På måndag den 4 oktober kan man träffa Lennart Hagerfors, författare till flera böcker om sin barndoms Afrika. Han växte upp i Kongo och även den senaste boken utspelar sig där: Mannen på ön. Han pratar med sin förläggare Svante Weyler om detta och om författarskap i allmänhet. På Örby bibliotek klockan 19.

På tisdag den 5 oktober kan man lyssna till den burmesiska fredsaktivisten Zoya Phan som berättar om sin självbiografi Little daughter. Boken skildrar Zoyas uppväxt som dotter till gerillakrigare i Burmas djungler, och hennes flykt undan militärjuntan. I tidskriftssalen på Internationella biblioteket kl 18.

Den 6 oktober ställs litteraturintresserade inför ett svårt val. Till Medborgarplatsens bibliotek kommer redaktionen för senaste numret av tidskriften Album, Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe, och berättar om numret som har 1900-talstema. Man utlovar samtal om allt från ”kärlekskranka socialdemokrater och solariebrända nihilister till undanarkiverade doldisar och kanoniserade modernister”. Samtidigt, kl 19, kommer förre ärkebiskopen KG Hammar till Stadsbiblioteket på Sveavägen och berättar om sin litterära själsfrände Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare men skrev även böcker, framför allt kanske den självbiografiska och filosofiska Vägmärken. Redan innan detta kan man dock, om man orkar, hinna att höra översättaren Ove Berglund presentera den svenska utgåvan av den ungerska poeten Lajos Rafis diktsamling Ett under, slaget till marken. På internationella biblioteket, kl 18.

Sedan på torsdag 7 oktober kl 18 kommer finansmannen Robert Weil till Stadsbiblioteket och berättar om Spekulanten av Scholem Alejchem. Det är en humoristisk berättelse om en misslyckad ”börsmäklare” skriven av mannen som även skrev Spelman på taket.

Och om detta inte räcker så kommer det ju en vecka efter den här också. Då kommer bland annat Yvonne Hirdman till Kungsholmens bibliotek och pratar om Den röda grevinnan. 14 oktober kl 18. Ni kommer väl också?

Similar Posts:

• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Moraliska dilemman i svensk politisk thriller
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Norskt på bokmässan
• Bokevents på Världsbokdagen!

I.S. väljer att låtsas som ingenting och inleder kursen med att var och en får presentera sig. Det är i tur och ordning; den åldrade Baronen som lever för att bevara adelns traditioner i sitt något förfallna slott, den maoriska Prinsessan som intresserar sig för de andliga krafterna och sedan några år bor i Småland, den värmländska Samlaren som lever för sina klockor, den unga Nunnan som tillbringar nästan all sin tid i klostret och den tystlåtne MC-killen. Det okända nytillskottet är Tanten som till synes har levt ett vardagligt liv med jobb och familj. Det är åtminstone vad de andra tror tills de ber henne berätta vad hon gjorde de där åren hon var ute och reste.

Boken tycks inrymma sin egen programförklaring, där det bland annat står att författaren vill undersöka något i överdrifterna. Att karaktärerna är överdrivna på ett konventionellt sätt, gör att de fort blir förutsägbara. Fantasin om att valet att gå i kloster kan handla om undertryckt sexualitet känns igen, den tyste hårde killen som ruvar på en explosiv aggressivitet likaså. I pauserna grupperar sig deltagarna också i par, kvinna och man, kvinna och man. Det blir en något stillastående dynamik.

En stor del av boken ägnas åt I.S.’ tankar och iakttagelser. Hans ingångar till skrivarkonsten och hans skrivuppgifter tas inte alls emot på det sätt han föreställt sig. Riktigt roligt blir det när han försöker förklara varför schabloner är problematiska och gruppen opponerar sig.

En svärm av frågor dyker upp under läsningen: Vad går det egentligen att lära ut på en skrivarkurs? Vad krävs för att skapa en mottaglig stämning i en grupp? I vilken grad kolliderar det sociala spelet med själva lärandet? Och sist, men inte minst: Varför vill man skriva?

Similar Posts:

• Barndom i kallelsens skugga
• Ny skola men gammal retorik
• Är Afrika ett land?
• Det här säger mig absolut ingenting
• Viljan blir lidande av förpliktelserna

Det finns idag två olika Kongo; Demokratiska Republiken Kongo, ibland kallat Kongo Kinshasa och Republiken Kongo, för tydlighetens skull kallad Kongo Brazzaville. De två är inte samma land.

Svante Weylers bok Ett hus i Ngouedi behandlar Kongo Brazzaville, som är ett före detta franskt koloniland. Då de Afrikanska kolonierna frigjorde sig med verklig början under 50-talet, sög många av de inhemska koloniserade till sig västerländska oppositionella idéer, som till exempel kommunism och socialism. Idag kan Kongo Brazzaville kanske inte kallas ett kommunistiskt land, men styrdes länge helt enligt leninistiska principer.

Hur ser då Kongo Brazzaville ut, hur lever nutidens människor där? Man kan med rätta fråga sig om en svensk medelålders man verkligen är bäst lämpad att skildra detta. Är inte en kongolesisk författare ett bättre alternativ? Är det inte nästan, som vit västerlänning moraliskt förkastligt att skriva en sådan här resereportageliknande bok?

I vilket fall åker Weyler till landet tillsammans med författarkollegan och vännen Lennart Hagerfors som själv bott i Kongo Brazzaville som barn till svenska missionärer.

Kongo Brazzaville är, inte helt överraskande eländigt skildrat: fattigt, korrumperat, till stor del styrt av planekonomi och med dåliga vägar som oupphörligen förstörs av regn. Till allt detta tillkommer en passiv, liksom apatisk befolkning. Det oväntade med Ett hus i Ngouedi är att den inte är en resereportagebok i klassisk bemärkelse, utan istället mer essäistiskt skriven, att den handlar om Sverige och västvärlden, om svensk politik, svensk välfärdsproblematik och om västerlänningens gigantiskt dåliga samvete, mer än om landet Kongo Brazzaville.

Hur är det att vara vit medelålders man i Kongo Brazzaville? Weyler tvingas om och om igen ifrågasätta sig själv, sitt sätt att tänka, lösa problem, sin kultur och sin tro på vetenskapen. Det går att finna många intressanta exempel.

Skulle jag verkligen vilja att mina syskon gick till socialen innan de frågade mig? Vad är det för slags familj? Att min mor tas om hand av stat och kommun med hjälp av de pengar hon själv under ett långt liv och jag och mina syskon under kortare betalt i skatt är inget problem. Det är bara en annan form av transferering av medel.

Något som saknas i Ett hus i Ngouedi är en utförligare och mer levande miljö och personskildring. Alla personer är ungefär de samma, de har inga specifika karaktärsdrag. Intervjufrågorna känns också opersonliga med fråga-svar-metoden. Man får bitvis en känsla av att det är otroligt vackert i Kongo Brazzaville, men bilderna når oftast inte ända fram. Språket är tyvärr något slarvigt och ibland lite svårläst med konstiga meningsbyggnader och upprepningar samt med onödiga, obegripliga franska ord instoppade titt som tätt.

Behållningen av boken är framförallt de frågor som ställs och som aldrig får några rätta svar.

Similar Posts:

• Författarsamtal på Stockholms bibliotek
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• Barndom i kallelsens skugga
• En angelägen historia
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Som missionärsbarn underställdes Hagerfors föräldrarnas val att predika och undervisa i Kongo. Det innebar för dem ett omkringflackande i regnskogen, fyllt av fysiska påfrestningar. För barnen betydde det att hemma var den missionsstation där föräldrarna för tillfället var placerade, medan de själva från unga år fick bo på internatskolor, först i kuststaden Pointe-Noire, där de åtminstone fick träffa sin föräldrar på lov tre gånger om året, sedan på Lidingö, dit föräldrarna återkom bara med åratals mellanrum.

Varför gjorde de det? Kallelsen, naturligtvis. Men man ska vara bra religiös på ett visst sätt för att tycka att det är en uttömmande förklaring. Frågan genomsyrar hela boken. ”Inga barn har haft så lång väg till tron som missionärsbarnen.” Det är ett stillsamt ifrågasättande som ligger som underton i det lite underfundiga återgivandet av missionärshistorier.

Om det privata utgör den mest framträdande sidan av skildringen, så är den politisk/historiska minst lika intressant. I det massiva Kongo, som härjats svårt av europeisk girighet och människoförakt, hade svenska missionärer varit förvånansvärt aktiva sedan 1800-talets sista decennier.

Den som råkar vara en smula bevandrad i denna svenska missions kongolesiska historia kommer att slås av både likheter och skillnader gentemot tidigare skildringar. Hagerfors bok bär tydliga spår av missionens retorik där exempelvis missionärernas stora umbäranden i någon mån blir en garant för det osjälviska, och i förlängningen goda, i deras handlande. Men här möter vi också en mission som blivit vardagsliv. Borta är de konflikter med staten som uppstod under missionens första decennier, och som gjort dess historiska eftermäle så komplext som det är. Då stod de visserligen för en mental kolonialism, men bidrog samtidigt till att förbättra situationen i kolonierna i egenskap av oberoende vittnen om det fasansfulla som pågick där. I berättelsens nu ligger den koloniala frigörelsen i sin linda, och inställningen till missionen håller på att förändras både i Afrika och i Sverige. Från att ha varit hjältar utsända av Gud blir de en lite pinsam kvarleva och oönskade representanter för kolonialt förtryck.

Som litteratur är Längta hem onekligen en konventionell barndomsskildring. Strukturen är det kronologiska anekdotstaplandets, motiven alla barnets komplexa känslor inför föräldrar, kamrater och omgivning, filtrerat genom den vuxne berättaren kryddat med filosoferande, en smula exotiska miljöer och en nypa självbekännelse.

Men alla livsberättelser är också historiska, alla säger de något om det samhälle och de människor de beskiver och är en produkt av. Och det här är en människas historia – i den betydelsen att alla människor har en historia, många möjliga historier, värda att berätta och lyssna på. De flesta av oss får aldrig ner dem på papper, än mindre utgivna, men kanske är det också däri en stor del av värdet med den här boken ligger.

Similar Posts:

• Är Afrika ett land?
• Vår export av det civiliserande våldet
• Ett svenskt mörkt hjärta
• Allt vi inte hör och ser
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen