Jag ville inte alls veta
hur det är att vara död

Jag ville veta
hur motsatsen var möjlig

I Lina Rydén Reynols fjärde diktsamling undersöker ett diktjag det liminala tillståndet mellan livet och döden – och inte det som vissa hänvisar till i nära-döden-upplevelser, utan det märkliga tillstånd det är att helt enkelt existera, utefter premisser som ibland kan kännas omöjliga. Hur är det möjligt? Och hur ska man egentligen förhålla sig till det som människa?

Jag hjälper dig inte är en diktsamling som kräver ett lika varsamt som precist använt språk för att det såpbubbleliknande tillstånd som ska fångas inte riskerar att spricka. Reynols lyckas, för det mesta, mycket fint med det. Med hjälp av glidningar från det ena till det andra: döden – livet, kroppen – omvärlden, den verkliga världen – spegelbilden av den, håller Reynols såpbubblan intakt, men kan samtidigt tillåta sig själv att briljera med konkreta och förvillande vackra bilder: tänder slås ut, men tänder slår också ut som blomblad, i en av samlingens första dikter konstateras att man kan trä ett spjut genom en människa, för att hålla henne upprätt – och det ska anses vara en form av kärlek. Det finns en saklig, och om man vill, kall, ton i diktjagets undersökande ansats, i hur sakernas tillstånd konstateras. Det drar ibland åt äckel och body horror, som i dikten på s. 86:

(…)
Jo nu märker jag
Det finns växtlighet
Det finns saker som måste skäras bort
för ansiktet kan inte längre finnas

Det hade kunnat bli utstuderat, men allt ligger i linje med diktjagets undersökning av vad det egentligen är att vara vid liv, en undersökning som får sitt tydliga avstamp redan i samlingens första dikt: ”Stumt är ingenting som lever/Men vad lever”.

Förutom glidningarna i språket och tingen och de surrealistiska men precisa bilderna finns här också tre olika perspektiv. Också de kan ses som ett grepp för att försöka närma sig temats undflyende karaktär. Förutom vad som kan tolkas som diktjagets inre, reflekterande monolog, finns här också dikter som fångar en intervjusituation med en intervjuare och en respondent, och dikter där språket har rört sig in i ramsor och besvärjelser, i korthuggna, ljudande uppställningar.

Möjligen kan man kritisera det tredje perspektivet för att ligga för långt från resten av dikternas ton – vilken plats har egentligen dessa besvärjande ramsor i den här samlingen som annars har en sådan saklig ton? Andra formuleringar lägger sig för nära vår nutida verklighet för att hålla såpbubblan intakt: ”Jag ångrar allt/men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.

I övrigt är Jag hjälper dig inte en imponerande samling, som håller ihop sig själv och lyckas förmedla den påtagliga men svårbeskrivna känslan av att vara mitt i ett (meningslöst?) levande – ett ingenting och ett allting på samma gång. Mot slutet finns till och med, förutom en återupprepning av diktsamlingens inledande bild av spjutet genom människokroppen, också en klassisk ljusning med en blick mot en horisont – som funkar.

Similar Posts:

• Kött och hunger
• Arbetet, existensen, språket
• Kuriöst om föremål och språk
• Sprittande om kärlek och begär
• Diktens universum

I sammanhängande dikter ställer Lina Rydén Reynols frågor om kropp, ägande och utnyttjande på sin spets. Kvinnan erbjuder sina medmänniskor kött att äta, i gengäld kräver hon unga pojkar att mätta hennes egen sexuella hunger. Köttet luckras upp, kroppen tillåts vara ohelig och användbar.

På många sätt speglar dikterna kvinnans feberyra när hon – ständigt – ligger i sin sjuksäng för att läka fram nya kroppsdelar: avslagen inför vad som sker, upphackad och vindlande mellan det inre och det yttre, mellan ett jag och ett hon. Logiken får läggas åt sidan till fördel för känslor, stämningar, suggestiva bilder och moraliska frågeställningar. Samtidigt finns det en tydlig berättelse och kronologi dikterna emellan. Frågan är dock om detta hade behövts.

Styrkan hos Använd dem som du vill ligger i den suggestiva stämningen som Reynols lyckas väva fram. Ämnet kött, kropp och utnyttjande är också intressant och Reynols lyckas hitta vinklar och vrår som känns nya och spännande. Mot slutet börjar det dock kännas något tjatigt; man väntar lite på att något nytt ska hända. Och nya saker händer – handlingen utvecklar sig, men den känns dels sekundär, dels inte tillräckligt motiverad för att fängsla läsaren. Kanske hade boken tjänat på att fungera mer som diktsamling, mindre som den hybridform den har nu. Eller, kanske hade en starkare story och en mer välmotiverad dramaturgisk utveckling fått hybridformen att fungera.

Reynols har dock hittat fram till ett spännande tankeexperiment som bär tillräckligt bra för att Använd dem som du vill ska kännas både ögonöppnande och omvälvande.

Similar Posts:

• Mitt i levandet
• Arbetet, existensen, språket
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Febriga drömmar om död
• Klart och säkert om osäkerheten

Diktsamlingen går igenom en rad växlingar i textens mönster över sidorna. Först är det fåradiga sidor med mycket luft. Successivt växer sig texten tätare och en bit efter halvvägs igenom boken kommer sidor helt täckta med text. Texten växlar också över till dubbla spalter, enskilda bokstäver travade i lång rad eller som mönster över sidan, samt uppslag där den ena sidans text speglar den andras.

Det finns en lekfullhet i det här, som ändå aldrig släpper den allvarliga tonen. Ännu mer intressant är att lekfullheten, trots den stora spännvidden, aldrig släpper läsaren i fritt fall. Olika stilar och mönster kastas inte över läsaren huller om buller, utan skjuts stegvis in. Läsaren behöver inte irra hjälplöst omkring, utan texten finns där att hålla sig i.

Redan Nina Ulmajas formgivning av omslaget, med en träffsäker färgkombination av starka rödorangea bokstäver mot en nästan lysande blåturkos botten är synnerligen välarbetad.

Även baksidan skvallrar om hur genomtänkt allt är med den här boken. I stället för gängse baksidestext listas alla möjliga fakta om arbetet med boken, från namn på omslagets typsnitt till vem som har stått för sättning samt arvodet till korrekturläsaren och vad det är för slags kapitälband. Precis som inuti boken är det också här på baksida just arbetet med texten, hur dess existens kommit till, som lyfts fram – samma förening mellan arbetet, existensen och språket.

Är det det här som är meta? Eller är det kanske motsatsen till meta? Det är som att språket i Läs mina läppar vill lyfta upp mig och se allt med perspektiv, samtidigt som det vill dra mig med in i språkets allra minsta beståndsdelar för att blicka ut därifrån. Jag vet inte om jag klarar ut den tanken, men det spelar ingen roll.

Den som vill få sig något lättsmält till buds blir antagligen förvirrad och frustrerad av den här boken. Men den som inte har något emot att kliva ut i en ny stad utan karta och bara se vad som dyker upp, upptäcka vad som händer med språket och med tanken och känslan har mycket att upptäcka i Lina Rydén Reynols debut.

Similar Posts:

• Minimalism dragen till sin spets
• Utanförskapet, skavet, skuggorna
• ”Tillit, tystnadsplikt, tvång”
• Mitt i levandet
• Poetisk färd runt jorden