När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar

Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Det finns inga sjungande krabbor.

Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll i samma silver.

Det är en glädje som snart får ge plats för en slags konstruktiv (och på det sättet lika glad) ilska. När Louise O’Neill skriver sin version av HC Andersens saga gör hon det på ett sätt som synliggör sexismen inte bara i de tidigare versionerna (Disneys och Andersens må vara ordentligt olika; att kvinnan bara har existensberättigande som skönt objekt för män har de ju gemensamt), utan i vår kulturs hela värld av berättelser. Vilka futtiga, stympade, ensidiga roller som erbjudits!

Säkert kommer det tydliga feministiska budskapet att störa en del läsare, men det är svårt att tänka sig en saga som lånar sig bättre till det – eller för den delen en bättre författare till att gestalta den här berättelsen. O’Neill har lyft fram kvinnors möjligheter och plågsamma begränsningar i såväl den nutida våldtäktsromanen Hon bad om det som i framtidsdystopin Only Ever Yours, och hon gör det med en oerhört skarp blick.

I The Surface Breaks utvecklar hon både det faktum att sjöjungfrun (döpt till Gaia av sin mor, men omdöpt av fadern till Muirgen) verkar sakna en mamma, och vad en sjöhäxa kan tänkas vara. Från Andersen hämtar hon det fysiskt smärtsamma i att vara kvinna, från pärlorna som sys fast i hennes sjöjungfrustjärt, till hur sjöhäxan tar hennes röst genom att skära av hennes tunga (”Men don’t like women who talk too much, do they? Better to be silent.”) och den brutala, blodiga smärtan i vartenda steg hennes nya fötter tar på land. Att vara kvinna är fysiskt och smärtsamt, på så många sätt.

Det är inte konstigt att längta bort från en stenhård patriarks järnhänder. Det är så lätt att förlägga den där längtan till en ny man, att kalla det kärlek. Och det är lätt, så oerhört lätt, att bli besviken. Sviken.

Det vet varendaste sjöhäxa.

Similar Posts:

• Myter och människor
• Våldtäktskulturen
• Bestialisk ytlighet
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Föräldrasvek och julmagi

Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse.

Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? Jag har knappt läst en recension av Only ever yours som inte hänvisar till den, men har svårt att se några enormt stora likheter. Feministiska dystopier – eller feministisk science fiction, om man vill kalla det så, men de har sällan så stort teknikfokus att etiketten känns helt bekväm – är en genre i sin egen rätt och jämställdhet och barnafödande centrala mänskliga teman som går att vrida och vända på mer än en gång.

Only ever yours utspelar sig på en flickskola, men det är knappast en skola där flickor lär sig läsa, skriva och räkna. Det anses direkt olämpligt. Faktum är att huvudpersonen frieda som barn lekte med en leksak som sa ”Matte är svårt” och som, när hon frågade lärarna vad ”matte” var, plockade bort den för dess förledande innehåll. Istället lär sig flickorna att i hård konkurrens med varandra sköta om sitt utseende, att klä sig, sminka sig, vara behagfulla, alltid tänka på sin vikt och alltid, alltid kritiskt jämföra sig med varandra. Det är i stort sett allt.

Känner du igen det där med att matte är svårt? Det var en utskälld Barbie-modell som programmerats att säga det för några år sedan, och det är inte sällan så O’Neill jobbar. Precis när jag som läsare tänker att det här är ju bara för dumt och sexistiskt och överjävligt, så inser jag att hon plockat något nästan ordagrant från vår egen tid. Det är så skickligt att man knappt vet om man ska skratta eller gråta.

Vad som i slutänden gör Only ever yours till en riktigt bra roman är ändå inte den dystopiska intrigen, narrspegeln av vår egen kvinnosyn, utan de levande karaktärerna. I centrum för handlingen står frieda och hennes före detta bästis isabel. Vad som egentligen hänt emellan dem vet frieda inte, bara att isabel det här sista året i skolan dragit sig undan. Hon har alltid rankats som årskursens vackraste – veckans ranking är vad flickorna lever för – men nu verkar hon alltmer strunta i sitt utseende, vilket skrämmer frieda och de andra från vettet. Ja, inte megan, kanske, den manipulativa ständiga tvåan som alltid strävat efter att överta isabels plats i toppen.

Till skolan anländer så samhällstoppens unga män för att välja ut sina hustrur, ”companions”, som ska få föda deras söner och representera deras status. Resten får bli konkubiner, för att tillfredställa mer tillfälliga behov, och några enstaka, särskilt avvikande blir ”chastities”, som blir kvar på skolan för att fostra nya generationer till begränsade kvinnoliv. För frieda har det alltid känts självklart vilken grupp hon och isobel är ämnade att tillhöra, men nu sätter deras trasiga relation alltmer på spel.

Only ever yours är en genuint obehaglig framtidsskildring, som ändå lyckas behålla någon sorts glimt i ögat och djup mänsklighet som förhindrar den från att bli rent outhärdlig. Inte minst ställer den naturligtvis frågor kring hur vi uppfostrar unga tjejer (och i någon mån killar), till en ytlighet med fruktansvärda följder.

Similar Posts:

• Våldtäktskulturen
• Det finns inga sjungande krabbor
• Kvinnoroller och fattigdom i efterkrigstidens Dublin
• Den starkare
• Mer form än innehåll

Journalisten Ulrika Nandras De oanständiga tar sin utgångspunkt både i mordet på Jyoti Singh Pandey (och det faktum att hon på sin dödsbädd bad sin mor om förlåtelse) och i hur det skildrats i västerländska medier. Hur förklarar man våldtäkt och mord? Är vissa länder mer benägna till sådant än andra?

Exakt var hon landar har jag svårt att säga bestämt. Å ena sidan verkar det uppenbart att vi gärna förstår våld mot kvinnor i andra kulturer på andra sätt än i vår egen – intervjuade våldtäktsmän är förmodligen inte mer representativa för indisk manlighet än motsvarande skulle varit i Sverige – och å den andra beskiver hon en slags hederskultur där kvinnors ”anständighet”, något som inbegriper inte bara att inte hångla på gatan eller ha sex innan äktenskapet utan också att inte cykla, vara ute på kvällen eller klä sig i jeans, är en angelägenhet för hela familjen, ja, hela samhället, och kan straffas oerhört hårt.

Den dubbelheten finns förstås inte bara hos Nandra, utan i fenomenet i sig. Nyligen skrev jag här om Louise O’Neills roman Hon bad om det, och det slår mig inte minst när jag läser Nandra hur skickligt O’Neill gestaltat de där tendenserna i den västerländska kulturen, den som vi helst vill anse står över sådant. På samma sätt känner såklart de flesta indier.

Själv har Ulrika Nandra en fot i såväl Sverige som i sin pappas hemland Indien och har själv fått känna på de hårda kraven på kvinnor, både privat och i sitt yrke. 2007 skrev hon för sista gången om sexualitet, prostitution och våld från Indien. Sedan dess har hon nekats journalistvisum. Det är både symptomatiskt för hur känsliga de här frågorna fortfarande är och något av ett problem för boken. Nandra vill skildra Indien före och efter händelserna 2012, men har inte kunnat besöka något ”efter”. Hon har förstås följt debatten från exilen, och hade kanske kunnat satsa på att istället fördjupa sig i frågorna generellt, men det tycks inte heller riktigt ha skett.

Faktiskt känns det svårt att recensera den här boken. Jag vill så gärna tycka om den, för ämnet är så oerhört intressant och angeläget, men jag kan inte låta bli att undra vad som i det här fallet hänt på förlaget? Såväl språk som disposition verkar obearbetat och är jobbigt att läsa. Ständigt fastnar jag i meningsbyggnaden och måste läsa om. De olika kapitlen låter som de ska ta upp olika aspekter, men landar ofta i upprepningar, variationer och just brist på fördjupning.

Inte minst jämförelsen mellan Sverige och Indien hade kunnat bli grym. Säkert beror våra höga våldtäktstal på att fler vågar anmäla här, men vi kan knappast hävda att vi står över den här typen av brott. Vad beror det på? Nandra driver för Indiens räkning en tes om att den snabba moderniseringen som långt ifrån alla fått ta del av – de ekonomiska klyftorna är enorma – gjort hedersvåldet alltmer framträdande. Skulle man kunna förstå de svenska siffrorna i relation till något sådant, till klass? Vad finns det för olika förklaringsmodeller till sexuellt våld, egentligen?

Jag hoppas att Nandra återkommer till de här frågorna och ger dem den fördjupning de förtjänar.

Similar Posts:

• Notisen växte till en bok
• Våldtäktskulturen
• Det finns inga sjungande krabbor
• Exemplarisk våldtäktsbearbetning
• Myter och människor

Men just den här lördagskvällen går något fel. Väldigt fel.

Först på söndag eftermiddag, när Emmas föräldrar kommer hem, hittar de sin dotter medvetslös och halvnaken på yttertrappen. Hur hon har kommit dit minns hon inte. Hon minns ingenting.

Fast alla andra vet, eller tror sig veta. Sociala medier vimlar av bilder och kommentarer. Killarna som poserar med en naken och medvetslös Emma. Som har sex med henne en efter en. Som skrattar åt henne. Pissar på henne. Kallar henne hora, slampa, slyna, bitch. Lögnare.

Från att ha varit skolans drottning går Emma över en natt till att vara persona non grata. Hon försöker få i sig sin matlåda inlåst i ett toalettbås, medan tjejerna utanför skvallrar om henne. Ändå försöker hon till en början låtsas som ingenting. Hon tar inte in det. Vill absolut inte använda det där ordet. Det är först när skolpersonalen får nys om bilderna på Facebook som processen rullar igång. Polisanmälan. Åtal. Det där ordet.

Ur ett svenskt perspektiv känns intrigen i Louise O’Neills våldtäktsroman Hon bad om det igen relativt väl, exempelvis från Katarina Wennstams fackböcker och Christina Wahldéns ungdomsböcker på samma tema. Hon bad om det är också den, åtminstone av det brittiska originalförlaget, utgiven för unga vuxna, och är väl grundad på verkliga fall, i synnerhet ett par i USA som också utspelat sig i småstäder som mobiliserat kring våldtäktsmännen snarare än offret.

Det är vad som händer Emma, och en av O’Neills styrkor är att hon vågar göra det lite, lite grann begripligt. Emma, den populära Emma i romanens början, är faktiskt ganska bitchig. Hon är så medveten om sin plats högst i hierarkin och hon försvarar den ständigt, också mot sina närmaste vänner. Hon är fullkomligt indoktrinerad i att det är hennes skönhet och den bekräftelse hon får genom den som räknas, är det viktiga.

Detta är ett av sätten O’Neill skildrar ett i grunden sexistiskt samhälle på, utan att det för den skull känns hårddraget politiskt eller stereotypt. Hennes huvudperson är en del av det, av beundran inför de populära, bockiga killarna och föraktet för tjejer som på ett eller annat sätt misslyckas med den svåra balansgången mellan för trist och för slampig. Emma är minst lika kvick att döma ut som någon annan. Att rynka på näsan, att skvallra, att fnysa och garva. Ända fram till att det händer henne själv och blir till en hjärtslitande konflikt. Då har hon mycket att få äta upp.

Med hela den här kulturen, med de motstridiga kraven på unga män och kvinnor, är Hon bad om det en uppgörelse. Ibland kan jag som läsare gömma mig bakom att det irländska rättssystemet verkar ännu mer okänsligt och efterblivet än det svenska, men i grunden är problematiken densamma. I grunden händer detta igen och igen.

Det är så fullständigt jävla långt från okej.

Similar Posts:

• Vi vill inte ligga med as, ju
• Det finns inga sjungande krabbor
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Bestialisk ytlighet
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”