David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.

Similar Posts:

• Agentvärlden år 2019
• En liten pärla bland udda reseskildringar
• Lågmält om krigets vansinne
• När staten stulit marken
• Självmordsbombarens logik

Inledningsvis promenerar Anders Steinvall igenom Londons berömda kungliga parker den varmaste dagen i juli 2019. Därefter tar han med oss på strövtåg längs Capital Ring, en vandringsled som slår en cirkel runt Storbritanniens huvudstad. Hade jag orimliga förväntningar om jag hade räknat med kartor, gärna tecknade? Dessa lyser med sin frånvaro. Visserligen hänvisar Anders Steinvall till var man kan hitta kartor på nätet eller i bokhandeln. Men jag kommer inte riktigt över min besvikelse.

Hur som helst, författaren gör lärda utflykter till ett London bortom de vanliga turiststråken. 47 procent av ytan i Greater London är skog, park eller trädgård. Vi svenskar älskar att tro att det bara regnar i England. I själva verket skiner solen mycket, vet jag efter att själv ha bott söder om London i två år. Vår och sommar är långa och varma och det växer så att det knakar. Engelska parker, allmänningar och trädgårdar kan därför uppvisa överraskande lummig och varierad grönska. Tänk bara Kew Gardens!

Anders Steinvall uppehåller sig bara förstrött vid vandringsetappernas beskaffenhet. Detta är inte en guidebok av det praktiska slag som varnar för strama uppförsbackar och sankmarker eller pekar ut tillgång på exempelvis toaletter och dricksvatten. Växt- och djurliv uppmärksammas i allmänhet bara i förbifarten. Nej, författaren är snarare inriktad på kulturhistoria, arkitektur och samhälleliga frågor. Gott så.

Vi får veta vilken ek som är Mick Jaggers favorit i Richmond Park. Anders Steinvall filosoferar över varför John le Carré skriver så lite om sitt älskade Hampstead Heath. Han skildrar hur invånarna i Blackheath, en av de bäst bevarade Londonbyarna, slog tillbaka planer på grandiosa motorvägar – inte en utan två gånger på 1960- och 70-talen.
Detta är trevlig läsning, tillika utmärkt ”fåtöljvandrande” om det engelska uttrycket armchair travelling får försvenskas. Jag hoppas få följa Capital Ring på riktigt någon gång. Men kanske blir det utan denna bok då den ju saknar praktiska kartor…

Similar Posts:

• Charles Dickens 200 år idag!
• Agentvärlden år 2019
• Klass och moderskap i 60-talets London
• Viktorianska? Punkiga? BRITTISKA!
• Eftermiddagar på engelskt vis

Nu har nära fyra månader passerat av år 2020 och alla länder i Europa kämpar i stället med en pandemi. Medborgare anpassar sig efter restriktioner och följer presskonferenser som hålls av statsepidemiologer. Några länder har mer fokus på de auktoritära politikerna som vill visa musklerna. Vilket har sina förklaringar, eftersom alla länder har sin egen historiska kontext.

Jag märkte att jag för ett tag behövde fly undan kurvorna som illustrerar smittspridning och blev glad när jag häromveckan fann John le Carrés senaste roman till utlåning på lokalbiblioteket. Hans böcker är kioskvältare och sällan tråkig läsning. Jag nappade snabbt åt mig låneboken likt en fyndare av ett fint loppmarknadsgods. Tydligen kände jag ett behov av påfyllning av denna brittiska thrillergigant.

Huvudpersonen i En fri agent är anställd av den brittiska säkerhetstjänsten. Han blir hemkallad med anledning av att han börjar närma sig en ålder som bättre lämpar sig för kontorsarbete. Han har haft många uppdrag i utlandet genom åren och behärskar både ryska och tyska. Det visar sig att hans arbetsgivares olika underavdelningar konkurrerar med varandra och chefernas karriärstegar är viktigare än nationens front mot skadliga krafter. Som nyligen hemkommen medarbetare förhåller han sig lite avvaktande men skyler den allt starkare misstron mot sakernas tillstånd med sina yttre handlingar. En agent är vältränad i sådant.

Jag får också en guidad tur i Londonkvarteren, där oligarker köpt de dyraste bostäderna på de finaste adresserna med pengar som dolts i skatteparadis. Finansvärldens systematiska penningtvätt och mörkläggande av dubiösa aktörers kapital blir sågad vid knäna.

Precis som i tidigare verk av le Carré, är det inte skjutvapen och snabba bilfärder som är kärnan i intrigen, snarare ägnar han sig åt en studie i relationer. Banden mellan människor är aldrig enkla, och det är inte heller banden mellan olika nationer eller olika samhällsorgan på inrikesplanet. Författaren tecknar – mig veterligen – aldrig relationer som något statiskt utan de påverkas av både historia och nutid. När händelserna inträffar får vi del av huvudpersonens förstärkta gemenskap med hustrun. Ett par rader som uttrycker deras ömsesidiga lojalitetsförklaring lyser av kärlek, trots att mannen haft några eskapader utanför äktenskapet.

Boksidorna ger även plats åt en våldsam kritik mot Trump och Putin. Inte heller döljs kritiken av de Torypolitiker som dragit den brittiska nationen i Brexit-träsket. Alla omnämnda slår i sina medborgare de mest befängda föreställningar. Och här får jag en känsla av att drivkraften hos en av agenterna faktiskt är skamkänsla. Alltså, att agenten avskyr Storbritanniens politiska ledning som brutit samarbetet med Europa. Han önskar hitta en öppning för att landet ska förhindras bli beroende av Trumps förödmjukande villkor i framtida förhandlingar.

Min önskan att få prata om teman som rättvisa kontra ryggradslöshet tillsammans med min pappa har yttrat sig starkt i mötet med denna bok. I tanken minns jag med värme andra gånger när vi delat bokupplevelser över en lunch. Gott så.

Similar Posts:

• Självdistansen är en styrka
• London runt i ett par vandringsskor
• Den ultimata Suede-texten
• En konservativ sörjer sin flock
• På andra sidan välfärdssamhället

Du som haver mänskan kär

Se till mig som utled är

Vart jag mig i världen vänder

Bomber sprängs i alla gränder

/L Nöjd november 2020

I romanen Mjölkbudet har staden inte något namn. Också grupperna som är aktiva i konflikten saknar namn. Bokens jag är 18 år och är som de flesta i den åldern. Har en relation med en kille som hon kallar för ”kanske-kille”.

Vidare är hon politiskt ointresserad, vilket omgivningen stör sig på. Hon är också ointresserad av att följa den upptrampade stigen som gäller för kvinnor. Gifta sig föda barn. Mamman anklagar henne för att ha ingått en relation med mjölkbudet, den högst rankade paramilitären. Men det har jag ju inte alls? försvarar sig huvudpersonen. Mamman tror mer på det förvrängda skvallret och därför fattar huvudpersonen ett beslut. Hon bestämmer sig för att inte prata alls om vad som händer och sker i hennes 18-åriga liv.

Parallellt med att vi lär känna huvudpersonen växer porträttet av en stadsdel där grupper strider mot varandra. En bror är redan skjuten, död och begraven. Om någon blir skadad får man inte transportera personen till sjukhuset för då tvingas den skadade att bli angivare (sjukvården kan inte hindra statsmakten att ta sig in).

Jag har aldrig läst en så politisk skildring som innehåller så lite politik. Likadant är det med alla våldsamma handlingar. Våldet är underförstått och återgivet med en förbluffande distans. Författarens stil ger en effekt av murar. Först och främst är det muren som berättarjaget omger sig med för att undgå skvallret. Men också hur man ska hålla sig inom sin stadsdel – oavsett om där finns en fysisk mur eller inte.

Jag har inte läst något av Anna Burns tidigare och jag saknar något att jämföra med. Den jag närmast tänker på är John Le Carré och hans laddade stämningar. Jag gillar gestaltningen av hur huvudpersonen slår ifrån sig i alla bemärkelser. I små doser sipprar andras bilder av vardagen in i hennes bubbla men hon håller på sitt. Vägrar solidarisera sig med någon av de politiska falangerna.

Handlingen är inte konventionellt berättad på så sätt att läsaren får veta vad som hände först och vad som hände sen. Den framträdande ingrediensen är stämningen. Hur minnet vidgar sig i allt vidare cirklar. De långa ordflödena ger mig mjölksyra ibland men ändå suger läsningen tag i mig. Jag måste veta hur det går för huvudpersonen, jag måste veta om hon lyckas hitta andra alternativ än rädslan som alla andra försöker pracka på henne. När jag får möta hennes tre småsystrar, tror jag att deras förhållningssätt är lösningen.

Romanen är även en djup skildring av relationen mellan ung kvinna – tjatig mamma. Men starkast intryck gjorde den på mig i återgivandet av en absurd politisk konflikt som bara ger förlorare.

Similar Posts:

• Relation över gränserna
• Mat som kärlek
• Ett inbördeskrig vi sällan minns
• Klassisk skräck i samtida format
• Om flykten och framtiden som försvann