I min bokhylla står böckerna i genreordning, och de rör sällan på sig. De böcker jag läser för tillfället eller planerar att läsa snart står inte här. Här finns sånt som jag läst och vill ha kvar, men också en del olästa böcker i kategorin ”sånt jag tror jag kommer att läsa någon gång i framtiden”. Med jämna mellanrum (= när utrymmesbrist uppstår) förändras statusen på några av de böckerna till ”sånt jag aldrig kommer att läsa”, och då åker de till Stadsmissionen. Fackböcker, kurslitteratur, en del på nåder kvarlämnade CD-skivor samt några Nintendo DS-spel står också här. Och så gillar jag böcker på andra språk. Lite oavsett om jag kan dem eller inte tycker jag att det är kul att ha dem, så i hyllan finns böcker på danska, norska, engelska, tyska, italienska, spanska, tjeckiska och japanska.

P:s hylla har fina avdelningar som en halv hylla H P Lovecraft och en hel sektion gamla Deltaböcker. För att inte tala om en samling William Burroughs, eller världens bästa manga: Nausicaa of the Valley of the Wind av Hayao Miyazaki. Här finns också min för tillfället hopträngda ugglesamling, och ett litet tittskåp bredvid några av samlingens snyggare böcker: Jaromir av Alexander Ahndoril och Den förälskade djävulen av Jacques Cazotte.

I sovrummet finns en pockethylla med mitt i särklass snyggaste bokstöd: motivet är stadsbiblioteket i Stockholm.

I sovrummet ligger också högarna med recensionsex, nyligen införskaffade böcker, och låneböcker, tillsammans med alla tidskrifter som jag aldrig hinner med.

Och ovanpå öppna spisen ligger en hög med böcker jag för ungeför två år sedan utsett till de jag helst vill läsa av alla jag har. Sedan dess har några lästs och andra tillkommit i högen, och nu står där dessutom det stolta beviset på mitt lags tredjeplats i Bibliotek Plattans litteraturquiz i våras!

Favoritböcker – tja, när jag försökte plocka ut ett antal lite snabbt så blev det nästan bara ungdomsböcker. Det är de som har betytt mest för mig och de jag fortfarande har starkast läsupplevelseminnen av, så är det bara. Här ett urval (Förvandlingen av Margaret Mahy, Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder, Den fjortonde bruden av Meredith Anne Pierce, Den oändliga historien av Michael Ende och Jackaroo av Cynthia Voigt) tillsammans med några andra finingar: Tim Burtons The melancholy death of Oyster boy and other stories och en japansk pekbok, samt den livsomdanande Under det rosa täcket av Nina Björk. Mina favoritromaner de senaste åren har varit Jag är allt du drömt av Ali Smith och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, men just nu hittar jag ingen av dem: ett gott teckan tror jag och räknar kallt med att de är utlånade och att någon annan just nu också älskar dem.

Similar Posts:

• Tema: Bokhyllor
• Vecka 42 på dagensbok.com Nya tag på redaktionen!
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla

Huvuddragen är riktiga – romanen handlar om den 20 år gamla filosofistudenten Susannah Jones som studerar vid universitetet i Sussex någon gång under 70-talet. Susannah är något av en enstöring och tar avstånd från de vanliga studentaktiviteterna på campus. Hon håller sig mest hemma i 10 år äldre pojkvännen Jasons lägenhet. Jason är dock lite frånvarande och ger inte Susannah den uppmärksamhet som hon behöver, så hon inleder en affär med en kille i sin klass. Och det är ungefär här som problemen börjar, för inte alltför lång tid efter att hon börjat att strula runt med Rob upptäcker Susannah att hon är med barn. Hon vet inte vem som är pappa till barnet, hon vet inte om hon ska behålla det och hon vet inte vem av de två killarna hon vill vara med.

Till skillnad från vanlig chick lit, där tjejen efter allt detta redan hade bölat/supit/pratat i telefon med sina väninnor i timmar/sprängt kreditgränsen på sitt kort eller något liknande, så finner Susannah Jones tröst i filosofin. Både för att reda ut sig själv, sina pojkvänner och frågan om hon ska behålla det barn hon går och bär på eller inte. Det är frestande att dra paralleller till Sofies värld, men Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare är betydligt mer drama än filosofilektion.

Egentligen vill jag verkligen höja den här boken till skyarna, av många olika anledningar. Den vill vara smart, frigjord och tackla ett problem som många tjejer någon gång kommer att ställas inför på ett annorlunda och intelligent sätt. Den vill vara en utvecklingsroman med en tjej i huvudrollen, någonting som tacksamt ska tas emot. Dessutom vill den vara en bok med stora ambitioner – författaren vill visa att de gamla filosofernas tankar fortfarande kan vara till hjälp för oss Dessutom är dess huvudkaraktär en lite smått osympatisk och alienerad person, som författaren på något sätt ändå får en som läsare att tycka om.

Men jag kan inte hylla boken så mycket som jag skulle vilja. För även om den når upp till mycket av det som den vill vara, faller den också på många andra punkter. Till exempel är karaktärerna kring Susannah plågsamt statiska och stereotypa, i synnerlighet om man jämför med huvudkaraktären själv. Och de delar i romanen som är "filosofi-lektioner" är väldigt övertydliga. Och ibland blir boken bara pinsam att läsa, som när man kommer fram till sexskildringarna. För det första använder Greig ordet "älska". Det går inte att använda det ordet (i det sammanhang som det förekommer i boken) och tro att man skriver om sexuell frigörelse. Sedan är det svårt att inte börja skratta när någon formulerar sig på följande sätt:

Han tryckte tungan djupt in i min mun och förde händerna över mina bröst /…/ och sög dem ett i sänder. /…/ Han tog mig om midjan och drog mig upp mot sig, tills hans mun var i höjd med min mus.

Allvarligt talat – mus? Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare? Det är dock inte författarens fel att jag reagerar som jag gör inför dessa sexskildringar. Den svenska titeln antyder att det ska handla om sexuell frigörelse, det gör baksidetexten också. Så när man stöter på sexskildringar som den ovan nämnda blir det ett väldigt antiklimax. Det är förlagets och översättarens fel, för i den engelska titeln finns varken orden "kvinna" eller "sex" med, vilket gör att den blir en bättre fingervisning i vad det faktiskt är som döljer sig innanför pärmarna på den här boken. Sammanfattningsvis – innovativ, intressant och rätt så bra bok, usel översättning.

Similar Posts:

• I Bridget Jones fotspår
• O captain! My captain!
• Lite väl fantasifullt
• Det var bättre förr?
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”

Ben, en helt vanlig 15-åring, blir den utvalde som ska lära sig att börja reflektera över filosofiska frågor och så småningom avgöra idévärldens framtid.

Sofies värld av Jostein Gaarder är redan skriven, men visst låter detta ändå originellt och tankeväckande? Är man lyckligare om man funderar över världen, eller mår man som allra bäst när man är lyckligt ovetande om det mesta?

Sofies värld är ingen helgjuten roman, men den har två stora plus: man får en historisk genomgång av viktiga filosofer, komplett med register längst bak i boken, och berättelsen har ett visst driv, komplett med oväntat slut.

I döda filosofers sällskap har varken eller. Olika filosofiska frågeställningar behandlas tematiskt (oftast i form av hetsiga dialoger om till exempel jaget, ödet, objektiviteten) och för den som inte ens läst filosofi på gymnasiet finns det säkert en del att reflektera över här. Men några namn eller kända begrepp som "Cogito ergo sum" eller "Das Ding an sich" lär man sig inte.

Det svenska förlaget har förmodligen en förhoppning om att man med en filmliknande titel ska associera till Robin Williams och unga entusiastiska män som törstar efter kunskap och frihet.

Men där Döda poeters sällskap var känslomässig och engagerande är I döda filosofers sällskap stendöd. Att säga att handlingen och karaktärerna är lövtunna är att smickra boken. "Lövtunn" antyder i alla fall en viss substans och den finns inte här. Det är ett mysterium varför Eyre har valt att berätta i skönlitterär form. Avsnitten som ska handla om Ben är pinsamt stela. Och om nu alla döda filosofer lever i en form av himmel faller väl diskussionen om liv efter döden platt?

Vill man lära sig något om filosofi är det bättre att läsa Sofies värld eller 20 filosofer av Gunnar Fredriksson. Vill man läsa en spännande berättelse kan man läsa i princip vad som helst hellre än det här. Och ja, slutet är precis det förutsägbara anti-klimax man fruktar under hela läsningen.

Similar Posts:

• Filosofi für alle
• Mer förnuft i skolan nu, eller?
• En klok man summerar sitt liv
• Nittonhundratalets störste – en glimt
• När filosofi var ett sätt att leva

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.

Ett citat ur boken som återkommer vid flera tillfällen under läsandets gång, och som sammanfattar ganska väl vad Jostein Gaarder vill säga med den här boken.

Handlingen är en smula förvirrande. I förordet befinner vi oss på fidjiön Taveuni, där John Spooke, fiktiv brittisk författare semestrar för att finna inspiration till sin nya roman. Där träffar han Frank, norsk evolutionsbiolog, som väcker hans intresse. Nästa del i boken är "Brevet till Vera" som John säger sig fått av Frank.

Vera är Franks fru och de har just separerat efter en tragisk olycka då deras dotter omkom, och brevet är ett sätt att för dem hitta tillbaka till varandra. I brevet till Vera berättas en helt fantastisk historia om livet, döden och vad som hände innan livet. I efterordet visar det sig att hela brevet är John Spookes egna ord, som han fabulerat fritt efter verkligheten.

Så får man slutligen träffa de verkliga Vera och Frank, och nu blir det lite svårt att skilja på vad som sägs när: om Vera och Frank talar Spookes ord eller om de är sig själva. Men däri ligger också själva poängen. Vad är egentligen verklighet och vad är fantasi? Finns det andra dimensioner? Och kan verkligheten överträffa sagan?

På en filosofisk och vindlande resa genom tid och rum vill berättelsen ge oss ett perspektiv på tillvaron, genom att förklara det fantastiska i att vi kommit att bli vad vi är i en händelsekedja som sträcker sig över årmiljarderna, och där sedan varje enskild händelse under det enorma tidsperspektivet har ansvar i vad som händer idag.

Det är dock först dryga hundrafemtio sidor in i romanen jag blir fast. Men då blir det verkligt spännande. De första sidorna kräver djup koncentration, och kan man redan lite om forskningen kring universums utveckling och den vetenskapliga världsbilden så höjer nog det läsvärdet en smula i inledningen.

En stor del av handlingen utspelar sig på Taveuni. Ett antal människor, totalt olika i både sätt, nationalitet och världsåskådning möts och diskuterar. Förutom John Spooke och Frank återfinns Ana, en ung kvinna som hos de båda männen framkallar en kuslig känsla av igenkännande. Det visar sig att de båda träffat henne – på Pradomuseet i Madrid. Hon är nämligen på pricken lik Goyas Maya.

Men hur kan en kvinna som lever idag vara så slående lik en kvinna som levde för tvåhundra år sedan? Historien som nystas upp är förtrollande, och gör det omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det är en historia om klärvoajans, talmystik och kärlek, där en kortlek inte är helt obetydlig.

Språket i boken är vad jag vill kalla vetenskapsprosa, lite sakligt men ändå med finess. Människan omnämns som primaten, och Frank såväl som Spooke bär ständigt på en rädsla för att dö. När de ser sig själva i spegeln slås de av den sorgsna blicken från en åldrande primat, och deras högsta önskan är att leva för evigt. I boken formas ett så kallat manifest, som är ett manifest över livet. Här följer en del ur livets manifest, som också ger ett exempel på språket:

Den hemlighetsfulla vägen går inte inåt utan utåt, inte in i irrgångarna, utan ut ur irrgångarna. Upp ur kalla vätedimmor, roterande spiralarmar och exploderande supernovor har den hemlighetsfulla vägen gått. Sista etappen har varit en väv av självkonstruerade makromolekyler.

Det är mäktigt, och det är relativt djupt. Mängder av intressanta reflektioner framlägges, som att vi kanske förstår precis så mycket som man överhuvudtaget kan förstå av universum, med vår befintliga hjärnstorlek. Även om storleken på våra hjärnor vore tio till femton procent större, så finns möjligheten att vi trots det inte skulle förstå mer av universum än vad vi gör idag. Våra hjärnor är kanske precis så stora som krävs. Då kan man inte låta bli att fråga: är universum avsiktligt, och strävar det mot att förstå sig själv?

Det är en bok som är svår att beskriva, dels för sin invecklade handling och sina många teorier, men också för att undvika att gå händelserna i förväg. Det här är en bok att läsa! Men se till att du har god tid på dig. Boken är inget hastverk, och för att kunna tillgodogöra sig budskapet och reflektera över det under resans gång bör man heller inte hasta sig igenom den.

Med glädje skulle jag läsa om boken, för att ännu bättre kunna tillgodogöra mig vilka tankar Jostein Gaarder vill väcka med den här romanen. För det gör han onekligen.

Similar Posts:

• A Girl’s Guide To Modern European Philosophy
• O captain! My captain!
• Att älska någon som har ett förflutet
• Alices bokhyllor
• Makten och blodet