Abdellah är ett 12-årigt gatubarn, i en värld av pojkar och män. Han är sexuellt utlevande, stämplad som passiv bög, feminin, flicka. Han växer, flyttar till Paris, börjar arbeta med film. Men var han bor och vad han arbetar med är oväsentligt, det viktiga är relationen till den i nuet i centrum stående mannen.

Betraktat som ren litteratur har jag svårt för Ett arabiskt vemod. Det är en ständigt känsloregistrerande, ständigt överhettad stil. Ett exempel är där han lägger märke till en man på en filminspelning:

Han var inte min typ, nej verkligen inte. Ändå var jag redan besegrad. Jag rådde inte längre över mig själv. Jag var upphetsad, lite lycklig, och redan led jag. [...] Jag är impulsiv. Jag gillar inte att vänta. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Jag behöver veta allt, direkt.

Jag har svårt för den här stilen. Ibland blir jag trött och vill väsa ”less is more”, ibland känner jag mig gammal, okänslig och oförmögen att ta en passionerad människa på allvar. I händerna på rätt läsare är den här stilen förmodligen drabbande, hemsk, härlig och magisk.

Om man lämnar det rent litterära och ser det som en självbiografi så blir romanen intressantare. Kanske beror det på att när något är ”based on a true story” så vet vi att även i det som författaren väljer att inte skildra finns det liv. Också tomrummen, frånvaron av text, får liv. Också det som inte skildras påverkar det som skildras.

Men det viktigaste är nog att den här romanen, precis som i JT Leroys Sarah, skildrar en uppväxt som de flesta läsare inte vet någonting om. I Leroys fall en truckerhora i USA, i Taïas fall ett homosexuellt gatubarn i Marocko. Gemensamt för bägge är att de blir hyllade författare som kan beskriva vad de varit med om.

De svenska recensioner jag läst talar om ett helt igenom självbiografiskt skrivande, om nordafrikansk diaspora och hbt-litteratur. Eftersom hela romanen handlar om känslor och det arabiska vemodet (som Arnald skriver bra om i DN) så är jag osäker på vad det betyder. Bättre är kanske att säga, jag läser den här romanen som en självbiografi, och som sådan är den drabbande.

Similar Posts:

• En historia jag gärna lyssnar till
• Vänskapens klasskamp
• Hitta friheten
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)

I samma andetag som Didion nämns får man oftast höra att hon tillsammans med Hunter S. Thompson och Tom Wolfe låg bakom New journalism-fenomenet och att hennes prosa är hårt inspirerad av Ernest Hemingway. Ett sätt att läsa Lagt kort är som en kommentar till Hemingways novell ”Berg som vita elefanter”. Bara med den skillnaden att här är självföraktet, djävulska menssmärtor och oönskade graviditeter uttalade, men fortfarande lika svåra att tala om.

Den kan också läsas som ett tidens tecken på det glamourösa 60-talets estetik. Tänk dig att barfota köra en Corvette, ligga hela dagarna på motorvägen i ett soligt Kalifornien, på väg mot ingenting, vägskyltar som säger Las Vegas, Nevada och Majove Desert, solglasögon, cigaretter och hårdkokta ägg i sätet bredvid. Det gör romanens huvudperson Maria Wyeth. Hon är dessutom en overkligt snygg modell och skådespelare och gift med en lovande Hollywoodregissör. Det är hur hon ser ut som räknas. Hon är en av dem som bär upp en hel industri med sin skönhet. Kort och gott en tjej med alla essen på hand (som hennes far skrev till henne en gång).

Men tror man på det biter man sig som sagt i tungan. Hon gör helst ingenting, vågar inte titta i backspegeln, eller ens tänka. Vad skulle det tjäna till? Hon är luft. Bara nuet existerar. Hennes sista kort som hon hade på hand, dottern, blåste bort på vägen och nu är hon synad av en hänsynslös verklighet.

Maria Wyeths öde är grymt. Det är bara mellan raderna man kan nå henne. Däri liggen skönheten i Didions sätt att skriva. Boken består av 84 korta stycken (min favorit är nr 42) och har en bruten kronologi. Den drivande stilfiguren är underdriften.

Och visst känns det att den här boken har blivit skriven många gånger efter 1970. Förutom Bret Easton Ellis tänker jag spontant på JT LeRoy, Alicia Erian, Francoise Sagan och Irina Denezjkina; och här hemma Kristina Sandberg, Per Hagman och … … … ekot från Lagt kort dröjer sig kvar när man väl har börjat lyssna till den litterära samtidens teman och motiv.

Similar Posts:

• Bioaktuell Ellis
• Karbonpapper
• Att vara eller inte …
• Så mycket som inte stämmer
• Ett fall och ingen lösning

JT LeRoy drog in i den litterära världen med storm ungefär vid millennieskiftet, framburen av en rad kända namn, som exempelvis Suzanne Vega, Gus van Sant och Lou Reed. Hans bakgrund som utnyttjat barn, prostituerad och misshandlad gjorde honom inte mindre intressant. Han började mycket riktigt skriva på uppmaning av sin terapeut för att bearbeta en minst sagt trasslig barndom. Hans oklara könsidentitet och förmåga att skapa en mytologi kring sin egen gåtfulla person gjorde inte hypen mindre. På sätt och vis passar han utmärkt in i den post-postmoderna stämning som råder sedan några år. Queer har blivit ordet på allas tungor och det tidiga 90-talets ironi och relativism har förkastats till förmån för en sorts gränslöshetens fundamentalism. Här menar man vad man säger. "Tolererar du inte detta så kan du fara åt helvete!" JT LeRoy skämtar inte när han berättar om sina erfarenheter som truckerhora. Han menar vad han skriver och hans hängivenhet är äkta. Vi ska känna empati. Vi ska äcklas på riktigt.

Men hur står det egentligen till med autenticiteten? Varför vill han inte visa sig på bild? Varför bär han blå peruk och solglasögon? Varför avslutas "Harold’s End" med en mycket lång tacklista innehållande alla mer eller mindre kända namn som är värda hans tacksamhet? På sätt och vis är JT LeRoy en produkt av ett litterärt och medialt etablissemang och han är uppenbarligen mycket medveten om det själv. På samma sätt som ett prostituerat barn spelar sin roll i torskens säng gör JT LeRoy vad som förväntas av honom.

Då är det kanske inte så konstigt att "Harold’s End" trots allt tar ett lite annat uttryck. Detta bevisar ändå att LeRoy är en riktig författare. Borta är det uppenbart självbiografiska och smärtsamt självutlämnande som ställde krav på empati. Visserligen får vi möta en prostituerad och knarkande pojke i nedre tonåren, men anslaget är ett annat. Det första som slår en är bokens yttre form som uppenbarligen är minst lika viktig som dess inre. Omslaget pryds av en fin illustration, en akvarell, av en pojke med lingult hår. I händerna håller han en mugg med en snigel. Det är bokens två huvudkaraktärer som presenteras, Oliver gatpojken och Harold snigeln.

Inuti boken finns fler utsökta illustrationer av konstnären Cherry Hood. Vi får porträtt av de barn som ingår i Olivers gatugäng. Namnet Oliver är självklart inte valt av en slump och det faktum att LeRoy valt att låta illustrera sin text för än mer tankarna till 1800-talets noggrant illustrerade romaner.

Likt Dickens har LeRoy också valt att skildra barns utsatthet i en omild värld, men här är en välgörenhetsarbetare också torsk och langaren är en välgörenhetsarbetare. Realismens tydliga uppdelning i gott och ont har fått ge vika för en diffusare gränsdragning, utan att för dens skull bli relativistisk. Här kan en torsk vara en god människa. I JT LeRoys värld kan en pedofil göra goda handlingar. Oliver möter sin Fagin, men den moderne Fagin är både brottsling och befriare på samma gång. Larry, som torsken heter, letar i själva verket efter någon som kan hjälpa honom med en sexuell tjänst som inte många som inte tar betalt och missbrukar droger skulle ställa upp på. Men här moraliserar författaren inte. Det är en sexuell variant bland andra.

Det enda som huvudpersonen fruktar är lustmördare. På sätt och vis är det också Larry som gör pojken Oliver en tjänst även om motiven är perversa. Rent konkret gräver denna bok i soptunnan likt en nutida Zola. Perversion och det som samhället slänger bort blir emellertid här en väg till befrielse, till räddning och en ny styrka. Det är från den marginaliserade och förnedrades position man kan höja sig triumfatoriskt. Här blir kanske ändå den nedtrampade den som segrar. Det är alltså på den punkten som LeRoy blir moralist. Hans hjärta finns här. Detta är hans moral.

Bokens språk är poetiskt realistiskt; en färd ner i smutsen med en känsla för detaljer som hänför läsaren. Slemsträngen som en snigel lämnar efter sig kan få sin alldeles egen betydelse. Produkt eller inte, den här truckerhoran kan skriva och vi får se mellan fingrarna med popstjärnefasonerna och låta oss äcklas och beröras på riktigt. När vi vänder vår blick från den freakshow som ställts upp framför oss tvekar vi en stund och inser sedan att vi inte kan låta bli att titta tillbaka. Och vi slutar äcklas och känner kanske något som kan liknas vid ett vemodigt välbehag.

Similar Posts:

• Underfundigt och detaljerat
• Bättre och bättre dag för dag
• Stor fotografi i liten förpackning
• Kladdigt och kletigt och konstigt
• Dylan tecknar det han ser och inget mer

Enligt mig har det i år kommit två betydelsefulla novellsamlingar skrivna av tjejer om tjejer och vad de gör när det inte finns något att göra, vad de tänker när de inte förväntas tänka. Den första är Irina Denezjkinas Ge mig som Klas har recenserat på dagensbok.com. Den andra är Kärlekens brutala språk av Alicia Erian. Byt bara ut Ryssland och längtan bort, mot Amerika och längtan hem. Byt ut droger mot kroppsfixering och självförakt. Byt ur den råa ryska verkligheten, mot uppvärmda garageinfarter och shoppingcenter. Varje novell blir på sitt sätt en hyperkänslig seismograf som registrerar två supermakters egentliga hälsotillstånd. Sverige ligger någonstans mitt emellan. Förra året hette boken i samma genre Hjärtat är bedrägligast av allt av JT LeRoy.

Erian skildrar en dollarvärld i dvala, där oskulden, om den finns, inte har något värde. När det som är äkta bara är ännu en vara på marknaden. Då är det lätt att tappa bort sig själv. Sluta reflektera. Bli osäker. Testa gränser. Kanske jag är flata, gillar äldre gubbar eller kan tycka det är okej att ligga med granngrabben i plugget istället för att spela datorspel? Som att vara mitt i tryggheten, men känna sig som Alice i underlandet Amerika. Lika vilsen som många känner sig även i folkhemmets Sverige. För visst förekommer det även här att grabbarna drar ner gylfen när tjejerna öppnar sina hjärtan?

Alicia Erian skildrar erfarenheter och delar med sig av upplevelser som avslöjar en sorglig och samtidigt vacker verklighet. Många gånger rymmer den komiska situationer. Och det är svårt att inte tycka om huvudpersonerna i novellerna, för de är så vanliga att de liksom finns mitt ibland oss. Deras fel och brister gör dem levande. Det är rakt, naket och roligt berättat. Frågan är dock om kärleken överhuvudtaget får plats. Med litet hopp om att hitta den i mänskliga relationer, kan man inte bli besviken. Tjejerna hos Erian får istället försöka lära sig att älska livet sådant det är. Hoppet är att ingen tänker ge upp sin kamp om att övervinna sitt inprogrammerade självförakt. Att läsa Erian tror jag för många kommer vara som att halsa direkt ur en tub med vispgrädde, som hon på bokens träffande omslag. Det kommer bli svårt att sluta. Själv kan jag inte välja ut en favorit i denna mycket jämna novellsamling.

Similar Posts:

• Inspirerande är en underdrift
• Det nya, råa Ryssland
• Ett hjärtskärande ödleöde
• Hur blir man självklar?
• Charmigt och unikt på ett ganska förutsägbart sätt

JT LeRoys förra bok Sarah var en upp och ned vänd askungesaga. Den handlade om en son till en truckerhora i södra USA som i unga år hamnade i händerna på hallickar och torskar. Klädd som flicka och med sin mammas namn prostituerade han sig. Allt för att få den kärlek och bekräftelse som han saknade.

Berättelserna i Hjärtat är bedrägligast av allt skrev LeRoy innan Sarah. Boken består av 10 noveller. Alla handlar om Jeremiah och det är han som berättar. När han är fyra år tar Sarah, hans biologiska mamma, vårdnaden om honom. Hon har blivit myndig. Mot Jeremiahs och fosterföräldrarnas vilja hämtar hon honom, till ett liv i prostitution, missbruk och utan fast adress.

LeRoy målar upp en helt unik mor-och-son-relation. Det är psykologiska porträtt av två tvillingsjälar som båda är offer för ett öde som inte är deras. Det är nästan provocerande att följa Jeremiahs uppväxt och försöka förstå varför han inte bara sticker. Man önskar att han kunde förstå att han blir utnyttjad och att ingenting är hans fel. Men han är ingen superhjälte som Erik i Jan Guillous Ondskan som vet skillnaden mellan rätt och fel och som kan ta sig ur sitt elände av egen kraft.

Gång på gång lämnar Sarah sin son vind för våg. Hon sticker med en ny älskare, jobbar flera dygn i sträck eller ligger drogad i en lastbilshytt med kanylen kvar i armen. Jeremiah måste lära sig leva i detta. Han måste lära känna hårdingarna som ligger med mamma och sedan åker från dem i stora lastbilar. Han måste lära känna tradarhaken med galonsäten där man får pommes frites till frukost. Han måste lära känna sig själv i en verklighet där han inte fyller någon som helst funktion.

När det går riktigt åt helvete får han bo hos sina morföräldrar. Men det gör honom inte helare. De är frireligiösa fanatiker som litar blint till syndernas förlåtelse genom aga. Han måste lära sig recitera bibeln och att livet är ett helvete. För en syndare kan belöningen komma först i himmelen.

Sarah binder honom till sig genom hot. Han får lära sig att polisen och socialarbetarna är ute efter honom. Jeremiah tror att han är på flykt och att Sarah är den enda som vill honom väl. Alla egna initiativ är en synd som endast kan förlåtas med stryk och åter stryk.

Jag frågar mig förstås varför Sarah envist ska ta hand om sin son när hon knappt är kapabel att ta hand om sig själv? Vill hon ta ut hämnd för sin egen uppväxt? Vill hon ha någon att jämföra sig med? Vill hon ha ett vittne? Deras relation är komplex och fylld av gåtor. Det är två trasiga människor som är förvillande lika varandra till det yttre och successivt allt mer till det inre. Jeremiah blir Sarah.

Men så har han något mellan benen som hon saknar. Han kan inte förstå vad det är. Det blir också ett straff. Är det inte meningen att han också ska vara flicka? Svaret är drömmen om att få vara som en barbiedocka: könlös, vacker och likgiktig för all behandling.

När jag läser LeRoy får jag samma känsla i magen som när jag läste om Györky Köver i Imre Kertész Mannen utan öde. Jeremiah har inget öde och kan inte göra något åt sin situation. Har råder inte över sitt liv. Precis lika lite som Köves när han blir satt i arbetsläger. De kan bara vittna. Värderingarna kommer efteråt och finns inte i själva erfarenheten. Som läsare har man förstås ett annat perspektiv med facit i hand.

Varje novell är ett steg längre ned i förnedringen. Jeremiah blir äldre och formas av ett sjukt samhälle med sneda ideal. LeRoy ifrågasätter vad som anses vara normalt i fanatismens och dubbelmoralens USA. Vad är manligt och kvinnligt? Spelar det någon roll? Vem bär skulden när människans självtillfredsställelse står i centrum?

Allt som LeRoy berättar lär vara självupplevt. Det är hans terapeut som fått honom att börja skriva. Men jag har svårt att säga att det skulle göra den här boken bättre. Precis som en film inte blir bättre bara för att den är baserad på en sann historia, måste det till något mer. Detta mer finns hos LeRoy. Hjärtat är bedrägligast av allt är helt enkelt en mycket bra och gripande bok.

Similar Posts:

• En dollarvärld i dvala
• Snigelspår mot Dickens och välbehag
• Inspirerande är en underdrift
• Ett självbiografiskt vemod?
• Inte bara fula fiskar