På bokpärmens insidor återfinns en charmig karta för den som önskar orientera sig i byn. Och visst känns det betryggande att återigen få umgås med Ingeborg i skolbespisningen, Astrid Sjögren som sköter lanthandeln (hennes man Herbert har blivit intagen på hospitalet), skolstyrelsens ordförande Adalbert Robertsson (som är frälst och håller hårt i penningpungen), skolvaktmästare Krok, skolpojken Lars-Bertil som har drabbats av polio (som ett Guds straff), Lapp-Johan (som suttit i fängelse) och alla de andra.

Väckelsen har fått en nytändning i bygden i och med att pingstvännen och helbrägdagöraren Valentin Modig och hans syster Ketty anlänt från Värmland. Man överträffar varandra i tungomålstalande och ägnar sig med liv och lust åt handpåläggning och djävulsutdrivning i kapellet. De frälsta sticker ut i byn, eftersom de varken röker, spelar kort eller idrottar. Till och med ett till synes harmlöst ”hej” anses anstötligt, ett djävulens hälsningsord och anblicken av lärarinnans torkstreck med nytvättade underkläder blir föremål för ett upprört församlingsmöte.

Hierarkin i Granträskåsen är osynlig, men inte desto mindre obönhörlig. Vajlett Sikström är byns småskollärarinna och utböling. Hon är glamorös, åtminstone med Granträskåsens mått mätt (så har hon också fått sitt namn efter någon Hollywoodstjärna). Fast vardagen i ett kallt och dragigt skolhus, utan moderniteter som vattenklosett, är långt ifrån en dans på rosor. Och nu när Vajlett och byns postföreståndarinna Rut Westin inte längre är ett älskande par saknar hon också en bundsförvant. Här, där ingen låser sin ytterdörr och det uppfattas som konstigt att knacka innan man stiger över tröskeln till någons hem, är det svårt att bevara hemligheter. Skvallret frodas och det är näst intill omöjligt att vara annorlunda. Vajlett vill inte riskera deras arbeten och goda rykte och håller därför Rut på armslängds avstånd. Att postfröken tycks vara av en annan åsikt verkar inte få henne att ändra ståndpunkt.

Alla pyrande konflikter till trots är Valentin och Ketty av det lågmälda slaget. Ändå hålls mitt intresse vid liv romanen igenom. Författaren är heller inte en oäven stilist.

Tidsskildringen sitter som den ska. Tidsmarkörerna duggar tätt: husmodersföreningen, husmorssemester, postorderkataloger som Oskar Ahrén och Åhlén & Holm, ett eventuellt agaförbud i skolorna debatteras, den sjungande bandyspelaren Snoddas hörs i radioprogrammet Karusellen med Lennart Hyland, Mora-Nisse, en ny grammofonskiva med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong, finska krigsbarn, dubbelnamn, som Asta-Greta, Lars-Bertil, Mats-Rikard med flera. Alla stiliga hemstickade tröjor och hemsydda klänningar får mig att känna mig som om jag hamnat mitt i ett avsnitt av den nyinspelade tv-serien I vår herres hage.

I synnerhet övertygar beskrivningen av skolarbetet och lärarinnans inte helt okomplicerade situation. Ensamheten i lärarbostaden i skolhuset, den magra lönen och den orimliga arbetsbördan med sex årskurser i samma klassrum, eftersom det är näst intill omöjligt att rekrytera en ny folkskollärare samt kontroverserna med skolstyrelsen. Men här ryms också glädjen i att undervisa, i att göra skillnad.

Kanske är jag extra intresserad av Vajletts situation på grund av min morfars tvillingsyster Ida Marias tragiska öde. Hon tog sin lärarinneexamen i Skara 1906 och fick sedan jobb i Fleringe socken på norra Gotland. Mia kände sig ensam vad jag förstår och hade uppenbarligen anlag för psykisk ohälsa. Hon intogs så småningom på Visby hospital (1923), förklarades omyndig 1924 och dog i Fleringe vid 51 års ålder. Vajlett är förstås verksam flera decennier senare än Mia och av ett segare virke, men jag föreställer mig att många av utmaningarna de ställdes inför var desamma.

Jag noterar att Karin Alfredsson själv är född i Lycksele (visserligen först 1953) och funderar på ifall böckerna bygger på eller har inspirerats av egna alternativt familjens erfarenheter.

Slutet får mig att känna mig förtröstansfull om att en fortsättning är att vänta.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• It’s a man’s man’s man’s world
• Ett besök i München år 1942
• Tanter och pirayor
• I huvudet på Honorine Hermelin

Men Vajlett väljer sin egen väg. Hon kommer inte till väckelsemötena utan fokuserar på barnen – både deras utbildning och deras väl och ve i största allmänhet. Hon ordnar med friluftsdagar och ser till att alla barnen får tillgång till kläder så att de både kan vara med på gymnastiken och gå till skolan även när det fryser på. Hon till och med ordnar med skolskjuts till de fattigaste barnen som bor längst bort, dit det nästan inte ens finns någon väg.

Så, ja, det går inte att motstå Vajlett. Miljön och tiden är också så fint beskrivna att det räcker långt för läsglädjen, även när det känns som att handlingen aldrig riktigt tar fart. För bokens titel och omslaget pekar ju på Vajlett och Rut, som om boken skulle handla om dem båda och om deras relation mer än något annat, men så är det inte.

Boken handlar om Vajlett: om Vajlett som person, om Vajletts första tid på den nya orten, och, framför allt, om Vajlett och arbetet med skolan. Med en annan titel hade jag inte väntat kapitel efter kapitel på att nämen nu ska väl Rut komma in i handlingen? och då hade nog läsupplevelsen blivit en annan.

Nåväl. För den som vill fördjupa sig en stund i norrlandsmiljö på 1950-talet ger boken ändå både fin och intressant läsning och det finns hela tiden en spänning kring hur det ska gå för Vajlett som inte alltid gör som alla andra vill, hur mycket de än försöker styra henne och arbetet i skolan.

Gång på gång glömmer jag bort att det inte är tidigt 1900-tal vi rör oss i, utan faktiskt halvvägs igenom århundradet och ett litet slag efter de båda stora krigen. Det blir en påminnelse om hur stora skillnaderna ändå kunde och kan vara mellan landsort och storstad.

Similar Posts:

• Vajlett och morfars tvillingsyster
• Deckarintrig kring läget i skolan
• Spanska sjukan i Arjeplog
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Det är egentligen inget större fel på grundidén. Den osjälviska – verkar det i alla fall till en början – svenska läkaren Ellen reser regelbundet till Zambia för att arbeta med sex- och graviditetsrådgivning för kvinnor i en del av världen som är enormt hårt drabbad av AIDS. Vid sidan av sysslar hon även med rådgivning och medicindistribution av ett annat och inte lika tolererat slag; nämligen att hjälpa de kvinnor och unga flickor som ändå blivit gravida och riskerar att få antingen sitt rykte eller sin kropp förstörd. Det är en resa hon gjort flera gånger, men den här gången går något fel och hon trampar in i något mycket större än hon hade kunnat ana.

Att teman som abortmotstånd, kvinnomisshandel och förtryck av tredje världen är värda att tas upp och ges en rejäl spark är det inget snack om, och inte heller är det något snack om att Alfredsson är kunnig i ämnet. Problemet är att boken målar allt i svart och vitt på mer än ett sätt. Jag kan förstå att Alfredsson väljer att ge ut detta som en spänningsroman (med föreskriften "allt är sant", som hon sedan raskt brasklappar sig ur i efterordet) i stället för en reportagebok; romaner griper ju ofta tag hårdare än en serie reportage eller en faktabok kan göra, skapar karaktärer vi bryr oss om och kan relatera till.

Men samtidigt är ju romanformens styrka förmågan att nyansera, att ge fler vinklar, att skapa förståelse – inte förneka problemen, men ge en bättre bild av dem snarare än att förenkla. Och i 80° från Varmvattnet finns inga förklaringar, inget försök att se underliggande orsaker; alla män, svarta eller vita, är helt enkelt kvinnoförtryckare antingen på grund av vidskeplighet eller bara gammal hederlig ondska – mot slutet saknar skurken i princip bara slängkappa och tunn svart mustasch – samförstånd är omöjligt och boken landar till slut i en konspiration som skulle gjort Dan Brown nöjd med sitt dagsverke. Frågan om förtryck av kvinnor och fattiga afrikanska länder stannar på en attityd som, ironiskt nog, har mer gemensamt med Bushs "9/11 hände eftersom muslimer hatar frihet"-förklaring än Alfredsson nog skulle hålla med om.

Det är en bok som vill väl, och som skakar om. Men i slutändan sitter man med en sur bismak av att ha blivit predikad för.

Similar Posts:

• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Valerie’s Chest
• The name’s Marlowe
• Småskaligt och starkt om uppväxt och identitet
• Because if it’s not love, then it’s the bomb, the bomb, the bomb, the bomb, that will bring us togheter