På så sätt kan jag identifiera mig med Dan Jönsson, när han i Ingenmansland reser runt i småstäder, i det han kallar ”Sveriges baksida” och mest iakttar människor och miljöer på avstånd. Blir frustrerad och irriterad ibland, när han uppfattar människor som klichéer. Måste de vara sådana klichéer?

Ja, Jönsson kan göra mig minst lika irriterad som min egen ibland stereotypa förståelse av småstaden – eller storstaden. En av mina mest minnesvärda upplevelser av Ingenmansland är faktiskt när Jönsson i slutkapitlet traskar runt på Söder i Stockholm och fnyser åt hur plastiga människor är där. Då får jag plötsligt syn på hur jag själv kan låta och hör hur jävla hycklande det är. Jo, jag är ofta förbannad på att stockholmsperspektivet framstår som det enda giltiga, men bara för att stockholmare inte är mer levande än oss andra är de ju faktiskt inte heller mindre levande.

Nej, som reportageresa ger Ingenmansland ett lite märkligt intryck. Jönsson besöker under ett år en plats i månaden, spenderar några dagar lite planlöst på den platsen, småpratar med människorna där, men når sällan särskilt djupt i detta. Kanske är det snarare fråga om en inre resa, lite av en livskris. Jönsson står själv och famlar som en av de onödigförklarade i spåren av den ekonomiska krisen. Frilansuppdragen från Stockholmstidningarna sinar, och nu är han liksom ute och speglar den upplevelsen i Sveriges övergivna, onödigförklarade landsbygd.

Det är heller inget han sticker under stol med. Som författare är Jönsson ständigt närvarande, upplevande, reagerande, filosoferande. Som sällskap på varje resa har han med sig teoretiskt understöd i form av en bok. Han läser Marx på GeKås camping i Ullared, han läser Adam Smith och Robert E Lane och Tim Jackson och Wilkinson och Pickett och andra både äldre och nyare politiska klassiker. Ibland tillför de mer och ibland mindre, men framför allt saknar jag ett avslutande avsnitt som knyter ihop alltsammans. Det blir spretigt.

Hur det kommer sig att Jönsson valt ut just dessa böcker som följeslagare är väl heller inte särskilt klart. De förefaller ofta ganska måttligt synkade med resmålet i sig. Ironiskt nog (ironiskt eftersom den gick mig på nerverna mest hela tiden medan jag kämpade mig igenom den) kan jag till exempel sakna kulturgeografen David Harveys Kapitalet gåta och kapitalismens kriser och idén om kapitalismens ständiga behov av expansion, av att lägga nya områden under sig. Den hade känts ytterst relevant inte minst i förhållande till hur de stora köpbarackerna i samhällenas utkanter växer och växer på bekostnad av stadskärnorna, som med GeKås i Ullared eller Ikea utanför Haparanda.

Jag skulle också önska mig mer praktisk-politiska referensramar. Kan inte låta bli att jämföra med Kristina Mattssons Landet utanför som kom för ett par år sedan, där Mattsson exempelvis genom att jämföra med norsk glesbygdspolitik öppnar upp för helt andra lösningar. Hos Jönsson kan själva analysen glimma till och vara riktigt givande, men den tillåts aldrig riktigt få kött och blod, vilket gör att man lätt fastnar i det där melankoliskt hopplösa. Sveriges baksida.

Man kan läsa nästan hur många recensioner av Jönssons bok som helst, för tolkningarna är vitt skilda. I slutänden uppfattar jag ändå hans ambition som sympatisk. Det finns så oerhört många frågor kring varför Sverige ser ut som det gör som borde ställas i så mycket större utsträckning. Även om jag kanske ger upp det här med småstadsbo – igen – så hoppas jag att jag inte glömmer frågorna, för de är skrämmande osynliga i mainstream-media. Jönsson gör i alla fall ett försök och det är ett fler än de flesta andra journalister gör idag.

Similar Posts:

• En revolution i det tysta
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Sverige bortom storstäderna
• Shop ’til we drop?

I alla fall borde historiker vara benägna att engagera sig politiskt eftersom den som kan sin historia ju knappast kan blunda för att människor faktiskt kan och har förändrat världen radikalt. Inte villkorslöst och sällan ensamma, men inte desto mindre radikalt.

Tony Judt är en sådan historiker och Illa far landet är hans appell, hans politiska testamente dikterat från dödsbädden, faktiskt, och försök att väcka framför allt världens socialdemokrater ut trött historielöshet.

För hur kommer det sig att ojämlikheten griper omkring sig, de sociala och ekonomiska klyftorna bara ökat de senaste decennierna, finanskapitalismen löper amok och slukar våra besparingar på både det ena och det andra sättet (både genom räddningspaket till vansinnesspekulerande banker och genom att det varit bland annat våra pensionspengar de spekulerat med från början) – och socialdemokratin står så handfallen inför att formulera alternativ?

Vad Judt pläderar för är i mångt och mycket en tillbakagång. Faktiskt skriver han om socialdemokratin – och boken vänder sig i första hand till liberala amerikaner, så ”socialism” är ett sedan länge förlorat ord – som en på många sätt konservativ ideologi. Om ett återinförande av moraliska värden, till och med längtan efter stora ledare och ideologer, som de som en gång skapade välfärdssamhällena.

Samtidigt uppmanar visserligen Judt till handling – lite oklart vad – men vill framför allt vidga den politiska debatten. Vi måste prata om historien, vi måste prata om rättvisa, om vad vi vill med samhället, om vad staten ska vara, och så vidare. Där har han förstås en stor poäng med bäring inte minst i den svenska samtidspolitiken.

Inte många ”lekmän” är pigga på att utmana finansministrarna eller deras experter och rådgivare […] Om de gjorde det skulle de få veta, på ungefär samma sätt som en präst på medeltiden kunde ha meddelat sin församling, att detta är frågor som de inte behöver befatta sig med. Liturgin måste mässas fram på ett dunkelt språk som är begripligt endast för de invigda. För alla andra räcker det med att tro.

Men tron har inte varit tillräcklig. Den ekonomiska politikens kejsare i Storbritannien och USA, för att inte tala om alla deras medhjälpare och beundrare från Tallin till Tbilisi, är nakna. Men eftersom de flesta observatörer länge delat deras klädsmak är de inte i läge för att komma med invändningar. Vi måste på nytt lära oss hur det går till att kritisera de som styr över oss.

Precis som alla andra som sticker ut åtminstone småtårna ur de snäva ekonomiska kvartalskalkylerna har Judt fått kritik för att ta för lite ekonomiska hänsyn, men där håller jag inte alls med. Det han pratar om är ett bredare, mer långsiktigt ekonomiskt ansvar. Om att inte låta vare sig gemensamma materiella resurser eller mänskliga sådana gå till spillo bara för att de kanske inte är ekonomiskt lönsamma i detalj och på studs. Det är ju därför vi behöver gemensamma satsningar. I ett offentligt ägt järnvägsnät kan mer trafikerade linjer finansiera de mindre trafikerade och i ett offentligt utbildningssystem kan mer lönsamma utbildningar finansiera mindre lönsamma men kanske ändå samhällsrelevanta sådana.

Rent krasst kanske de ”lyckade” ungarna slipper bli rånade av de mindre ”lyckade” också. Judt ansluter sig till linjen, tydligt uppdragen i exempelvis Wilkinsons och Picketts Jämlikhetsanden, att mer jämlika samhällen också är både tryggare, mer hållbara och mer framgångsrika samhällen. För alla. Att dagens ekonomiska kris, precis som på 1930-talet, får desperata väljare att börja snegla efter populistiska, nationalistiska och rasistiska enkla lösningar är knappast någon slump. Och det är bland annat därför Judt vill stryka under inte bara socialismen utan också demokratin i socialdemokratin. Ingen av dem är självklar eller garanterad.

Illa far landet borde läsas av och inspirera inte bara trötta socialdemokrater utan alla som är intresserade av politik (och alla borde ju vara intresserade av politik). Den ställer viktiga, grundläggande frågor.

Den är däremot knappast någon praktisk handbok i politisk förändring. Det mest konkreta jag får ut av den är att Judt verkligen gillar tåg. Men det är väl i och för sig inget dumt exempel på en omkring 150-årig gemensam nytta, hållbarhet och långsiktighet som visat sig bara alltför lätt att privatisera och lönsamhetskalkylera sönder …

Similar Posts:

• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Kriser som kan leda framåt?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek

Så när kom de båda fenomenen på kollisionskurs med varandra? När blev ekonomi liktydigt med att genom diverse magiska åtbörder – de senaste decennierna framför allt känt som ”avregleringar”, oändliga konsumentkrediter och liknande – trolla fram pengar ur ärmen, när resurserna i mångt och mycket är lika begränsade som de alltid varit?

Vi lever i ett högst ohållbart system. Det menar Tim Jackson, professor och medlem i den brittiska kommissionen för hållbar utveckling (SDC), och jag tvivlar på att det är första gången du hör det. Jackson gör inte desto mindre ett gott arbete med att förklara varför – och åtminstone börja skissa på vad vi kan göra åt det.

Själv är jag glad så länge min privatekonomi ens på ytan går ihop och jag känner inte precis någon sympati för en marknad där aktier tappar värde när det visar sig att företaget visserligen gått med vinst, bara inte riktigt sådär jättemycket vinst som aktieägare och analytiker hade förväntat sig. Ironiskt nog är det ungefär problemet i ett nötskal. Hela det ekonomiska system vi lever i bygger på att ekonomin bara växer och växer. Kombinera det med jordens ändliga resurser, en växande befolkning och idealet att den som har mest prylar när han dör vinner och det kan ju bara barka åt ett håll.

Precis som exempelvis Kate Pickett och Richard Wilkinson i Jämlikhetsanden poängterar Jackson att tillväxt faktiskt behövs i stora delar av världen, men, med stöd hos bland många andra dessa båda forskare, menar han att den i västvärlden snarare skapar statusstress, konsumtionshets och ekologisk katastrof. Istället är större ekonomisk jämlikhet en nyckel till vårt välbefinnande, till ett samhälle som låter människor ”blomstra” inom ekologiskt hållbara ramar.

Aha, tänker säkert somliga, inom vissa ramar, ja. Är inte allt det här helt enkelt någon form av ekofascism? (Se till exempel bonusrecensionen av Stig-Björn Ljunggrens bok om Miljöpartiet.) Men är det så vansinnigt konstigt, egentligen? Skulle inte detta att vi faktiskt inte kan göra av med resurser vi inte har råd att vara av med – resurser som väl inte direkt tillhör oss från början – kunna vara lika rimligt och naturligt som att vi faktiskt inte kan gå ut och sparka boll med ett tredje ben även om vi skulle ha god lust? Är det en större inskränkning av friheten än att till exempel råka vara född i en familj som inte ens har råd med rent vatten, än mindre medicin eller skolgång?

Jo, det blir stort och ideologiskt här nu, men en stor poäng med Välfärd utan tillväxt är just att den förmår knyta samman nationalekonomiska formler med moralfrågorna som faktiskt hänger ihop med dem. Det kanske börjar i krispaketen 2008, men det landar i vilken typ av samhälle vi faktiskt över huvud taget vill leva i.

En uppblåst konsumtionsekonomi ger ekonomiska och ekologiska kriser. Vi behöver ett nytt ekonomiskt system och vi behöver ett nytt sätt att tänka. Att uttrycka känslor och identitet inte i första hand genom materiella ting. Att värdera och äga saker gemensamt. Det betyder att Jackson förespråkar en mer aktiv stat, som kan både förhindra att finanskapitalismen löper alldeles amok och komplettera med mer långsiktiga investeringar i en hållbar framtid. Han förespråkar större ekonomisk omfördelning och han förespråkar arbetsdelning, att vi tar ut effektivitetsökningar i förkortad arbetstid istället för i mer konsumtion. Han förespråkar gröna skatteväxlingar och ekonomiska mått som tar större hänsyn både till miljön och till människors välbefinnande.

Är det så ”Djärvt och provokativt” egentligen? Det där ska New York Times (enligt bokens omslag) ha skrivit och det kan ju gälla i en amerikansk kontext, men i en svensk? Det borde ju inte vara det. Vi vet väl det här, eller visste åtminstone alldeles nyss?

Och jag har läst det här tidigare, inte sällan mer lättbegripligt och mer inspirerande, i ovan nämnda Pickett och Wilkinson, i Christer Sannes Keynes barnbarn, i antologin Konsumera mera – dyrköpt lycka och i Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Därför känner jag mig inte så lättimponerad. Inte desto mindre gör Jackson det ganska bra, inte minst för den som vill ha en bitvis nationalekonomisk vinkling (skam att säga har jag själv svårt att hålla ögonen öppna i de mest formelartade partierna). Men visst behövs det ännu fler böcker på det här temat, ur alla möjliga vinklar.

Något sånär konkret i lösningsförslagen blir Jackson som sagt också. Nu är bara frågan vart vi fortsätter härifrån. Välfärd utan tillväxt får det märkligt nog att låta ganska enkelt. Vi har ju trots allt ett hum om vad som måste göras vid det här laget. Så nu är det väl bara att sätta igång? Eller?

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”
• Kriser som kan leda framåt?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek

John Maynard Keynes. Definitivt ohet.

Lite oförtjänt, kan man ju tycka, med tanke på att keynesianismen hör till den socialdemokratiska välfärdsstatens grundpelare. Och tanken att staten bör lägga sig i, bör göra stora satsningar inte minst för att motverka den nyckfulla marknaden och därmed följande konjunktursvängningar och depressioner, har väl onekligen fått lite av en renässans i spåren av finanskris på finanskris på finanskris.

När Christer Sanne döper sin bok med undertiteln ”En bättre framtid med arbete och välfärd” till Keynes barnbarn ligger det förstås i linje med detta. Keynes menade nämligen att när hans egen samtid löst ”produktionsproblemet”, att producera det vi behöver, så skulle den fortsatta effektivitetsökningen kunna tas ut i minskade arbetstider, ökande fritid och ökande livskvalitet (vilket ju till viss del skedde under större delen av 1900-talet).

Effektiviteten ökade mycket riktigt lavinartat, och Keynes barnbarn – det är ju vi. Så vad hände med den där utlovade livskvaliteten?

Precis som Kate Pickett och Richard Wilkinson, vars Jämlikhetsanden kom på svenska förra året, menar Sanne att tillväxt nog är bra för ett samhälle – till en viss gräns. En gräns som i västvärlden är nådd för ett bra tag sedan. Därefter innebär tillväxt mest problem, både för miljön och för välfärdssamhället. Det har att göra med ”tjänstedilemmat”: eftersom den tjänsteintensiva välfärden – vård, skola, omsorg, till exempel – inte alls går att effektivisera i lika stor utsträckning som varuproduktionen, kommer vi i en tillväxtekonomi att ständigt få mindre välfärd (och mer miljöförstöring) för pengarna. Därför är dagens politikers mantran om att vi måste arbeta och konsumera mera helt enkelt urbota korkade.

Keynes barnbarn är på en gång debattbok och en slags lärobok – det vore en utmärkt grundbok för en samhällstillvänd studiecirkel, om nu sådana finns nuförtiden – med översiktliga kapitel, faktarutor och illustrationer om välfärd, konsumtion, miljö, ekonomi, lycka, global rättvisa och konkreta lösningsförslag. Det är ett oerhört ambitiöst försök att skriva en grundbok om hur samhället ser ut och hur det skulle kunna se ut.

Att skriva en perfekt sådan bok är förstås omöjligt, men det är fantastiskt fint och inspirerande att någon vågar försöka. Vi måste aspirera på någon sorts helhetsförståelse om vi ska kunna lösa de typer av problem som vi står inför, med miljöförstöring och med ökade ekonomiska och sociala klyftor. Och om lösningen kan ligga i att dela på det arbete som måste göras, i mer fritid och mer omsorg, mer kultur och mer mänsklig samvaro – ja, det låter ju faktiskt dessutom oerhört trevligt.

Keynes trodde att hans barnbarn skulle behöva arbeta kanske bara tre timmar om dagen. Sedan dess har vi förstås höjt ribban en del för vad vi ”verkligen behöver” i materiell väg. Sanne går betydligt mer försiktigt fram och skissar i första hand på något i stil med en 30-timmarsvecka, men det är heller inte exakta siffror som är det viktiga. Det är sättet att tänka som fullkomligt kommit bort i dagens politiska idévärld, grundläggande diskussioner om arbete och rättvisa och livskvalitet som motats ut från agendan, trots att en majoritet av de arbetande fortfarande säger sig vilja prioritera arbetstidförkortningar framför löneökningar.

Keynes barnbarn är ett försök att vidga den politiska agendan igen, och jag kan bara hoppas – och här försöka bidra en smula till – att det lyckas. Politiken är i stort behov av nytänkande, och ska vi hämta inspiration från 1930-talet så känns det här som ett betydligt mer attraktivt försök än andra som är i svang i svensk politik just nu.

Göran Greider är inne på liknande tankegångar i Det måste finnas en väg ut ur det här samhället – att dagens kriser (ekonomiska och klimatmässiga) skulle kunna leda till något riktigt positivt. Så nog skulle finanskriserna faktiskt kunna bli något av John Maynard Keynes Pulp Fiction?

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Kriser som kan leda framåt?
• Shop ’til we drop?

Sådana omsättningsförsök undersöker sociologen Britta Jonsson i en avhandling från 1983. I Alternativa livsformer i 70-talets Sverige (den handritade framsidan har för övrigt tillägget ”några” i lite mindre kraftfull stil ovanför ”alternativa”) undersöker Jonsson 15 på olika sätt alternativa grupperingar i allmänhet och fyra av dem i synnerhet. Det handlar om sinsemellan ganska olika grupper med strategier baserade på alltifrån självförverkligande genom meditation till ekologiskt kollektivjordbruk.

Gemensamt för de undersökta rörelserna är att Jonsson ser dem som en förlängning av 1960- och 70-talens sökande efter alternativa tankesätt och livsstilar. Ur ett efterhandsperspektiv är det lätt att dessutom se ett slags brott. Något har svängt om sedan en bunt studenter och likasinnade satt på kårhuset i Stockholm och trodde att de dragit igång den svenska socialistiska revolutionen.

Ekonomin och hela samhällsklimatet hade svängt, från ett slags ”bättre och bättre dag för dag” till oljekris, borgerlig valseger och allmän undergångsstämning. Revolutionen, vad den nu var exakt, verkade inte längre nära förestående och det hade förmodligen visat sig svårare än man hade föreställt sig att förändra saker, både i egna beteenden och i samhället i stort. Det betyder inte att man har gett upp, men att fokus blivit mer småskaligt, mer konkret och personligt. För några räcker det att börja med att komma till rätta med sig själv. Andra vill visa samhället på alternativ genom det egna handlandet.

Genom Jonssons bok kan de fortsätta att göra det, även decennier senare. Det är inspiration att vara tacksam för, men tyvärr lägger framställningsformen också en del hinder i vägen.

I början av 1980-talet var samhällsvetarkomplexet uppenbarligen fortfarande starkt, inom sociologi såväl som humaniora. Tabeller var en god garant för ”riktig vetenskap”. Så är det väl i viss mån fortfarande. Att försöka reda ut stora, mänskliga frågor som inte nödvändigtvis passar i diagram har länge ansetts suspekt, otillförlitligt och flummigt.

Statistik kan vara fantastiskt. Se till exempel på Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Florence Nightingale sa något i stil med att genom statistik kan människan försöka förstå Guds plan för mänskligheten, och jag håller fullständigt med (ja, minus själva Gud, kanske). Det betyder inte att statistiken sitter inne med precis alla svar, särskilt inte vad gäller enskilda människors tankesätt och bevekelsegrunder.

Jag skulle önska att människorna som levde i de sammanhang Jonsson beskriver hade fått ta mer plats. Här finns bara tabeller och skilda citat, yttrade av numrerade informanter. Jag hade velat se individerna. Jämför till exempel med Fanny Ambjörnssons I en klass för sig där olika grupper av tonårstjejer och deras tillvaro och livsstrategier verkligen får liv på avhandlingssidorna, utan att analysen för den sakens skull blir mindre skarpsinnig.

Här bryter bara plötsligt något helt annat igenom. Som när Jonsson i inledningen bekänner hur svårt det ibland varit att förhålla sig neutral till de undersökta gemenskaperna. Hon pulsar runt i snön bland Skogsnäskollektivets gårdar och känner att hon helst av allt bara vill stanna där.

Träden stod som höga pelare upp mot den mörka stjärnhimlen. Jag rådbråkade min stackars hjärna och försökte komma på något som helst vägande argument för att någonsin fara tillbaka till Märsta där jag är bosatt och åter börja pendla till skrivbordet på sociologen i Uppsala. Jag lyckades inte. Ingenting föreföll mig mera självklart än att helt enkelt bara stanna här där jag var. Ingenting föreföll mig mera rätt och riktigt än att deltaga i kampen för en mänskligare värld på det sätt som Skogsnäskollektivet gjorde och att satsa alla min krafter på det i stället.

Intrycket mitt i en avhandling är förstås lika delar ärligt och märkligt. Inte desto mindre är det den där längtan efter något vettigare som biter sig fast efter läsningen som det mest bestående intrycket – kanske till och med arvet efter den där tiden. De där ljuva drömmarna, de är nog inte riktigt döda än.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle

Statistik, menade sjukvårdspionjären Florence Nightingale i slutet av 1800-talet, var det viktigaste medlet för människorna att utröna och förverkliga Guds lagar. Det låter kanske en smula apart för nutida öron, men nog finns det något nästan gudomligt i både statistikens möjligheter till överblick och sammanhang och i dess retoriska tyngd.

På statistik baserar sig de brittiska hälsoforskarna Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden och precis som Florence Nightingale faktiskt var en föregångare både som samhällsvetare och som framsynt förespråkare av välfärdssamhället vill Pickett och Wilkinson vara i dag.

Glöm alltså titeln. Jämlikhetsanden slås i vaghet och new age-associationer bara av originalets The Spirit Level. Fokusera istället på undertiteln: ”Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”. För det är precis vad Pickett och Wilkinson demonstrerar i sin bok.

Område för område visar de hur större ekonomisk jämlikhet i ett samhälle, det vill säga mindre klyftor mellan ett lands eller en delstats fattiga och rika medborgare, hänger samman med en rad hälsovariabler. De diskuterar utbildning, sjukvård, kriminalvård, social rörlighet, tonårsgraviditeter, jämställdhet mellan könen, barns välmående, fysisk och psykisk hälsa, fetma och drogmissbruk. Mönstret går igen både i de rika länderna (företrädesvis i väst) och i USA:s delstater.

I mer jämlika områden finns färre sociala problem och folk mår fysiskt och psykiskt bättre. De för dessutom en mer miljövänlig politik och ger mer bistånd till fattiga länder. Mindre pengar behöver också läggas på sjuk- och kriminalvård. Och det är inte bara de fattigare som mår bättre, utan alla. Större jämlikhet skapar helt enkelt större trygghet och mindre ”statusstress” och konsumtionshets över lag. Det är nämligen inte absoluta lägstanivåer som skapar problemen (i världens rika länder alltså), menar författarna, utan orättvisorna i sig.

Alltsammans illustreras i lättbegripliga diagram och det är föredömligt. Möjligen kan man fråga om det här verkligen är nyheter? Florence Nightingale, och många med henne, visste det på 1800-talet. Svenska politiker har vetat det sedan åtminstone 1930-talet (men kanske möjligen glömt bort det på senare år?). Engelsmännen visste det något sånär innan Thatcher, och till och med amerikanerna – notoriskt illa placerade i vartenda välfärdsdiagram – visste det något sånär innan Reagan.

Större delen av Jämlikhetsanden ägnas emellertid åt problemformulering och det är också där författarnas styrka ligger. De diskuterar på ett lättförståligt och lättöverskådligt sätt hur samhället ser ut – och varför vi inte mår bättre, trots att vi materiellt sett har alla fördelar. Ska jag lyfta fram någon sida lite extra varmt så är det just författarnas själva startpunkt som paradoxalt nog förtjänar att diskuteras mer.

De menar nämligen att det är dags att sluta förutsätta att det är tillväxt som är lösningen på alla våra problem i västvärlden. Där vi nu står är tillväxt – återigen: för den rika delen av världen – tämligen värdelös och mest en belastning. Vi får det inte bättre. Vi blir bara mer stressade.

Wilkinson och Pickett är noga med att inte officiellt skriva in sig på någon politisk sida. Icke desto mindre är deras lösningsförslag knappast svårplacerade på en höger-vänster-skala, och det råder inte heller något tvivel om att vi, med deras mått mätt, är på väg åt fel håll. Så nog är det här en välbehövlig bok.

Om man såhär dagen innan valet börjar bli redo att kräkas på trött, tom (och faktiskt rent dålig) retorik så är Jämlikhetsanden en ganska god motvikt. Wilkinson och Pickett är forskare som förordar politik. Om man studerar hur saker är och hur de förändras, så kan man också ta ställning och förändra samhället.

Det känns sorgligt nog som en oerhört fräsch och originell idé.

Similar Posts:

• Jämlikhet für alle!
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek
• Den lysande damen

Den svenska högern går i taket. SvD och Skattebetalarnas förening gör gemensam sak och de senare lägger till och med fram en egen undersökning, för att motbevisa de teorier som lagts fram av Wilkinson och Pickett. Så vad är det som upprör så till den milda grad?

Tanken, tesen att jämlika samhällen är bättre för alla. I jämlika samhällen mår man bättre, lever längre, låter bli att föda barn i tonåren, mördar varandra mindre och är i bättre fysisk form. Menar författarna, och använder sig av en mängd statistik och diagram för att stärka sin uppfattning. Det är fascinerande läsning. Enligt de data som presenteras finns exempelvis en direkt korrelation mellan grad av jämlikhet i samhället och grovt våld. Mord är exemplvis oerhört myckert vanligare i USA (64 mord per miljoner invånare) än i Japan (5,2 mord per miljoner invånare). USA är ett land med mycket stora inkomstklyftor, medan Japan befinner sig i andra ändan av spektrat. Det är en vågad teori, och en teori som kräver att man lägger om sitt sätt att tänka.

Och givetvis oerhört provocerande för den som anser att och i sitt handlande utgår från att inkomstklyftor inte är av ondo, och att just viljan att tjäna mer än grannen är det som driver människor. Men det som sägs i boken är inte nytt. Skillnaden är väl att det som länge varit en del av en politisk ideologi nu lyfts upp på vetenskaplig nivå. Och då blir det liv i luckan. Politik, precis som religion, består ju av en samling trosuppfattningar och slutsatser som egentligen inte kan bevisas. Det går inte att veta vad som är sant eller falskt. Den här boken utmanar det synsättet.

Det är inte ofta man sitter klistrad vid en ganska torr och mycket akademisk bok av det här slaget, där det enda avbrottet från de torra och tråkiga diagrammen är mycket torra och gubblustiga teckningar, men det är just vad som händer. Författarna argumenterar väldigt övertygat och övertygande för sin sak, nästan desperat i vissa partier, som om de vill vädja till läsaren att snälla, lyssna på oss, ta in det vi säger.

Och det får man hoppas att vi gör. Det vore tacksamt om fler politiker kunde läsa den och ta den till sig. Första delen av boken gör en ganska nedstämd, men i de sista kapitlen tonar en mer hoppfull bild fram. Och är det inte det vi behöver, lite mer hopp om att morgondagen faktiskt kommer att bli bättre?

Similar Posts:

• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”
• Kriser som kan leda framåt?

Det är kanske inte undra på. Det måste finnas en väg ut ur det här samhället är förstås en politisk bok som i djupt personlig, essäistisk stil tecknar såväl författarens egen utveckling och läsning som vår samtidshistoria och vår möjliga framtid. Knappast frågor som lämnar någon oberörd.

Det senaste jag läste av Greider var hans Vem är rädd för litteraturen? Gemensamt med den har den här inte bara den skarpa titeln, utan också en bild av de senaste decennierna där 1970-talets debattklimat framstår som på många sätt ursprunget och idealet. I första delen av Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, ”Vänstermedvetandet”, tecknar Greider sin egen bildningsväg, från uppväxtens arbetartillvaro i Vingåker och ströjobb i industrin och vården, till Stockholm, universitetet och kultursidorna. Till 70-talsandan och möten med olika vänstergrupperingar och gröna vågare hänför han känslan av att allt var möjligt och tillåtet. Att en arbetargrabb som han själv kunde söka sig vidare, kunde både läsa filosofi och skriva dikter, men likaväl den politiska framtidstron, att samhället gick att förändra till det bättre.

1900-talet är för all del ett mörkt århundrade, men det är också en imponerande berättelse om samhällelig förbättring. Människor har gått samman och krävt utökade rättigheter, större frihet, mänskligare villkor – och de har, generellt sett, lyckats. Greider gör den delen av historien levande och det måste man nästan älska honom för. Det gör åtminstone jag.

Långt ifrån allt är naturligtvis solsken. Sedan någonstans kring 1980 har klyftorna i samhället ökat, i Sverige som i västvärlden i stort, och utgångspunkten för Greiders bok är ”den dubbla krisen” – den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Kapitalismen och den ständigt pockande konsumtionsideologin håller på att måla in oss i ett hörn. Vi trappar ständigt upp en livsstil som är ekologiskt ohållbar. Jo. Men sen då?

Gång på gång visar sig människor missnöjda med den riktning samhället tagit. Ändå lyser alternativen med sin frånvaro. Våra största politiska partier tycks fokusera på samma väljargrupp, den urbana, resande medelklassen som gärna dövar samvetet med mer konsumtion, om än med politiskt korrekta förtecken. Fortfarande heter det att vi ska ”konsumera oss ur krisen” och att lösningen på miljöproblemen skulle finnas i ”grön tillväxt” och mer arbete.

Greider går igenom de senaste decenniernas politiska debatt och pekar på avsaknaden av helhetsgrepp och framtidsdrömmar. Vänstern och miljörörelsen har alltför länge ängsligt låtit borgerlighet och nyliberalism sätta dagordningen och misslyckats med att formulera alternativa ideal. Själv framhåller han, precis som Richard Wilkinson och Kate Pickett vars Jämlikhetsanden kom på svenska tidigare i år, att tillväxt inte längre är någon lösning på (väst)världens problem. Det kan bara social jämlikhet (också globalt) vara.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället kryllar av återtagna ord och inspirerande formuleringar. Att ”frihet” är ett sådant återtaget begrepp kan kanske låta lite märkligt, men ”frihet” är för Greider inte bara liberalernas juridiskt sett lika möjligheter för människor, utan de reella lika möjligheter som bara kan stamma ur utjämnade sociala klyftor.

Välfärdsstaten är nämligen på det mest grundläggande sätt just ett uppbrott från klassamhället, ja, ett uppbrott från de mångtusenåriga förtrycksmönster som rör klass och kön. [---] Välfärd innebär omvälvning av det bestående. För att vara konkret: en bättre a-kassa innebär mer makt för löntagarna och utgör därmed ett motstånd mot och ett uppbrott från de rådande maktförhållanden som under kapitalismen alltid är till arbetsgivarnas och kapitalägarnas fördel.

Kapitalism och kortsiktiga vinster kommer aldrig att lösa miljöproblemen. Det kan bara människor som på demokratisk väg kontrollerar sin egen framtid göra. Därför får vi inte släppa ifrån oss makten över vårt arbete, våra framtida liv och våra gemensamma resurser till slutna, odemokratiska styrelserum – och här jämför Greider faktiskt kapitalistiska storföretag med exempelvis stalinistisk diktatur – utan vi måste återta problemformuleringsprivilegiet och tron på att människor kan göra skillnad.

Varken jag eller Greider påstår att han sitter inne med alla svar, och i vilken utsträckning man kan ta till sig och gilla den här boken bygger säkerligen en hel del på vilken politiska grundsyn man har, men Greider ställer frågorna. Han vidgar gränserna för det politiska tänkandet betydligt i förhållande till hur de i nuvarande sömniga valdebatt ser ut, och det är för tillfället ganska stort. Han lyfter fram historien och läsandet som det kan vara, som en inspirerande, peppande annorlundahet. Vi kan förändra världen. Det har människor faktiskt alltid gjort.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Greider odlar sin trädgård
• Argument för de kuvade
• Engagerad dikt
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver om den i sin Jämlikhetsanden som en av faktorerna som gör mer ekonomiskt jämlika samhällen till bättre samhällen. Tillit. Människors upplevelse av att de allra flesta människor trots allt går att lita på. Nära sammanlänkat, naturligtvis, med andra faktorer som fysisk och psykisk hälsa, brottslighet, våld, social rörlighet – och så förstås nyckelfaktorn, relativt stor ekonomisk jämlikhet.

Det finns en så vardaglig bild av det där med tilliten i ett samhälle i Petina Gappahs novellsamling Sorgesång för Easterly. Jag vet inte varför just den, fastän bland många, fastnar.

När jag tankar bilen stoppar jag utan att reflektera in mitt lilla plastkort i en maskin, nästintill förvissad om att denna förutsättning för min vardagliga existens strax kommer tillbaka igen, utan att sakna något som jag inte medvetet avstått ifrån. Jag hugger tag i en slang och fyller tanken med vad jag fullkomligt oreflekterat förmodar är precis det jag är ute efter.

Det skulle aldrig falla mig in att till exempel provsmaka bensinen först och hoppas på att det åtminstone inte är urin den är utspädd med. Och däri ligger förstås en skillnad mellan min tillvaro och den som finns i Petina Gappahs unisont hyllade debutbok.

I Mugabes Zimbabwe måste bensinen provsmakas, eftersom den måste köpas illegalt, genom svarta börs-mäklare, som berättaren i slutnovellen ”Midnatt på Hotell California”.

Det är olagligt, såklart, allt det här med svarta marknaden, men de kan lika gärna anhålla varenda levande själ mellan Limpopo och Zambezi och få den saken ur världen. Det här är det nya Zimbabwe, där alla är förbrytare.

”Det nya Zimbabwe” försöker de flesta som kan ta sig ifrån. Alla skriver de hem om sin lycka och framgång i USA eller Storbritannien. En del försvinner. En del bara bränner sina föräldrars surt förvärvade pengar. Någon kommer hem i en urna. Det är emigrantöden som för tankarna till Vilhelm Mobergs Utvandrarna, men också symptomatiskt för Gappah att den ende vi får följa utanför landet, en lägre ambassadtjänsteman i ”Vår man i Genève vinner en miljon euro”, som titeln antyder, blir offer för ett Internetbedrägeri.

Det är oerhört mycket misär. Gappah gestaltar människor i olika samhällsklasser, av olika kön och i olika åldrar – dessutom under olika perioder i Zimbabwes moderna historia – men ofta är det någon som far illa. Det är skenande inflation och enorma ekonomiska orättvisor. Det är sexuellt hyckleri och spridningen av hiv/aids. Det är en man som efter trettio år på ett företag, där banken stuckit med kapitalet, får i pension tre par skor. Det är hustrur och fästmör som regelmässigt blir bedragna och smittade med hiv och i titelns Easterly, ett område med olagligt byggda hus som jämnas med marken, dör en sinnessjuk kvinna i barnsäng efter en våldtäkt.

Ändå är det inget odelat dystert intryck som Sorgesång för Easterly ger. Kanske beror det på den okuvliga livskraften som ändå finns där. Kanske på Gappahs skarpa blick och finurliga, torra humor. Kanske helt enkelt på att hon är en så skicklig berättare.

Precis alla människoöden hinner kanske inte beröra lika mycket som till exempel ”Hembiträdet från Lalapanzi”, men alla ger de en bild av en zimbabwisk vardag, som de flesta av oss förmodligen vet pinsamt lite om. Alla ställer de frågor om mänsklig interaktion och hur i hela friden man får ett samhälle på rätt köl igen. Om hur man vinner tillbaka tilliten.

Similar Posts:

• För säkert om osäkerhet
• Marecheras mosaik
• Kartan, kroppen, språket
• Caine Prize till Chikwava
• Dagen efter 1968

Och det sägs att vi lever i amatörernas tidsålder. På Internet är alla (eller ja, alla som har tillgång till Internet) författare, kunskapare och eventuellt huvudpersoner i sina egna berättelser. I antologin Noll Noll. Decenniet som förändrade världen heter avsnittet om Internet ”Amatörerna” och är en solskenshistoria om demokratisering och uppror. I Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor, en annan nyutkommen antologi från samma förlag, menar till exempel Linda Skugge att professionella skribenter ändå har så taskiga villkor. Det är i det ickekommersiella skapandet framtiden ligger.

Skugges text är inspirerande på så sätt att den ger ett högst konkret alternativ till girigheten som alltings motor. Hon pekar helt enkelt på hur mycket fantastisk kultur som produceras utan ekonomiska incitament. Och det har hon ju rätt i.

Jag tänker på alla omkring mig – här på dagensbok.com bland mycket annat – som skriver, tecknar, gör musik, sjunger, arrangerar konserter, uppläsningar och kulturfestivaler, är med i amatörteateruppsättningar eller studentspex och driver gallerier – bara för att det är roligt eller för att de har något att förmedla. Och när man formulerar det på det viset: vill man inte hellre läsa någon som har något att säga än någon som bara försöker få ihop till hyran?

Nja. Så svart-vitt är det ju förstås inte. Med eller utan lön för vårt skrivande, eller vad det nu är, så måste vi ju allihop få ihop till hyran. Och vi måste ha tid för att över huvud taget kunna skriva eller utveckla vårt skrivande, eller vad det nu är vi tycker är roligt och givande att göra.

Och det där med tid är intressant. Inte minst ett valår och under en period när somliga vacklar under större och större arbetsbördor medan andra far illa för att de inte får vara med alls. Varje gång vi säger ”Ah, men pengar är ju inte det viktigaste!” så tenderar det att gå ut över dem som har mindre. Att pengar inte är viktigt är något man kan unna sig att tycka när man har dem.

En av vinterns mer udda boksläpp bär titeln Jämlikhetsanden, vilket väl bara slås i vaghet och new age-associationer av originalets The Spirit Level. Men skit i det och fokusera på undertiteln ”Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”. För det är vad författarna och hälsoforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett diagram för diagram demonstrerar.

Ekonomiskt mer jämlika samhällen genererar mindre fysisk och psykisk ohälsa, mindre våld, mindre kriminalitet, mindre missbruk, mindre fetma, mindre tonårsgraviditeter. De har effektivare sjuk- och kriminalvård, större social rörlighet och större jämlikhet mellan könen. De bedriver bättre miljöpolitik och ger mer i bistånd. Spädbarndödligheten är lägre och barnen har det bättre. Människor har bättre utbildning, lever längre och litar mer på varandra. Och så jobbar de mindre.

I alla de (i-)länder som författarna undersökt går dessa mönster igen och märk väl: det är inte de ekonomiska förutsättningar i sig som gör samhället bättre. Det är fördelningen människorna emellan. Över en viss gräns blir tillväxten nämligen meningslös som välfärdsfaktor, menar författarna, och det är hög tid att släppa den föreställningen. Tillväxt skapar bara onödiga miljöproblem och konsumtionshets vi mår dåligt av.

Inget av det där är kanske direkt nyheter, kan man tycka, även om det här är snyggt förpackat i lättbegripliga diagram. Men det måste det väl vara, om man ids låna valrörelsen ett öra?

Det här är inte en i första hand politisk sajt. Det är en litteratursajt och jag har referat till ett par intressanta nyutkomna böcker. Jag ska inte säga nästan något alls om varför i hela helskotta det råder nästintill politisk konsensus kring att den ekonomiska krisen (och klimatfrågan? och välfärden?) löses bäst med mer jobb och mer tillväxt och varför vi inte snarare kunde dela på de jobb som finns och prioritera lite annorlunda.

Jag ska nästan inte nämna att den omhuldade ekonomiska tillväxten i världen inte sällan består av sådant som går rakt på tvärs med mänsklig välfärd och mänskliga rättheter, som vapenhandel, trafficking och droger. Nästan inte heller det mer triviala faktum att vi ägnar väldigt mycket tid åt att producera saker vi egentligen inte behöver, så att vi kan få pengar och själva köpa lite mer av de där sakerna vi egentligen inte behöver.

Jag ska bara ytterst stillsamt reflektera över hur mycket annat trevligt vi kunde göra om vi hade – eller tog oss – lite mer tid. Saker som av inga eller väldigt små ekonomiska resurser faktiskt skapar välmående och motverkar ohälsa. Som att sprida kultur eller kunskap på Internet, sjunga i kör eller bara i badrummet, läsa en bok och kanske diskutera den med en vän, baka eller laga mat, producera nya eller leka med redan befintliga barn, klappa något husdjur eller pyssla ihop något. Av garnstumpar eller funderingar. Och så kanske dela det med någon. Här eller annorstädes.

Similar Posts:

• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• Jämlikhet für alle!
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Kriser som kan leda framåt?