just i wackraste wåren, då giöken utropat sommaren emällan menses frondescentiæ och florescentiæ

Alltså mellan lövsprickningens och blomningens månader. Hans mor var den 18-åriga Christina Brodersonia, hans far den 33-årige komministern Nils Linnæus. Han var deras första barn. Carl föddes i Småland, i Råshult, som ligger cirka fem mil sydväst om Växjö, men familjen flyttade efter två år en kilometer bort, till prästgården i Stenbrohult, som låg på stranden av sjön Möckeln; där intill stod också Stenbrohults kyrka. Efter skoltiden i Växjö skulle Linné resten av livet bo på andra platser. Till Småland och hembygden kom han sedan bara på besök några gånger under sina resor.

Barndomen bär vi alltid med oss och särskilt för Linné hade den ju en mycket stor betydelse och var en inspiration och en av förutsättningarna för hans kommande livsverk. Han skrev om den trädgård, som hans far anlagt, att den

hade flere slags örter, än någon annan trädgård i Småland haft, och denne trädgård har med modersmiölken inflammerat min hog med en outsläckelig kärlek til örter.

Denna uppväxt, denna barndom och ungdom i Småland är
bland mycket annat det som femton skribenter beskriver och undersöker i sina essäer i boken "Linné – en småländsk resa". Alla är ledamöter av Smålands Akademi, alla har småländsk anknytning. Det handlar om Linnés ursprung, hans skoltid i Växjö, om hans farsmors brors trädgård i Pjätteryd, om Småland på 1700-talet och om hur småländska hus såg ut då, vilken musik som omgav Linné, om skillnader och likheter mellan Linné och Swedenborg (i kapitlet av Swedenborgkännaren Lars Bergquist), om "Nemesis Divina", om vad i Småland Linné beskrev under sina resor, hans språk och stil och om hur han har ihågkommits och firats genom åren, hur man planerar inför framtiden etc.

Den här boken osar naturligtvis på ett positivt sätt av lokalpatriotism. Och den, som liksom jag är född i Småland, ofta vistas där och har en släkt som till stor del i många generationer varit småländsk, njuter säkert särskilt av all den positiva uppmärksamhet som landskapet får i denna bok. Och Linné och hans insatser beundras på många olika sätt. Entusiasmen, upptäckarglädjen och nyfikenheten både hos skribenterna och hos Linné känns smittande. Det är intressant och lärorikt att ta del av hur Linné beskrev Småland och att hembygden var något som låg honom särskilt varmt om hjärtat. Boken är illustrerad med handmålade fotografier, som visar platser han besökt. Ett par skribenter berättar att Linné på ålderdomen verkar ha känt en särskild saknad och längtan till hembygden och uppväxten där, för i hans kvarlåtenskap hittades en papperslapp där han under rubriken Nostalgia skrivit ordet Stenbrohult.

Men helt konsekvent inriktad på enbart Småland är inte boken. Exempelvis ägnas ett helt kapitel åt lärjungen och finländaren Pehr Kalms resa i Nordamerika. Att ett kapitel handlar om "Japans Linné", den i Jönköping uppvuxne Carl Peter Thunberg, passar bättre in på temat. Eftersom skribenterna verkar ha skrivit sina bidrag helt självständigt, har det heller inte gått att undvika att det även finns en mängd upprepningar i boken.

Allra mest får mig denna bok verkligt intresserad av att läsa Linnés egna texter. Det är särskilt litteraturvetaren Ingrid Nettervik, som i sitt kapitel beskriver Linné som skönlitterär författare. Hon visar bland annat på hans rika bildspråk och på hur rytmiskt hans språk är. De texter hon undersökt är sådana som skildrar hans besök i Småland.

Så det blir till att vittja en av mina bokhyllor på hans skånska resa, där han också beskriver resor genom Småland. Resan till Skåne gjorde han 1749 och redogörelsen för resan trycktes 1751. 1975 gavs den ut i en upplaga illustrerad av Gunnar Brusewitz och det är ett exemplar av den utgåvan, som stått oläst i min bokhylla i några år. På vägen till och från Skåne stannade Linné till på flera platser i Småland. Resan i Skåne var hans sista resa i de svenska provinserna. Denna gång reste han i egen vagn, inte på hästryggen som han oftast gjort tidigare. Företalet till den verkligen omfattande reseskildringen skrev han i Uppsala den 22 december 1750 och inledde det med orden:

Resan till Skåne med dess förrättning är nu det, varom jag vill giva Min Läsare en liten underrättelse.

Similar Posts:

• Linnés liv och verk
• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Intressant om Linnés psykologi
• Hur får man kunskap om myter, traditioner och folkminnen?
• En skattkista full av sommar

Ett klapptips som heter duga är emellertid Arvet efter Gustav Vasa. I alla fall om man har någon historiskt intresserad mottagare i tankarna. Boken är det tredje, fristående och avslutande verket i Lars-Olof Larssons svit om den svenska senmedeltiden. I den första delen behandlades Kalmarunionen och dess utveckling och i del två var det landsfadern eller tyrannen, Gustav Vasa själv som stod i fokus.

Här är det alltså kung Gustavs arv som skärskådas, ett arv som i stort återges genom kungens söner. Tre av dem blev kungar vilket var något av en missräkning för Gustav som gjorde Sverige till ett arvrike. Erik XIV skulle således ha följts av sin son men av olika anledningar kom han istället att störtas och ersättas av sin bror Johan (III). Och turerna kring kungasönerna slutade inte med det utan ytterligare intriger skulle med tiden äga rum.

Dessa intriger är mycket spännande, händelseutvecklingen är stundtals dramatisk och bara det yttre händelseförloppet är i hög grad läsvärt vilket många säkert uppmärksammat tidigare. Larssons genomgång går emellertid inte bara på tvären utan i hög grad också på djupet. Precis som i de två tidigare böckerna speglar han snarare tiden och utvecklingen genom personligheterna än tvärtom. Det handlar alltså inte enbart om att saker och ting hände, vilket som sagt har ett värde i sig, utan framförallt om varför det hände, både vad gäller bokens huvudpersoner, det omgivande spelet och samhället samt den vidare kontexten.

På det hela taget är detta ett fullgott avslut på en imponerande svit om Sveriges turbulenta senmedeltid när nationen i mångt och mycket tog form och, som sagts, en utmärkt julklapp.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Ostört sova ingen konung av rang
• Intressant om språk och historia
• Välregisserade begravningar
• Historia ur den osynligas perspektiv

Jag måste dock erkänna att den här boken gick mig förbi när den kom ut vilket kanske inte är så konstigt. En bok kan lätt slinka förbi i den allt stridare strömmen av historieskildrande publikationer. Vad värre är det faktum att hela Lars-Olof Larssons populärvetenskapliga författande tills nu gått mig förbi. Och då har han ändå fått Augustpriset för Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?. Det är, med facit i hand, synd men skadan är nu delvis reparerad. Sent skall syndarna vakna och bättre sent än aldrig!

I Kalmarunionens tid behandlas naturligtvis Kalmarunionen, det senmedeltida försöket att ena, och stundtals också göra det, Sverige, Norge och Danmark under en regent. I år räknat varade unionen från 1397 till och med 1520-talets början. Då gick projektet i graven efter att Kristian II misslyckats med sina försök att hålla kvar Sverige inom unionen. Däremellan hade händelserna varit många och perioden är späckad med färgstarka personer och lömska intriger. Det började med Drottning Margareta eller kung Byxlös som hon vid tid kallades som på ett elegant sätt satte projektet i sjön. Som kung över imperiet valdes, efter hennes pipa den egna styvsonen Erik av Pommern. Sedan fullkomligt radar karaktärerna upp sig; Engelbrekt Engelbrektsson, Karl Knutsson, Kristian I, Sten Sture, Kristian II och Gustav Vasa med flera. Alla personer som till namn och yta bör ingå i det man kallar allmänbildning. Vill man veta mer om dem än bara just den fakta som det översta lagret bjuder är den här boken emellertid ett mycket bra redskap.

Larsson rör sig nämligen ledigt över hela den sfär av personer, skeenden och bakomliggande faktorer som Kalmarunionens tid erbjuder. Det innebär att vi får betydligt mer djuplodande kunskaper serverade än allmänbildningen kräver, bland annat om ovan nämnda personer och deras agerande. De sätts också in i sitt historiska sammanhang vilket bidrar till en god helhetsuppfattning. Det känns helt enkelt som om man får grepp om den bitvis mycket rafflande händelseutvecklingen. Sist men inte minst väjer Larsson inte för att diskutera mer komplexa historiska frågor som exempelvis; hur nationalismen var formerad, fanns det en svensk nationalstat under perioden, vad kan en historiematerialistisk läsning av materialet innebära etc? Frågor som kan tyckas svåra men som under Larssons penna benas upp och förklaras på ett lika bra sätt som de mer kronologiska uppgifterna. Här visar Larsson verkligen att han är vete och inte agn och att han fullgör sitt uppdrag som kunskapsspridare med bravur. Som populärvetenskaplig källa till kunskap om den period som avses har jag svårt att se hur något faktiskt skulle kunna göras mycket bättre.

Similar Posts:

• Ett sent klapptips!
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Från dinosaurier till Domus
• Mera medeltid!
• Belysande om en suddig senmedeltid