Senaste boken slutade med att Jana försökte rädda sin bror Bror från att falla utför ett stup. Men Jana kunde inte hålla fast honom och Bror föll. Den här boken tar vid där den andra slutade, när Bror dör. I den här boken försöker Jana förstå hur hon ska klara sig utan Bror. Hon hade ju precis fått ut Bror från Gemenskapen för att hon inte kunde vara utan honom, och nu är han borta på riktigt. Fast han är ändå kvar. Jana pratar med honom och han svarar.

Den här berättelsen knyter ihop trådar, men såklart följer Smirnoff sitt vis att berätta här med. Trådarna knyts inte ihop helt. Vi får ungefär veta hur det går med Janas kärlek, ungefär vad som händer uppe i Gemenskapen, ungefär vad som händer i hemtjänsten och ungefär vad som händer med konsten. Men hon balanserar det så bra, hon lämnar ut exakt så mycket svar jag vill ha. För att ingenting ska bli övertydligt, eller för att det aldrig ska sluta vara spännande. I den här boken får vi också veta mer om Janas förflutna. Vi får veta vad som hände efter att hon lämnade Smalånger och innan hon kom tillbaka. Vi får veta om fler våldsamma män, fler våldtäktsmän som hon träffat. Männen är så många. De läggs ihop. Blir ett. Så träffar Jana istället en tjej, Nikki. De ser ut som varandra, som jämlikar. Men Nikki vill bli konstnär och Jana har precis gjort succé med sina lergubbar på ett galleri. Jana är äldre. Vem blir Jana då?

Det är intressant att den här sista boken både ger oss en inblick i vad som hände innan, och vi förstår vad som ska hända efter. Men det är båda två berättelser som inte tar plats i Smalånger. Det är kanske den enda besvikelse som jag upplevde när jag läste boken. Jag hade längtat till norr men fick för mycket från söder. Även om jag inte riktigt tyckte att den här boken var lika bra som de två första, så är det kanske ändå den tredje bästa boken jag läst i mitt liv. Så det säger väl ändå ganska mycket om hur bra den här trilogin faktiskt är.

Liksom i de tidigare böckerna så är styrkan hur Smirnoff berättar en historia, hur hon lägger ut så många frågor och sedan besvarar dem så skickligt, liksom i förbifarten, så att jag som läsare känner mig smart när jag upptäcker svaren. Och så språket såklart. Jag brukar alltid markera i böcker när språket är som bäst. Stryka under med en tuschpenna. Jag började stryka på den andra sidan, sen slutade jag för annars skulle hela boken vara täckt. Liksom alla mina exemplar av den här trilogin förblev sidorna blanka, för att allt är så bra. Men det var i alla fall det här stycket som jag hann stryka under:

Det fanns ett kort. När vi var små stod det på chiffonjén i salen.
För varje årsdag lät modren ta ett nytt kort på oss.
När vi var tolv ville fadren införa en ny tradition. Hela familjen kippo skulle vara på bilden.
Vi såg ut som vilken familj som helst.
När vi var tretton slog bror ihjäl fadren. Vi hade just fyllt år.
Fotografen var bokad. Vi hade bara inte hunnit dit.
Att ta det här kortet var något vi såg fram emot. Vi delade ett hopp. Som om vi skulle kunnat vara som personerna på kortet. En familj. En sammanhållning. Barn som växte. Stolta föräldrar.
Kunde du inte ha väntat med att slå ihjäl fadren tills efter fotograferingen frågade jag bror.
Det blev som det blev sa han då.

Det här citatet är vemodigt, det är fyllt av en mörk humor och det berättar en historia utan att helt skriva ut den. Det sammanfattar hur alla tre böckerna är skrivna.

Similar Posts:

• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Att fara till en bror
• I fantasin får man flyga
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Den sista tiden

Jag for ner till bror är den Augustprisnominerade debutromanen från 2018 där Smirnoff introducerar sitt alldeles egna, norrländska språk. Det ger avtryck redan på bokomslaget, där titelns ”bror” i och för sig är en bror, men också heter Bror. På samma sätt hanteras alla person- och ortnamn – de skrivs med liten bokstav. Dessutom har boken ingen kommatering och meningar och stycken är ofta korta, nästan korthuggna och vi får oss en del dialektala ord till livs.

Som vanligt när en roman skrivs med en stil som är ny och ovanlig, tycker en del läsare att det är uppiggande och nydanande, medan det för andra blir ett hinder i läsningen. Jag kan mycket väl förstå att den här stilen inte passar alla, men för min del fungerar det alldeles utmärkt och jag tycker särskilt att det funkar bra med den här historien. Formen lyfter innehållet, så att säga. Någon sida in bara, så kom jag in i det.

Berättelsen flyter på väldigt fint när vi följer med Jana (eller jana, då) till den gamla norrländska hembyn och hennes bror. Jana blir mer och mer involverad med gamla och nya bekantskaper i byn och allt eftersom hon lära känna dem klarnar inte bara bilden av byn och familjerna där i nutid, utan också i dåtiden. Händelser och samband som Jana inte känt till eller inte förstått som barn och ung kommer nu upp till ytan i en ny dager.

Till en början är boken mer en betraktelse och gestaltning av komplexa individer. Jag gillar att ingen är platt och enkelt helt igenom bra och inte heller helt igenom dålig – alla karaktärerna, Jana inkluderad, har osympatiska drag och vanor. Jag tror det är därför vi tycker så mycket om dem.

Allt eftersom blir berättelsen mer en analys av ett helt socialt nätverk, hela byn. Och där någonstans börjar det luta mer åt spänningsgenre än norrlandsrealism. Det är ett intressant möte av två olika genrer, men jag hade hellre stannat kvar i den originella blicken och jag hade klarat mig bra utan det rafflande suget efter mysterium som slutet vill anamma.

Även om boken tappade lite mot slutet för mig, har jag ändå fäst mig tillräckligt både vid Jana och vid Smirnoffs språk att jag tänker fortsätta med tvåan, Vi for upp med mor, och antagligen också trean, Sen for jag hem.

Similar Posts:

• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Sista delen i Kippo-trilogin
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Relation över gränserna
• Människorna vid vattnet

Jag blev inte besviken. Redan på första sidan kom jag äntligen tillbaka till Smirnoff fantastiska skrivrytm. Kom tillbaka till Jana och hennes bror som heter Bror. Men jag fick också snabbt veta att det är en annan historia som ska berättas i denna uppföljare:

Moderen kommer efter i likbilen sa jag. Nordin kör henne.

Moderen dog och bror tystnade. Han blev ett mähä. Orkade inte jobba knappt prata. Moderen blev mor. Av respekt. Det var ingen stor eftergift ändå. Mor lämnade en eftersmak av söt gumma på torp som uthärdat livet för att plötsligt dö.

Smirnoff vågar lämna vardagen i Smalånger och syskonens trasiga barndom. Fast att allt det var säker mark och att vi som läste den första boken knappast skulle kräva så mycket nytt; vi hade förmodligen bara nöjt oss med att det tog vid precis där det slutade. Men Smirnoff skriver om en ny miljö, nya karaktärer, nya historier. I den här boken har syskonens mamma dött och i brevet hon lämnar efter sig berättar hon att hon vill begravas i Kukkojärvi i norra Norrbotten. Det är en annorlunda by som präglas av en sekt som föredrar att kallas gemenskapen. I gemenskapen är böcker, musik och preventivmedel förbjudet. Bror lockas in i gemenskapen, Jana står utanför och försöker dra ut sin bror, det är svårt, han kommer längre och längre från henne. Boken rymmer också en ny kärleksrelation mellan Jana och hennes kusin Jussi. Men helt lämnar Smirnoff inte det vi fått läsa om i den första boken, hon låter oss aldrig glömma Brors kärlek till alkoholen, Janas passion för den våldsamma John eller saknaden Jana känner för sin dotter Diana.

Det gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig boken. Den var skriven på ett lika fantastiskt vis som den första med en handling lika unik som språket. Mina kompisar har frågat om jag har läst något bra på julledigheten och jag har svarat att jag läst Vi for upp med mor och att det var den bästa bok jag någonsin läst. De har frågat vad den handlade om och jag har svarat att ”Jo det handlar om en by i Norrland, och övergrepp och en sekt”. Varje gång har jag känt att det var ett fruktansvärt dåligt svar. Det handlar visserligen om en by i Norrland och övergrepp och en sekt. Men mest handlar det ju om Jana, Bror, John, Jussi, Marta, Diana … Det handlar om människor. Om människor som är så väl gestaltade att jag på riktigt inte förstår att det kan vara fiktion. Det är människor med så tilltrasslade och tragiska livshistorier att när jag försöker förklara boken låter det bara som en dramatiserad soppa med extra allt-tragik. Men när Smirnoff berättar med sina avhuggna meningar, med Janas rationella tankegångar, så blir allt som på riktigt. Det blir en fantastisk historia som inte borde missas av någon.

Similar Posts:

• Sista delen i Kippo-trilogin
• Att fara till en bror
• Serier i novellformat
• Detaljerat obehag
• Sorgen har flera färger