I den här boken vill Jan Selling istället skildra historien ur ett lite annat perspektiv. Här ligger fokus på den kamp som romer och resande har bedrivit för sin egen frigörelse, och mot det förtryck och de fördomar som de upplevt. Boken inleder med en god allmän historisk översikt på temat, både i Sverige och internationellt. Därefter ger författaren oss en fördjupande del specifikt om romers och resandes politiska kamp, och vilken betydelse den har fått. Han redovisar exempelvis olika kommissioner som tillsatts i olika länder för att utreda hur romer har behandlats, och vilka former av gottgörelse som har erbjudits. Han diskuterar också olika former av utomparlamentarisk kamp som romer har fört. Ett kapitel i denna del ägnas specifikt åt hur ett akademiskt sällskap – Gypsy Lore Society – har agerat kring beskyllningar om såväl antiziganism som exotisering av romer. Boken avslutas med en mer analyserande del om frigörelsens förutsättningar.

Bokens stil är tyvärr inte så engagerande som ämnet inbjuder till. Bokens andra, fördjupande del, ger mig exempelvis snarast associationer till en tämligen stel katalog, snarare än en levande skildring av historiska öden, händelser och förlopp. Kapitlet om Gypsy Lore Society känns som en extremt inom-akademisk diskussion med tämligen marginell betydelse för de allra flesta såväl romer som gadjos (icke-romer). Och bokens avslutande del känns som om den i allt för hög grad innehåller upprepningar från såväl den inledande historiska översikten som fördjupningen.

Men ämnet är utan tvekan viktigt, och författaren gör ett viktigt bidrag genom att lyfta dessa grupper som så ofta osynliggjorts. Det är också väldigt positivt att Selling då försöker lyfta deras historia inte bara som offer för förtryck, utan utifrån perspektivet att framhålla deras kamp och de framsteg som i många fall uppnåtts. Så för den som exempelvis fastnat för Lawen Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon så kan den här boken vara ett gott, och historiskt lite mer heltäckande, komplement.

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Romers historia i Stockholm
• Att plötsligt vara suspekt
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter

Det är Stockholm och efterkrigstid och nu finns ingenting som skyddar Katitizi från tantens hårda nypor och elaka trakasserier. Snart blir situationen hemma ohållbar. Samtidigt tjatar Sara, en annan romsk familjs inofficiella överhuvud, om att få Katitzi till svärdotter. Pappa Taikon, sjuklig och vanmäktig inför sin hustrus nycker, tänker att det nog är den bästa lösningen. Så Katitzi blir gift. Tolv år gammal.

Snart inser hon att ingenting av det hennes nyblivne make, tjugoårige Lazi, utlovat stämmer. Hela hans familj bor i ett skruttigt och isolerat tält där hon förväntas såväl dra in pengar på spådomar som göra allt hushållsarbete. Hon har närmast kommit ur askan i elden, för nu är hon någons fru, och Lazis löften om att inte röra henne förrän hon blivit äldre är inte mycket värda. En natt när han kommit hem full och gett sig på henne får Katitzi nog och ger sig av, men vart ska hon ta vägen?

Kontrasten mellan Katarina Taikons raka, enkla berättande och Katitzi barnbruden & Katitzi på flykts brutala ämne är slående. Det gäller inte minst samhällets flathet inför det Katitzi råkar ut för. Nej, men zigenare är ju inte som svenskar, invänder flera samhällsrepresentanter, vi kan inte lägga oss i deras konstiga seder hur som helst. Någonstans har pendeln slagit om från rent överförmynderi till en sort missriktad respekt – kanske mest som ursäkt, för att slippa befatta sig med problemen? – där individens rättigheter, frihet och livsdrömmar får sitta emellan.

Böckerna om Katitzi måste visserligen räknas som moderna klassiker i svensk barnlitteratur, men Katitzi barnbruden & Katitzi på flykt hade lika gärna kunnat skrivas som ett angeläget debattinlägg idag. Vem bestämmer vad som är någons ”kultur” och får det verkligen ske på bekostnad av (inte minst kvinnors och flickors) grundläggande mänskliga rättigheter?

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Att läsa om ondskan
• Att plötsligt vara suspekt
• Ett kämpande folk

Katitzi lever tillsammans med sina syskon, sin pappa, sin styvmor och den stora brokiga släkten i ett läger vid Tantolunden i Stockholm. Ute i världen rasar andra världskriget och till lägret kommer Katitzis släkting Zoni som en dag berättar för Katitzi om de vidriga upplevelser hon bär med sig från sin tid i Warszawas ghetton och Auschwitz:

- I Auschwitz såg jag en gång hur en officer sprättade upp magen på en havande kvinna med en bajonett. Fostret var fullgånget och föll ut… ut på marken… officeren… Zoni tystnade.

Ungefär här börjar jag censurera min högläsning. Barnen i soffan runt omkring blir alltmer bleka och får svårt att sitta stilla. De frågar om andra världskriget, de frågar om ondska, och när vi kommer till passagen där Zoni berättar följande:

Soldaterna slet upp le rom ur tälten och vagnarna, och de som var för svaga och sjuka krossade de huvudet på med gevärskolvarna. Andra sköt de. Soldaterna såg inte ens arga ut när de gjorde det. Likgiltiga, eller med ett överlägset hånleende. En fnysning och en skalle krossades.

Ja, då ser jag på deras förskrämda ansikten att även om jag utelämnar de värsta detaljerna så är det dags att sluta högläsa boken för dem. Vi samtalar en god stund till om ondska, om rasism och vilka övergrepp mot romer och andra minoriteter som sker idag. Jag försöker förklara och förklara, men till slut känner jag mig högst otillräcklig. För vem är jag att förklara världens ondska? Desperat drar jag till med att även i Sagan om ringen finns ondskan, men de kontrar med att orcherna, ja de är ju mer mysigt obehagliga, det här är något helt annat.

Så jag läser vidare i boken på egen hand och slås av den brutala realismen, här utelämnas inga svåra detaljer. Katitzi förlovas, hon mobbas i skolan och misshandlas av sin styvmor. Det är smutsigt, kallt, dragigt och fattigt. Men också i detta som till att börja med framstår som ett helvete framkommer ett ljus; Katitzi har en ovanlig resning och en självkänsla som får det mesta runt henne att trots allt glimma. Dessutom ger det henne en aldrig sinande ström av vänner.

Om kvällen när jag sträckläst boken på egen hand och ligger med bilderna fladdrande framför ögonen börjar jag fundera. Vad är det som gör att det blev övermäktigt för mig och pojkarna att fortsätta läsa boken. Jag vet att jag på egen hand läste hela serien om Katitzi när jag var i åttaårsåldern. Det berörde mig, men det framkallade inga mardrömmar om natten. Men mina egna barn reagerar helt annorlunda. Skyddar jag dem från världens verkliga grymheter samtidigt som de i högre grad exponeras för den fiktiva ondskan? Gör det ondskan till något mer lättsmält? Är det moraliskt riktigt att skona dem från världens verkliga grymhet? Jag vill naturligtvis ropa ja med hög röst, men tvekar ändå.

Till Katitzi Z-1234 kommer en lärarhandledning som går att ladda ned gratis från förlagets hemsida. Jag tittar på den en av de kommande dagarna och funderar på om jag skulle kunna läsa boken i en klass? Ja, det skulle jag, för det är verkligen en högkvalitativ bok som väcker frågor. Men för att jag skulle göra det skulle det dels kräva en äldre klass, allra minst en femma, och dels skulle även andra världskriget samt romska sedvänjor vara något som jag gav dem en förförståelse kring. För utan det blir lätt boken enbart skrämmande och oförklarlig. Rätt bearbetad tror jag däremot att den kan väcka intressanta frågeställningar.

Similar Posts:

• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Vikten av att bekämpa ondskan
• Ett barnäktenskap
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Minnena av det fruktansvärda

När min mamma blev vuxen och själv hade fått barn började hon kämpa för att alla romer skulle ha samma rättigheter som andra svenskar. Det blev en lång och svår kamp och hon mötte många vuxna som hade fördomar. Efter ett tag bestämde hon sig för att skriva för barn och ungdomar eftersom hon var helt säker på att det var ni som skulle kunna förändra synen på romer och alla andra människor som blev utsatta för trakasserier och fördomar.

Så skriver Katarina Taikons dotter i förordet till nyutgivningen av de två första böckerna om Katitzi. Själv född på 1970-talet har böckerna om Katitzi varit en viktig del av min slukarålder. Jag läste alla böcker, såg teves dramatisering av dem och hade till och med seriealbum. Uppvuxen i en homogen miljö var det dessa böcker som introducerade mig i ämnen som fördomar, främlingsfientlighet och rasism. Katitzi lärde mig hur rasistiska fördomar blir ett fängelse för den drabbade. Det omgivande samhället pekar finger och säger ”de vill inte att deras barn skall gå i skolan och därför vill vi inte ha dem i skolan”. ”De har resandet i blodet och därför vill vi inte ha dem bofasta hos oss”. Katitzi har följt mig som måttstock när jag hör om hur ”de” är. Jag tycker därför att det är en välgärning att NoK nu ger ut böckerna på nytt.

Totalt skrev Katarina Taikon 13 böcker om Katitzi och den första utgåvan innehåller seriens två första böcker: Katitzi och Katitzi och Swing.

I den första boken möter vi Katitzi på ett barnhem när hennes pappa kommer för att hämta hem henne till familjen. Vi följer hennes försök att förstå och sätta sig in i sin nya identitet som rom och vänja sig vid det kringflackande liv det innebär att ständigt jagas från plats till plats.

I den andra boken befinner sig familjen i trakterna kring Umeå. Det är en bok med ett större underliggande mörker och någonstans i bakgrunden pågår andra världskriget. Katitzi får ett större ansvar för familjens försörjning och hennes älskade storasyster och trygghet i livet gifter sig och flyttar ifrån lägret.

En särskilt intressant figur i boken är ”tanten”, Katitzis styvmor. Hon är inte rom utan har förälskat sig i Katitzis far och lämnat ett tryggt bofast liv för att jagas runt med sin nya familj. Tanten hanterar situationen genom ständiga migränattacker, ilska och elakheter. Hon har en fördel framför den övriga familjen i att hon ibland kan klä sig i andra kläder och släppas in på restauranger och hotell och på så sätt pausa från det utsatta romska utanförskapet. Tanten blir på något sätt ett levandegörande av samhällets fördomar mot romer. Katitzis bror sammanfattar det så här när han tänker på ett eventuellt äktenskap med sin fästmö:

Hon var beredd att lämna sina föräldrar för att följa Paul till jordens ände. Men Paul ville inte till jordens ände. Han ville ha fast bostad, och det tyckte inte Inga Maj var romantiskt. Romantiskt? Hur skulle han kunna förklara för Inga Maj att det inte var romantiskt att tvingas leva på det här viset. Pauls styvmor hade kommit underfund med det, men då var det redan försent och han ville inte se Inga Maj bli som tanten.

Om omläsningen fungerar? Det är ju ibland lite vanskligt att läsa om de där böckerna man älskade som barn, det är ju inte alltid de håller. Men jag tycker att de här böckerna gör det även om jag förstås läser dem på ett annat sätt som vuxen. De är mörkare än jag minns dem, men jag antar att det var det där verklighetsmörkret och att någon berättade något som var hemskt på riktigt som var det som fångade mig även som barn.

Similar Posts:

• Ett barnäktenskap
• Att läsa om ondskan
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Ett kämpande folk
• Romers historia i Stockholm

Under 1960-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världens folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.

Så skriver Lawen Mohtadi i förordet till Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon. En bok om Taikon, ja, men minst lika mycket en bok om situationen för romer i Sverige, en bok om diskriminering, fördomar och kampen för lika rättigheter.

Visst är det nedslående att höra samma unkna, irrationella argument eka genom decennierna. Samma ”jag är ju inte rasist, men …”. Inte minst för att jag läser Mohtadis bok tätt inpå Sveriges radios Ekots undersökning av diskrimineringen mot romer, där personalen på tjugotvå olika bensinmackar ljuger människor rakt i ansiktet om att där inte finns några bilar att hyra, för att strax därefter presentera ett tillgängligt utbud för det som numera kallas ”etniskt svenska” kunder.

För de romer som deltog i Ekots undersökning var dagen på bensinstationen bara ännu en dag, en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka. Jag kommer ihåg känslan från Katarina Taikons självbiografiska barnboksserie om Katitzi. Läste de där romanerna som barn med självklar, okomplicerad indignation: hur kunde så många främmande människor vara så ogina mot Katitzi och hennes familj? De kände dem ju inte alls!

Kanske är Taikons barnböcker om den frågvisa, envisa Katitzi, hennes syskon och deras liv med pappans kringresande tivoli en av författarens mest hållbara insatser? För den som känner henne genom Katitzi tycks i alla fall stora delar av biografin bekant, och det är spännande att plötsligt kunna ana de verkliga människorna bakom berättelserna. Så mycket man nu kan veta.

För det finns något undflyende med inte minst huvudpersonen i Mohtadis biografi. Delvis har det säkert med respekt att göra, delvis kanske med bokens anspråkslösa längd. Det är utmärkt att det äntligen kommer en biografi över Katarina Taikon och Mohtadis bok har många förtjänster. Den sätter in Taikon i ett personligt sammanhang och i ett politiskt. Den tecknar ett spännande livsöde och fungerar lika bra som en introduktion till svenska romers nutidshistoria. Jag hoppas ändå att det här bara är början.

Similar Posts:

• Att plötsligt vara suspekt
• Ett kämpande folk
• Ett barnäktenskap
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Att läsa om ondskan

Jämförelsen med min Japan-resa är direkt löjlig. Det handlar nog mest om att de där berättelserna i Ekot om att ständigt behandlas som suspekt, de där dagen på bensinstationen bara är en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka, biter sig fast. Och om att i min brevlåda precis när jag kommit hem igen landar Lawen Mohtadis lilla biografi över Katarina Taikon, mest känd åtminstone för min generation som författare till den självbiografiska barnboksserien om Katitzi.

Japan är ett av de vänligaste, trevligaste – och fräschaste – länderna jag varit i. Men jag är en främling där. Språken jag kan är nästintill värdelösa för att ta sig fram. Jag förstår inte ens de mest basala tecken, och till och med mitt välfyllda Visa-kort visar sig vara skärrande svårhanterbart: ”Japanese issued Visa only” står det på de flesta bankomater. På flygplatserna hamnar vi ständigt i de långsamma köerna. Vi måste noga redogöra för våra ärenden, fylla i blanketter. Garantera att vi har någonstans att ta vägen. Att vi inte är terrorister (man undrar ju om de fångar många terrorister med de blanketterna?) Att vi lovar att åka hem snart igen.

Katarina Taikon var förstås en främling i Sverige lika lite som de där romerna i Ekots reportage. De har levt här i generationer, har rätt språk och rätt pengar. Ändå duger deras pengar tydligen inte till något så vardagligt som att hyra en bil.

Jag minns hur exotiskt jag tyckte det var som barn när Katitzi och hennes syskon fick slåss för att få gå i skolan. För att få gå i skolan. I Sverige.

Ännu tycks den svenska skolplikten ibland sitta liksom lite lösare för romska barn. Ändå uträttade Katarina Taikon och hennes generation storverk på den punkten. Bland andra.

Lawen Mohtadi beskriver i sin bok Taikon som aktivist, vid en manifestation i Stockholm 1964 faktiskt sida vid sida med Martin Luther King. Hon var en av våra riktigt stora människorättskämpar – som bokens baksidestext avslutar med ”fortfarande stor aktualitet”. Det är en beskrivning som tyvärr närmast understryker sig själv.

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Ett barnäktenskap
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Ett kämpande folk
• Att läsa om ondskan

Det magiska årtalet 1968 kastar förstås en hel del strålglans över skildringen. Det är fredkonferenser med Sartre och de Beauvoir; det är affischkonst från majrevoltens Paris; det är Grupp 8-möten, Suzanne Ostens och Margareta Garpes Jösses flickor och titlar som Alexandra Kollontajs Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det är alternativa barnböcker som Kamrat Jesus, Varför jobbar Chand? och När barnen gick i strejk. Ronny Ambjörnsson beskrev den moderna klädindustri i en parafras på Pelles nya kläder. Katarina Taikon lyfte fram romerna i sina Katitzi-böcker. Yasar Kemal introducerades och tippades för Nobelpris. Peter Bratts bok om IB-affären renderade författaren fängelsestraff, boken politiska krav på förhandscensur och förlaget diverse kvasikafkaeska påhälsningar från säkerhetspolisen.

Illustrationerna i Ett litet bokförlag kommer till stor del ur privata fotoalbum. Dessutom finns en hel del omslagsbilder, vilket är riktigt kul. Formgivningsidealen har ju varierat över tid, och mig veterligen saknas det där underbara bildverket över detta. Här får vi i alla fall ett smakprov.

För den förlagsintresserade ges fina inblickar i förlagsvardagslivet på 60-talet och i den enorma tekniska utveckling och de förändringar i bokproduktionens förutsättningar som skett de senaste decennierna. Den unge Krister praktiserar på tryckeri och plockar blytyper, det klipps och klistras och gnuggas innan bokformgivningen slutligen flyttar in i datorerna. Här hänger Ett litet bokförlag samman med Krister Gidlunds senare Släpp skrivandet loss! Bokutgivningens nya villkor. Den är en mer koncentrerad och debattartad bok, där en del av texterna också återanvänds. Inget fel i det, de funkar bra i båda sammanhangen.

Möjligen är hela sammanhållningen i boken lite spretig. Det stör i allmänhet inte, men någon gång tycks händelseförloppen underförstådda på ett sätt som gör det svårt att hänga med. I ett kapitel berättas om en imponerande malisk författare, Yambo Ouologuem, på besök i Stockholm. Så får de höra att han i Frankrike anklagas för plagiering. ”Vad var detta? Vad hade vi gett oss in i för yrke?”, skriver Gertrud. Och så slutar det där. MEN HUR GICK DET DÅ? Kanske förväntas läsaren veta?

Men vad boken förlorar i spretighet – och spretighet kan vara rätt charmig också – vinner den i inspirationspotential. Man lägger ner den med en vag och trivsam känsla av att allt är möjligt. Och det är ju inte den sämsta känsla man kan ha.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• De fortsätter att sälja som aldrig förr
• Övergripande bok om förlag
• Konkret och peppande om vägen till publicering
• Nördig utflykt i typografin