofta innehåller tomrum, antydningar. Vi anar mycket som inte sägs ut eller som bara kort tas upp – såsom om berättaren vill hålla sig privat och lätt hemlighetfull.

Ofta är berättaren en man, såsom i novellen ”I ett jakttorn”, andra gånger mera anonym men också kvinnlig eller till och med i pluralis: ett de eller ett vi. Berättaren, berättarna kan vara yngre, äldre men alltid med levt liv bakom sig. Om det handlar om unga berättas novellen i ett sorts imperfekt. Ofta handlar det om ensamhet eller ett uppbrott, såsom i novellen ”Solens hundar”. Ibland skymtar bara något som måste ha hänt eftersom huvudpersonen är på resa eller är utkastad i en ny miljö. Miljöerna varierar: landsbygd i Norge, vid Limfjorden i Danmark, i London eller i amerikanska städer såsom Los Angeles, Boston eller New York.

Detaljrikedomen vad gäller miljöerna är fyllig; man ser simhallens tvättrum framför sig med de nakna kvinnorna, känner doften av klor och vattnets kyla i novellen ”Wild swims” eller Los Angelesgatornas udda existenser av narkomaner eller psykiskt sjuka i novellen ”Pershing squire”. Som läsare följer man tätt berättarens sinnesintryck och tankar.

Intrigen beskrivs knapphändigt, eller rättare sagt: den kommer fram med små medel, med få ord. Lite som på sidan om. I novellen ”Solens hundar” uttrycks handling, känslor och startpunkten med följande:

Den våren då Olavs och mitt förhållande började bli komplicerat, bad han mig komma till Kongens Have. Jag tog det inte lätt, bönföll honom men han ville inte. När juli kom hade jag blivit mager som en sticka ….

Bara det – inget mera. Men som läsare förstår man desto mera. Tomrummet ger läsaren möjligheter att själv tänka vidare eller inte alls. Så snyggt!

Det finns också ofta en sorts självironisk, distanserad humor i språket. Till exempel i novellen ”Manitoba” när den inflyttade äldre läraren reflekterar över sina grannar och deras tankar om honom:

Varje morgon drar han upp persiennerna. De unga lantarbetarna, som bor här och där i byn, skulle aldrig komma på idén att dra upp persiennerna. Det är kvinnans uppgift. Det är först när lantarbetarna får en flickvän som de dras upp. Men han drar upp själv upp persiennerna, så han är nog bög.

Efter läsningen vet jag fortfarande inte varför novellsamlingen heter Karta över Kanada… och det är ganska skönt. Novellerna är intressanta. Det finns något i dem som påminner mig om noveller av Lucia Berlin.

Similar Posts:

• Noveller om pojkar och män
• Noveller om oro och ångest
• Noveller om folk som känner varandra
• Den sista tiden
• Lugna kvinnor ger sig av

Nu har ytterligare ett urval noveller publicerats, Kväll i paradiset, tillsammans med Välkommen hem: en memoar med fotografier och brev, och det blir väldigt klart hur självbiografiskt hennes skönlitterära skrivande är. Faktum är, att vissa perioder får man här både skildrade i brev, i oförtäckt självbiografi och i skönlitterärt omarbetad form. I den första samlingen fanns en tydlig röd tråd medan det här är mer splittrat, även om allt hänger samman.

Det handlar mestadels om familjeliv med svårigheter. Personerna har olika namn och platserna skiljer sig men grunden är densamma, mestadels Lucia Berlins egen familj och liv. Och vilket liv! Alla flyttar, relationer, barnen, vännerna. Flykten. Rädslan. Lyckan. Svärtan. Mörkret.

Det är en oerhörd intensitet i allt hon är och gör, hon går alltid ”all in” och ett begrepp som halvmesyr är vilt främmande. Det är spännande tider, spännande människor. Kända musiker och poeter passerar förbi och det är tydligt att hon är en del av en era, samtidigt som hon inte förknippats med den på samma sätt. Hon är den som betraktar lite från sidan och först långt senare får sitt erkännande.

Hon är en fascinerande person, med en säregen styrka och förmåga att ta sig samman – och att sedan skildra detta. Även om det kostade på, vilket syntes tydligare i Handbok för städerskor men också genljuder här. Det kan vara svårt att minnas och ännu svårare att glömma, som för de två före detta fruarna till samma man som träffas och dricker och pratar och faller ned i det som varit.

En särskild uppmärksamhet ägnas platserna, städerna, husen. Hur hon slår rot för den kortaste av perioder och alltid är beredd på att fortsätta resan men hur allt finns kvar i henne. Det är hårt och svårt men samtidigt upplyftande på ett märkligt sätt, som i den långa lista hon skrev i slutet av 1980-talet, då hon fortfarande hade arton ställen kvar att bo på under sitt liv:

Problemen med alla hus jag bott i

Juneau, Alaska – En lavin samma dag som jag föddes, som utplånade en tredjedel av stan.
Deer Lodge, Montana – Ingen värme, bara ugnen. Jordbävning.
Helena, Montana – Flisor i källardörren. Snöstormar.
Mullan, Idaho – En flod precis utanför, för farligt att leka. Sovringsverk precis intill. Stanna inne. Översvämning.
Sunshinegruvan, Idaho – Lövtunna väggar. Mamma grät och grät. Kaminen rykte in. Laviner.
El Paso, Texas – Kackerlackor, mörk korridor, tre otäcka fyllon. Torka. Översvämning.
[---]
Corrales Road, Alameda, New Mexico – Inget rinnande vatten, ingen el, ingen toalett. Två blöjbarn.
Thirteenth Street, New York City – Fem trapper upp. Två barn, ingen av dem hade lärt sig gå. Snöstorm, alla gator avstängda, mirakel. Rothko.
Greenwich Street, New York City – Ingen värme efter fem på helgerna. Ungarna sov med öronmuffar och vantar. Jag hade fingervantar för att kunna skriva. Ovanför en skinkfabrik – tjugofem år senare luktar min W.H. Hudson fortfarande skinka.
Acapulco, Mexico – Smekmånad. Regn i tre veckor. Översvämning, dysenteri. Mark fick en elstöt, mer översvämning.
[---]

Sedan fortsätter det med golv som rämnar, brunnar som sinar, langare, mögel, hajar, skorpioner, orkaner, skyfall, tak som störtar in, vräkningar och eldsvådor tills slutligen:

Alcatraz Avenue, Oakland, Kalifornien – Ingen katastrof. Hittills.

Similar Posts:

• Autofiktion med integritet
• Mastigt, träligt, underbart
• Lapptäcke i brev och bilder
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Den enes död, den andres bröd

Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Glimtar från en barndom i vilsenhet, ett kringflackande där det beständiga tycks vara en diffus oro och utsatthet, som alltmer tar form. En frånvarande far, en otillräcklig mor, morföräldrar, morbröder, nunnorna på klosterskolan där hon går, trots att hon inte är katolik. Hon anpassar sig men bara till en viss gräns.

Och det är den där gränsen – styrkan, integriteten – som tar henne genom livet. Hon bor i Mexiko, Chile och U.S.A. och arbetar som lärare, städerska, läkarsekreterare och sjuksköterska. Hela tiden befinner hon sig bland och nära de oprivilegierade, de utsatta, de svaga och även när hon inte är en av dem är hon med dem, aldrig mot.

Jaget, för det är jagform som används, känns mer eller mindre konstant och är lätt att tolka som författaren själv, även om det inte måste vara så. En kvinna med skinn på näsan, med självdistans och humor och med ett varmt hjärta. Någon enstaka gång är det en man som för ordet, men det är ett udda undantagsfall, en lätt förvirrande avvikelse, som i novellen ”Får jag se ett leende”.

Novellerna formar sig snarare till en splittrad roman, med utvikningar och omtagningar, som skildrar en samhällets skuggsida. Författaren låter ljuset glimra i fasetterna av ett liv, verkligt eller ej, men med en synnerligen stark känsla av närvaro och autenticitet – det måste ha hänt och varit precis så här. Som så ofta tänker och kännerjag att verkligheten överträffar dikten, så det här måste vara verkligheten. Ändå känns det aldrig spekulativt, aldrig skavande på det där sättet som det självbiografiska kan bli, trots att det nästan måste vara den egna alkoholismen som lett till många av historierna, trots att systern döende i cancer nog ändå har mer än en aning gemensamt med den verkliga systern.

Oftast tecknas även det mörka med lätt hand och med en dråplig, svart humor som ytterligare distanserande effekt. Men plötsligt, i ”Mijito”, om en ung kvinna och hennes son, finns inget som skyddar från bråddjupet, obönhörligt faller jag som läsare handlöst in i något som ligger bortom det jag varit beredd på.

Det är fysiskt, handfast, påtagligt, såväl på abortkliniken i ”Tigerbett” som hos tandläkaren i ”Dr H. A. Moynihan” – en smått surrealistisk skildring av hur morfadern/tandläkaren drar ut sina egna tänder – men det kan också vara ytterst sinnligt, som i ”Toda luna, todo año”, där en änka på semester återfinner livet djupt under vattenytan.

Handbok för städerskor innehåller 44 noveller och med tanke på att Lucia Berlins totala produktion omfattar 76 noveller kan jag dock fundera på varför man inte gav ut samtliga – om de utelämnade är betydligt sämre eller avviker på andra sätt från de utvalda men med tanke på hur bra dessa är får jag lust att läsa alla.

Similar Posts:

• Styrka i livet, styrka i skrivandet
• Komprimerade noveller
• Att leva i någon annans skugga
• Liv, dikt och integritet
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling