Naturligtvis handlar artiklarna i en eller annan form om Donald Trump, mannen som nog själv trodde att han aldrig skulle bli president. Och det är ett fascinerande förord, det måste jag medge. Trump hade innan han blev president huvudrollen i en dokusåpa på amerikansk TV – The Apprentice. Björn af Kleen menar att det är den imagen Trump byggde upp där, som han har fortsatt använda i sitt presidentskap. Det är alltså, om man får tro af Kleen, en realitystjärna som just nu är Amerikas mäktigaste person.

Visst kan du hånskratta åt detta faktum, men skrattet sätter sig lite i halsen, när man betänker att denne man även är ett nav i världspolitiken. Något som alla, var du än sitter och häckar, påverkas av.

Hur som helst. Att sammanställa artiklar från en utrikeskorrespondent i en bok så här kan naturligtvis vara ett intressant samtidsdokument, men i denna form upplever jag det också som mera tungläst, än när jag läste af Kleen på tidningspapper. Jag får ta några sjok i taget.

Björn av Kleen säger i förordet att syftet med sammanställningen av artiklar har varit att störa Trumps reality och boken består av fyra delar. I första delen har han intervjuat politiker, i andra delen visselblåsarna, i den tredje journalisterna och den sista författarna.

Att börja boken med att intervjua Trumps gamle chefsstrateg tär på mitt tålamod, och får mig nästan att ge upp boken. Det kanske inte är så mycket af Kleens fel, kanske mer att Steve Bannon och hans åsikter verkar ganska obehagliga att ha och göra med, enligt mig. Plus att Bannons eget syfte med att ställa upp på intervju för den svenske journalisten, mest är för att komma i kontakt med Sverigedemokraterna. Kunde boken klarat sig utan Bannon? Kanske. Dessutom känns det ganska daterat att Bannon sitter där och är förbannad på sin gamle arbetsgivare Trump. Jaha, liksom.

Desto mer intressant längre fram i boken när Björn af Kleen kommer fram till författarna – som Salman Rushdie, Paul Auster och James Wood. Och här kommer också af Kleens lite lätt humoristiska stilistik fram. En språklig medvetenhet som någon påstår är influerad av Anders Ehnmark (1931-2019).

Både Rushdie, Auster och Wood konstaterar samstämmigt att intellektuella i USA inte har något inflytande över amerikansk politik längre. Rushdie berättar dock en pikant detalj flera år innan Trump blev president. De två råkade sammanstråla i samband med att US Open pågick ute i Queens, New York. Trump erbjöd Rushdie att komma och sitta i hans bås, och nu flera år senare konstaterar Rushdie att hade han gått med på att sitta där, ja då hade hela hans karriär varit stendöd idag. Samtidigt kan man ju som läsare lite tyst fundera över vad Trump hade för syfte med det hela.

Så slutligen lite om Björn af Kleens stilistik, influerad eller ej. Hör hur han med några få ord tecknar Paul Auster:

Inte helt olik Sir Väs, den omtöcknade reptilen i nattmössa i Walt Disneys version av Robin Hood. Sömning och lite stöddig. Gäspig pondus i Leif GW-skolan.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Jane Austen-landet Sverige
• Morgondagens president?
• Mellan Jamestown och Charlottesville
• Frihet, självförtroende, glädje

Ändå känns det som att jag är ute på svag is med Så nära livet man kan komma, och jag tror att det beror på att jag inte ens kände till James Wood, ”den store litteraturkritikern” James Wood tycks vara hans återkommande epitet, innan jag plockade upp den här boken. Ändå ger Så nära livet man kan komma en ganska fin introduktion till James Wood som person. Mellan varven av ”stor” litteratur – jo, den där ”storheten” tycks vara något återkommande, och är säkert också en anledning till att jag har svårt att riktigt känna igen mig i Woods litteratursyn – berättar han om sin uppväxt i Storbritannien och om erfarenheten av att leva sitt liv i ett annat land än det han växte upp i.

För det senare använder Wood begreppet ”hemlosshet” (en sorts light-version av hemlöshet): inte exilens ”ovillkorliga separation” utan ”något provisoriskt, ett mönster av uppbrott och återkomster som kanske aldrig upphör”, en ”sekulär hemlöshet” (efter Georg Lukács ”transcendental hemlöshet”). Också detta är en motsättning som återkommer i Woods text, relationen mellan det sekulära och det religiösa. För honom blev den mångfacetterade litteraturen ett alternativ till barndomens religiositet, till dess bestämda men inte särskilt uttömmande svar.

Inget av dessa teman ligger mig helt enkelt särskilt nära. Kanske på ett sätt det om hemlösheten – långt ifrån att någonsin ha bytt land, även om min familj beredvilligt gjort det åt mig, känner jag mig trots allt rätt långt hemifrån i Småland – men litteraturen som ersättning för religion, upptagenheten vid ”storhet”; jag förhåller mig nog inte till litteratur på det här viset. Och det kanske kan finnas någon poäng att fundera över?

Få av Woods författare är heller ”mina”, så jag har svårt att säga hur träffsäkert han skildrar dem. I den här boken gör han det ganska anekdotiskt, han drar rätt högtravande växlar på detaljer, så jag får vare sig riktigt en helhetsbild av dem eller, faktiskt, blir särskilt inspirerad att lära känna dem. Har du ett mer levande förhållande till exempelvis Saul Bellow, Thomas Bernhard, Aleksandar Hemon, D H Lawrence och W G Sebald blir det här kanske en helt annan bok för dig än för mig.

Att Wood är bildad och välartikulerad råder ingen tvekan om. Så nära livet man kan komma är en vacker liten bok, om än lite väl manligt kanonisk och storvulet konstfilosofisk för min smak. Är det här nära livet så är det i alla fall inte nära mitt liv. Hos någon annan kommer den helt säkert att hitta sitt hem. För mig blir den, trots alla ord, liksom stum.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Mitt liv som roman

Frågar man 18-åringar så får man höra olika historier om hur det var på högstadiet, frågar man 40-åringar har alla – från högstatusmobbare till lågstatusfreak – haft det ungefär lika svårt.

Den historia man kan berätta om sig själv blir för varje år allt mer lik alla andras och med gemensamma krafter formar vi våra liv till en berättelse som håller ihop, som blir till text, till roman.

Vill man skriva en roman om sig själv finns det inte så många berättarperspektiv att välja på. Litteraturens hus har många fönster men bara två ingångar. Man går in genom första eller tredje persons-dörren, antingen ”jag” eller ”han/hon”. Så skriver James Wood i sin intelligenta och underhållande How fiction works (2009).

Ingrid Elams bok Jag – en fiktion handlar om den första dörren. Ämnet är såklart omöjligt stort, inte minst när man vill teckna hela historien från antikens Sapfo till nutid och dessutom säga något relevant om den tilltagande jagfixeringen i vår absoluta samtid. Elams lösning är att närläsa ett antal viktiga böcker och se hur ”jaget” fungerar i dessa.

Som jag ser det kan man välja att läsa Elams bok på två sätt.

Det första är att se det som en samling fristående analyser som i bred mening fokuserar på ”jaget” i enskilda dikter och romaner. Som sådan funkar boken ofta bra. Kapitlen om svensk, samtida litteratur – ungefär halva boken – tycker jag bäst om, här har Elam full koll på sammanhanget och är en egagerad läsare.

Hennes friläggning av Jan Myrdals allvetande ego samtidigt som hon förklarar varför Myrdal är så viktig är upplyftande, också kapitlet om Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna får mig att vilja återvända till Ekman och läsa om. Ja, det är många av böckerna Elam skriver om som jag vill läsa om, vilket är det högsta betyg jag kan ge en litterär analys.

Ett andra sätt att läsa är att se det som en kedja av texter där vi får följa jagets historia från antiken och framåt. Som sådan funkar boken inte lika bra. Det finns ju hela bibliotek om hur jaguppfattning har ändrats från antiken till idag, så när Elam skriver att det jag som syns i Sapfos dikter är sant och autentiskt och att ”jaget” framstår ”som vem som helst” så hänger jag inte med. Kan man läsa en 2600 år gammal dikt och tycka sig se nån som är som en själv, ”som vem som helst”?

Sveriges konung kan prata om sig själv som ”Vi” eller som ”Han/Kungen”, men för de flesta andra av oss så gäller regeln att ordet ”jag” signalerar att vi pratar om oss själva. Det finns en direkt koppling mellan ”jag” som pratar och det ”jag” som jag pratar om. Det är denna modell som självbiografin härmar.

Men så funkar inte skönlitteraturen.

Det finns otaliga självbiografiska romaner som är skrivna i tredje person och det finns lika många jag-romaner som inte har någonting med författaren att göra. Berättartekniskt kan man skriva en roman i tredje person och endast låta läsaren får del av en persons medvetande. Romanen kommer då att uppfattas som en klassisk jag-roman och många läsare kommer på en direkt fråga vara osäkra på om det stod ”jag” eller ”han/hon” i texten.

När nu Elam menar att det finns ett ”inbördes beroende” mellan det fiktiva jaget, alltså när det står ”jag” i en vanlig roman, och det jag som framställs i självbiografier så hänger jag inte med. Handlar jagromaner om ett ”jag” och tredje persons romaner om, ja, om vadå, och varför inte om ett ”jag”? Handlar inte P.O. Enquists självbiografi Ett annat liv (2008) om ett jag eftersom han valt att gå in i litteraturens hus genom ”han”-dörren?

Som alternativ till jag-berättare i romaner för Elam fram den allvetande berättare i tredje person och menar att den blir alltmer undanträngd. Det är säkert sant, men trängdes inte den undan redan på 1800-talet? En författare har ju tusen alternativ mellan det strikt självbiografiska och den allvetande berättaren. Och vilken form man väljer hänger väl inte alltid samman med om man vill prata om ett jag eller inte?

Jag hade önskat att Elam lagt till ett kapitel av mer teoretisk karraktär, då hade det varit lättare att följa med i de olika djuppdykningarna i enskilda romaner. Med detta sagt så slumpar det sig så att jag har läst de flesta böcker Elam pratar om och som analyser av enskilda romaner gillar jag boken. Men har jag förstått mer om hur det fiktiva jaget har ändrat sig genom århundradena eller förstått mer om mitt liv som roman? Jag är inte säker på det.

Similar Posts:

• En inte helt obetydlig beundran
• Roman om romaner
• Ditt liv som litteratur
• Poetisk essä om jaget
• Eros triggar till läsning