Michael Connelly har en stil, ett visst djup (allting är relativt) och en utmärkt hjälte i Harry Bosch. Halvalkad Vietnamveteran med knivskarp analysförmåga och problem med sina relationer till andra människor. F.d. soldat i specialförband med avsky för regler och auktoriteter (motsägelsefullt, jag vet). En äkta gammal spårhund som söker mördarna inte bara för att få dem fast, utan också för att visa sin respekt för offren.

Miljön, ett solkigt Los Angeles, ger också ypperliga tillfällen till mördarjakt och möten med ofta trasiga men alltid intresanta människor. Under de tolv år som gått sedan Black echo har Bosch blivit utsatt för jordbävning, internutredningar; mordförsök, kärlek, svek och många öl. Jag vet inte säkert, men det tycks mig som om skrivandet blivit mer mekaniserat under senare år. De senare böckerna når inte upp till den höga standard som sattes med Black echo (Svart eko, på svenska 1999; Black ice (Svart is, på svenska 2000) och The concrete blond (Dockmakaren, på svenska 2000). Kanske anpassar Connelly sig bara efter sin nya publik; de senare böckerna kräver mycket mindre av läsaren, de är mer renodlad underhållningslitteratur, vilket också gör dem mer lättsmälta. De försvinner i floden av lättglömd litteratur. Tyvärr. Connelly är definitivt fortfarande en av få riktigt intressanta deckarförfattare, men särskilt hans 2-3 senaste böcker lever helt klart inte upp till hans tidigare standard. Nåväl.

Det är nyårsdag och Bosch har fått helgjouren. En hund gräver upp några ben i Laurel Canyon, ben som visar sig komma fran en tolvårig pojke som varit försvunnen i tjugo år. Vem bryr sig om en stackars mördad tolvåring som legat i skogen i tjugo år i en stad byggd på benen efter de människor som levt där under tusentals år? Inte så många, ska det visa sig. Inte många alls förutom Bosch och hans decimerade grupp. För Harrys mångårige partner, småbarnspappan Jerry Edgar, blir de starka känslorna svåra att hantera. Jerry blir vår, läsarnas ventil. Hans reaktion är den vanliga människans indignation över ett vedervärdigt brott, indignationen över likgiltigheten.

Harry, smidig som alltid, inleder ett förhållande med en konstapel, något som ger hans många fiender ett användbart vapen, hot om avsked från den poliskår han vigt sitt vuxna liv åt. Som så ofta handlar mördarjakten också om att undvika att bli suspenderad eller avskedad. Bosch tycks aldrig lära sig att sätta ihop bäddar-man-som-får-ligga-man till en fullständig mening.

Men det är väl det som är charmen med de riktigt sköna deckarhjältarna. De förändras aldrig, de förbättrar sig aldrig. Vem vill egentligen läsa om tråkmånsar som Pattersons tråkhellylle Alex Cross när man kan få riktiga rävar som Bosch?

Similar Posts:

• Dags att hänga upp hölstret, Harry
• Toppklass, Connelly!
• Harry – en vän som vill dig väl
• Pansarsjälar och kevlarhjärtan
• Djupare ner i träsket

Det började med lite ”lättare” grejer, Enid Blytons olika serier med glada barn på framsidan. Suggestivt och politiskt inkorrekt. Snart var det inte tillräckligt, och jag började röra mig mot de tyngre grejerna, via Carolyn Keenes böcker om Kitty till Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Ed McBain. Stieg Trenter och Maria Lang. Vid tolv års ålder var jag en fullfjädrad missbrukare. jag var fast och gjorde allt för att kunna fortsätta mitt missbruk. Svårt att veta om det är socialt eller genetiskt säger de som vet. Båda mina föräldrar var djupt nere i träsket sedan många år tillbaka, det var pappas Blyton-böcker och mammas Christie. Det var några svåra år.

Lyckades hålla mig mer eller mindre ren under gymnasiet genom idog terapi med Sartre, Sagan, Márquez och annan tillåten litteratur. Så snart jag flyttat hemifrån, till Uppsala, började jag igen. Besökte biblioteket varje vecka, plöjde Elizabeth George samlade på ett par veckor, gick på Ruth Rendell, Lynda La Plante. I den större staden var det ju ingen som kände igen mig.

Under flera år har jag lyckats hålla det under kontroll, bara läst när jag varit hemma, jobbat mig igenom pappas Patricia Cornwell, James Patterson och inte minst Kinky Friedman och Elmore Leonard. Tunga grejer, visst, men jag tyckte jag hade det under kontroll. Under de två senare åren har det emellertid eskalerat, och jag kan sätta fingret exakt på vad som utlöst upptrappningen: Michael Connellys Black Echo. Efter att jag läst den har jag bara sjunkit djupare ner i träsket: Jag har skaffat ett eget konto på Amazon för att själv kunna komma över de begagnade pocketarna för 1 pence. Jag besöker regelbundet English Bookshop och Lundeq när jag hört talas om att det kommit något nytt, hett. Eftersom jag prövat i stort sett allt har jag måst gå på tyngre och tyngre grejer: Nu är John Connolly och Dan Brown vardagsmat…

Jag vet att det inte är socialt accepterat, och jag vet att det inte är bra för mig, mitt missbruk har nu utvidgats till att även inkludera TV-serier, vilket innebär att jag nu på sommaren ligger farligt nära överdos hela tiden, med CSI varje kväll och dubbelavsnitt på Viasat Action på torsdagarna + alla engelska deckarserier. Jag är knappt ren någon kväll i veckan. Men jag kan inte låta bli. Deckarna skänker mig en känsla av välbehag och spänning som är svår att överträffa. Jag har nu äntligen vågat berätta om mitt missbruk, och funnit att det finns flera i vin vänkrets med liknande problem. Vi stöttar varandra i våra försök att ta oss ur detta kiosklitteraturens träsk. Men det är svårt. Ett långt missbruk är svårt att bryta.

Vad ska man ta sig till? Mitt hopp står till mitt förestående halvår i Frankrike. Kanske kan en tid i detta högkulturens förlovade land fungera som den terapi jag så väl behöver…

Similar Posts:

• Att läsa
• I skuggan av The Patriot Act
• Toppklass, Connelly!
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Fotnötter till Platon

Så står det på framsidan av Jack & Jill. Jag avfärdade den nästan som ytterligare en riktigt amerikansk småtrist politisk deckarhistoria. Jag hade fel. Patterson lyckas göra plotten intressant. Två historier sammanknutna av polisen och rättspsykologen Alex Cross serveras. Ett mord på en liten flicka, ett mord på en senator, hänger de ihop? FBI är inblandade, CIA är inblandade, presidentens liv står på spel och fler barn slås ihjäl. Trots min skepticism mot böcker där presidenter är med och stelbenta CIA-byråkrater rumsterar dras jag med in bland karaktärerna, förmodligen tack vare en snabb början, två blodiga mord och allt rullar igång utan pardon. Snabbt, enkelt och tillsynes meningslöst.

Patterson skriver i korta kapitel, ett smart drag, det höjer tempot, harmonierar med staccatokänslan som drar igenom boken. Det andas sent 90-tal. Ett Amerika i förändring, militära nedskärningar och upprörda känslor. Patriotismen ångar i kapp med vanmakten inför det allt hårdare samhället där 12-åringar langar knark.

Fler mord, mer blod. Ett märkligt tärningsspel med bokstavligen dödlig utgång. Små ledtrådar utpytsade här och var utan att jag blir riktigt klok på dem. Aha! tänker jag och förstår sedan ingenting igen men måste läsa fortare. Patterson lyckas med konststycket att hålla ihop boken på ett trovärdigt sätt ända fram till slutet, den faller som tur är inte ihop i en sorglig hög i sista kapitlet, upplösningen som så många andra böcker av den här naturen. Patterson undgår den otäcka och förmyckna flaggviftningen med stil. Patrioterna stör inte, de är bara väldigt amerikanska.

Det tråkiga är att Jack och Jill lämnade ett hålrum efter sig när jag var färdig med dem, vad händer nu då? Den här kan jag glömma ganska fort, den var rolig medan den varade. Den förändrar inte världsbilden direkt. Jag kommer inte ens ihåg mördarnas riktiga namn längre. Bittert, de var ett par nära vänner ett tag.

Similar Posts:

• För alla ensamvargar
• Det människor gör
• En elefant i porslinsbutik
• Djupare ner i träsket
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning