Faktiskt inser jag, när jag läser andra recensioner, att också romanen först publicerats i serieformat, i en egen Belgravia-app, där text och ljud kompletteras med kartor och liknande. Det låter som ett spännande format, och den brittiska inläsningen som finns i appen är så hyllad att jag blir klart sugen.

Här är det dock den svenska översättningen och romanformatet det ska handla om, även om recensenten också har tv-serien högst aktuell i huvudet och såklart lägger märke till alla små skillnader dem emellan. Så blir det ju.

Belgravia är en stadsdel i London där det fina folket bor, och som är tämligen nybyggd när romanen utspelar sig på 1840-talet. Det är hit romanens karaktärer, de som inte redan bor där, strävar. Herr Trenchard, en byggherre och affärsman som arbetat sig upp från enkla omständigheter, har varit med och byggt området, och skulle helst velat bo där själv, men hans hustru, som är betydligt mer medveten om att de inte vore välkomna bland herrskapsfolket, har insisterat på ett snäppet mer blygsamt boende.

Vi befinner oss ju i vad många läsare förmodligen tänker på som Jane Austen-tiden (-ish), i kretsar där hårt arbete aldrig kan göra någon till en fullständigt respektabel människa. Det är ärvda pengar, lantegendomar och förmånen att rulla tummarna som gäller. Tevisiter, afternoon tea, är en ny och spännande social uppfinning.

Det är dock inte i de fina London-salongerna som romanen tar sitt avstamp, utan 25 år tidigare i Bryssel. Det är dagen innan det som ska bli det berömda slaget vid Waterloo, men det vet förstås ingen riktigt än. Napoleon är på marsch mot de brittiska trupperna och Sophia Trenchard, ovannämnda herr Trenchards artonåriga dotter, har precis säkrat en inbjudan till kvällens bal i den brittiska societeten.

Det har hon kunnat göra med hjälp av en ung adelsman och arvtagare, Edmund Bellasis, som hon i hemlighet gift sig med. Det är åtminstone vad hon tror, för när balkvällen upplöses i nyheten om den stundande striden ser Sophia den hon tror är sin make tillsammans med några av hans soldatkompisar och upptäcker bland dem den som utgett sig för att vara präst och vigt henne. Hon har blivit lurad och utnyttjad.

25 år senare påverkar den här relationen och allt som hände i Bryssel fortfarande familjerna Trenchard och Bellasis. De båda älskande, Edmund och Sophia, är sedan länge döda, men resultatet av deras förbindelse, den unge lovande Charles Pope som vuxit upp hos ett äldre prästpar utan kunskap om sitt ursprung, har hunnit bli vuxen och slå sig ner i London.
Start för diverse intriger om arvsföljd, äktenskapstycke och hemligheter.

Belgravia är en underhållande roman. Kanske inget att bli exalterad över rent språkligt, men en välvävd intrig med påtagliga såpadrag – vilket jag med åren börjat betrakta allt mindre som ett skällsord; människolivet är helt enkelt någon sorts såpa.

Ytterst lite tolkningsarbete krävs av läsaren. Fellowes skriver ut precis hur alla karaktärer känner och resonerar hela tiden, men han ger trots allt också en förståelse för hur även de mer osympatiska resonerar – åtminstone vad gäller överklassen.

Hör man till dem som ibland stört sig på den gemytliga relationen mellan överhet och tjänare i Fellowes stora genombrott Downton Abbey så får man betydligt mer sälta här. De flesta tjänare i Belgravia hyser inga varma känslor för sitt herrskap, utan är beredda att ta varje chans att tjäna en slant på deras svagheter. Det är mer eller mindre begripligt, och naturligtvis användbart för att driva intrigerna framåt.

Där har ni Belgravia – ett gott stycke underhållning i tjusig miljö, som samtidigt väcker tankar om den utsatthet de miljöerna erbjuder alla som anses lägre stående, som tjänare, icke infödda i överklassen och såklart kvinnor i allmänhet.

Similar Posts:

• Om det fina folkets kalla händer
• En guldfransad skämskudde
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• På andra sidan välfärdssamhället

Svunna tider växlar mellan 1968 (när Damian och berättaren lärde känna varandra) och nutid (när berättaren sitter och dricker te med diverse kvinnor han brukade umgås med, i hopp om att de ska avslöja att deras barn egentligen är Damians arvingar). Det är krystat, men framförallt är det tråkigt. Det antyds hela tiden någon middag eller fest där allt gick fruktansvärt fel, och som ledde till att Damian och berättaren började avsky varandra. En social katastrof med fruktansvärda följder utlovas, men jag kan bespara er tid genom att avslöja att det som händer enklast kan beskrivas som ”lite obekvämt”.

Kanske kan Svunna tider egentligen sammanfattas med orden ”det var bättre förr”. Fellowes kommer genom hela boken ständigt av sig från berättandet för att istället hålla långa utläggningar om varför det var bättre förr. Folk söp, men de söp inte utomhus. Folk hade vett att inte prata om sin homosexualitet offentligt. Ungdomar lyssnade på sina föräldrar. Överklassen kunde bo på sina gods. Klass var viktigare än pengar. Kungafamiljen betydde något. Liberaler var inte lika liberala. Kvinnor höll inte på med plastikkirurgi.

Fellowes släpper ifrån sig visdomar som:

Plastikkirurgin är mycket bättre idag än för fyrtio år sedan, men likväl är det ett ironiskt och högt pris att betala, eftersom det för de flesta män är den ultimata avtändningen. Vetskapen om att en kvinna har låtit skära i sig gör att man har noll intresse av att se henne utan kläder. Kvinnor som opererar sig förlorar sin sexuella makt över män.

Berättaren klankar konsekvent ner på kvinnors utseende, ibland i bisarrt närgående detalj. Några få kvinnor är vackra, men då har de vansinnigt tråkiga eller obegåvade män, för fruntimmer vet ju inte sitt eget bästa.

Jag vet inte vilken värld Fellowes lever i, men den verkar ha många höga hästar att sitta på.

Svunna tider drivs långsamt, långsamt framåt av löftet om en ödesdiger kväll (som ingen kan prata om rakt ut, utan istället bara benämner som ”den där kvällen”) och hoppet om att vi snart får reda på vem som bar Damians oäkting. Det tog mig två månader att ta mig igenom Svunna tider, och när jag väl kom till upplösningen brydde jag mig inte längre. Hur någon som är så bra på att måla upp levande miljöer, intrikata sociala spel, och fascinerande karaktärer kunde producera något så totalt själlöst som Svunna tider är obegripligt för mig.

Similar Posts:

• Om det fina folkets kalla händer
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• En dag att minnas
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• En litterär axelryckning

Edith Lavery är en medelklasskvinna som sedan barndomen har fått lära sig av sin mamma att det hon ska åstadkomma i livet är att klättra högt på societetsstegen. När hon träffar den eftertraktade ungkarlen (och earlen) Charles Broughton är hon beredd att ha överseende med att han faktiskt är ganska tråkig och att hans vänner är oerhört snobbiga, eftersom Charles är hennes biljett till hjärtat av den brittiska adeln. Till Ediths försvar måste jag säga att hon inte är en samvetslös streber som helt medvetet utnyttjar Charles för att nå sitt mål i livet. Snarare är det så att hon lurar sig själv att hon är förälskad och att sakerna hon ogillar inte är så hemska, eftersom hon själv vill att det ska vara sant. Ibland har hon stunder där hon verkar inse att hon inte skulle stått ut med alla förskräckligt tråkiga sammankomster och människor som föraktar hennes medelklasshärkomst, men tanken på glamourösa tebjudningar och chansen att vara grevinna på slottet Broughton Hall bländar henne.

Fint folk berättas av en namnlös huvudperson, en skådespelare som är född och uppvuxen i överklassen, och därför utan problem rör sig både bland societetsdamer och bohemiska skådespelare. Det fungerar bra när han är en del av skådespelartruppen som ska spela in en historisk dramaserie på Broughton Hall, och känns naturligt även när han skärskådar den övre medelklassens som till varje pris vill vara överklass. Däremot blir det konstigt när han fortsätter vara berättare i vissa kapitel där han inte förekommer alls i själva handlingen, utan förvandlas till någon slags allvetande berättare som följer Ediths varje steg och har tillgång till hennes privata tankar och känslor. De kapitlen hade fungerat bättre om de varit skrivna ur Ediths perspektiv.

Stundtals blir Fint folk mer lik en etikettslektion eller något i stil med Butlers bär aldrig vita handskar – 1001 fakta om livet bland brittiska adeln än den underhållande roman den är menad att vara, men om man är väldigt fascinerad av allt som har med Downton Abbey och liknande att göra så funkar det rätt bra ändå. När Fellowes är som bäst drar hans humor, skärpa och dissektionsförmåga tankarna till Jane Austen. Fint folk är inte riktigt lika vass som hans senare roman Belgravia, som kom på svenska 2016, men mycket läsvärd och på det stora hela både mysig och underhållande.

Similar Posts:

• En guldfransad skämskudde
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Knivskarpt, förvillande, förtrollande
• Jane Austen-landet Sverige