Så när nästa år kom, och det stod klart redan tidigt att Nya tider sökt och fått tillstånd till att åter medverka, fattade jag först ingenting. Sedan kom hela debatten om yttrandefrihet igång. Att bokmässan ska vara ett golv för alla, att allt ska rymmas under samma tak. Det gällde också nedtystandet av Sverigedemokraterna, som man menade ju inte hade gått så bra; tvärtom, var de nu i toppen av Sveriges största partier.

På sätt och vis höll jag med om detta. Det är bättre att dra ut trollen i ljuset, och alla fina grejer man kan säga om att bekämpa rasismen. Det är inte människorna det är fel på, det är ideologin, osv. Alla kan förändras, om de möter motstånd. Så släpptes filmerna. Om hur Nya tider uppmanade folk att jaga rätt på journalister och ställa dem mot väggen. Tvärtemot den yttrandefrihet man förespråkade. Tvärtemot den demokrati vi sägs leva i. Så kom bojkotterna. Författare som sa nej till att åka, som menade att nu hade det gått för långt. Jag tyckte först att det var att ta i. Jag läste Expos förklaring till varför de inte tänkte åka. Jag läste texten från Johannes Anyuru, som med sin hudfärg och sin nya roman kände sig direkt hotad. Jag läste Björn Rosenbergs text, som satte ljuset på andra världskriget och hur vi måste förhindra mörka krafter att ta sig in i vårt vardagliga samtal. Texter som jag tyvärr inte hittar när jag googlar nu, det har skrivits för mycket om årets bokmässa… Frågan är väl: går det att diskutera med folk som ifrågasätter att Förintelsen ägt rum?

Jag har försökt göra det då och då. I kommentarsfält på twitter, i trådar på facebook, någon gång till och med i verkligheten. Det du möts av är en härva av konspirationer. Människor som tror på en omskrivning av verkligheten, som går ut på att PK-media har förvrängt skallen på oss alla. Att judar och muslimer på olika sätt försöker ta över världen. Jag har läst om den verklighetsbeskrivningen när jag läst om Breivik. Jag har läst om den i Magnus Lintons De hatade: om radikalhögerns måltavlor, som kom 2012. Det var innan SD var så stora som de är idag, innan Trump, men dessa tankar hade redan börjat smitta jordens befolkning.

Jag har läst om den när jag för att granska saken surfat in på Nya tiders hemsida, och på det som tidigare hette Avpixlat. Och jag fortsätter att se den banala godheten, för att travestera Ann Heberlein, när poliser säger att de inte kan fängsla nazister som tågar genom Göteborg utan tillstånd, för att de inte betedde sig tillräckligt nazistiskt. Det var inte tillräckligt likt, rent estetisk, så som det var på Hitlers tid. Och jag undrar vad vi beredda att göra för yttrandefriheten? ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem”, skrev Karl Popper i Det öppna samhället och dess fiender 1945. När vi ger Nya tider en plattform på bokmässan, som är en av de största plattformarna vårt land har att erbjuda, då ger vi fritt spelrum för den här världsbilden att nå fäste. Den är redan hyfsat stor i Sverige, och den kan lätt bli större. Det var vad som hände i USA när man slutade med Trump som president. Han var rolig teve, och fick obegränsat med utrymme. Och nu sitter de där, med honom vid makten. Den ”alternativa verkligheten” som rådande norm.

Vad jag hoppades på var att om tillräckligt många skrev på den där bojkottlistan, så skulle bokmässan inse sitt misstag och porta Nya tider. De skulle inse att det var viktigare att behålla författarna, som ju är det mässan ska handla om: litteratur. Så jag skrev också på listan. Nu känns det tråkigt att inte få gå på bokmässan mer. Att en envis debatt ska vara det enda som finns kvar. Och i yttrandefrihetens namn ska idioti och främlingsfientlighet spridas. En liten skittidning, som har massor av makt, och fortsätter att tillskansa sig det framöver.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• De goda litteraturälskarnas tystnad
• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• Vecka 40 på dagensbok.com: En bokbransch med boksmälla

Han tar avstamp i John Lockes resonemang kring frihet. Locke tillhör de naturrättsliga filosoferna. Han anser att alla individer är födda med de grundläggande rättigheterna åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För att individer skall kunna fungera tillsammans i ett samhälle krävs det emellertid en viss inskränkning i dessa rättigheter. Det måste ges utrymme för maktutövning i form av upprätthållande av lag och ordning. Denna maktutövning skall dock alltid vara föremål för kritisk granskning och ständig omvärdering.

Det kan ju verka som ganska okontroversiella slutledningar, men dessa tankar innehåller också en del motsättningar och frågor som inte kan få slutgiltiga svar. Tack och lov. Locke menar att det viktiga är att föra ett samtal, ett redbart samtal, där åsikter uttrycks och därigenom kan bemötas med argumentation. Även motbjudande åsikter måste ut i ljuset för att kunna undersökas avseende eventuella sanningsanspråk.

Björklund är en vän av upplysningen, och har inte mycket till övers för postmodernismen och dess upphöjande av värderingar och åsikter på bekostnad av sökandet efter sanning. Denna relativism gör det omöjligt att föra en diskussion kring moral.

Även språket och dess funktion är av stor betydelse för resonemanget. Språket får aldrig förvandlas till ett Orwellskt nyspråk. Man måste vara överens om att vissa betydelser gäller i språket för att överhuvudtaget kunna föra en diskussion. Här kommer vi in på Martin Heidegger och dennes språkliga krumbukter, som gör det i stort sett omöjligt att förstå innehållet i hans filosofi. En ståndpunkt här är att det inte går att söka sanningen i språket, sökandet efter språklig exakthet leder ofta till det motsatta, och det uttryckta blir nonsens. ”Upp flyga orden, säger Erasmus, utan tyngden av en betydelse flyger de upp i molnen.”

Heidegger lär ha ansett sig vara den störste filosofen sedan Herakleitos (500-talet f. Kr). Denna ställning krävde att hans filosofi kläddes i en språkdräkt där ord och formuleringar var upphöjda över allt vardagligt. Priset blev att även anhängarna ibland varit osäkra på om hur han skulle tolkas. Att den som läser Heidegger måste anstränga sig är notoriskt. Men det kan inte hjälpas. När geniet talar lyssnar man ödmjukt, om man har den läggningen.

Heideggers filosofi är rakt motsatt till upplysningstraditionen. Hans filosofi landar i att folket behöver en ledare att följa blint och okritiskt. Detta eftersom ledaren på något sätt förkroppsligar folkets längtan. Han ville gärna bli nazisternas ideologiska filosof, och verkade vara ganska bitter över att han aldrig blev det. Det känns märkligt att Hannah Arendt lät sig fascineras av Heidegger så till den milda grad att hon inledde ett förhållande med honom. Det finns spekulationer om huruvida Den banala ondskan egentligen handlar om Heidegger istället för Adolf Eichmann. Kärlekens vägar är sannerligen outgrundliga.

Nu ägnar sig Björklund inte så mycket åt filosofiska kärleksskandaler, det är mest jag som tycker att det är fascinerande.

Man kan säga att Det redbara samtalet är just ett samtal mellan Björklund och läsaren. Vi talar mycket om kompromisser, när det är rätt och när det är fel att kompromissa. Samhällsvetenskap och politik diskuterar vi också. Det är många som får komma till tals i den här boken, och Karl Popper får avsluta i egenskap av bärare av upplysningstraditionen i det postpostmodernistiska samhället så att säga.

Det här är mycket trevlig läsning som inbjuder till fortsatt diskussion om hur man skall kunna bevara det demokratiska samhället via politiskt engagemang. Och hur det engagemanget kan se ut, och rätten att slippa hålla på med politik för den som hellre ger bort den rätten till representanter. Den intresserade kan med fördel även läsa Björklunds förra bok som handlar om den skotska upplysningen, En anständig individualism.

Similar Posts:

• Humorlöst och jättebra
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Frihet är det bästa ting …
• Det var bättre förr?
• En klok man summerar sitt liv

Inledningsvis blir jag lite konfunderad av den raljanta tonen och Talebs kängor åt precis alla håll. Det känns lite värdsmästarvarning på honom och jag tänker i mitt stilla sinne att det måste vara outhärdligt att umgås med en sådan besserwisser. Människor är ju människor för tusan. Det går väl inte bara att bestämma helt plötsligt att nu ska vi bli helt rationella och förnuftiga. Men min misstänksamhet mot författaren försvinner ju längre in i boken jag kommer, för när jag får följa hans tankegångar från början till slut känns alla dessa kängor helt rätt placerade. Och nu vill jag inget hellre än att han ska sitta i mitt vardagsrum och prata om sina viktiga tankar.

En svart svan är en osannolik och oförutsägbar händelse som får stora och oöverblickbara konsekvenser. Typiska svarta svanar är terrorattentaten i USA den elfte september 2001 och jordbävningen i Japan 2011. Taleb vill i sin bok göra oss uppmärksamma på att dessa svarta svanar ständigt lurar bakom hörnet, och att en gör bäst i att vara medveten om dem. Alla svarta svanar kanske inte är så dramatiska som de ovan nämnda, men ändå. Blotta medvetenheten om dess eventuella existens kan dock förvandla dem till grå svanar. Det vill säga händelser som en på ett eller annat sätt har förberett sig mentalt för. En värsta-tänkbara-scenario-filosofi ungefär.

Taleb hatar gausskurvan. Han tål inte att ekonomer, prognosmakare och analytiker använder gausskurvan till precis allting. För att åskådliggöra sitt resonemang har han skapat två världar. Mediokristan och Extremistan. I Mediokristan är livet förutsägbart och stabilt. Det som mäts är längd, vikt och andra fysiska och biologiska företeelser. Det är där gausskurvan hör hemma. I Extremistan däremot kan vad som helst hända, det är här de svarta svanarna bor. En enda oförutsägbar variabel kan kullkasta en teori och göra gausskurvan fullständigt inadekvat. Trots detta beter sig den finansiella världen som om den globala ekonomin är stabil och förutsägbar, gör beräkningar hit och dit och använder matematiska formler. Mäter världen som om vi bodde i Mediokristan när vi i själva verket bor i Extremistan nu för tiden. Förkastligt enligt Taleb.

För det är den ekonomiska världen författaren är mest arg på. Han sågar Nobelpriset i ekonomi jäms med fotknölarna. Det är han i och för sig inte ensam om att göra, men han gör det med sådan uppriktig indignation att jag bara älskar det. De enda ekonomipristagare han inte hånar är Daniel Kahneman och Friedrich Hayek. Tvärtom anser han dessa två herrar vara stora tänkare.

Bland de få andra tänkare som åtnjuter Talebs respekt återfinner vi Karl Popper, Benoît Mandelbrot och Henri Poincaré. Och bara för att jag gillar Nassim Taleb så himla mycket känns det som att jag genast måste sätta mig ner och börja studera fraktaler och vetenskapsteori. Det är det han själv har gjort. Läst oändliga mängder litteratur i alla olika genrer. Sedan har han läst ännu lite till och funderat och jämfört. Tidigare använde jag ordet världsmästare, fast inte på ett bra sätt. Jag skulle efter att ha läst boken vilja påstå att han är det på riktigt. Världsmästare i praktisk filosofi.

Den svarta svanen är ett nöje att läsa. Läsaren utmanas att släppa inarbetade tankesätt och tänka nytt. Helt nytt. Jag blir även varse min egen dumstrut. Det känns förstås inget vidare, men när jag väl svalt förtreten känns det bara befriande att kasta den på skräphögen. Och trots allt får mitt personliga strutsande inte katastrofala globala konsekvenser, utan det är mest jag själv som blir lidande.

Similar Posts:

• När icke-rationalitet får fritt spelrum
• Guide över människans ofullkomlighet
• En knuff i en fördelaktig riktning
• Marknadsdemokrati – En testballong
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Med Västerlandets idéhistoria 1800-1950 lyckas Eriksson på ett magnifikt sätt skapa en översikt över denna tids idéer. Han undviker att lägga för stor vikt på personer, så en läsare som vill ha grundliga genomgångar av Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Wittgenstein, Popper och de andra av den här tidens stora tänkare får söka på annat håll, här bjuds läsaren i någon form essensen av vad dessa stod för. Eriksson fokuserar istället på sammanhanget, på tidsepokens olika rörelser och vetenskapliga upptäckter. Olika specialvetenskaper som psykologi, kemi, fysik och medicin ägnas genomgångar och det är förvånansvärt lätt att hänga med i Erikssons resonemang. Det är oerhört allmänbildande läsning och man erbjuds en djupare förståelse för andra världskriget och nazismen och den moderna vetenskaps- och världssynen sätts in i ett större sammanhang.

Grunden till vår historiesyn med dess fokus på statsmakten hittas i 1800-talets tänkande, man kan tveklöst ifrågasätta valet av denna historiesyn, en grundläggande historieundervisning bör lägga fokus på tänkandets historia och sätta statsmakten i förhållande till denna. Detta är en särskilt intressant fråga i den svenska samtiden med tanke på frågan om historieundervisningen, huruvida den borde vara obligatorisk är en fråga som onekligen borde föregås av hur historieundervisningen borde se ut, om man först definierar vad ämnet skall innehålla blir det lättare att ta ställning till om det borde vara obligatoriskt, som det är nu i Sverige är det närmast en självklarhet att historieundervisningen bör fokusera på statsmakten, därmed får historieundervisningen en skev och enligt mig felaktig fokus och det är tveklöst av intresse att åtminstone ifrågasätta denna historiesyn, som sagt, innan vi besvarar frågan om vad som är meningen med livet borde vi kanske först bestämma oss för om det överhuvudtaget finns en mening med livet.

Det här är en bok som är så pass allmänbildande att jag tycker att alla borde läsa den, boken erbjuder kunskaper som man kan tycka borde vara allmängods. För den idéhistoriskt oinvigde kan det vara idé att läsa Svante Nordins Filosofins historia först, som också den är en översiktsmässig genomgång av idéhistorien, med den skillnaden att denna sträcker sig från 600-talet f.Kr. och fram till 1900-talet. Vad gäller 1800-1950 är det dock tveklöst värt att komplettera med att läsa Västerlandets idéhistoria 1800-1950, detta eftersom den förra som titeln implicerar fokuserar på filosofins historia och filosofin i den senare bara är en del av många, filosofin som i begynnelsen är all vetenskaps moder bantas under 1800-talet kraftigt ner då olika delar av den bryter sig ut och definieras som vetenskaper, kvar står frågan om filosofins relevans och uppgift, kanske är filosofins roll inte längre att erbjuda världsåskådningar, denna roll har vetenskapen tagit på sig, kanske är filosofins framtida roll individuell, där vi bygger en egen livsåskådning med vetenskapen, våra egna åsikter och värderingar som grund.

Den här boken innehåller med andra ord kunskaper som alla borde ha men förmodligen alltför få i slutändan faktiskt har och om du känner att du är en av dem som har en allför bristfällig bildning inom detta område rekommenderar jag tveklöst att läsa denna bok, den kommer inte bara att ge dig en högre grad av allmänbildning, den har potential att förändra ditt sätt att se på världen.

Similar Posts:

• Att samspråka med lejon
• Den monomaniske filosofen
• En klok man summerar sitt liv
• Okänd för många – nu högaktuell
• En svensk Harold Bloom

Familjeförhållandena verkar ha varit trygga och att en akademisk bana skulle föreligga verkar stått utom tvivel redan från början. Filosofi var det som lockade mest och professorn i teoretisk filosofi vid Helsingfors Universitet, Eino Kaila, tog honom under sina vingar. Kaila, påverkad av den logiska positivismen, avläste den unge studentens potential och lotsade in honom i logikens värld. Ett avgörande skede i von Wrights liv.

Sedan blev det Cambridge för doktorandstudier och där fanns även den mytomspunne Ludwig Wittgenstein. Både Cambridge och Wittgenstein skulle liksom Kaila prägla von Wright för alltid. Det första mötet med Wittgenstein blev emellertid inte allt för kärvänligt men tiden möjliggjorde ett fruktsamt akademiskt utbyte dem emellan och gemensamma intressen lade grunden till en djup vänskap. I Cambridge skulle också von Wright tilldelas en professur i filosofi. Av ett flertal skäl kom han dock att avsäga sig ämbetet redan efter några få år. "Det var det svåraste och mest konsekvensrika beslutet i mitt liv".

Det blev Finland igen och världen. Resor, gästföreläsningar, vetenskapliga konferenser blev arbetsplatsen där von Wright presenterade sin forskning. Alla resor och föreläsningar ledde också till en massa kontakter och relationer med ett flertal av 1900-talets främsta forskare, filosofer och kulturpersonligheter. Alla möten verkar vara en ingrediens i det som drivit och fortfarande driver von Wrights tankar framåt. Livet som han minns det blir således i mångt och mycket minnen och input från människor. Och skandalerna lyser med sin frånvaro om man inte räknar en mindre schism med den österrikiske filosofen Karl Popper.

Det är inom den logisk-analytiska filosofin som von Wright gjort sin egentliga forskargärning men hans kunskaper och tankar har sträckt sig vida utöver detta ämnes gränser. Mer än intressanta är exempelvis hans tankar om vetenskapsteori där han låter etik och politik smälta samman. von Wright var länge oengagerad i politiken men med tiden och utvecklingen under 1900-talet började han alltmer att ta ställning i de världspolitiska frågorna. Det kalla kriget, Mellanösternkonflikten och främst kriget i Vietnam fick filosofen att inta en tidskritisk inställning och han vidhåller att de flesta konflikterna under den senare hälften av 1900-talet har sina rötter i kolonialismen och ekonomisk vinning. "Det onda samvetets mekanismer har ersatt kolonialismens territoriella expansion med en inte mindre krass ekonomisk imperialism."

Mycket av de tankar som efter den politiska väckelsen föresvävade von Wright presenterar han i Humanismen som livshållning (1979) och som enligt undertecknad är bland det klokaste som skrivits. Det är en samling essäer som i kort och gott går ut på att man skall hålla sig kritisk till omvärldens förlopp och händelser i förhållande till berörda individers väl.Det är mänskliga tankar som i praktiken faktiskt skulle kunna leda till en bättre värld.

George Henrik von Wright har levt ett rikt liv och det avspeglar sig väl i hans biografi och de "självrättfärdigandets sanningsskygga demoner" som han varnar läsaren för i inledningen har han i alla fall inte givit någon framträdande roll i det liv som han minns, han har helt enkelt inte haft behov av det. Det här är ett bevis för att en självbiografi inte behöver vara späckad med en massa skandaler av allsköns slag för att vara intressent. Det här verkar helt enkelt vara von Wrights liv som han minns det, varken mer eller mindre. Det räcker gott!

Similar Posts:

• En förutsättning för att förstå vår samtid
• O captain! My captain!
• Nittonhundratalets störste – en glimt
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Snygg sågning av diverse vetenskaper