Händelsen får berättarjaget Antonio att återminnas en plågsam händelse, 1996 – när hans vän Ricardo Laverde mördades på öppen gata i Bogatá och där han själv fick en skottskada, ett trauma som sedan dess legat undertryckt i glömska.

Då såg jag hur motorcykeln kom körande likt en häst i krumsprång, jag såg hur den accelererade för att komma närmare likt en turist som letar efter en adress, och i exakt samma stund som jag tog Laverdes arm, då min hand grep tag om hans rockärm i höjd med vänster armbåge, såg jag de ansiktslösa huvudena som tittade på oss och pistolen som riktades mot oss lika självklart som en metallprotes, och jag såg de båda blixtarna och hörde knallarna och kände luftens häftiga rörelse. Jag minns att jag lyfte en arm för att skydda mig strax innan jag kände den plötsliga tyngden i min kropp. Benen bar mig inte. Laverde föll till marken och jag föll med honom, båda kropparna föll utan ett ljud, och människor började skrika och i mina öron satte ett ihållande susande igång.

Juan Gabriel Vàsquez berättande är dokumentärt realistiskt. Romanen skildrar Columbias blodiga maffiakrig under slutet av 1900-talet, i första person. Med stor trovärdighet vävs Antonios berättelse samman, om vännen Ricardo Larverdes liv. Brottet mot den magiska realismen är tydlig och uppmärksammad, Gabriel Garcia Marquez – för vem Vàsquez anses vara som en litterär arvtagare. En arvtagare i brott, ett litterärt arv till för att bryta mot. Givetvis.

Vàsquez är en stor författare i Sydamerika, en populär person – även internationellt genom Anne McLeans översättningar, men nu i Sverige översatt av Manni Kössler. Återhållsamt språk med livssanningar i parentes. I läsning känns berättelsen autofiktiv, litterär och stilren.

Ljudet av kroppar som faller handlar om ett personligt och ett kollektivt trauma – under drogkriget i Colombia, berättad av Antonio om hans vän Ricardo Laverdes. Som sägs ha suttit fängslad i tjugo år. Båda möts på ett biljardcafé i Bogotá, Antonio som ung begåvad juridiklärare, Ricardo en tyst person i periferin – en 48-årig åldersdrabbad excon.

Ett långt fängelsestraff gör alltid intryck på en ung man, vilket jag var på den tiden. Jag räknade ut att jag knappt hade lärt mig gå när Laverde påbörjade sin strafftid, och ingen kan vara okänslig inför tanken att man har vuxit upp och gått i skolan och upptäckt sex och kanske döden (exempelvis ett husdjurs eller morfars död), och att man har haft kärleksförhållanden och genomlidit smärtsamma brytningar och lärt sig beslutsfattandets makt, tillfredsställelsen eller ångern på grund av besluten, makten att göra illa och tillfredsställelsen på grund av det, alltsammans medan en man lever sitt liv utan några sådana upptäckter och kunskaper, ett minst lika hårt straff. Ett icke-levt liv, ett liv som rinner bort mellan ens fingrar, ett eget genomlidet liv som emellertid tillhör andra, tillhör dem som inte genomlider det.

Obearbetade minnen hos Antonio utvecklar sig till ett sökande i mani, en sansad men besatt vilja att förstå: Vem var egentligen Ricardo? 20 år i fängelse för vad? Varför blev han mördad?

Antonio fascineras av personen, personligheten Ricardo. En excon och till yrket pilot, är vad han vet. Inte mycket mer. Tills en dag då Ricardo ber om hjälp att lyssna av ett kassettband han fått skickat. Som visar sig vara en inspelning av piloterna från Aviancaplanet, ”en Boeing 727-21 som Escobar lät spränga i luften – någonstans mellan Bogotá och Cali – för att döda en politiker som inte ens fanns ombord.” Men Ricardos fru Elaine fanns ombord, på väg tillbaka till Columbia från USA. Elaine vars livteckning visar sig bli den tydligaste och viktigaste i boken.

Ljudet av kroppar som faller är byggd med tidshopp, från en tid till annan tid och tillbaks, en berättelseväv som är lätt att följa men som inte blir en särskilt omfattande ingång i Colombias historia utan snarare en förståelse hur livet för människorna i huvudstaden Bogotá såg ut under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, ett tillstånd av ständig rädsla. Som ett inbördeskrig. Ett land där det numera anses normalt att diagnostiseras med posttraumatisk stress, generationerna uppväxta under de sista decennierna av 1900-talet. Ett krig. Politiska mord, giriga mord, mord på vem som helst när som helst, som råkade vara i vägen eller deltog i de olika drogkartellernas självutplåning.

Och hur berättaren berättar är viktigt. Genom sparsam återhållsam dialog, men även i beskrivande – vilka valda ord. Exempelvis att flodhästen sköts ”(med kulor av kaliber .375 eftersom flodhästhud är så tjock)”.

Våldet finns kvar i språket, hur folk pratar.

Men romanen bör inte kallas ett mästerverk. Vàsquez slarvar i gestaltningen av bokens presens, berättaren i nutid. När Antonio får reda på att Ricardos dotter numera bor i sin fars smått förfallna hus utanför staden, så kör han dit. Och där faller alla bitar till slut på plats. Men förhållandet till Aura, hans flickvän och relationen till dottern Leticia. Det perspektivet överger Vàsquez, överger karaktärer som förvisso inte är centrala i boken men som läsare vill jag ändå förstå varför. Där får skildringen av Antonios ”nutida” livsvärld ingen större mening, blir inte intressant och känns lite ofärdig. Historien övergår allt mer i presens och där någonstans förlorar jag bokens berättarlust. Berättelsen om Ricardo och Elaine blir den enda drivande. Författaren både skapar ett intresse och tappar bort det. Den blir trist, med andra ord. Utan engagemang. Inga känslostormar direkt. Tvärtom.

Bokens tidsväv, dess uppbyggnad räcker till att kalla den läsvärd. Indirekt genom språkbruket och sparsmakade liknelser så finns ett trauma från en hemsk tid i Colombias historia.

Similar Posts:

• Vecka 45: D-vitamin för själen
• Vuxenvärldens avgrunder
• Stygga flickor och snälla pojkar?
• Femti år av tvåsamhet
• King Kong Blues

Och överallt ser jag tips över allt om hur höstdepressionen ska motas i grind. Allt ifrån att gå upp en timme tidigare och göra något kul innan jobbet till att äta mer makrill (rik på D-vitamin). Alla som varit med om en riktig depression vet att lite D-vitamin inte är mycket att hålla i när Ågren knackar på. Men för er som fått ett litet lättare säsongsbesök av the mean reds men inte vill förstöra era vänners flöden med bilder av Göteborgskt hurtiga makrillfrukostar så är det stående tipset att läsa exakt de där böckerna du vill läsa. Strunta i de där måste-böckerna du egentligen inte vill läsa klart. Livet är för kort för makrill, och det är lika mycket för kort för att inte läsa det du vill läsa.

Förhoppningsvis är någon av veckans böcker exakt det som du behöver just nu.

Idag skriver Marie om Andréa del Fuegos debutroman Syskonen Malaquias. Det är en svulstig skröna om tre föräldralösa syskon, som utspelar sig på den brasilianska landsbygden. Marie tycker om det poetiska och avskalade språket, men har tyvärr svårt att komma karaktärerna in på livet och engageras i deras öden.

På tisdag skriver Håkan om Juan Gabriel Vàsquez Ljudet av sådant som faller. En roman som skildrar Columbias blodiga maffiakrig under slutet av 1900-talet, i första person – med skarp realism vävs Antonios berättelse om vännen Ricardo Larverde liv, som mördades på öppen gata i Bogotá 1996.

På onsdag skriver Björn om Clara Sanchez Aningar – en spansk thriller med David Lynchska övertoner om en kvinna som ramlar ur samhället och inte kan hitta tillbaka igen. Har sina brister, men lämnar en krypande olust som känns.

På torsdag skriver Cecilia om om Ingvar Svanbergs Svenska lejon, en kulturhistorisk bok om lejon som av olika anledningar levt i Sverige. En trevlig bok med ett rikt bildmaterial.

På fredag skriver Tone om Lars Lerins Augustprisnominerade Naturlära. En helt enkelt magisk bok som får högsta betyg!

Similar Posts:

• Nätt liten bok om skogens konung
• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• I det vardagliga stjärnfallet
• Vecka 43: Bland Augustnomineringar, avhumanisering, djursympatier och faktanoveller
• Om människans förhållande till fåglar