Det är lätt att sväva iväg bland allt det där flärdfulla och formella. Men när det handlar om barnlitteratur lyser lekfullheten igenom och trots att prispengarna sträcker sig ända upp till fem miljoner kronor så var stämningen igår på konserthuset kärleksfull och intim. Gummiapan Mack från boken Vems lilla mössa flyger? avbryter gång på presentationerna och skapar en bro mellan de vuxnas strikta ceremoni och skildringen av barnets värld, som är den som prisas.

Barbro Lindgren – foto: Stefan Tell

Även om applåderna aldrig ville sluta när förra årets pristagare Isol brast ut i sång efter sitt tacktal när hon tog emot sitt pris är det något annat när i princip varenda individ i salen har minnen, upplevelser och liv förknippat med Barbro Lindgren. Att Barbro Lindgren får ALMA-priset är inget som förvånar någon, hon måste ha varit påtänkt ända sedan priset instiftades 2002. Men det är först nu, tolv år senare, när ALMA-priset nått den internationella tyngd som det förtjänar som det är möjligt att ge priset till en svensk författare.

Att Barbro Lindgren hade en så nära relation med Astrid Lindgren och att Barbro Lindgren så öppet delar med sig av den under sitt tacktal ger ytterligare dimension till valet av pristagare. Astrid Lindgren var så närvarande under prisutdelningen i måndags att jag inte hade blivit förvånad över att se henne i publiken. I sitt tal refererade Barbro Lindgren till att Astrid Lindgren skulle ha tyckt att fem miljoner kronor var en förfärligt massa pengar men att Astrid kunde lita på att Barbro skulle dela med sig!

Tårarna rann längs våra kinder och varmare applåd än den för Barbro Lindgren har jag aldrig deltagit i. Hemma öppnade jag Barbro Lindgrens värld för min dotter och för berättelserna vidare till nästa generation.

Similar Posts:

• Barbro Lindgren – Almapristagare 2014
• Guus Kuijer årets ALMA-pristagare
• Emil for president
• Isol – ALMA-pristagare 2013
• Shaun Tan vinnare!

Den här veckan recenseras böcker skrivna av författare från bland annat Ryssland, Frankrike, Sverige och Argentina. Kanske går någon av dem att använda för att resa, som verklighetsflykt eller för hemlängtan.

Vecka börjar med att Alice recenserar två böcker av årets ALMA-pristagare – ISOL.

Vår recensent Kettil har läst en bilderboksvariant av Rödluvan och vargen till tisdag och gett sin recension rubriken ”En tandlös saga med bett”.

På onsdag skriver Björn om Anna Starobinets Den levande - rysk social media-dystopi med ett gränslöst fascinerande grundkoncept som han tyvärr tycker tappar farten halvvägs igenom.

På söndag läser Emelie Justine Levys Inget allvarligt, en kort och tät roman och som alltid när det kommer till Levy är det makalöst bra!

På lördag har vi en gäst i form av Charlotte Qvandt som skriver om Kristian Gidlunds uppmärksammade bok I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början, som handlar om hans cancersjukdom och bygger på hans blogg.

Similar Posts:

• Isol – ALMA-pristagare 2013
• Lekfull ceremoni
• Att hantera mammor och ballonger
• Drömmar och deras inneboende underlighet
• Vecka 3: mediciner mot vardag och kris

Isol, artistnamn för Marisol Misenta, är en i raden av ALMA-pristagare vars böcker funkar lika bra för vuxna som för barn. I vissa fall, som med Shaun Tan, har de kanske till och med fungerat bättre för vuxna. Men hur som helst så är juryn väldigt skickliga på att hitta och belöna författare som inte ”bara” är bilderboksmakare: det handlar om konstnärskap där mycket arbete och inte minst stor seriositet ligger bakom.

Isols böcker skiljer sig åt sinsemellan men är också lika. Hon vänder på saker och ting och skapar absurda situationer, men det handlar i grunden ofta om relationer inom familjen och i den lilla världen: hur hanterar man föräldrar och syskon, hur beter man sig för att göra rätt?

En av de första böckerna av Isol som kommer på svenska är just utgivna Petit, monstret. Den handlar om pojken Petit som funderar över skillnaden mellan att vara snäll och dum, och hur en och samma pojke kan vara både elak när han drar flickorna i håret, och snäll och glad när han leker med sin hund. Han är väluppfostrad ibland och busig ibland, och när hans mamma frågar varför kan han inte förklara. Petit, monstret är en filosofisk och rättfram bok, men med underfundig humor och en charmig huvudperson. Inte minst bildmässigt, där Isol med en säregen teknik ger Petit en slags inre skugga, som är formad som en glad kanin när han leker med morfar, och en liten djävul när han kastar sten på duvorna.

Överhuvudtaget är Isols användning av färger intressant. Hon målar ofta figurer vars konturer inte riktigt fylls av färgblocken, och hon använder milda färgskalor som accentuerar skeenden i historien, hur folk mår och känner sig. Det är ofta blått och gult, med dragning åt grönt och orange, som bildar grunden, men ibland med avvikande färgklickar som ballongen i El globo (”Ballongen”, finns ännu inte på svenska). Dess vackra, starka färgton har en stor betydelse i texten där en flickas mamma blir förvandlad till en ballong – vilket leder till att hon blir mycket mer trevlig och lätthanterlig än hon var innan.

En annan bok om familjer är Secreto de Familia (”Familjehemligheter”, finns ännu inte på svenska), där teckningsstilen är lite annorlunda. Isol använder här kraftiga skuggningseffekter, vilket gör att boken får drag av spökhistoria och spänning. Det är också ofta mörkt i boken, där flickan som är huvudperson en morgon upptäcker att hennes mamma är ett piggsvin – innan hon borstat håret, vilket vill säga att hennes hår står åt alla håll. För flickan blir det här en dramatisk upptäckt,och det blir inte bättre när hon inser att hon själv (och hennes hår) har piggsvinstendenser. Hon jämför sig med sin vän Elisa, men vågar inte berätta om denna konstiga förändring, eftersom hon upplever Elisa och hennes familj som så trygg och normal. När hon senare sover över hos vännen upptäcker hon dock att de också ser annorlunda ut när de vaknar – de är som tre björnar.

Isol pratade själv om sin illustrationsteknik när hon intervjuades av journalisten Ulla Rhedin på Kulturhuset inför prisutdelningen. Bland annat berättade hon om hur hon medvetet valt att använda milda färger för att låta linjen, konturerna, tala, och att hon använde olika kraftiga linjer beroende på berättelse. Hon är också mycket medveten om komposition när det gäller bilder, och om den betydelse bilderna har. Hon beskriver hur hon känner sig som författare även när hon illustrerar andras verk: det finns så många sätt att tolka en text i bild, och den tolkning man väljer styr i sin tur läsningen av texten.

Det andra nyutkomna verket på svenska är just ett verk där Isol har illustrerat en annan författares texter. Det handlar om boken Numeralia, där texten är skriven av poeten Jorge Luján, som Isol samarbetat med i flera böcker. Det är en presentation av siffrorna 0-10, gjord på ett fantasifullt sätt där Isol verkligen utnyttjar möjligheten att på olika sätt visa upp siffrorna i bild, både form- och funktionsmässigt.

Ytterligare en av Isols böcker som bör nämnas är La bella Griselda (”Den vackra Griselda”, finns ännu inte på svenska). Den representerar ytterligare ett drag i hennes konstnärskap i det att den nästan närmar sig satirens gräns. Prinsessan Griselda är så vacker att varje man som ser henne tappar huvudet av förtrollning. Detta berör henne inte särdeles; istället för att sörja samlar hon på huvudena och inrättar sitt hem med dem som troféer upphängda på väggen. Med tiden blir hon alltmer fruktad och maktfullkomlig, och här går det om man vill att läsa in politiska ställningstaganden kring diktatoriska och nyckfulla ledare. Isol själv värjde sig dock mot den tolkningen under samtalet på Kulturhuset, och berättelsen går också att läsa enbart som absurd saga. Där följer den också i en längre tradition av sagor där människor råkar ut för förbannelser som leder till att allt de rör till blir till guld, att de inte kan visa sig i dagsljus etcetera. Räddningen i detta fall blir dock också slutet för Griselda: hon föder ett barn (efter ett möte med en närsynt man som lyckades överleva i alla fall några timmar i hennes närhet), men blir så bedårad av barnets skönhet att hon tappar sitt eget huvud. Barnet verkar lyckligtvis inte ärva moderns prekära tillstånd.

På det hela taget är Isols värld en plats det lönar sig att stanna i. Vid första genomläsningen ser man bara det absurda, översta lagret i berättelsen, men läser man igen så framträder fler och fler nyanser och vändningar både i texten och i bilderna. Det skenbart enkla, som döljer lager av komplexitet, är en beskrivning som passar hennes verk väl. Så även i Nocturne, det verk som mest liknar ett konstverk och minst en bilderbok av det hon skrivit. Där kan med hjälp av en lampa och ”glow-in-the-dark”-teknik, finna en ny bild på sidan genom att släcka ljuset på kvällen. Och rent bokstavligt dyka ner i en drömvärld där allting är förändrat, men ändå helt normalt.

Similar Posts:

• Att hantera mammor och ballonger
• Lekfull ceremoni
• Vecka 22 på dagensbok: ALMA-pristagare, social media-dystopi och cancerskildring
• Drömmar och deras inneboende underlighet
• Storslaget om depression

Historien är i korthet som följer: Camila har en mamma som skriker mycket och är allmänt jobbig. En dag önskar Camila att mamman ska bli förvandlad till en ballong, och hon får sin önskan uppfylld. Först förstår hon inte vad som hänt, men när hon inser att mamman verkligen har blivit ballong tar hon med henne ut och leker. Slut.

Det absurda blir normalt i Isols lek med vad som är vuxet och barnsligt beteende. När Camila får en ballong till mamma kan hon själv kontrollera henne, skydda henne från faror och leka med henne, istället för att tvingas anpassa sig till mamman. Framför allt är det alltid tyst. En väldigt talande scen är när Camila möter en annan flicka som är ute och går med sin mamma. ”Vilken fin ballong!”, säger flickan. ”Vilken fin mamma!”, svarar Camila. Det blir tydligt att det är på barnets nivå berättelsen utspelar sig, och såväl den verkliga mamman som ballongen är reducerad till något som liknar husdjursstatus.

Isols bilder är som alltid viktiga komponenter i berättelsen. De har den begränsade färgskala hon brukar arbeta med, och variationen mellan de olika tonerna framhäver sinnesstämningarna. Ballongen står dessutom ut med sin klara röda färg när allting annat är turkost och gultonat. Ballongen är helt enkelt både vackrare och mer lätthanterlig än en mamma.

Dessutom jobbar Isol mycket med perspektiv och låter mamman som skäller fylla hela sidor medan flickan är liten och häpen. Mot slutet av boken tar hon dock alltmer plats, och hennes ökade säkerhet avspeglas också i hennes ansiktsuttryck. Dessutom försvinner det gosedjur flickan i början av boken hållit så hårt i mot slutet: kanske behöver hon inte längre den snuttefilten när hon inte längre är rädd för mamman.

Hela berättelsen kan läsas symboliskt – mammans förvandling till ballong är helt enkelt ett åskådliggörande av det faktum att flickan lärt sig hantera sin mamma och stå upp för sig själv. Men det går lika bra att ta det för vad det är på ytan: en absurd historia om en förvandling. Här finns många bottnar och tolkningsmöjligheter, och det gör boken rolig att tänka på, och gärna läsa om, många gånger.

Similar Posts:

• Isol – ALMA-pristagare 2013
• Drömmar och deras inneboende underlighet
• Lekfull ceremoni
• Vecka 22 på dagensbok: ALMA-pristagare, social media-dystopi och cancerskildring
• Storslaget om depression

Det hela bygger på så kallad ”glow-in-the-dark”-teknik, och innebär att bilden på sidan blir en helt annan när det är mörkt jämfört med när lampan är tänd. Den första drömmen i boken är ”Drömmen om dörren som inte borde öppnas” (”The dream of the door that should not be opened”). Innan man släcker ser man där ett tomt rum med en lucka/dörr i golvet dit fotspår leder. När man släcker så har dörren öppnats, och ut kommer en jättestor, ganska läskig, kaninliknande varelse med ett trollspö i handen, som tornar upp sig över den flicka som just öppnat (den påminner lite om Frank i Donnie Darko, för att göra en vuxenassociation till en annan tvetydig kaninfigur ur kulturens värld).

Idén bakom boken känns sådär självklar och enkel som bra saker ofta gör – man undrar varför ingen tänkt på det förut, men inser att det faktiskt krävs en särskild fantasi och föreställningsförmåga för att komma på de där enklaste sakerna. Isol, 2013 år Alma-pristagare, har definitivt de kvaliteterna. Nocturne är en omedelbart tilltalande bok, som talar till ens basala nyfikenhet och vetgirighet. På ett djupare plan ”handlar” det om drömmars natur – deras variation och inneboende underlighet som gör att de kan handla om det mesta och tolkas på olika sätt. I många av bokens bilder lyckas Isol fånga just den skruvade känsla som ofta finns i drömmar: deras förmåga att vara på en gång hotfulla, lugnande och vackra. En del drömmar bygger mer på humor, andra är lyckliga uppfyllelser av önskningar. Sist i boken finns en sida där man kan göra sin egen ”lys-i-mörket”-dröm.

Ordet ”recept” i undertiteln tror jag för övrigt ska tolkas mer som ett recept man får utskrivet av läkare än recept som man tillagar. Det funkar med båda betydelserna, men jag tänker att den rekommenderade dosen om en dröm per kväll också säger något om dels dess hälsobringande faktor, dels dess gåtfulla natur. Det är bra att drömma, men man behöver också tid att tänka på drömmens natur för att verkligen dra nytta av den. Att fundera kring det, och kring fantasins natur och vår hjärnas djupa förråd av hittills otänkta tankar och osedda bråddjup, ger Nocturne verkligen ingångar till.

Similar Posts:

• Att hantera mammor och ballonger
• Lekfull ceremoni
• Isol – ALMA-pristagare 2013
• Vecka 22 på dagensbok: ALMA-pristagare, social media-dystopi och cancerskildring
• En scen som intas