Det är en rå, hård och grym vinter, på mer än ett sätt, men Alfons lyckas rädda en skottskadad kamrat och sig själv från striderna bland de iskalla bergen. Det är Alfons som är berättarjaget och som skriver fram sin historia ur de dagböcker han förde under sin tid som internationell brigadist. Tillsammans med en handfull tyskar, engelsmän, amerikaner och italienare bildar han en trupp som till fots tar sig genom det karga landskapet, tar sin tillflykt i byar och övergivna ruckel och lär känna det kämpande spanska folket.

Ju mer påtagligt det överhängande hotet om våld och förtryck blir desto närmare kommer man som läsare Alfons. Men hans fragila och samtidigt starka mänsklighet tecknas också tydligare när han förälskar sig och svetsas samman av kärlek och gemenskap till sina medkamrater. Det är drabbande och på många vis universell läsning om desperation, solidaritet, våld och mänsklig värme. Erikssons på samma gång nedtonade och genom Alfons röst känslosamma text flyter lätt och bygger undan för undan upp en känsla av omtanke för de vitt skilda karaktärer som Alfons möter och allierar sig med. På något ställe när gruppen tagit sig till ett stort brigadistläger förlorar jag mig bland alla namn i de hetsiga politiska diskussionerna som förs mellan kommunister och anarkister. Kanske är det läge att äntligen ta sig an historikerns Antony Beevors standardverk Spanska inbördeskriget?

Det är en berättelse som väcker tankar kring vad man själv skulle ha gjort under den tiden, skulle jag kunna tänka mig att göra Alfons resa? Skulle modet och överlevnadsinstinkten räcka till? Vilka uppoffringar skulle jag vara beredd att göra?

Många är de skildringar som på film och boksidor behandlat denna mörka del av historien. Klassikerna Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway, som faktiskt dyker upp på ett litet hörn i Erikssons bok, och George Orwells Hyllning till Katalonien förstås, såväl som mer nutida framställningar såsom fantasyfilmen Pans labyrint och Salvador, filmen om den anarkistiska aktivisten Salvador Puig Antich som torterades ihjäl i ett falangistfängelse är bara en bråkdel av de yttringar som lutar sig tillbaka över den spanska historiska avgrunden. Men det räcker ändå inte. I ett avsnitt av P3 Dokumentär från 2011 behandlas arvet från Francotiden. Programmets slutsats är att det på många håll råder en farlig tystnad kring vad som hände under åren av militärdiktatur. Att skjuta hästar sticker ut genom sitt berättarperspektiv och bidrar därför till att vi måste fortsätta prata om det som var då och kanske lite oftare stanna till för en stunds eftertanke när vi passerar oansenliga skulpturer på stan.

Similar Posts:

• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• En halv miljon God natt Alfons Åberg
• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Alfons och mångkulturen

Det finns mycket att hämta för den som är road av att läsa om själva skrivprocessen, om drivkrafter i skapandet och om tiden det tar. Har författaren huvuddragen i berättelsen klara innan hon/han påbörjar själva skrivandet eller tar historien oväntade vändningar under skrivandets gång? Hur länge bär man historien med sig innan man påbörjar själva skrivandet? Går skrivandet snabbt eller långsamt? Man skulle kanske kunna tro att alla skriver texten direkt i datorn nu för tiden, men handskrivna första utkast förekommer fortfarande, liksom skrivmaskiner.

- Många av mina noveller är havererade romanprojekt, allting jag skriver tenderar att bli väldigt kort. Jag skriver och skriver – men så blir texten kortare och kortare, så jag måste sluta innan texten försvinner helt – det är en egendomlig mekanik.

Kristian Petri

I vilken grad gör författarna research? Några gör omfattande efterforskningar, gräver i arkiv eller gör längre resor.

- För att kunna beskriva någonting måste jag uppleva det. För mig har det inneburit att jag varit tvungen att resa mycket eller ta mig tid att leva. Jag föreställer mig att andra författare eller konstnärer kan sitta i ett slutet rum och med sin flödande fantasi låta skeenden ta form, rulla upp en film för sitt inre, men så är det inte för mig.

Marianne Ahrne

Använder man självbiografiskt material? Återvänder man till sitt barndoms landskap? Väljer man då att strunta i den officiella familjeversionen och gräva upp den mer hemliga delen av familjehistorien? Hur förhåller man sig till avstånd och närhet till verkliga händelser? Var kommer tidsaspekten in, hur kan det att skriva om det förflutna ge ett nytt oväntat perspektiv?

- Som jag ser det är skrivandet framför allt ett minnesarbete. Att hålla på att älta sitt material i minnet och undan för undan memorera och att låta historien mogna fram genom att utesluta och destillera, det är den del av skrivandet som är roligast.

Torgny Lindgren

Val av fokus ser så olika ut, någon lägger tyngdpunkten på historiska skeenden, en annan intresserar sig för det politiska klimatet, åter en annan fascineras av psykologiska intriger. Samtiden speglas på olika sätt. Flera nämner klassresor, författaren själv eller någon närstående person har gjort en. Motpolerna stad – landsbygd är det flera som knyter an till.

- Som jag ser det har människor idag en kluven identitet. Ofta har man både landet och staden inom sig, det är denna spänning mellan förr och nu som jag vill beskriva. Det finns inte längre en obestridlig hemhörighet någonstans.

Kerstin Ekman

Bakgrunden är lika brokig, några är uppvuxna i miljöer med livliga samtal, andra i betydligt ordkargare miljöer.

- Min far sa alltid: om du stöter på ett ord som du inte förstår måste du ta reda på vad det betyder. Slå upp det i lexikon, lär dig betydelsen, det är livsviktigt. Jag bar med mig hans fascination inför språket in i mitt liv. Har man inga ord, inget eget språk, är man en loser, en förlorare.

Kjell Eriksson

Växelbruk återkommer flera till, att byta genre eller arbetssätt. Flera skriver exempelvis även dramatik, kritik eller journalistik eller arbetar med regi. Några är författare på heltid, medan andra jobbar inom något helt annat fält parallellt, Kjell Eriksson är till exempel trädgårdsmästare.

När jag får veta att författaren i själva verket har gjort ett hundratal intervjuer, blir jag nyfiken på vilka kriterier som låg till grund för att välja ut de slutgiltiga 34? Det går inte att komma ifrån att valet att placera just dessa inom hårda pärmar skapar känslan av att de ska bevaras för en längre tid, konserveras.

En annan fråga som sysselsätter mig under läsningen är hur tidsbundna/tidlösa intervjuerna är? Den äldsta intervjun är från 1995. Några av författarna har dessutom blivit intervjuade ett par gånger med några års mellanrum, någon förklaring till detta ges inte. Intervjuer blir kanske alltid tidsdokument? Jag hade gärna följt en tidslinje, läst intervjuerna i den ordning de kom till, istället för som nu i den klassiska bokstavsordningen.

Similar Posts:

• Hur gör dom?
• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Min uppgörelse med Duras
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Med karta, kompass eller sistarader

Att alltid ha blöja ELLER bäversvans?

Att varje dag under resten av ditt liv bära på en bastuba men inte kunna spela på den ELLER att din mage kurrar som en trombon?

Att du måste stå för allt Bert Karlsson säger ELLER att under hela semestern baktala Moder Theresa?

Att verkligen inte förstå ironi ELLER att vara Henrik Schyffert och vilja bli tagen på allvar.

Behöver jag säga mer? Eller förstår ni att den här boken väckte mycket muntrationer både i fikarummet och i personalrummet?

Det ena knäppare än det andra. Kan säga att det är väldigt befriande att se sin chef stå och seriöst fundera över vilket som är mest fördelaktigt, blöja eller bäversvans. Tror att han kom fram till bäversvans. Själv hade jag nog valt blöja. De är ju så smidiga nuförtiden. Det har jag sett på tv.

Med den här boken i din hand eller om du haft den i din hand så är du förberedd på det mesta i livet. Inga frågor är efter det för dumma. Du kan lugnt andas ut och känna dig alldeles normal när du undrar vad picnicbog egentligen är eller om lutfiskensben bryts ner i lutningsprocessen. Efter att ha läst Pest eller Kolera så är inga frågor för dumma. För hur du än försöker så kan de troligen ändå aldrig komma upp (eller ner) till den nivå som Annika Lantz, Kjell Eriksson och Ola Karlsson gjort.

Det är roligt. Ett bra tag. Fast sen så tröttnar man. Det blir för mycket. Men då gömmer man boken och tar fram den om ett par månader och skrattar igen.

Fast annars vet jag inte. Vem vill egentligen ha så mycket fånerier på en gång. Jag funderar över målgrupp och inser att boken förmodligen hamnar i facket "presentbok". Du vet, boken man ger bort för att det är kul. Iallafall ett tag.

Fast sen kommer jag på att min bror är den perfekta målgruppen. Han brukar plåga familjen under diverse högtider med att ställa liknande frågor. Han kommer att bli överlycklig när jag placerar boken i hans hand. Men att ha en person som målgrupp verkar inte vara så lönsamt. Men det kanske finns fler som honom?

Similar Posts:

• Som ett humorfödelsedagskort
• saknade ord och funna
• Ja, se dagens demoner…
• Tro, hopp och humor
• Alla är vi i samma båt. Fast havet är olika

Similar Posts:

• Om möjligt omöjliga val
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• saknade ord och funna
• Toppklass, Connelly!
• En annan tid, en annan plats, ett annat mysterium