Store bror är en roman om det som ofta benämns som en fetmaepidemi i USA. Det är en roman som gräver sig ner och in i människor som ätit sig till oigenkännlighet, och om de människor som finns runt omkring och tvingas se på när någon de älskar äter sig till döds. För det är vad Pandora snart inser när brodern flyttar in: om hon precis som alla andra håller tyst och tittar bort så kommer hennes bror inte att leva länge till. Diabetes och hjärtsjukdomar lurar runt hörnet, men framförallt tynar han bort genom det sociala stigmat. Att vara fet är att vara fel, och domen från det omgivande samhället är tyst men smärtsam att bära. Människor tittar bort när de möter honom, eller svär över att placeras bredvid honom på flygplan. Himlar med ögonen när han handlar i mataffären och gör instinktivt den tjocke till syndabock i allehanda situationer. Den coole, snygge jazzkatten har blivit den som människor vänder sig bort för att slippa se.

Shriver utgår från det stora samhällsproblem som övervikt och den vinstdrivna matproduktionen i (t.ex.) USA utgör och berättar om den på individnivå. Romanen är en relationsroman, det är banden mellan systern och brodern som skildras, men också mellan syskonen och deras egoistiske f.d. tevestjärna till far, mellan Pandora och hennes man, och mellan henne och hennes styvbarn. Broderns övervikt är det som spetsar till alla relationer och förändrar dem, och Store bror är därmed en roman om hur samhällets problem sipprar ner och förändrar tillvaron för en hel familj.

Lionel Shriver är mästerlig på att skapa karaktärer och låta deras relationer breda ut sig över boksidorna. Ofta kringgärdade av någon stor och tung fråga, men berättad genom hur det hanteras av ”den lilla människan”. I Vi måste tala om Kevin skrev hon om relationen mellan en mor och en son, en son som legat bakom en fruktansvärd skolskjutning. I Priset man betalar om en man som sparat hela livet till sin drömtillvaro som pensionär på en söderhavsö men vars fru drabbas av cancer och behöver besparingarna till behandlingen. Även i denna senaste roman får karaktärerna ta plats och merparten av boken utgörs av syskonens samtal. De talar, de tar om. De försöker hantera livet genom dialog. I början tar detta som jag upplever som ett sävligt och omständligt berättarsätt emot lite. Men sedan kommer jag in i det och längtar ständigt tillbaka in i romanen – jag vill fortsätta lyssna till deras samtal. Jag vill fortsätta lyssna till deras oavbrutna berättelser. Det jag inledningsvis upplever som pratigt förvandlas under läsningen till det jag ser som romanens stora behållning.

New York Times kallade Store bror för ”en diskussionsbok med imponerande tyngd”. Och det är just diskuterande den är. För hur mycket de än talar, hur mycket Pandora än försöker förstå vad som fick hennes bror att genomgå denna förvandling, så finner hon inget svar på den grundläggande frågan: är hennes bror deprimerad för att han är fet, eller tvärtom? Istället väcks en hel rad andra frågor: vad är att äta normalt? Vem är inte ätstörd? Och vad har man för glädje av en smal och hälsosam kropp om det ändå ekar ensamt (och hungrigt) i själen? En bok om förväntningar och krav, om familjeroller som skaver och om olika försök att hantera misslyckanden. Mänsklig och trovärdig, och – som alltid när det kommer till Shriver – ruggigt aktuell.

Similar Posts:

• My preciousss
• Det förflutnas förhäxande toner
• Starkt om orättvisor
• Vad är egentligen mat?
• En eländesroman

I Mitt liv som gift berättar Anna Mannheimer med humor om sitt äktenskap. Dagboksanteckningar från arbetet med föreställningen Gift fungerar som ramberättelse och däremellan avhandlas det mesta som kan vara knöligt i en relation. Hur ska man få till ett ordentligt och konstruktivt bråk när den ena är ofantligt konflikträdd? Hur ska sovrummet inredas när den ena vill ha det kalt, renbäddat och svalt medan den andra helst somnar i en kaotisk hög av barn och husdjur? Och hur ska de egentligen uppfostras, dessa barn och djur?

Väldigt tidigt i boken slår författaren hål på myten om ”The Perfect Wife”. Nej, ditt äktenskap kommer förmodligen inte bli så där lyckligt och perfekt som ingen annans. Nej, era små personliga egenheter kommer inte att gå över eller omärkligt smitta av sig på varandra. Ni kommer fortsätta att krocka med varandra, kanske än mer som gifta än innan. Och det är helt okej. Mannheimer menar att vi, framförallt kvinnor, matas med idéer och råd om allt vi bör göra för att äktenskapet ska lyckas. Vi ska uppvakta varandra, hitta våra energitjuvar, åka på kärleksweekend och äta ostron, torrborsta kroppen och uppgradera våra underkläder. Vi ska bada tillsammans, hitta nya erogena zoner, skriva kärleksbrev och lära oss att verkligen lyssna. Mannheimer förkastar dem alla och kommer med ett alternativt råd: ”Underskatta aldrig snabbisar och färdiglagat!”

Mannheimer delar med sig av både sorg och glädje, och stundtals är det både vackert och rörande. Som när hon skriver om allt man får på köpet när man gifter sig. Hur Peter fick hennes bror på köpet, och senare broderns dödliga sjukdom. Hur hon fick Peters barn på köpet, och hans enorma samling av jubileumstallrikar. Hur hon tog med alla sina fobier in i äktenskapet (”Peter, han är bara rädd för brännmaneter.”) men också alla sina drömmar.

Men allt som oftast är det så klart väldigt roligt. I stycket ”Vi måste tala om penis” (en anspelning på Lionel Shrivers roman Vi måste tala om Kevin) skriver hon att hemma hos dem är penis nästan som en extra familjemedlem, åtminstone som ett husdjur. De kräver liksom så mycket uppmärksamhet och beröm de små gynnarna. Även om hon själv inte är så imponerad av vare sig design (”Den ser ut som en korv helt enkelt. En hudfärgad korv.”) eller funktion.

En penis kan stå. Eller inte.
Och står gör den förhoppningsvis ganska många gånger under en mans livstid.
Ändå blir själva penisägaren nästan lite förvånad, men framförallt omåttligt stolt varje gång det händer. Då kan han komma ut ur duschen med penis i högsta hugg, titta på den och säga saker som ”Vad säger du gumman, ska du ta och hälsa på George Clooney?” eller ”Jag tror visst att Bamsefar har ätit av sin dunderhonung idag”.

Och hon skriver att hon tycker det kan vara svårt att veta hur hon ska bemöta en penis. Ska hon faktiskt hälsa på den? Hon vill ju inte prata över huvudet på den liksom. Samtidigt har det inte fallit i god jord då hon tidigare blivit tillfrågad att säga godmorgon till en nyvaken penis, och hon istället tog tag i den och sa ”Tack för frågan, men jag skulle gärna sova lite längre”. Det är inte lätt att bo med en penis helt enkelt.

Jag hade önskat att den här boken hade fått svälla ut. Mannheimer skriver bra, och hennes exempel och ögonblicksscener är fantastiskt dråpliga, samtidigt som igenkänningsfaktorn är stor. Men i den här formen, som presentbok som förlaget beskriver den, blir det så klart lite platt. Adoption. Separation. Sex. Klimakteriet. Det är inte ämnen som kan klaras av på ett par sidor. Inte om man verkligen ska kunna ifrågasätta idéer om de samma, eller försöka sig på att nyansera dem. Men som en snabbguide i att lära sig att skita i alla andras förväntningar är den så klart en given bröllopspresent.

Och ja, hon har två råd inför själva vigselakten också: Kissa innan. Och ta reda på din tillkommandes alla namn på förhand. Ty annars kan det hända att du står brud med skrattkramp i magen och lite lite kiss i trosorna. True story.

Similar Posts:

• Som ett humorfödelsedagskort
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Svårsmält drama
• My preciousss
• Ett barnäktenskap

Lawrence får stå för tryggheten, Ramsey för passionen: Lawrence får stå för Irinas moraliska jag, Ramsey för hennes skuggsida, den otrogna Irina hon aldrig trodde att hon skulle vara.

De parallella världarna är briljant utförda, ofta sammanfaller händelser och repliker men där Irina säger en replik i den ena handlingen kan det vara Lawrence som uttalar samma replik i den andra. De två Irinorna firar samma jul, tittar på Snookermatcher där Ramsey deltar, blir nominerade till barnboksutmärkelser och upplever 11:e september, men beroende på vilken man hon väljer utfaller alla dessa händelser helt olika. De två världarna dansar en besynnerlig och perfekt koreograferad pardans: där den ena böjer sig bakåt böjer sig den andra framåt. Ibland snuddar också dessa världar vid varandra, om än kyskt, som när "Ramseys Irina" i smyg besöker Lawrences lägenhet för att för en stund besöka sitt parallella liv eller när "Lawrences Irina" reflekterar:

Ramsey hade blivit ett underligt mentalt protektorat, som om det fanns ett annat liv som pågick vid sidan av det här – kanske inte bättre eller sämre men helt visst annorlunda, och hon tyckte om att emellanåt sträcka sig efter det och röra vid det, som om hon doppade ner handen i floden från en kanot.

Och när de två Irinorna av olika anledningar skriver varsin bilderbok är deras motiv välfunna. Lawrences rättrådiga Irina skriver en berättelse som närmar sig en afrikansk dilemmasaga, om en pojke som sviker sin bästa vän och sedan i sin tur blir sviken, utan att veta vilken av känslorna som är värst. Ramseys Irina skriver om en pojke som vill bli snookerspelare och hoppa av skolan. Historien delas i två: i en variant gör han just det, i den andra varianten lyder han sina föräldrar, går kvar i skolan och blir så småningom astronom i stället.

Här utkristalliseras tematiken tydligt. Kanske är det bara detta som är budskapet i Shrivers bok: att man inte nödvändigtvis har ett öde, utan att någonstans, parallellt, levs de liv man valde bort. Och det ena behöver inte vara sämre, eller mer omoraliskt, än det andra. Precis som Shriver sa i intervjuerna om Vi måste tala om Kevin: att alla som har barn föreställer sig en värld där de inte har det, och att alla som inte har barn har en föreställning om hur dessa ofödda barn hade varit.

Här finns brister. Just för att upprätthålla strukturen och symmetrin i de två parallella handlingarna har Shriver kanske lockats att göra karaktärerna något för lika varandra. Replikerna och betendena som flyttas mellan olika personer tar ibland udden av karaktärernas unika personligheter, eftersom de antyder att alla människor reagerar likadant i givna situationer. Det råder också en viss förenkling när det gäller beskrivningen av kärleksrelationer, som om passion som går över till bråk och slentrian är "typiskt" för alla förhållanden.

Den svenska översättningen har också trubbat av The Post-Birthday World, som i originalet förförde mig med sin rytm och ordrikedom. Om det är översättarens eller det svenska språkets fel vet jag inte. Kanske är det i själva verket min egen okunnighet som gör att engelskan förefaller mer raffinerad ju längre meningarna slingrar sig och ju fler ord jag måste slå upp? Och hur kan man egentligen översätta:

So mineral was London's tap water – reputed to have cycled through more human bodies than any liquid on the planet, and leaving a white, crusty ghost behind every evaporated drop – that it might have stood sheerly upright on the counter like the Cliffs of Dover without a glass.

utan att det blir klumpigt på svenska?

Men jag kan ändå inte minnas när jag senast var så hypnotiserad av en bok. Varje sida känns viktig. Varje mening går rakt in. Jag behövde aldrig lägga något bokmärke eftersom jag kunde slå upp boken var som helst och veta om jag läst just det stycket tidigare. Jag som annars läser så fort och så slarvigt att jag ibland måste läsa om flera sidor innan jag känner igen mig i en bok.

Shriver skriver med millimeterprecision. Varje liknelse är en smärtsamt korrekt iakttagelse. Hon fäller in små grymma sanningar i texten, som: "Irina visste av erfarenhet från sin egen barndom att man kan vara säker på att ett barn favoriserar den förälder som det får minst av". Varje adjektiv når sitt mål. Shriver bryr sig aldrig om att beskriva ett vackert landskap eller att smyga in poesi i sin prosa. Hon skulle aldrig tvinga läsaren att gissa, för hon har inget att dölja. All energi läggs på att så exakt och osminkat som möjligt skildra relationer, känslor och beteenden.

Och omslaget är passande gjort så att titeln står både framlänges och baklänges, rättvänt och uppochner med Irina som speglas i glaset så att hon är både sin skugga och sig själv.

Och jag vet att det är dumt att skriva "läs den". Så det gör jag inte. Läs den inte. Det här är min skatt.

Similar Posts:

• Vem är inte ätstörd?
• Svårsmält drama
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen
• Den amerikanska mardrömmen
• Skräckgotisk psykothriller!

Bokens tematik kretsar mycket kring föräldraskapets natur. Det börjar med den tydliga osäkerheten hos det nyförälskade paret – ska de verkligen satsa på att bli föräldrar?

"Tja", medgav du, "ett barn skulle åtminstone vara svaret på Den Stora Frågan."
Nu var det min tur att sätta mig på tvären, "Vad då för stor fråga?"
"Du vet", sa du i lättsam ton och talade släpigt som en ceremonimästare, "det gamla e-e-xistentiella dilemmat".
Jag gjorde ingen affär av det, men din Stora Fråga lämnade mig oberörd. Jag föredrog absolut mitt eget vända blad.

Många av de frågor boken lyfter upp är mer eller mindre tabubelagda: Att en förälder kan uppleva att den inte förstår sitt barn överhuvudtaget. Att en förälder kanske inte klarar att hantera en situation och tappar självbehärskningen inför barnet. Att föräldrar tolkar barnets behov på helt olika sätt och bråkar om uppfostran. Kan en förälder tillåta sig att öppet behandla sina barn olika?

Brevformen blir något statisk, även om många samtal flätas in i återberättandet så ligger tyngdpunkten på det tillbakablickande perspektivet, och denna ordrika självrannsakan blir utmattande i längden. När nu romanen till synes gör allt för att gripa tag i mina känslor – varför blir jag inte berörd? Det är något med det ensidiga berättarperspektivet, där porträtten av sonen och mannen blir lite för svepande. Bitvis är gestaltningen övertygande, men inte som helhet betraktat. Det faktum att Eva ser tillbaka på sitt liv med vetskapen om katastrofen i bakhuvudet färglägger hennes tolkning av den privata familjehistorien och det är lätt att vara efterklok på ett lite missriktat sätt. Hon kan väl inte mena att sonen föddes med sadistiska impulser? Eller att hennes egen känslokyla var det som triggade hans handlingar?

Frågan om skuld får stort utrymme här. Vem tar på sig skulden, vem ska bära den? Kan föräldrar verkligen ställas till svars för sina barns handlingar? Uppenbarligen kan de det i civilmål i USA, för försummelse av föräldraskapet, men på en djupare mänsklig nivå?

Vad hjälper det Eva att hon registrerade ett antal varningssignaler, när hon inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att sonen skulle kunna göra något så fasansfullt? Vad är det som driver henne att regelbundet uppsöka Kevin i fängelset, trots deras minst sagt ordkarga möten? Hoppas hon på att få något svar på frågan som alla ställer sig: VARFÖR?

Similar Posts:

• My preciousss
• Vem är inte ätstörd?
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen
• Kärnfamiljen som tyngande ideal
• När får män gråta?