En del konst har en unik förmåga att vidga mina föreställningar. För att förklara mig närmare kan jag ta följande exempel: Jag bär inom mig en uppfattning om att människors viktigaste egenskaper i mångt och mycket har varit desamma genom århundradena. Men om jag rannsakar mig själv, måste jag nog erkänna att jag av ren bekvämlighet låtit bilden bestå. Kanske för att det känns obekvämt att notera avvikande beteenden eller värderingar hos någon som jag vill ska ingå bland mina kulisser. Jag bestämde mig därför en dag för att kasta mig ur bekvämlighetens fåtölj för att låta en konstnär skaka om mig lite grann.

I Carl Johan De Geers bok Släkten och slavarna ges utrymme åt frågandet och undersökandet av det förflutna. Konstnären undersöker något som han suddat ut tidigare i sitt liv, nämligen den egna adelssläktens historia. I det här fallet Louis de Geer, som levde 1587 – 1652 och som i skolböcker beskrivs som Sveriges industrifader. Men det är i ett helt annat ljus konstnären placerar sin adliga släkting.

De Geer har tidigare undersökt obekväma saker i sin familjehistoria, vilket återges i självbiografin Jakten mot nollpunkten. Där berättar han bland annat om sin mormor som var nazist. Relationen var likväl viktig under uppväxten, eftersom hon visade omsorg och skapade en trygg bas när den egna mammans dysfunktionella liv rent ut sagt var ett helvete för honom och hans syskon.

I konstnärens väg kom på kort tid två olika män som hade kopplingar till en slavstation i Ghana, som grundats av Louis De Geer. Deras vittnesmål om sina släktträd gjorde att Carl Johan De Geer började nysta bakåt i sin egen historia. De samlade intrycken påverkade honom så att han fann mod att omvandla sina fynd till ett konstnärligt projekt.

Grävandet innebar att De Geer läste böcker av författare som beskrivit slaveriet; exempelvis Janne Lundströms serialbum om Johan Vilde samt Yaa Gyasis roman Vända hem. Men han tror sig inte kunna klara ett besök på slavstationen i Ghana – han är rädd för vad ett sådant besök kan göra med honom.

I boken varvas berättande text och fotografier av de handfasta konstverken. Bland annat pryds en stol med bilden av kedjade slavar och ett porträtt av en adelsman. Det ser uppkäftigt ut. Konstnären som var ung 1968 är fortfarande rebellisk och han visar med sitt grepp hur allt har ett pris. Bearbetningen ska påminna om att vi aldrig får glömma den omänskliga slavhandeln.

Undersökningen och konstarbetet var till en viss del terapeutisk, gissar jag, även om det gått lång tid sedan slavarna tillfångatogs i familjens regi. Konstskapandet väckte för De Geer även frågan om vi med nutidens värderingar överhuvudtaget kan döma de människor som levde med helt andra föreställningar och en helt annan samhällskonstruktion? Troligen går frågan djupare i honom än vad som egentligen kommer fram i texten.

Ibland fantiserar De Geer om att gravera en mässingsskylt som han ska sätta upp på det vackra palatset vid Götgatan i Stockholm och som är uppfört av hans förfader. En textidé är ett citat från serieböckerna om Johan Vilde och en annan textidé är kortare: ”Detta hus är byggt med slavpengar?” Men samtidigt vidgar sig hans perspektiv till nutiden, eftersom många av de omgivande klädbutikerna säljer varor som enligt uppgift tillverkats under slavliknande förhållanden. Också den kollektivtrafik som rullar i Stockholm har bakomliggande företag med intressen som kränker mänskliga rättigheter.
Jag önskar nästan att han omsatte sin idé om mässingsskylten i praktisk handling, av omsorg om vår nutid och framtid.

Similar Posts:

• Smutsiga pengar och hemliga konsthallar
• På spaning efter ett adligt förflutet
• Äventyr och förtryck i svenska Västindien
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Konstifik Konstig Konst = Kul!

Matilda har längtat efter sin far. Hon har knappt träffat honom tidigare, men anländer 1790 till svenska ”Bartolomejan” efter moderns död i Stockholm. Bara gradvis förstår hon att den älskvärde man hon föreställt sig och den paradisiska tillvaron på ön hon utlovats är en chimär, byggd på bestialiska orättvisor. Hon försöker göra tillvaron lite bättre för sina halvbröder, som på grund av en liten nyansskillnad i hudfärg fått öknamnen Swarte och Witte, men hon anar inte vilka följder det kommer att få.

De ofria är skriven som den äldre Matildas återblick på sitt tonårsjag och den tillvaro hon mötte som nyanländ till S:t Barthélemy i början av 1790-talet. Förutom hennes eget följer den de båda brödernas öden sedan den ena av dem rymt från ön under den andres namn.

Det är oroliga tider. Franska revolutionens idéer har börjat sprida sig bland de västindiska öarna. Människor väljer sida och stridigheter uppstår. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna når Matilda och hennes bröder, men långt ifrån alla anser att mänskliga rättigheter också skulle kunna gälla för svarta. För slavar.

Det är en minst sagt dramatisk och spännande miljö Janne Lundström har förlagt sin ungdomsroman i. Den svenska kolonialismen har länge fört en alltför undanskymd tillvaro i såväl historieskrivningen som i litteraturen. S:t Barthélemy var trots allt svenskt i nästan hundra år (1784-1878). Verksamheten där var till stor del beroende av slaveri. För ett land med en stolt tradition av att stå upp just för mänskliga rättigheter talar vi gärna tyst om de här kapitlen i vår historia.

Så varför blir jag inte översvallande glad av den ambitiösa tegelsten som är De ofria? Jag blir glad, det blir jag (även om jag gärna hade velat veta mer om vilka historiska källor eller berättelser den bygger på – det finns en omfattande lista på historiska respektive fiktiva personer i slutet, och några tack för språkhjälp, men inget annat). Kanske är det det lite omständliga återberättandet och försöket att fånga en något sånär tidstypisk ton som skapar en viss distans? Jag blir klart intresserad av den historiska tiden och miljön, men egentligen inte så engagerad av själva berättelsen.

Det kan bli lite för mycket ack och ve, lite för mycket melodram och action. Det är lika fast olika tvillingar och förväxlingar och myterier och upplopp och lynchningar och … ja, det är helt enkelt en fullmatad äventyrsberättelse med extra allt. Ibland kommer den historiska skildringen bara lite väl nära det kitschiga och jag hade gärna offrat en liten smula drama för en liten smula större djup.

Similar Posts:

• Slavar, socker och en och annan sol-och-vårare
• Svenska Afrikakompaniet och De Geer
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Alla är underställda slaveriet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet

En dag tvättar Abena kläder i floden, samtidigt ska hon vakta Akkor. Den lilla busungen klättrar ner i morbror Kwoffis kanot och i ett obevakat ögonblick flyter kanoten iväg. För sent upptäcker Abena att Akkor är borta. Hon kan inte komma hem till mor Antua utan Akkor, mor skulle bli galen. Alltså följer hon efter kanoten.

Men det dröjer innan hon kommer ifatt kanoten och på vägen blir hon osams med en grupp guldvaskare, stöter på krokodiler och ormar och far nedför vattenfall. Äventyren fortsätter och Abena blir till slut en del av den vite mannens vägbygge, där hon träffar den motbjudande Zogobal som vill gifta sig med henne. Han är ful, gammal och äcklig, men han har ju ändå räddat hennes liv! Hur ska hon lösa det här? Om ändå far fanns kvar!

Janne Lundström har förlagt handlingen i Den dödes dotter till kolonialtidens Guldkusten, och historien berättas ur en svart, ung flickas ögon. Ett mycket politiskt korrekt, men ändå ganska ovanligt perspektiv. Jag gillar resultatet. De få vita männen som förekommer i historien blir barbariska och djuriska, beskrivningen av deras rosaröda, sönderbrända hy äcklar mig. Omväxlande och nyttigt perspektivskapande tror jag. Och den fonetiska beskrivningen av engelskan är underhållande.

Framförallt är det historiska perspektivet spännande. Författaren har gjort noggrann research och ett par sidor fakta presenteras i slutet av boken. Väldigt intressant och lärorikt. Annars blir den här delen av historien ofta bortglömd.

Många spännande och annorlunda traditioner beskrivs. Det är egentligen väldigt främmande för mig, men beskrivningen får mig att känna mig fullständigt hemmastadd i miljön.

Men trots att mycket skiljer Abena från de svenska runttolv-åringar som kommer att läsa boken så är det ändå möjligt att känna igen sig. Abena tänker som en vanlig, oförstådd tonåring. Hon har förlorat en pappa och känner sorg på samma sätt som alla andra. Hon har en dominerande mamma som hon bråkar med, och hon längtar efter kärlek.

Det här är en spännande historia, fylld av aktion, romantik, medlidande med Abena som motarbetas av allt och alla, exotiska inslag och en lagom dos mystik och magi. En bra ungdomsbok helt enkelt. Ändå är det något som tråkar ut mig lite, kan inte sätta fingret på vad, men något hindrar mig från att bli lyrisk över den. Kanske är det karaktärernas lilla ensidighet? Eller språkets lilla ooriginalitet? Men som sagt, en bra och helt klart läsvärd bok.

Similar Posts:

• Äventyr och förtryck i svenska Västindien
• Svenska Afrikakompaniet och De Geer
• Gripande läsning om alkoholism
• Om att längta hem och bort
• Misär, misär, misär