Jag tillhör inte längre deckarförfattarnas främsta supportrar men ibland slinker en kriminalroman ner i kassen efter en sväng på biblioteket. När så sker går jag hem med en undran om någon kan överträffa böckerna av John Le Carré som gör mig både blind och döv för omvärlden.

När det gäller Mörka vrår är det förstås dumt att jämföra med skildringar av internationella underrättelsetjänsters komplotter. I stället läser jag med ökad nyfikenhet om orterna i Hälsingland, där Lina Arvidsson placerar sin huvudperson Annie efter en inledande tid i Tumba, söder om Stockholm. Ett nytt liv ska börja i den enorma bostaden i djupet av skogarna. Bort från den bullriga tunnelbanan och enrumslägenheten som hyrs i andra hand. Annie tar steget tillsammans med pojkvännen William, en socionom med hjärtat på rätt ställe, vilket gör saken enklare.

Hjärtat på rätt ställe. Jo, så är det med många av personerna inledningsvis … Sen tar spänningsromanen ett starkare grepp. Telefonsamtal besvaras i enskildhet. Familjefadern som ingen vill prata om när Annie frågar i största allmänhet. Svärmors generösa värme som omvandlas till kantig konversation.

Intrigen som ringlar sig fram är inte förutsägbar, vilket jag blir glad över. Arvidsson följer visserligen deckargenrens vanliga sätt att presentera sina personer i form av korta beskrivningar med den allvetande författarens perspektiv. Men efter att de etablerats får de liksom en egen självständighet. Samspelet mellan personerna utvecklas och inte alls enligt förväntade mönster. Det är ju kul!

Samma sak gäller miljöbeskrivningarna. Trots att många scener fylls med oktoberregn uteblir känslan av att författaren trampar vatten. Platserna i närheten av Järvsö och Bollnäs är nog exakt så här våta när höstens lågtryck väller in. Inte precis alla hoppar av lycka om regndagarna bara fortsätter dag ut och dag in. Igenkänningen finns nog oavsett var man bor i Sverige, tänker jag.

Lättad konstaterar jag hur Lina Arvidsson undvikit att skriva avsnitt i kursiv stil för att gestalta förövaren. Sådana stilgrepp tröttnade jag på redan på 1990-talet. Fräsch känns också berättelsens ofördärvade blick på tonåringar. Hur och varför är onödigt att berätta, men den som läser tror jag kan förstå vad jag menar.

Arvidsson visar förståelse för komplicerade relationer, vilket får mig att tänka på den berömda inledningsraden i Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Efter att ha läst den första boken i en kommande svit, är det sannolikt att även uppföljaren hänger med hem i bokkassen från biblioteket när tillfälle uppstår.

Similar Posts:

• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Hemmet är verkligen den farligaste platsen
• Villa i söderort har blivit ett sätt att leva
• Att vända hem till något trasigt
• The beat goes on

Så blev det inte.

Istället följer Det första skottet, det sista steget polisutredningen av en serie skjutningar runtom i Stockholm, parallellt med ett djupdyk i Teklas förflutna. De båda händelseförloppen är i princip helt parallella, utan beröringspunkter. Det är oklart varför de ens är i samma bok.

Den första boken i serien hade många detaljer som irriterade mig, eller som var dråpliga snarare än dramatiska, men det bars upp av en helhet som väckte intresse, och bar berättelsen framåt. I seriens tredje del är det dessvärre både småsakerna och de stora dragen som frustrerar.

Bland de små sakerna kan nämnas att Unge tvångsmässigt upprepar hur mager Tekla är även i den här boken. Gång på gång på gång, och han avslöjar samtidigt en bristande kunskap om kvinnokläder, när han hävdar att hennes BH skaver mot nyckelbenen. Sen äter hon något, och det omnämns som ”kaloribomb” och sen återgår hon till att leva på kaffe och amfetamin. Det är något ätstört över det hela.

Det finns också en hel del scener som bara inte verkar vara ordentligt genomtänkta. Till exempel: om Tekla åker ner i Söderledstunneln, åker norrut, och efter några minuters telefonsamtal upptäcker att hon kör i 160 Km/h, så innebär det logiskt sett att hon befinner sig på en väl trafikerad och flitigt övervakad 70-väg. Det är lätt att bli fartblind på route 66 genom Nevadaöknen. Mindre så på Klarastrandsleden, men Unge tar i från tårna, varje gång.

Men ett större problem är att storyn knappt hänger ihop. Det är inte alls orimligt att vilja skriva en bok om de skjutningar som är ett stort problem i svenska storstäder. Det kräver att man som författare är villig att navigera en svår berättelse som måste avhandla många strukturella problem – gängkriminalitet, ekonomisk ojämlikhet, rasism, en hårdnande kriminalpolitik som är mer intresserad av att plocka retoriska poäng än att minska antalet skjutningar… – men det går säkert. Det gör Unge inte. Det hade också gått att bygga på det kriminalhistoriska arvet från John Ausonius, den så kallade lasermannen, och låta mördaren vara inspirerad av rasism eller någon annan extrem ideologi. Det gör Unge inte heller. Istället uppfinner han en motivbild som är så långsökt att den kräver att bikaraktären Alvaro – poliskommissarien som brukar konsultera Tekla då och då – håller ett litet försvarstal, och hävdar: ”Det fanns en tydlig logik i den unga killens tankevärld. Störd, förvriden och irrationell. Men ändå logisk.” Om den här recensionen vore en telenovela skulle en voiceover bryta in här och gravallvarligt påpeka: ”Den var inte logisk.”

Och så är det det här med att boken består av två berättelser som inte hör ihop. Det som tidigare verkligen har utmärkt Tekla-serien bland andra spänningsromaner har varit de trovärdiga och dramatiska skildringarna av akuta medicinska situationer, och av sjukhusmiljöer. Men i Det första skottet… tar Tekla semester större delen av boken, och åker till Dalarna för att gräva i traumatiska händelser från sin barndom. Hennes enda verkliga insats när det gäller skjutningarna i Stockholm är att begå omfattande journalintrång vid ett par tillfällen. Istället får kommissarie Alvaro utgöra någon slags proxy för Tekla genom att utge sig för att vara läkare, och använda sig av kunskaper om pankreascancer som han plockat upp från Tekla vid något ospecificerat tillfälle, för att övertala en skjutglad gärningsperson att lägga ner vapnen. Det hela blir långsökt. Vill man läsa en bok om traumatiska minnen och obehagliga maktstrukturer i små bruksorter, så rekommenderar jag Lina Arvidssons Rötter av blod i stället. Vill man läsa en bok om en poliskommissarie som jagar en seriemördare, så finns det nog gott om böcker om det också. Och vill man läsa om en akutläkare med fotografiskt minne som löser brott så kan man läsa del ett eller två i serien istället.

Genom hela boken återkommer onaniscener, där Tekla försöker få till en orgasm, men hon har svårt att någonsin nå hela vägen fram. Lite så känns det att läsa Det första skottet…. Jag vet att det hade kunnat bli bra, men det kommer hela tiden något som stör, och jag kommer bara inte i stämning, hur jag än försöker.

Similar Posts:

• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar
• Lakrits och fluorvätesyra
• Villa i söderort har blivit ett sätt att leva
• Att vända hem till något trasigt
• Hemmet är verkligen den farligaste platsen

Boken följer Sigrid när hon åker hem, försöker avgifta sig själv från sitt bensodiazepinmissbruk, och får känna sig både som återupptagen i gemenskapen och som främling. Detta varvas med korta avsnitt ur moderns perspektiv, som sträcker sig från Sigrids födelse och fram till att hon lämnar byn och åker till Stockholm. Ett mörkt stråk av tysthetskultur och skeva maktförhållanden växer fram både i nutid och i dåtid. Varför finns det alltid en tjugo-någonting-åring som hänger med ungdomar som är 5-6 år yngre, och som alla vet att man ska vara försiktig kring, men som ändå får hållas? Varför finns det alltid någon i ett litet samhälle som inte sitter på den officiella makten, men den faktiska? Sigrid återvänder till ett splittrat samhälle där den stora tvistefrågan är bygget av ett nytt vindkraftverk, där kraftledningarna måste gå genom Sigrids mammas skog, men hon vägrar att sälja.

Jag blir ofta frustrerad på bokens huvudkaraktärer under läsningen, för de beter sig som människor i trasiga relationer gör. De försöker låtsas som ingenting, misslyckas, försöker tala ut, med pratar inte färdigt, utan går tillbaka till att låtsas som ingenting, och hela tiden skaver den gamla osämjan. Det är frustrerande för att det är välskrivet och trovärdigt. Enstaka gånger kan dialogen bli lite stolpig, och ter sig mer som ett verktyg för bakgrundsberättande än faktisk trovärdig interaktion, men de passagerna är lätt räknade. Resten av texten är en utmärkt skildring av hur Sigrid och hennes mamma trasslar in sig i djupt mänskliga företeelser som sårad stolthet, återfall i missbruk, och missriktad vrede, och förlorar siktet på de mycket farligare saker som rör sig under byns gemytliga yta. De blodiga mellanspelen – någon hittas hängd vid ett lite för lägligt tillfälle, någon annans lada sätts i brand – är mindre drivande i läsningen än min omsorg om Sigrid och hennes mamma, och viljan att förstå varför Sigrid lämnade byn vid 18 års ålder, utan planer att någonsin vända tillbaka.

Det kommer ett avslöjande mot slutet, som jag först tyckte var ett antiklimax. Men när jag ser tillbaka så går det i linje med resten av berättelsen. Det här är inte en deckargåta, frågan är inte vem som mördade Dr. Senap med ljusstaken i biblioteket, och då behövs inte heller dramatiska vändningar och oväntade berättartekniska krumbukter. Det är hela tiden Sigrid och Iris relation som är i centrum, och det viktiga blir inte vem som har gjort vad, utan varför.

Som livslång nollåtta kan jag inte säkert säga om Arvidssons skildring av återvändandet till blodiga rötter i en by i norra Sverige är rättvisande. Klart är iallafall att det är en mycket engagerande läsning.

Similar Posts:

• Hemmet är verkligen den farligaste platsen
• Villa i söderort har blivit ett sätt att leva
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Brev och svek
• Far ända in i Hälsingland!

”Arvidssons debut står utmärkt på egna ben, men är också ett löfte om ett fortsatt skrivande som kan bli verkligt bra när hon fortsätter att växa in i sitt författarskap.”

Jag älskar att ha rätt.

Med Blåmärken återvänder Arvidsson till en del av de teman som fanns i hennes debut. Även denna huvudperson har arbetat inom hemtjänsten, och även denna gång är det på samma gång en spänningsroman och en ganska lågmäld berättelse. Och återigen konstateras det som är bokens tagline: hemmet är den farligaste platsen. Men jämfört med Ett hem att dö för, så finns en större komplexitet, fler välskrivna bikaraktärer, och en mindre förutsägbar berättelse.

Boken följer Stella – en ung kvinna som lever tillsammans med en man som gör henne illa. Spelet mellan dem, där Stella ständigt är på helspänn, livrädd för att väcka hans vrede, är obehagligt väl skildrat. Pojkvännen Samuel är nyckfull och oförutsägbar. Han kastas mellan öm tillgivenhet och kall ilska, och på något sätt är det alltid Stellas fel att han är arg och att han slår.

Isolerad utan mycket till skyddsnät, och insnärjd i sitt förhållande, ser Stella ingen väg ut. Det ändras plötsligt när Maj – en av hennes brukare från tiden i hemtjänsten – dör, och testamenterar sin våning till Stella. Plötsligt har hon någonstans att ta vägen, som Samuel inte vet om, och efter en särskilt svår misshandel lämnar hon till sist Samuel och gömmer sig i våningen. Tyvärr är det inte så lätt att lämna ett misshandelsförhållande bakom sig, och dessutom är det något besynnerligt med det nya hemmet.

Inget hände när jag tryckte på lysknappen och fönstret var täckt av en rullgardin eller filt. /…/ Jag trevade mig fram mot den smala springan av ljus från fönstret. Det stod saker i vägen, möbler, lådor kanske. Jag sköt undan något tungt och sträckte mig fram mot fönstret. Handen fick tag i det som täckte det – jo, det var en tjock ullfilt – och drog. Med en skräll åkte filten i golvet då den tog gardinstången med sig i fallet. /…/

Rummet var litet och belamrat med sängar. Träsängar stod på högkant mot väggen, en våningssäng med metallram stod mitt i rummet, det var den jag knuffat undan. Flera tältsängar i orange och brunt med rostiga fjädrar låg i en hög i ena hörnet. I hörnet på motsatt sida stod madrasser hoprullade och hopknutna med grova snören.

Vad hade Maj gjort härinne?

En excentrisk granne dyker upp, med en lägenhet full av lampor – ”till minne av hennes man som var lampförsäljare”. Medan Stella lär känna henne försöker hon komma ihåg vem hon var innan hon blev tillsammans med Samuel, och ta reda på vad det egentligen var som pågick hemma hos Maj, som krävde ett rum fullt av sängar och fick grannar att klaga på oväsen. Och hur ska hon hantera att Samuel finns där ute och har lovat att aldrig släppa taget om henne? Som en skugga över berättelsen vilar ett tjechovskt gevär i form av några cyanidkapslar från andra världskriget.

Till en början trodde jag att Blåmärken skulle visa sig vara en skicklig men nedslående skildring av våld i nära relationer, men snart blir den mycket mer än så. Berättelsen är spännande, medryckande, och låter en som läsare aldrig riktigt slappna av. Jag praktiskt taget sträckläser den.

Similar Posts:

• Villa i söderort har blivit ett sätt att leva
• Att vända hem till något trasigt
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Far ända in i Hälsingland!
• Ny roman av norska Linn Ullmann

Berättelsen tar fart när Hanna får i uppdrag att vattna blommorna hos ett ungt, välbärgat par som ska resa bort på långresa. Plötsligt har hon nyckeln till en villa som tycks tagen direkt ur en fastighetsannons med golvvärme i köket, flera badrum, och säkert en teppanyakihäll även om det inte omnämns specifikt. Hon sväljer sin avund, men tillåter sig då och då att ta en kopp te i köket, och tänka sig in i hur det vore att ha ett sådant hem att kalla sitt eget. Ensam i det stora huset skadar det väl inte att drömma? Det är bara det att hon inte är ensam. En besynnerlig Simone dyker upp, med en övertygande historia till varför hon måste stanna.

Hur relationen mellan Simone och Hanna sedan utvecklas är stommen i berättelsen – en vänskaps- (eller kanske kärleks-)historia där Simone ena sekunden är Hannas trygga punkt, för att sedan vara obegripligt arg och avståndstagande, eller rentav skrämmande. Karaktärerna är välskrivna med små egenheter och karaktärsdrag som känns både trovärdiga och unika. Jag har ofta läst om karaktärer med nervösa tics, men Hannas trikotillomani (tvångsmässiga behov av att rycka loss hårstrån) känns som ett ovanligt originellt sådant. Det är också befriande när Simones romantiska intentioner gentemot Hanna inte ger upphov till den existensiella ”herregud-är-jag-lesbisk?”-kris som jag annars hade väntat mig av genren, utan bara berörs som vilket romantiskt närmande som helst. Vill man verkligen gå in i queerteoretiskt territorium så skulle man kunna fundera på om inte Simone faller under fenomenet queer coding, men det ids jag faktiskt inte, för jag tycker ändå över lag om hur karaktären är skriven.

Ett hem att dö för är väl att betrakta som en spänningsroman, men den är ovanligt stillsam för genren. Istället för explosioner och hemliga agenter rör det sig om en vardag med en lätt obehagligt stämning som av och till kommer krypande. Jag drivs framåt under läsningen av en kombination av nyfikenhet och lätt obehag – en känsla av att något otäckt snart kommer att hända.

Boken är Arvidssons debutroman, och här och där syns tecken på att den är skriven av en författare som ännu är på väg att hitta sin form. Grundpremissen om hur Hanna längtar efter ett eget hem hamras in lite väl ofta, och berättelsen är lite väl rakt på sak – den hade kunnat bära flera nivåer eller sidospår. Det stora avslöjandet är ganska väntat, vilket inte gör mig något, men jag hade gärna velat se berättelsen skruvas ett varv till, att den väntade vändningen följdes av en som jag inte hade förutsett. Som kritik måste också nämnas att ljudboksinläsaren Gunilla Leining läser berättelsen hårt och stumt, med en knarrande röst som får det att krypa i mig. Att jag ändå valde att lyssna på delar av boken för att inte behöva vänta tills jag hade tid att sätta mig ned med en tryckt bok säger något om hur gärna jag ville läsa vidare.

Arvidssons debut står utmärkt på egna ben, men är också ett löfte om ett fortsatt skrivande som kan bli verkligt bra när hon fortsätter att växa in i sitt författarskap.

Möjligt jäv: Jag och författaren har tidigare utbytt roller derby-tacklingar med varandra.

Similar Posts:

• Hemmet är verkligen den farligaste platsen
• Att vända hem till något trasigt
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Far ända in i Hälsingland!
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?