Handlingen baserat på ett verkligt fall och den dubbelbestraffade heter Reza Amin. Amin är Iransk medborgare och har efter att ha dömts i svensk domstol för mordet på sin fru tilldömts dubbla straff. Först själva fängelsestraffet men därefter också till utvisningen till det Iran han en gång flydde från. Ett land där såväl fruns släktingar kräver sin juridiska rätt till att få blodshämnd. Och om det ändå skulle undvikas, vilket det kan göra genom en ekonomisk överenskommelse mellan familjerna, så har han ändå straff att vänta från staten som desertör, regimkritiker och landsförrädare. Kort och gott har Amin det bättre i fängelset än det som väntar i Iran och istället för som en vanlig fånge räkna ned dagarna mot frigivningen ser han varje passerad dag med fasa. Som sista utväg kontaktas den Malmö baserade juristbyrån Feldt och partners.

När det kommer till litteraturen, eller för den delen filmen, är ju det amerikanska rättsystemet helt överlägset det svenska (när det kommer till rättvisa är jag dock av motsatt åsikt). Saklig bevisframställning med nämndemän och ett begränsat svängrum för advokater/åklagare att spela teater kan ju aldrig riktigt mäta sig med den retorik som de amerikanska kollegorna har när de talar till en jury. Eller ta bara de ständiga ”objections, your Honour” vilka direkt svaras med ”sustained” eller ”overruled”. Därför är det ju också enklare för amerikanska författarkollegor som Grisham att skriva spännande romaner i rättsmiljö än de svenska motsvarigheterna. Nilsson och Larancuents väljer heller inte själva rättssalen som miljö när de skriver en juridikkriminalare utan fokuserar på arbetet på själva byrån. En byrå som dessutom tagit inspiration från sina amerikanska motsvarigheter och har sin egen special utredare, en pensionerad polis som kikar på fallen med andra ögon och andra metoder än juristerna. När fallet med Amanzi undersöks så kantas den av politiska konspirationer och av en cynisk statsmakt parallellt med konflikter inom Malmös undrevärld och personliga vendettan.

Att den debuterande författar duon Nilsson och Larancuents båda själva är interner och är dömda till långa fängelsestraff (Nilsson till livstid) är inget som undgår läsaren, det går liksom inte att bortse från när man tar upp romanen och börjar läsa. Däremot är det ett faktum som man inte skall stirra sig blind på, eller för den delen förvänta sig någon form av insider kunskap om svenska fängelser, för ganska snart inser man att författarna drivs för att de är samhällengagerade, inte för att de sitter inne. Ja hade det inte varit för själva presentationen av boken hade det för läsaren lika gärna kunnat vara två killar som träffades på Lunds universitet och bestämde sig för att skriva deckare ihop än att de träffades på Tidaholmsanstalten. Däremot är det ganska tydligt att de är två debutanter inom kriminallitteraturen, för i motsatts till sina mer rutinerade kollegor så blir språket stundtals en aning haltande och gör att flytet i läsandet inte alltid infinner sig. Jag går inte så långt så att jag säger att det är dåligt, det är det inte, utan snarare kanske resultatet av att man vant sig på en hyffsat hög nivå när det gäller den svenska deckaren, även om det förstås finns gott om undantag.

Det språkliga vägs dock upp av det engagemang författarna visar, det kan inte undgå någon läsare att de brinner för sin sak och att syftet med romanen är att belysa ett fall till vilken de har personliga kopplingar snarare än att berika ett redan väl tilltaget banksaldo med ännu en ny mordhistoria. Passion kan nämligen överväga så mycket mer än ett orutinerat språk och en till viss del väl osannolik konspirations idé. Förhoppningsvis så inger rastgården på Tidaholmsfängelset också just det, troligen i mycket större utsträckning än vad fritidshuset på Österlen gör. För jag tror inte vi har sett advokatbyrån Feldt & Partners för sista gången. Och jag kommer inte att ha något emot att åter träffa advokat Feldt, utredare Witt eller receptionisten Swahn.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Vem tjänar på brott och straff?
• Oskyldig tills motsatsen bevisats
• Porträttsamling från fängelset
• Senil kapitalism

Ibland är det lite för soligt, lite för sandigt, lite för varmt och lite för solkrämskladdigt att läsa på stranden. Men när solen börjar sänka sig och man kan krypa ihop i skuggan försvinna in i sin bok, då finns inget bättre ställe att läsa på.

Resultatet av pocketläsning på stranden slutar ofta rätt dramatiskt. Det är däremot fint som den här gången när sidorna trillar ut framifrån, så man får en lättare bok att bära till stranden för var dag som går och man inte behöver hålla reda på boksidorna till det där spännande slutet.

På den svenska Strandbaren på Koh Lanta finns en välfylld bokhylla för den som längtar efter svenska deckare, någon verkar ju ha en förkärlek för Mari Jungstedt, så det kanske blir en av henne, eller Carl Johan Vallgren, eller kanske en av Kajsa Ingmarsson. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Längtan efter det typiskt svenska
• Årets bästsäljare i pocket belönade

Det var inte så lite spännande att medan tåget rullade ta del av kluriga processer mot tobaksbolag och skjutna maffiabossar nedvända i cement.

Så när jag fick den senaste Grisham på svenska, Uppgörelsen, började jag skaka den för att se om det möjligen skulle trilla ut någon tågbiljett.

Det gjorde det inte.

Däremot började en lagom spännande historia ta form när blad efter blad vändes. Den här gången handlar det om den lite misslyckade Clay Carter jr, offentlig försvarare i Washington, som hamnar i hetluften när han får ett erbjudande han inte kan motstå.

En "brandman", anställd av ett läkemedelsbolag för att förhindra en skandal, ger Carter uppdraget att erbjuda de berörda personerna en ganska god förlikning på villkor att de inte processar mot läkemedelsbolaget. På kuppen tjänar den f.d. offentlige försvararen många sköna miljoner.

På det första uppdraget följer nästa. Fortare än någon hinner dra på sig högersockan har han ett stort och luftigt kontor mitt i stan, fler anställda än han har vänner (och har dessutom anställt sina vänner) och pengarna rullar. Clay Carter jr:s klättring mot toppen som skadeståndsadvokat har börjat.

I ett referat av fortsättningen skulle ord som försäkringsskydd, skadeståndsanspråk, utsikt mot Lafayette Park, ersättningspott, privatjet, femtio miljoner dollar, tv-reklam och fotomodell förekomma.

Så kommer det lilla lilla ordet "men".

Och det går utför. Och utför och utför och utför.

Men om ni tror att jag just gav er slutet på boken har ni fel.

Grisham skriver underhållning vilket väl tillfredställer de av oss som är lite juridikkåta. Men visar samtidigt hur sjukt systemet är. Och att det faktiskt är människor, och inte en massa pengar, det handlar om i slutändan.

Ganska tänkvärt faktiskt.

Similar Posts:

• Strandläsning
• Kasserade pjäser, kanske?
• Ett fall och ingen lösning
• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up

I det hela stora alltet av saker är den en sjua. Vad nu det betyder…

Och vad handlar då Midnight all Day om, vad handlar den egentligen om? En rätt omöjlig fråga att svara på då boken är uppdelad i tio fristående noveller. Och om det verkligen existerar någon koppling dem emellan undgår det mig totalt. Det känns lite som om Kureishi dammat av några av sina misslyckade eller kasserade idéer till dramer, ursprungligen menade för Teatern, kontaktat sin förläggare, paketerat in idéerna i novellformat, och pang, nästa vecka fanns den på The Times bestsellerlista eller nåt. Inte för att han inte förtjänar det, han är nog förmodligen en av de få på The Times lista som gör det, eller John Grisham?… någon?

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

En novellsamling under karriären är något de flesta författare känner sig tvingade att skriva. Det här är Kureishis andra, den första hette Love in a Blue Time. Vissa gör det med bravur medan andra verkligen behöver de där några hundra sidorna för att överhuvudtaget lyckas förmedla någon sorts känsla. Den begränsade ordmängd Kureishi använt sig av här innebär i och för sig vissa… hm… begränsningar. Det djuppsykologiska personporträttet får kanske stå tillbaka lite men kom igen, hur många psykologer har inte analyserat Raskolnikov bara för att upptäcka att han aldrig existerat, han är och förblir en romanfigur, fiktiv. Saker och ting är oftast som man själv upplever dom att vara. Ens personliga historia, upplevelser, ligger till grund för vår uppfattning av världen. Så även namnet Coca-Cola borde kunna erbjuda någon sorts mening.

I alla fall i det hela stora alltet av saker.

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

Inte för att det gör mig något, inte för att något egentligen gör mig något, men tvåtusentalets litteratur gör sig bäst i korta stämningsskapande stycken. En välskriven novell intresserar mig mer än t.ex. en tegelstensroman på sexhundra sidor full av onödiga utvikningar, transportbeskrivningar, ordonani. Det jag hinner med på tåget till Stockholm (en cirka trettio minuters resa från där jag bor) är allt som lyckas fånga mitt intresse idag (vilket för övrigt är förhandlingsbart). Och om det då råkar vara en intressant artikel om kärnfamiljens utsatthet i ett politiskt korrekt samhälle eller en kort novell skriven av en av Storbritanniens kanske intressantaste nutida författare, vad gör egentligen det. För den Internetanpassade stimulidränkta jag?… finner att novellen i sig erbjuder ett överlägset litteraturformat. Dock är jag så verklighetsförankrad att jag förstår att detta inte gäller alla.

Eller…

Jag vet att det förmodligen är min uppgift att förmedla någon sorts känsla om boken, spegla den, skapa en rättvis bild av, eller om, eller någonting, men jag bara finner det vara totalt omöjligt. Istället tänker jag fråga dig kära läsare, vad kan Midnight All Day handla om?

Fyll i luckorna.

Du har förmodligen levt ett tag och förskansat dig minnesbilder av händelser, betydelser av situationer, du besitter kanske svaret på antydningar, kanske… Du känner att du kan tolka ditt symboliska universum.

Här kastar jag några ord åt dig, associera fritt…

Uppbrott
Komik
Otrohet
Uppgivenhet
Bitterhet
Exteriör
Åldrande

I alla fall i det hela stora alltet av saker.

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

Stackars bok… Den var värd en annan recensent.

Similar Posts:

• Fåglarna anfaller (på lättengelska)
• Musorna har flyttat till Skottland
• Efterlängtat nörderi: en magisk guide till Hogwarts
• Två noveller från Reynolds
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner