I De odöda, som inte heller är helt ny utan gavs ut 2018, vidgar sig världen av väsen geografiskt men smalnar i stället av tematiskt. Här handlar det om de väsen vi människor funnit på för att hantera fruktan för döden och sorgen efter de döda. Och ibland om att använda skräcken i ett didaktiskt syfte. Gengångare kan grovt delas in i två grupper; dels olika varianter av avlidna som har svårt att släppa taget om jordelivet för att det finns något ouppklarat kvar – hämnd att utkräva eller varningar att utfärda – dels de farliga och ondskefulla verkligt odöda, vars drivkraft är att ställa till problem, skada eller döda människor och djur. Det är de sistnämnda boken handlar om.

Inledningsvis tecknas bakgrunden till myterna och det beskrivs olika sätt för odöda att uppkomma, hur man känner igen dem och hur man skyddar sig mot dem. Därefter radas en mängd olika varianter av odöda upp utifrån geografisk förekomst och det som beskrevs redan i inledningen – att det i hög grad är stora likheter mellan dem – blir så tydligt att jag snart börjar blanda ihop dem.

Sättet att behandla det övernaturliga med vetenskaplig terminologi gav en särskild ton av torr humor åt främst Nordiska väsen och var något jag uppskattade mycket men här förekommer det nästan uteslutande i inledningen. Beskrivningarna av de olika odöda är kortare och på vissa sätt mer intetsägande då upprepningarna är så vanliga. Mängden varianter som tagits med är visserligen imponerande men mitt intresse svalnar snabbt, även om det är positivt att väsen jag aldrig hört talas om som uppträder i länder jag vet mycket lite om får lika stort utrymme som för mig mer välkända.

Det dessa väsen har gemensamt – ondskan och blodtörsten – gör också illustrationerna mindre varierade även om jag tycker mycket om Egerkrans stil som tecknare. Här är det mycket mörker och vassa tänder, förvridna lemmar och skarpa klor men det finns också en skönhet hos en del av de odöda som i hamn av vackra och tilldragande kvinnor lockar till sig män. Något jag slås av är att det skrämmande hos den här sortens gestalter är just en osäkerhet kring hur de egentligen ska visa sig för en och att avbildningarna, hur skräckinjagande de än ter sig, på sätt och vis gör dem mindre fruktansvärda. Bilderna fångar dem och avväpnar dem en liten aning.

Similar Posts:

• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Han är en hon
• Kampen mot järnklon

När jag först fick nys om att Johan Egerkrans skulle illustrera en ny utgåva av Mio, min Mio blev jag exalterad. Jag tycker väldigt mycket om Egerkrans monster och inte minst nordiska mytologiska gestalter, och kombinationen med Lindgrens mörka saga om den onde riddar Kato i sin borg kändes kongenial. Och det är den. Särskilt när illustrationerna får breda ut sig över hela sidor med sina suggestivt mättade färger.

Vad jag önskar är att de fått ta änne mer plats. Ska man anpassa till nya läsare så är mer bildunderstöd en bra väg att gå – och nog hade Egerkrans (eller förlaget, eller vem det nu är som bestämmer) kunnat våga sig på lite mer egna tolkningar av berättelsen? Här finns detta framför allt i en bild, som slår mig. Det är när fosterbarnet Bosse förs bort från sin bänk i Tegnérlunden, för att bli kungasonen Mio i Landet i Fjärran. Han har räddat en ande ur en flaska, och anden som för honom med sig ovan molnen ser i Egerkrans tolkning minst sagt ut som en ängel.

Bilden knyter an till en tolkning – Lina nämner den i sin recension av en tidigare utgåva – som närmar Mio, min Mio till Bröderna Lejonhjärta och sagolandet där – ett slags himmelrike dit man kommer efter döden. Dör Bosse, precis som Jonatan och Skorpan? Men vad är det i så fall för himmelrike de kommer till, där ondskan och kampen mot den spelar en så central roll? Är det någon sorts skärseld?

Ja, så där kan man ju hålla på och tolka. Men man kan lika gärna strunta i det, och bara njuta av sagan om man känner för det. Mio, min Mio är närmast en grundkurs i sagoberättande, med sina poetiska upprepningar och klassiska sagoelement. Här finns bortrövade barn, goda föräldrar, modiga vänner, förtrollningar, magiska föremål, hjälpsamma främlingar och inte minst hjälpsam natur. Naturskildringen är faktiskt något som ger berättelsen en särskild skärpa i nutiden, tänker jag. Träden, bergen, sjön och jorden verkar avsky den som förstört dem med sin förorenande ondska. För ja, det finns ju en superskurk här också, den genuin läskige riddar Kato med sitt hjärta av sten och sin klo av järn.

Det blir en kamp mellan gott och ont, ja, men själv är jag en olydig sagoläsare, kan man kanske säga. Jag skulle vilja veta så mycket mer, som om Mios fader konungen aldrig försökt slå tillbaka mot den onde riddaren som terroriserar hans undersåtar? Vilka är spejarna egentligen, Katos entoniga följare? Vad hände egentligen med Mios mamma? Och vad har den mystiska tant Lundin i fruktaffären på Uppsalagatan egentligen för anknytning till Landet i Fjärran?

Ja, så där kan man hålla på, och det gör jag.

Similar Posts:

• Pojkar som får vara små och ensamma
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Människor behöver sagor
• All världens onda gengångare
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud

En bok som kom i nyutgåva härom året, Brian Branstons Gudar och hjältar i nordisk mytologi, fanns även i mitt barndomshem och jag minns den som så pass fascinerande att jag inte riktigt vågat återse den som vuxen av rädsla för att den nog inte skulle vara så där magisk som jag minns den (i synnerhet bilderna, där särskilt Loke fjättrad vid klippan och Hel på sin tron i dödsriket fastnat på näthinnan). Dessutom har jag svårt att tänka mig att de där bilderna riktigt kan mäta sig med dem de handlar om här, Johan Egerkrans i Nordiska gudar.

Egerkrans gjorde succé med Nordiska väsen för några år sedan, och det är svårt att tänka sig en bildvärld som passar hans penna bättre den. Frågan är ändå om han inte faktiskt överträffat sig själv med gudarna. Det vilar en så storartad makt och magi över deras porträtt, ett mörker och en ödesmättad prakt fångad inte minst i färgerna, i svärtan, guldet, elden, djupet och dunklet.

I ett bildverk som Nordiska gudar räcker det förstås till ett högt betyg. Bildmässigt vågar jag svära på att Egerkrans är överlägsen det mesta.

Textmässigt är jag mindre imponerad. Precis som föregångaren Nordiska väsen vilar Nordiska gudar på gränsen till uppslagsverk, med avsnitt för var och en av gudarna och om deras fiender och allsköns monster, men känns mindre genomarbetad än föregångaren. Jag blir inte klokare på den nordiska mytologin – snarare tvärtom. Mytologi är för all del sällan helt logisk och sammanhängande, men här finns upprepningar och luckor som irriterar. Betydligt hellre än faktiskt läser Nordiska gudar håller jag mig till att bläddra och titta på de fantastiska bilderna.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Nordiska myter i brittisk tappning
• Han är en hon
• Mytologi på allvar

Johan Egerkrans vackra debutbok (om man nu vågar kalla den det, för han har medverkat i mängder av böcker tidigare) Nordiska väsen är ett slags uppslagsverk över just sådant oknytt, över vättar, jättar, skogsrån, spöken och odjur av olika slag. Varje typ av väsen, indelade i kategorierna ”Oknytt”, ”Dragväsen”, ”Hamnskiftare”, ”Dödsväsen” och ”Odjur”, ägnas någon eller några sidor text och inte minst mängder av suggestiva illustrationer.

Att John Bauer hör till dem som tackas på försättsbladet är knappast någon slump. Inflytandet från honom känns igen, såväl i teckningsstilen som i paletten. Färgerna är på en gång dova, mättade och skira. Andra associationer går till Astrid Lindgrens fantasy-berättelser, och till den animerade filmen Epic. Nordiska väsen framstår som lika delar konstbok som fackbok.

Faktamässigt finns det massor av mer saker jag skulle vilja veta. Hur hängde alla dessa väsen samman i en värld? Hände det någonsin att de interagerade med varandra? Hur var det egentligen att leva i en värld befolkad av alla dessa varelser? Karaktären av uppslagsbok gör den en liten smula snuttifierad.

Numera finns Nordiska väsen även utgiven som en skissbok som också ska fungera som målarbok där man själv kan färglägga huldror och mylingar, helt i linje med den flod av målarböcker för vuxna som dykt upp de senaste åren. Visserligen är Nordiska väsen en bok som ger mersmak, men själv får jag stora barndomsskämsskälvan av blotta tanken på att hålla på och kladda i Egerkrans fantastiska bilder.

Det finns bara en sak jag hade kunnat tänka mig att revidera lite, om jag får vara så fräck. Varför är så många av de kvinnliga varelserna så uppenbart erotiskt vackra, näst intill nakna, pinnsmala men kurviga? Jo, folktron berättar att de var vackra, men bondesamhällets skönhetsideal var väl inte precis ”heroin chic”? Medan inte ens Näcken är i närheten av het bland de manliga figurerna, utan mest ser ut som Gollum i Sagan om ringen?

Folktro och folksagor är långt ifrån de disneyfierade rentvättningar av dem vi är vana vid att se. Det kan bli såväl riktigt läskigt och bloddrypande som sexuellt. Naturen och det övernaturliga bär som regel på alla möjliga krafter vi velat sopa under mattan i civilisationen (Lina Neidestam leker ju med just det i Maran). Så det är inte precis något fel i en smula ögonfröjd, men lite större variation hade varit välkommet.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Kampen mot järnklon
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Nyklassiska troll

Väl nere träffar de på en tant och en farbror, som sitter och fikar men som också behöver hjälp med att laga saker. De ger sig iväg tillsammans och dagen fortsätter i en park där de lagar ett bord och nästan lider skeppsbrott i en damm. Sedan går de hem igen.

Jag måste erkänna att jag hade väntat mig en annan historia av en bok med titeln Stora rymmardagen. Här finns ingen längtan att rymma hemifrån, ingen konflikt med föräldrar eller andra, faktiskt ingen egentlig rymning alls. Istället är det en klassisk skildring av ett barns lek, men utan att historien får någon vidare fart, och med flera stycken som känns långdragna, trots bilderbokstextens relativa korthet. Till skillnad från författarens ungdomsböcker, som ofta är mörka och ibland oförsonliga när de skildrar utsatta ungdomar som ställs inför existentiella val, så är det här en otroligt snäll bok, historien är blek men oförarglig. Den lämnar knappt några spår alls i mig som läsare.

Bilderna är fina men också lite opersonliga, även om det kanske har mer med historien att göra än bilderna i sig. Den enda personen i berättelsen med karaktär är Maskot, men han/hon känns ändå endimensionell. Kort sagt: på det hela taget ganska oinspirerande läsning.

Similar Posts:

• Drömsk rymdsaga
• All världens onda gengångare
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Vardagen i hand med stora frågor
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson