Och så vecklar historien ut sig under en enda försvinnande kort men samtidigt oändlig morgon och förmiddag, från den allra första början av relationen till det som måste bli slutet. Berättandet växlar mellan nuet och minnena på ett självklart och liksom sömlöst sätt och tar även in ett sedan, för den där förmiddagen ägde rum 2002.

Jag ser dem som bilder som exponerats över varandra. De är tre – artonåringen som kom dit med stora drömmar, den fem år äldre men fortfarande mycket unga kvinnan den här förmiddagen och så den ytterligare tjugo år äldre i en avlägsen framtid.

Jag är där med henne, med dem, i nuet och det som varit. Jag känner värmen och fukten, vinden, dofterna. Jag ser mörkret och känner trä och sand mot huden. Beskrivningarna går rakt in i mig. Jag förundras över hur det sinnliga och det intellektuella hela tiden finns med utan att någotdera tar över. Jag vill stanna i boken på samma sätt som berättarjaget vill stoppa tiden och stanna i den där förmiddagen.

Deras relation mot alla odds. Hon som kom från ett kallt land i norr och hade pojkvän när de möttes, hon som rest iväg och lämnat honom så många gånger. Han som skulle följa henne men inte gjorde det. Relationen som en protest mot men samtidigt spegling av olika aspekter på kön, klass och makt. Allt sipprar in; Jamaicas våldsamma förflutna, kolonialtiden, de rika och de fattiga. Hur det fortsätter, med vita kvinnor som kommer dit och överöser unga svarta älskare med pengar och presenter.

Hon vill vara en av dem som hör dit men hennes bleka hudfärg och avlägsna hemland gör henne hela tiden till en av de andra, liksom den ekonomiska ojämlikheten. Språket har också stor betydelse, eller språken. Svenskan, engelskan och vad jag tror är jamaicansk patois som hon lär sig tala med den lokala dialekten. Hon ser likheter mellan svenskan och patoisen och njuter av att lära sig den, njuter av nyanserna mellan den och engelskan. Det är också ett sätt att höra till men när vissa av orden vänds mot henne innebär det också ett förfrämligande.

Släktskapet med Karin i Flickvännen och Den vita staden i förhållningssättet till vad pojkvännen ägnar sig åt är nära men här handlar det om en helt annan reflektion kring våldet och hoten som finns alldeles i närheten men ofta under ytan.

Att mycket följer Karolina Ramqvists eget liv vet jag men jag söker inte mer kunskap om det. Hon är den av dem som kan göra något eget och nytt av sina upplevelser och erfarenheter utan att det känns särskilt intressant att fundera så mycket över vad som är helt självupplevt, att undra ”var det verkligen så?” Hon höjer sig över det med den där märkliga integriteten hon har. Det kan vara personligt och nära men ändå med en distans och det är en fantastisk känsla att få uppslukas av det hon skriver.

Similar Posts:

• Om att hålla ögonen öppna
• Inför galgen
• Sånger för Ras Tafari
• Före, under, efter skrivandet
• Kärlek Då och Efteråt

”Arbetsgivare”, förresten, ett så självklart men egentligen löjligt ord. Som om arbete ensidigt vore en allmosa att tacksamt ta emot. Lika problematiskt då som nu, och inte minst för Frannie, vars barndom som slav nästan sömlöst gått över i tjänsten som piga hos det London-herrskap hon nu står anklagad för att ha mördat.

Till paret Benham kommer hon som en gåva från sin ägare, plantageägaren Mr Langton, vars efternamn hon bär. Inte som den biologiska dotter hon faktiskt är, utan som hans ägodel.

Först i fängelset, på väg mot rättegången, får Frannie möjlighet att berätta sin historia. Det gör hon för försvarsadvokaten, den enda som egentligen frågar efter hur hon hamnat där och om hon faktiskt är skyldig till det hon står anklagad för. Själv vet hon inte. Minnet är en otillgängligt, svart hål. Inte kan hon ha mördat Madame, som hon älskade?

Sara Collins debuterar med romanen om Frannie, men har en karriär som jurist i bagaget. Ganska logiskt kanske att den bakgrunden resulterat i en påläst rättegångsroman som känns allt annat än debutantaktig. Hon går en skicklig balansgång mellan det nästan sensationslystet makabra och det historiskt rimliga – det förflutna, med sin slavhandel och sina rasidéer, är ju groteskt – och hon gör det med ett rent förtrollande vardagligt men originellt språk.

Frannie Langtons bekännelser är en av de där böckerna som plötsligt bara tilltalar mig på en av bibliotekets nyhetshyllor. Jag hade aldrig hört talas om den, men fastnade för omslagets nästan gotiskt skira brutalitet. Det är blommor – opiumvallmo, inser jag så småningom – och snirklig, gammaldags skrivstil, nedstänkt, nästan mättat av blod, och det sammanfattar mycket väl Frannies förmodat korta liv.

På plantagen i Jamaica där hon växer upp, utan att känna till vare sig sin mor eller far, plockas hon tidigt upp av ägarna i stora huset. Först är det för att underhålla sig själv, lite på trots, som frun i huset lär henne att läsa. Det är förbjudet att lära slavar att läsa, men snart inser Mr Langton att han kan ha nytta av sin läraktiga slavinna. Själv har han naturvetenskapliga ambitioner. Han vill kartlägga de afrikanska rasernas underlägsenhet och det gör han handgripligen, påhejad av en anhängare i London. Mr Benham.

Similar Posts:

• Äventyr och förtryck i svenska Västindien
• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Kostymdrama som inte når ända fram
• Farlig fangemenskap

That’s what happens when you personify hopes and dreams in one person. He becomes nothing more than a literary device.

A Brief History of Seven Killings handlar inte om Bob Marley. Eller jo, han är med i den både som en rollfigur och som en ständig närvaro, fast aldrig nämnd med namn; han är ”The Singer”, för mytisk och ikonisk för att ens behöva ett namn, en gigantisk valhaj i en liten damm med hungriga pirayor; men boken handlar inte om honom. James använder det misslyckade mordförsöket på Marley i december 1976 som nav för att berätta en mycket större och komplexare historia om ett litet land som plötsligt hamnar i strålkastarljuset hos både musiker, drogkarteller och kalla kriget-aktörer, som en The Wire i baktakt och extra tape echo.

And killing don’t need no reason. This is ghetto. Reason is for rich people. We have madness.

Alltså, omfattningen på det James vill göra i A Brief History (som, för att påpeka det uppenbara, alltså är 700 sidor lång och täcker flera decennier, möjligen sekel) är imponerande, men inte hälften så imponerande som hur självklart han hanterar det. Se hur han byter berättare; en död politiker, en gangsterboss från ghettot i Kingston, den lokale CIA-bossen som måste se till att Jamaica inte gör en Cuba, en Rolling Stone-journalist född tio år för sent, en kvinna som bara kände Marley för en natt och varit på flykt sedan dess, yrkesmördare, langare och vanliga maskrosbarn från både Trenchtown och Bronx som försöker leva sina egna liv mitt i det här stora. Se hur taktsäker han är; det var evigheter sedan jag läste en litterär roman som använder vanliga hederliga cliffhangers så här skickligt, varje kapitel tillför en ny vinkel och lämnar mig ändå precis på tröskeln till något större. Se på språket, den jamaicanska patoisen; han berusar sig på språket – ingen brytning, en egen engelska – men använder det för att säga något, för att vända på perspektiven, och se upp när någon byter dialekt för något händer i varje språkvändning.

People stupid. The dream didn’t leave, people just don’t know a nightmare when they right in the middle of one.

Inget får ligga still. Varje koncept av klass, ras, nationalitet, sexualitet, tro ska baxas upp och kollidera. Reggaemusiken är både upprorisk och full med homofobiska budskap. Religionen lovar uttåg och frihet men kräver att kvinnorna tjänar männen. USA och Storbritannien är både ett löfte om att fly slummen och kolonialmakterna som inte ens ser dem de kör över. Men i centrum hela tiden människor återgivna så närgånget att det gör ont långt innan det slutar som det måste för de flesta. Visst är det i mångt och mycket en amerikansk roman, arvet efter Faulkner, DeLillo och Morrison är tydligt. Säkert kan man hävda att det är något klichéartat att en jamaicansk romanförfattare ska använda sig av Marley. Men varför i hela fridens namn skulle han låta bli det när det låter honom skriva sådant här?

Three girls from Kashmir sling on bass, guitar and drums, fresh faces brimming out of burkas, propped up and held together by a backdrop of the Singer streaked in red, green and gold stripes, thick like pillars. They call themselves First Ray of Light, soul sisters to the Singer smiling with the rising sun. Out of a wrapped face comes a melody so fragile it almost vanishes in the air. But it lands on a drum that kicks the groove back up to where the song lingers, sweeps and soothes. Now the Singer is a balm to spread over broken countries. Soon, the men who kill girls issue a holy order and boys all over the valley vow to clean their guns, and stiffen their cocks, to hold down and take away. The Singer is support, but he cannot shield, and the band breaks away.

But in another city, another valley, another ghetto, another slum, another favela, another township, another intifada, another war, another birth, somebody is singing Redemption Song, as if the Singer wrote it for no other reason but for this sufferah to sing, shout, whisper, weep, bawl, and scream right here, right now.

Det finns så mycket passion i den här romanen, så mycket ilska och kärlek och sorg och skönhet. Och James får det att sjunga.

Similar Posts:

• Sånger för Ras Tafari
• ”I will murder the world”
• Historien skrivs av revisorer
• …In England’s green and pleasant land
• The really American way of life

Mannen, musikern, myten. Kort sagt, Marley. Bob Marley.

I alla möjliga skepnader. Marley, politikern. Marley, rastafarin som oförtrutet predikade sin tro. Marley, den perfektionistiske musikern som sprudlade av idéer.

Christer Lindbergs biografi om Bob Marley inleder mycket bra. Första delen, "Människorna, tiden och sammanhangen", försöker sätta in Marleys musik i sin kontext – och gör det bra.

Det handlar om kolonialism och fattigdomen på Jamaica. Det handlar om naturmystik och rastafarianismen. Det handlar självklart därför också om Ras Tafari själv, eller Haile Selassie, som han också är känd som. Och det handlar om ganja (marijuana), rastas heliga ört.

Att Marley skriver politiska texter, texter om filosofi och religion, borde väl vara svårt att undgå. Men i många fall kan det vara svårt att förstå helheten. Marleys musik placeras i den här biografin in i sitt stora sammanhang vilket ger läsaren en bättre förståelse om vad Marleys texter verkligen handlar om – förtryck och exploatering förstås, men också frihet, solidaritet och kamp. Kanske mest av det senare.

Hade boken fortsatt i den här stilen hade det varit en solklar tiopoängare. Men tyvärr är bokens andra del, "Tåget mot Sion", om Marleys liv och verk, inte riktigt lika intressant. Det är mycket namn på personer i Marleys omgivning, mycket spelningar och studiotagningar. Och det är mycket namedropping på låtar. Den låten är bättre än den. Den här lilla pärlan är bortglömd. Den där låten är överreklamerad. Det känns dock tämligen överflödigt.

Marley. Mycket har skrivits om honom förr, förvisso. Men Lindbergs bok (framförallt den första delen) är en lättillgänglig och intressant biografi om en av musikhistoriens mest lysande stjärnor.

Similar Posts:

• Punky Reggae Dub
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Mest för fans
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Vackra bilder till trist text

Bokens huvudperson är vit, svensk och kvinna. Hon lever på Jamaica under en tid av sitt unga liv. Hon är ingen charterturist men en turist är hon likväl. Hon lever där, hon har vänner och hon har skaffat sig ett samanhang i landet men hon har också alltid möjligheten att ta sitt pass och resa hem till västvärlden. Hennes pojkvän har inte den möjligheten. Runt Europa sluter sig Schengen som en järnridå. Det är så lätt att glömma bort denna ridå när man från början är född med det rätta passet och endast kan flyta igenom kontrollerna. Viktigt är då att minnas att hela den resterande världen lever under ett visumtvång där byråkratin är i stort sätt ogenomtränglig, rasistisk och mycket maktfullkomlig.

More Fire ger också en nyttig påminnelse om vad det är att vara turist. Att det bara är äventyrligt och trevligt för den som är turisten. Att något jämlikt utbyte sällan sker eftersom den ena parten har alla tillgångarna och den andra är i stort behov av dessa tillgångar. Jamaica lever på sin turism och turisterna kommer dit och tycker att det är gudomligt. Makten ligger helt hos den som har US dollar medan de som bor i landet får vara tillgängliga för att dessa dollar skall stanna kvar när turisten åker sin väg igen.

Det är viktigt att förflytta fokus. Dock är det skrämmande svårt att göra det. Så långt som näsan räcker kan vi se men inte en bit längre för då blir det obekvämt. Om vi vågade se oss själva utifrån och sätta våra liv i perspektiv till den resterande världens så skulle det kanske inte lika ofta glömmas bort vilka det är som är plundrarna och vilka det är som betalar priset.

Similar Posts:

• En oändlig förmiddag
• Sånger för Ras Tafari
• Punky Reggae Dub
• Stallet – en kvinnofälla?
• Inför galgen