Journal 64 är den fjärde kriminalromanen i serien om Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Vi fortsätter att följa den tjuriga kriminalkommisarie Carl Mørck. Tillsammans med sin exotiskt spännande assistent Assad tar han sig an hopplösa fall som inte lyckats knäckas dåförtiden.

Vår historia vandrar mellan tre olika tidsrymder. Dessa tider är klart och tydligt beskrivna och hoppen i tillvaron blir här logiska och kliver med sjumilakliv fram och tillbaka mellan decennium.

Antar att ni hört talas om den hårdkokta deckaren? Det är från början en amerikansk stil som började hos deckarförfattare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler och jag vill själv lägga till Ed McBain och hans Isola, en fiktiv storstad i USA. Stilen kännetecknas av osentimentala skildringar av brottslighet, våld och sexualitet, uttryckt med understatement och kyliga kommentarer. Jussi Adler-Olsen kvalar självklart in i klubben. Det mustiga språket är en läsglädje. Här finns mörk humor, samhällskritik och spänning. Så till den milda grad att jag anser att ni behöver spänna fast säkerhetsbältet innan ni kastar er in i boken. Annars blir ni garanterat åksjuka.

Similar Posts:

• När hämnden blir till livsluft
• Ondska i Skandinavien
• Stieg Larsson light
• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Under läsningen av Jussi Adler-Olsens första del i serien Avdelning Q var den bestående känslan att även om romanen är spännande så är själva brottet lite väl. Ja det är lite för utstuderat och kalkylerat grymt. Visst sker det en massa hemskheter även i Skandinavien men brott som planeras under tidsrymder av år och vars syfte är ren skär ondska är ju ändå något som inte har mycket med verklighetens brottslighet att göra. För verklighetens mord, berättade ju Leif GW Persson i Efterlyst varje onsdagskväll, sker ju mellan personer som är bekanta med varandra, i stundens ingivelse och med alkohol som utlösande faktor. Jag betvivlar inte det korrekta i kriminologiprofessorns analys men tyvärr har massakern på Utöya visat att den rena ondska som mest varit förbehållen kriminallitteraturen ändå är högst verklig.

Men över till själva romanen. En snabb summering av upplägget ger en för genren ganska traditionell och föga originell bild: Den klippske men besvärlige (och givetvis frånskilde) kriminalaren Carl Mörck har efter en traumatisk händelse i tjänsten, blivit placerad på en egen avdelning. Istället för att vara den person som struntar i regler och ställer besvärliga frågor i pågående utredningar, finner han sig nu sitta i ett rum längst ner i källaren på Köpenhamns polisstation med pärmar över cold cases, fall som alla gett upp men som av politiska skäl måste gås igenom en sista gång innan de officiellt kan läggas ner. Ingen räknar med att han skall finna någon lösning, vilket, ja, ni gissar rätt, han mot alla odds ändå gör.

Den snabba summeringen innehåller lyckligtvis en hel del luckor, vilka när de fylls ut skapar en kriminalroman av högsta skandinaviska kvalitet. Carl Mörck är inte den traditionelle alfahannen utan snarare något av ett original. Han har en udda familjesituation och ett liv som inte inkluderar sponken, trots skuldkänslor över två förolyckade kollegor. Till sin avdelning får han medhjälparen Assad, en allt-i-allo vars arbetsuppgifter är oklara men i vart fall inte skall vara av polisiär natur. Assad är en sorglös man vars optimism inför sitt nya danska hemland verkar som en motpol till den cyniske Carl. Ja, de två bildar nästan något av ett danskt Holmes och Watson-par.

Det som dock höjer romanen är att man parallellt med utredningen även får följa offret, en kidnappad toppolitiker som befinner sig i ett trångt utrymme helt utan mänsklig kontakt. De ingående beskrivningarna över hennes enformighet och hopplöshet skapar en kraftigt klaustrofobisk känsla där man som läsare ibland får titta upp från boken bara för att kontrollera att det inte är man själv som sitter där inlåst i hålan. Enligt skandinavisk deckartradition finns här även en dos samhällskritik, vilken primärt riktas mot främlingsfientliga Dansk Folkeparti. Jag misstänker att Carl får agera megafon åt författarens egna åsikter när han utrycker saker som ”Kärringen är ju rubbad” om den lätt kamouflerade Pia Kjaersgaard.

Som alla bra deckare är Kvinnan i rummet svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa, men som svensk läsare har man här en fördel. Eftersom översättningen låtit väntat på sig finns nämligen även del två, Fasanjägarna, utgiven och nu i augusti kommer del tre, Flaskpost från P. Så när fallet är löst och boken är slut är det bara att kasta sig över nästa fall.

Similar Posts:

• Stieg Larsson light
• När hämnden blir till livsluft
• Det förflutna kommer alltid åter
• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• En mörk upplevelse

Den detalj som får mina tidigare lite grumliga funderingar från första boken att nu framstå som ett påvligt dekret är faktumet att Rose är en gothtjej. Visserligen har inte hennes subkulturella tillhörighet någon nämnvärd betydelse i historien men när man tänker skandinavisk deckare och gothtjej så startar en tankekedja som föga oväntat slutar med, sim salabim: Lisbeth Sallander.

Adler-Olsen är nämligen Stieg Larsson light. Inte light som en kalorisnål kopia av the real deal utan snarare light som ett litet lättare alternativ. Det här gänget saknar nämligen både superkrafterna och den sexappeal som utmärker brottsbekämparna i Larssons värld. Men likväl bekämpar de ondska. Jag är fullt medveten om att min jämförelse har en hel del luckor och att en underdog som bekämpar mäktiga män som utnyttjar sina ställningar och goda anseende för att ägna sig åt ondska knappast är något Larsson har patent på. Men ändå finns det både en slags stämning och ett samhällsmässigt ställningstagande av författaren i de här böckerna som påminner om Millennium-trilogin.

I den första boken gestaltades ondskan av en familj med en mörk hemlighet och händelsemässigt var den ganska nedtonad, inte helt olikt Män som hatar kvinnor. I denna del två ökar tempot lite och ondskan här har tentakler som sträcker sig rakt in i de övre maktskikten. Att skurkarna är före detta internatelever som nu tillhör samhällselitens absoluta toppskikt är kanske en uttjatad kliché. Ni vet, den nihilistiska överklass som har allt men ändå måste ägna sig åt sadism och köper alla som kommer i sin väg. Så ser kanske inte vardagen ut för verklighetens brottsbekämpare men för litteraturens brottsbekämpare passar de som utmärkta personifieringar av ondskan i samhället.

Precis som i Kvinnan i rummet har även brottsoffret, här uteliggaren Kimmie, en central roll och vart tredje eller vart fjärde kapitel berättas ur hennes perspektiv. Just offerperspektivet lyfter Adler-Olsens från flertalet av alla hans skandinaviska kollegor och med det perspektivet kan han även påvisa de sociala skillnaderna mellan rik och fattig som råder även i det land som utsetts till världens bästa land att leva i. Visst är det kanske lite övertydligt och ger en ganska endimensionell bild, men precis som sin svenske kollega skriver Adler-Olsen något som bäst kan beskrivas som sagor för vuxna. Och i sagornas värld behöver man ju inte ha med alla de gråa nyanserna mellan det svarta och det vita.

Similar Posts:

• Ondska i Skandinavien
• När hämnden blir till livsluft
• Det förflutna kommer alltid åter
• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• The nature of our game

Kriminalkommissare Carl Mørck och hans assistent Assad jobbar på Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Tillsammans tar de sig an så kallade hopplösa fall. När Carl får en gammal flaskpost på sitt bord tar han det först inte på allvar. Den nötta, gröna flaskan har stått och dammat på fönsterkarmen borta i Skottland i massor med år utan att någon märkte brevet inuti. Brevet som var skrivet i blod och började med HJÄLP. Efter ett tag inser dock Carl och Assad att brevet är ett äkta nödrop. Någon gång på nittiotalet har två pojkar kidnappats och flaskposten är det hittills enda livstecknet. Vilka är pojkarna och varför har inte deras föräldrar anmält dem som saknade? Ju mer de rotar i det gamla fallet desto besynnerligare blir det. De förstår att även om många år har gått så är kidnapparen fortfarande i farten, och nu är det fråga om liv och död.

Den bistre enstöringen Carl har jag mött förr under andra skepnader och namn. Han är arketypen för den traditionella deckar-polisen. Har uppenbara samarbetsproblem, svårt med känslorna och är livrädd för närhet. Assistenten Assad är lika full av syrianska ordspråk som av hemligheter, vilket Carl med sitt kontrollbehov har svårt att hantera. En och en är de inte så gnistrande men tillsammans blir de en närapå perfekt match. Det är som om de hämtar styrka och energi ur varandra. Till sin hjälp har de även Rose och Yrsa, de udda systrarna med de skarpa ögonen och de vassa replikerna.

Det börjar trögt, men efter ett par kapitel har berättelsen satt sig och blir svår att lägga bort. Och även när jag gör det bär jag den med mig i tanken. Drabbas av hur all inneboende ondska liksom spiller över och förgiftar flera av karaktärerna. Jussi Adler-Olsen låter oss komma nära både offer och gärningsman. Han är skicklig på att fladdra in i och stanna till i medvetandet hos de olika karaktärerna. Här visas det med all smärtsam tydlighet vad som kan hända om du har en riktigt fruktansvärd barndom och inte får en vettig chans att bearbeta den. Det handlar om en hämnd som tar över sinnet fullkomligt. Som blir meningen med livet men samtidigt skördar så mycket död och sorg på sin väg.

Jag fastnar omedelbart för språket som är mustigt, med en alldeles lagom nypa av rå humor. Det är ruschigt, högljutt och välskrivet. Det är njutbart att läsa samtidigt som historien gör ont i magen. Det här är en bok som får iallafall mig klistrad tätt intill sidorna. Ska jag anmärka på något så är det den sega starksträckan, samt det något fumliga slutet där det näst intill blir fortkörningsböter.

Similar Posts:

• Ondska i Skandinavien
• Det förflutna kommer alltid åter
• Stieg Larsson light
• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• Dansk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012

1. De är tunga!
2. De har vassa hörn, i alla fall så länge de är inbundna och fina, och det är ju recensionsexemplar alltid. Till följd att dom river sönder plastkassar och papperskassar, för oss som inte kommer ihåg att ta med tygkassar.
3. De samlar damm. Speciellt de böckerna som ska ut till skribenterna på Dagensbok eftersom jag förvarar dem i mitt sovrumsfönster, och det är min katts favoritsovplats. Och min katt är vit och långhårig.

I vilket fall som helst har jag lyckats dela ut några böcker till några av skribenterna på Dagensbok. Anna Liv och Oscar har lagt vantarna på den danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens serie Avdelning Q. Björn skriver om Steve Earles debutroman I’ll Never Get Out Of This World Alive, en berättelse om amerikanska spöken och missbruk till tonerna av Hank Williams.

Den här veckan är det Anna C:s tur att presentera sin bokhylla, i den hittar ni bland annat titlar av Beate Grimsrud, Sara Stridsberg, Ann Jäderlund, Christine Falkenland och Per Hagman.

Och på lördag får vi finbesök av Hanna Frank som skriver en gästrecension av Simone de Beauvoirs roman Mandarinerna från 1954. Hanna beskriver den som en tidlös och fängslande skildring av både människor och politik.

Trevlig läsning önskar vi på Dagensbok!

Similar Posts:

• Ondska i Skandinavien
• När hämnden blir till livsluft
• Det spökar
• Stieg Larsson light
• Det förflutna kommer alltid åter