Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Vem var Shakespeare?
• Demokratin och döden
• Läsning är farligt
• Stockholmarnas roman 2004

Några av de jag främst ser fram emot är forna programledaren till Babel, Daniel Sjölin, den 9 juli, Jenny Jägerfeld den 13 juli, Sara Bergmark Elfgren den 30 juli och Amanda Svensson den 17 augusti. Även Märta Tikkanen, norske författaren Jo Nesbö och Martina Haag kommer att sommarprata. Se hela schemat här.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Nominerade till Augustpriset 2019
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Härmapa

Det börjar med att Harry Hole kommer tillbaka efter tre år i Hongkong. Anledningen är att hans stora kärlek Rakels son är misstänkt för mord. Harry tror dock inte att den artonåriga Oleg är gärningsmannen och börjar en egen utredning i Oslos undre värld. Det som från början såg ut som ett drogrelaterat mord, växer till en omfattning Harry inte kunnat ana. Ett välorganiserat, våldsamt och livsfarligt nätverk styr Oslo. Ingen vill komma i dess väg och ingen vågar avslöja något eftersom det är lika med döden.

Jag vet människor som aldrig skulle våga öppna en Jo Nesbø-thriller. Han drar sig inte för att närgånget beskriva våld, smärta, ondska och väjer inte för att uppehålla sig i vad som rör sig i en döende människa. I Gengångare får vi följa hur livet rinner ur den unge, vackre och kriminelle Gusto. Hur han ligger och dör alldeles ensam, samtidigt som han för en inre dialog med sin frånvarande skitstövel till farsa. Hans dödskamp blir smärtsamt utdragen genom hela tegelstensromanen, som en poetisk parallellhistoria om hur sorgligt fel det kan bli.

Förtjänade jag att ligga på golvet i en smutsig pundarkvart med ett hål för mycket i kroppen där det bara rinner ut, livet, sekunderna och flashbackbilderna av allt som ledde mig hit? Alla de små och stora sakerna, hela högen av tillfälligheter och halvmessyrer, är det jag, är det allt, är det mitt liv?

Harry Hole är den före detta polisen, som numera är utredare. Hans yta är hård som flinta men därunder döljer sig oceaner av smärta och känslighet. Just detta gör honom mer intressant och levande än andra nyktra alkis-ensamvargar vi möter i genren. Hans ständigt reflekterande och den emellanåt undangömda omtänksamheten gör honom mer komplicerad än så.

Det är en mörk och brutal sida av Oslo som skildras. En skuggsida där knark krängs och där högt uppsatta personer i staden är inblandade. Men allt är inte nattsvart. Historien kryddas upp med en rå och pigg humor, som får mig att dra på smilbanden.

Solen glittrade så intensivt i fjorden att Harry måste kisa genom sina damglasögon.
Oslo hade inte bara en ansiktslyftning på gång i Bjørvika, den hade fått på sig ett silikonbröst till ny stadsdel som stack ut i fjorden där den tidigare hade varit plattbröstad och tråkig. Silikonmonstret hette Tjuvholmen och såg dyrt ut.

Similar Posts:

• Pansarsjälar och kevlarhjärtan
• Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!
• The Scottish play goes neo-noir
• Ryggradskryperier
• Uppfriskande rått och norskt

Anna Liv skriver om Jo Nesbøs senaste bok Gengångare den här veckan. Detta är den nionde romanen om Harry Hole. Nu har han lämnat Hongkong och kommit tillbaka till Oslo för att undersöka ett i praktiken uppklarat mord eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Den gripne är en pojke på arton år som Harry inte sett på länge. Det är Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel. Den är en mörk och gripande historia på närmare 600 sidor om knark, mord och korruption.

Anna C skriver om del två i Lina Neidestams feministserie Zelda – Zelda 2 Kampen fortsätter. Zelda fortsätter att vara lika skrattframkallande, intelligent och träffsäkert igenkänningsskapande som alltid. I den här delen börjar hon bland annat på konstskola och åker till Asien och för att ”hitta sig själv”.

På lördag har vi en gäst i form av Britt Jakobsson som skriver om Björn Ranelids senaste roman Tyst i klassen! Vad Britt tycker om boken får ni veta på lördag!

Trevlig vecka!

önskar

Similar Posts:

• Vecka 45 på dagensbok.com
• Zelda är tillbaka!
• Veckan på dagensbok.com
• Humoristisk samhällskritik och bristande självrannsakan
• Pansarsjälar och kevlarhjärtan

Båda skriver in Triaden, ett grepp som inte varit vanligt sedan slutet av åttio/början av nittiotalet. I båda fallen figurerar en dam och ett barn som mer eller mindre försvunnit ur hjältens liv- ett faktum som plågar våra hjältar och driver dem till självdestruktiva handlingar. Denna dam som kommit undan sätts på piedestal och ljuset strålar från hennes gloria, en äkta madonna.

Förutom att den kinesiska maffian har tentakler både i Oslo och i Los Angeles låter både Nesbø och Connelly huvudpersonerna åka till Hong Kong. Båda förlägger en del av handlingen dit och närmare bestämt till det gigantiska komplexet Chungking Mansions som innehåller billiga hotell, restauranger och en hel del misär. Här märks en skillnad mellan det amerikanska och det nordiska berättandet. Hos Connelly är Chunking Mansions hotfullt, en plats för brutalt våld och kriminell aktivitet. Nesboe skriver om fattiga gästarbetare från Bangladesh som sover i dörrlösa bås och om droger som tas, inte droger som säljs. Intressanta sammanträffanden och ett tecken på den internationalisering som skett inom genren. Det är inte längre någon skillnad på att skriva deckare i Falun, Los Angeles eller Bremen. Världsomspännande framgång kan nås av författare var som helst, och detta kräver sin tribut i form av strömlinjeformade böcker som ska kunna läsas i Les Muys såväl som i Flen.

Intrigen är otäck och välarbetad. Ett antal personer har vistats på samma plats under samma tid och nu dödas de en efter en, på omänskliga och plågsamma sätt. Pansarhjärta är en riktig tegelsten, och efter ca 500 sidor infinner sig en känsla av att det borde vara slut snart. Nesbø skapar skickligt stämning och väver intrig, men levererar ledtrådar på ett osedvanligt klumpigt sätt. Flera hundra sidor innan ljuset går upp för Harry Hole står det klart för läsaren vem, vad och varför och resten av boken blir en plågsam transportsträcka med onödigt många vändningar och ännu fler pinsamt uppenbara antydningar om vem den skyldige är.

Similar Posts:

• Sävliga skandinaviska supersnutar
• Dags att hänga upp hölstret, Harry
• Harry och hans hårda kamp
• Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!
• För alla ensamvargar