Staden och skolan för in en ny dimension i nybyggartillvaron. Tidigare har familjen fått allt de behöver genom föräldrarnas strävsamhet, rättrådighet och handlingskraft. Det får de förstås fortfarande, men plötsligt tvingas flickorna se sig själva utifrån och i kontrast till stadens mer välbärgade invånare. På skolgården kallas de ”lantisar” och ”långbenta beckasiner” i sina urvuxna klänningar. Dessutom måste de köpa griffeltavla och griffel i Olesons affär, och den söta, bortskämda Nellie Oleson är den absolut värsta retstickan och snorkfröken av alla.

Nu är ju inte Laura den som kröker på nacken och finner sig. Hon reagerar instinktivt på Nellies pikar och frökenfasoner, och både utmanar och får in ett och annat välförtjänt tjuvnyp på den bossiga handlardottern. Samtidigt suktar hon efter en del av de vackra ting som plötsligt gör sig påminda, strax utanför hennes räckhåll. Familjen Ingalls har inte råd med allt som en del av stadsborna har. Den vetskapen kommer också med skolan.

Kanske, kanske när veteskörden kan bärgas. Till den sätter pappa Charles sitt hopp. Både virket till huset och hästarna som plöjt åkern måste betalas, och Charles kängor är utslitna. Vetet ser dock frodigare ut än någonsin, men så närmar sig ett märkligt mörkt moln. Gräshoppor. Bibliska mängder av gräshoppor. Plötsligt finns de överallt och äter allt.

Det finns med andra ord dramatik i Huset vid Plommonån, både av det småflicksmänskliga och av det mer naturkatastofala slaget. Efter gräshopporna kommer snöstormarna, och pappa, som gett sig ut för att proviantera i staden kommer inte hem igen.

Nybyggaridyllen finns där fortfarande. Det är den strävsamma kärnfamiljen som står i centrum och naturen mellan den svala ån och den vidsträckta prärien är fortfarande underbart givmild, inte minst med de dignande plommonträd som gett platsen dess namn. Men naturen kan vara också vara nyckfull och hård, och Ingalls Wilder tecknar inte minst den spända stämningen när snön viner om knutarna och man måste känna sig fram till ladugården längs ett rep, när mamma Caroline gör allt för att distrahera flickorna med lekar medan lampan förgäves brinner i fönstret efter pappa, så att det värker i magen.

En helt annan aspekt är förstås de värderingar som ändå framstår som främmande och gammeldags, som när Laura får en åthutning för att hon, när sommaren är så het att flickorna får värmeutslag av sina högt knäppta klänningar, önskar att hon fick gå naken som en indian. ”Och på en söndag till på köpet!” Då vill man ju lite skaka mamma Caroline och säga ”Herregud, ni är mitt ute i vildmarken! Vad spelar det för roll att vara anständigt klädd i knäppta kragar och stärkta underkjolar i hettan?”

Fast jag antar att det var just det: de hade inte mycket mer emellan sig och vildmarken än sina stärkta underkjolar.

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Familjeidyllen innan prärien
• Är blått en kill-färg?
• Never ending story
• Hästar och kärlek

I Det lilla huset på prärien, den andra boken om familjen Ingalls, bryter de upp från hemmet i Stora skogen i Wisconsin. Det är knappast av bekvämlighetsskäl. Pappa Charles tycker helt enkelt att det har blivit för tättbefolkat där. Nuförtiden hör eller ser de andra människor omkring sig mest varenda dag.

De vilda djuren ville inte stanna i ett land där det fanns så mycket folk. Pappa hade inte heller lust att stanna. Han tyckte om ett land där de vilda djuren kunde bo utan att bli skrämda. Han tyckte om att se de små dovhjortskalvarna och deras mammor titta på honom från den skuggiga skogen och de tjocka, lata björnarna äta bär på bärställena.

Under de långa vinterkvällarna pratade han och mamma om landet i väster. Västerut var landet slätt, och där fanns inga träd. Gräset växte högt och tjockt. Där vandrade och betade de vilda djuren som på en äng som sträckte sig mycket längre bort än någon människa kunde se, och där fanns inga nybyggare. Bara indianer bodde där.

Sagt och gjort. Charles och Caroline stuvar in sina tillhörigheter och de tre små döttrarna i en täckt vagn och beger sig mot präriens ödemarker. Så småningom ser Charles ut en plats han gillar och börjar bygga dem ett hus. Liksom tidigare ägnar Laura Ingalls Wilder en hel del utrymme åt föräldrarnas, och inte minst pappans, vardagsbestyr. Hon skildrar detaljerat hur han bygger hus och stall – helt utan spikar, för sådan lyx kan en bra karl klara sig utan – och gräver brunn, men också försvarar det nya hemmet mot gräsbrand, vargar och indianer.

Livet på prärien är mer utsatt än det i Stora skogen, men Laura är sin pappas dotter. Hon älskar den vida slätten och den öppna himlen, att rusa runt eller smygande spana på djurlivet, och det är inte svårt att hålla med henne om att pappans liv nog vore mer eftersträvansvärt än mammans. Caroline stryker tvätt, steker pannkakor och håller flickorna väluppfostrade, också när de lever i en prärievagn mitt ute i ingenstans. Charles bygger och jagar och rider runt och spanar, möter de långväga ”grannarna” (det är ju inte precis fråga om att dela tomgränser, mer att befinna sig inom dagstursradie) och snokar upp de få nyheter som finns att höra.

Någonstans långt bort sitter en regering som beslutar om ifall indianer eller nybyggare ska ha rätten till prärien. Charles är av åsikten att det borde gå att leva sida vid sida, också när indianerna gör en del oönskade påhälsningar i det lilla präriehuset. Om indianerna anser att de vita är skyldiga dem något så har de nog visst fog för det, tycks Charles inse, men andra nybyggare är mindre kompromissvilliga. ”Den enda hyggliga indianen är en död indian”, anser en av familjens grannar.

Mer än seriens första bok placerar alltså Det lilla huset på prärien familjen Ingalls i den amerikanska historien och det handlar inte bara om det minst sagt problematiska förhållandet till urbefolkningen. Charles Ingalls är the self-made American man, den idylliska bilden av något vi kanske mest vant oss att se förvridet, som hysteriska NRA-lobbyister med mardrömsvisioner om ”Big government”. Charles är den gode patriarken som reder sin familj med sin bössa, sin yxa och sina bara händer (fast för all del också sin fiol och sitt öppna, pedagogiska sinnelag). Det är nästan läskigt lätt att dras in i Lauras kärlek och beundran för honom. Jag menar, han behöver inte ens spik.

Similar Posts:

• Familjeidyllen innan prärien
• Stärkta underkjolar och naturens krafter
• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Förtryck och förträngning
• Fasansfullt, gripande och förlösande

Så fungerar berättelser. Så använder vi berättelser. Vi förstår dem i förhållande till varandra, läser dem i relation till de berättelser vi hört förut. Också de berättelser vi berättar själva, om oss själva. För oss själva.

Vi vrider och vänder på våra liv och relationer. Försöker genrebestämma, greppa temat. Är det här berättelsen om kärleken som övervinner allt? Om ”star-crossed lovers”? Eller är det Ett dockhem, där Nora måste lämna allt bakom sig för att få plats att växa och bli sin egen person?

Relationer kan bli ganska jobbiga om man inte är överens om genren. Eller rollfördelningen. Om den ena tänker att han pysslar runt i värsta Lilla huset på prärien-idyllen, medan den andra känner sig mer som något av Lars Norén (för att vara extrem). Eller om den ena tänker att de är Romeo och Juliet, medan den andra snarare har för sig att han är Romeo och hon Rosaline, den där andra bruden som Romeo tror att han är kär i innan han träffar Juliet och som få teaterbesökare ens minns existerar.

En gång såg jag en pjäs där första akten var en ganska ordinär fars, men i andra akten vändes kulisserna bakochfram och publiken fick se vad som utspelade sig från det hållet. Hur skådespelarnas liv tog sina egna vändningar precis vid de punkter där de tidigare varit osynliga. Också där finns det berättelser, och de som spelar biroller eller är statister ur en synvinkel är förstås huvudpersoner i andra berättelser. Som när Bengt Ohlsson skriver Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv, eller – min favorit – Gun-Britt Sundström återberättar Den allvarsamma leken ur Lydias i För Lydia.

En händelse är förstås på sätt och vis det den är. Den kan vara dokumenterad på ett sätt som vi uppfattar som objektivt, som av en övervakningskamera, men till och med då finns det alltid ett utanför bilden, ett före och efter, som vi inte sett. Det finns alltid en början och ett slut, men var de hamnar beror på vilken berättelse är. Och vilken den är, bland mycket annat, på var vi själva befinner oss i den. Det som verkar betydelselöst idag kan visa sig ha en nyckelfunktion i morgon. Eller tvärtom.

Innan Romeo träffar Juliet så tänker han sig ju att Rosaline är hans Juliet. Förutom, förstås, att den referensen inte var uppfunnen än.

Similar Posts:

• För att man överlever
• Tidsförflyttning
• Ögonblickets mästare
• Plötsligt en dam i Jalta
• I förhållande till förhållanderomanerna

Fast när Ingalls Wilder skrev det där, baserat på sin barndom i början av 1870-talet, så skrev hon ju inte ”mer än hundra år sedan” utan ”sixty years ago”. Det var i början av 1930-talet.

Sedan dess har hennes böcker lästs av generationer och naturligtvis också blivit teveserie och filmer. Den lilla staden på prärien har blivit ikonisk, och huset i Stora skogen kommit lite i skymundan. Själv har jag aldrig fattat hur familjen kunde lämna skogen. Jag gör det inte som vuxen – kanske förklaras det i senare delar? – och jag gjorde det definitivt aldrig som barn. Skogen var ju bäst.

Ändå händer det egentligen ingenting i Det lilla huset i Stora skogen. Inte med moderna dramaturgiska mått mätt. Livet går sin gilla gång. Årstid följer på årstid. Man samlar mat inför vintern, firar jul och födelsedagar, sår och skördar. Det kan ju också vara tillräckligt exotiskt för moderna läsare i alla åldrar.

Mycket handlar det om vardagslivet förr, om sysslor och matförråd. Någon gång om året tar man sig till handelsboden i staden, men i övrigt är det strikt självförsörjning som gäller. Jakt, fiske, jordbruksarbete och pälshandel för pappa; matlagning, ystning, bak och sömnad för mamma. Har man tur kan man stöta på bin i skogen och få fatt i honung och sedan jag först hörde berättelsen som barn minns jag allra tydligast processen med att samla in lönnsirap. Det är förresten fortfarande lika fascinerande.

Några konflikter att tala om lägger Ingalls Wilder inte heller in i denna första barndomsskildring. Alla är fantastiskt snälla och trevliga. Goda. Den enda som egentligen närmar sig en personlighet är egentligen Laura själv. Resten av familjen är ohjälpligt satt på piedestal. Fast det är klart, nybyggartillvaron gav väl inte direkt utrymme för några divalater heller.

Det är idylliserat, romantiskt, traditionellt och gammeldags – och samtidigt småskaligt och ekologiskt. Skogen i Wisconsin är en minst lika viktig karaktär som någon annan, och den är generös mot sina mänskliga invånare. Här finns allt man kan behöva, förutsatt att man är redig, respektfull och handlingskraftig nog att ta vara på det. Det är den amerikanska drömmen i en högst charmerande 1800-talsversion.

I en klass för sig bland idealpersonerna är ändå pappa Charles Ingalls. Han är urtypen av familjeförsörjare, driftig och innovativ, han är en kärleksfull make och far och en god och framsynt granne. Har Laura och Mary tur är pappa inte alltför trött efter den långa arbetsdagen – och det tycks han sällan vara – och så berättar han för dem om dagens äventyr, om hur det var när han eller farfar var liten, eller plockar fram fiolen och spelar för dem.

Tillsammans med Tomas Torpare i Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla-serie, en annan slukarålders-crush som hållit i sig, skulle jag tro att Charles Ingalls har en hel del romantiska griller på sitt samvete.

Similar Posts:

• Familjen Ingalls i indianernas land
• Stärkta underkjolar och naturens krafter
• Tema: Skogen
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Titta vad fint

För den brittiske författaren och journalisten Francis Spufford är fallet snarast det sistnämnda. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva – trots Rebecca Alsbergs fina översättning har jag svårt att låta bli originaltiteln The Child That Books Built – beskriver Spufford ömsint sin utveckling som läsare, från den tidiga barndomens vuxenlästa sagor till de sena tonårens kultböcker, metafiktion och, faktiskt, pornografi. (Det sista spelar ingen framträdande roll i texten, men det är symptomatiskt att Spufford inte sopar under mattan detta inte helt obetydliga inflytande på litteratururvalet man gör i en viss ålder.) Han hyllar, men idealiserar aldrig läsningen. Han skriver om en passion på gott och ont, om ett beroende och en intim och ständig livskamrat.

Böckerna är en källa till djup tillfredställelse, men också ibland stagnerad frustration. De speglar verkligheten och längtan efter något annorlunda. De erbjuder verklighetsflykt och vad som närmast måste betecknas som någon form av egenterapi. Här, som hela tiden, är Spufford djupt personlig (utan att för den skull sakna allmänvärde). Han tecknar sin familjebakgrund, med den kroniskt döende lillasystern i centrum, och de tabubelagda känslor och behov som får plats bara inom böckernas pärmar och ibland knappt ens där. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva är läsaren oupplösligt förbunden med böckerna och tvärtom, men framförallt är det en kärleksförklaring till barn- och ungdomens litteratur och läsning.

Alla böcker som Spufford tar upp är förmodligen inte bekanta för en svensk läsare, men det stora flertalet är nog lika folkkära för svenskar som för engelsmän, för Spuffords generation som för senare generationer. I de fem mycket brett hållna avsnitten – det här är sådan där klassiskt frodig, essäistisk prosa full av tankvärda associationer och njutbara formuleringar – stöter vi på mängder av välbekant litteratur. Spufford diskuterar folksagornas motiv, psykoanalysen, Piagets utvecklingsstadier och hur vi egentligen formulerar politiska idéer. Han lär sig läsa med Tolkiens Bilbo, går vilse med Alice i Underlandet och möter A A Milnes Nasse på en vinterpromenad. Han rider ut snöstormen på prärien med familjen Wilder och samlar sig för den sista striden i C S Lewis Narnia.

På något underbart sätt lyckas Spufford vara precis lika närvarande i barnets uppslukade läsning som i den vuxnes spännande resonemang om till exempel barn och realism, Lewis religiösa världsbild eller Wilders politiska idealism. Från pekböcker till Borges, från James Bond till Jane Austen till science fiction till Koranen – Spufford behandlar dem alla lika varsamt poetiskt, dråpligt och allvarligt, med stor intelligens och med alldeles oändlig kärlek.

Similar Posts:

• Omläsningens glädje
• Att tänka på en björn…
• Naivt och synnerligen korkat
• Pornografin i klassrummet
• Kungen av kioskvältarna