Jag fick då också veta att hon var född i Halmstad 1875. På omslaget till sina böcker valde hon att ha en bild på Norre Port, den gamla stadsporten, byggd i början av 1600-talet, som fortfarande finns kvar i Halmstad och som ligger vid Storgatan. Det var på Storgatan 41, helt nära porten, som hon växte upp. Porten hör också på sätt och vis ihop med min egen uppväxt, eftersom jag ofta var på besök i Halmstad hos min farfar och farmor, som också hade sin bostad inte långt från porten och parken intill, Norre Katts park.

Det finns många källor att ösa ur när det gäller K.J.:s liv; hon skrev många brev och detaljerade och personliga dagböcker. Hon skrev även särskilt om sin barndom och ungdom i Halmstad, där hon var den första kvinnan, som tog studenten. Efter studentexamen studerade hon humanistiska ämnen i Uppsala, skrev studentspex, träffade sin första stora kärlek, Lydia Wahlström, som var ordförande i Uppsala kvinnliga studentförening. K.J. var en av de första kvinnorna i Sverige som levde öppet homosexuellt. Efter avklarade studier i Uppsala flyttade hon, 22 år gammal, till Stockholm, där hon så småningom började arbeta som recensent på Stockholms Dagblad och på Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny och frilansade i tidskriften Ord och Bild. Hon arbetade också en del som översättare. Och under manlig pseudonym, Huck Leber, skrev hon i Stockholms Dagblad roliga och ironiska texter. På så sätt skrev hon både utifrån en manlig och en kvinnlig identitet.

Vid årsskiftet 1908 träffade K.J. Ellen Kleman. Hon var redaktör på tidskriften Dagny. De skulle komma att leva och arbeta ihop ända till Klemans död 1943. I den lägenhet till vilken de flyttade inredde K.J. ett bokrum, där hon satt och skrev, omgiven av alla sina älskade böcker.

Biografin vimlar av kvinnoöden och inte minst kvinnopar. Man kan fråga sig om det var en slump att så många intellektuella kvinnor och även kvinnor inom rösträttsrörelsen var homosexuella eller om de helt enkelt aktivt uteslöt männen. En annan kvinna som fick stor betydelse för K.J. var skulptören Sigrid Fridman. För hennes konst stred hon mycket. Tre av Fridmans skulpturer kan man än idag se i parker i Stockholm. Men de var kontroversiella på sin tid; det var inte alls självklart att de skulle resas. Skulpturerna är Fredrika Bremer i Humlegården, Kentauren, som står helt nära Stadsbiblioteket på Observatoriekullen, och Ellen Key i Ellen Keys park. K.J. skrev även en bok om Fridman: Sigrid Fridman – och andra konstnärer: en krigskrönika.

Men K.J. hade naturligtvis också kontakt med många män: journalister, förläggare och inte minst författare. Många var det över huvud taget som ville bli recenserade av henne, ha hjälp och råd vad gällde texter och hon introducerade nya författare, bl. a. Vilhelm Ekelund och Birger Sjöberg.

Gemensamt med K.J. har Carina Burman särskilt Fredrika Bremer. Under första världskriget arbetade K.J. och Ellen Kleman med utgivningen av Bremers brev. Strax före och under första världskrigets utbrott befann de sig på jakt efter brev på bibliotek ute i Europa och de hade fått låna med sig originalbrev(!) som var nära att beslagtas av en beväpnad vakt i Tyskland. Bremerbreven utgavs sedan successivt, deras sista volym gavs ut 1920. Carina Burman fullföljde i mitten av 1990-talet arbetet, genom att ge ut ytterligare två volymer med Bremers tidigare outgivna brev.

Mot slutet av sitt liv var K.J. sjuklig och ganska ensam, men skrev ändå vidare, lika bra och lika uppskattad som förut. Men det kändes tungt och sorgligt att läsa om hennes sista år. I brev och dagböcker finns hennes tankar och upplevelser bevarade. Man får nästan veta för mycket.

Från K.J.:s essä ”Revolution och litteratur” från 1919 har Carina Burman valt att hämta nedanstående rader, som på ett tydligt sätt karakteriserar K.J. Burman menar att för K.J. var litteraturen större än verkligheten, livet var bara en skugga, även om kärleken var mycket viktig för henne:

Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad den inte tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker.

Carina Burmans välskrivna och på många sätt allomfattande biografi om Klara Johansons liv och gärning är allra främst en berättelse om en skribents och litteraturkritikers vedermödor och glädjeämnen. På så sätt kan den verka både inspirerande och avskräckande för den som själv skriver eller vill arbeta som skribent. Men den är nästan lika mycket en bok om kvinnohistoria, eftersom K.J.:s nätverk bestod av så många betydelsefulla kvinnor under en för kvinnor mycket utvecklande tid. Ja, den är fullproppad med fakta om sådant jag skulle vilja veta ännu mer om.

Slutligen, som komplement till min läsning, letar jag fram Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien. Han skriver:

K.J. är ironiker och estet [...] en bländande stilist. Hon är en kultförfattare för finsmakare, kanske vår främsta essäist.

Similar Posts:

• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Svensk roman funnen död på Londons gator
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Personligt och pratigt om favoritdeckare

Författaren Elin Wägner är förmodligen den mest namnkunniga i gruppen. Honorine Hermelin var rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, läkaren och sexualupplysaren Ada Nilsson ansvarig utgivare för gruppens tidning Tidevarvet. Elisabeth Tamm grundade och försörjde skolan på sitt gods och var tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren de första kvinnorna att ta plats i riksdagen. Andra nyckelpersoner i Fogelstadgruppen, Tidevarvet och Kvinnor på gränsen till genombrott är kritikerna Klara Johanson och Hagar Olsson, teologen Emilia Fogelklou och den sovjetiska ambassadören – tillika världens första kvinnliga minister och den enda ur revolutionens ursprungliga sovjet som förutom Lenin och Stalin fick dö en naturlig död – Alexandra Kollontaj.

Allesammans är de ytterligt levandegjorda genom mängder att fantastiska citat och genom författaren Ulrika Knutsons lite drastiska men alltid varma, intelligenta och underfundiga formuleringar. Jag kommer faktiskt på mig själv med att sitta och småskrocka mest hela tiden.

Knutson är personlig utan att ta onödigt mycket plats. Som synlig avsändare gör hon dygd av nödvändigheten i att ingen beskrivning kan vara fullkomligt objektiv. Kapitlet om Elin Wägner inleder hon exempelvis med att erkänna att hon aldrig gillat henne. Och subjektiviteten blir en styrka istället för svaghet: vem kan förhålla sig neutral till dessa livfulla människor?

Fogelstadkvinnorna satte större värde på dialogen, på frågorna, än på några eviga, svart-vita sanningar. Därför rymdes en betydande och kreativ mångfald under skolans vingar. Till födseln var de flesta Fogelstadkvinnorna borgerliga, och inte minst herrgårdsmiljön kring Elisabeth Tamm spelade en avgörande roll för skolans existens. Politiskt sett var de framför allt liberaler, om än vilda och gränsöverskridande sådana med en inte så liten skepsis mot partipolitik och kohandel. Och tilläggas bör väl att de var liberaler vid en tid när liberalism fortfarande handlade mer om människor än marknader och vätte så åt vänster att man riktigt kan se Lars Leijonborg stå på näsan för sig. Inte minst vänskapen med Kollontaj och Fogelstadkursaren Moa Martinsons entusiastiska reportage från den nya Sovjetstaten bidrog med vänsterinfluenser.

Långt ifrån allt i boken rör sig emellertid på det ideologiska planet. Knutson bidrar också med en hel del kunskap om dessa ovanliga tjugotalskvinnors vardagsliv, karriärvägar och personliga förhållanden. Hon drar sig inte för att ställa de intima frågor man kanske inte riktigt bör, men gärna vill, ställa.

Många av dessa kvinnor levde ytterst homosocialt, i långvariga, livsviktiga och passionerade relationer med varandra. Ibland också homosexuella – det är förstås ett en smula ahistoriskt begrepp – ibland i homo- eller heterosexuella men kyska relationer. Det är förstås omöjligt att i efterhand exakt definiera, men fantasieggande att se hur kvinnorna, precis som i sina ideologiska liv, aldrig upphörde att leta egna lösningar. Deras uppfinningsrikedom och öppenhet känns fortfarande uppiggande fräsch, också i en tid övertygad om sin roll som historiens sexuella höjdpunkt.

Att inte umgås med Fogelstadkvinnorna, skriver Ulrika Knutson i sitt slutord, är att göra livet lite tråkigare än det behöver vara. ”De hjälper mig att hålla horisonten vid, hoppet levande och humöret uppe.” Som läsare kan man bara hålla med.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Kvinna med huvud och penna på skaft
• En hyllning till Elin Wägner
• När Moa träffade Harry