Snarare så blir det ibland putslustiga en kontrast som understryker det bakomliggande allvaret – samtidigt som glimten i ögat finns kvar genom det mörka:

Rakblad är knivigt,
drunkning är blött,
matvägran divigt
och piller trött.
Vapen så gängigt,
tåg går för fort,
strypsnaror hängigt.
Att dö är rätt gjort.

I Jag älskar dig till döds ändå känns det nästan som att jag läser (översättaren) Isabella Nilsson lika mycket som jag läser (poeten) Dorothy Parker, och det verkar också vara tanken.

På omslaget står det att Isabella Nilsson står för både urval och tolkning – snarare än översättning – av den New York-baserade författaren och kritikern Dorothy Parkers dikter. Ordvalet tolkning är såklart (som alltid hos Nilsson) noga övervägt och passande. Varje uppslag i boken presenterar Parkers originaldikt på engelska på vänster sida, med Nilssons svenska spegling på höger sida.

De svenska diktversionerna är inga ordagranna översättningar – och det är väl i och för sig inga översatta dikter värda namnet, men här tar sig Nilsson ibland förvånande stora friheter.

Till exempel kan:

Where never I walked alone before
I wander in the weeds;
And people scream and bar the door,
And rattle at their beads.

motsvaras på svenska av:

Till nya platser varje natt
förirrar sig min själv,
och hundar gnyr och folk får fnatt
och svimmar utan skäl.

Så lätt kan alltså folk som skriker och bommar för dörrar bli till hundar som gnyr och folk som får fnatt. Nilsson tar upp det här förhållningssättet i bokens förord och föreslår att läsaren kan:

tänka sig denna tvåspråkiga utgåva lite som ett samtal mellan två jämngamla kollegor på after work; poeten Parker på en vinglig barstol till vänster om mittmarginalen, översättaren Nilsson på dito till höger. Ibland speglar översättaren vad poeten just sa, ibland spinner översättaren istället vidare och bidrar med egna erfarenheter av samma sort.

Och visst kan en del tolkningsval ibland förvåna, men (som alltid hos Isabella Nilsson) så är det noga övervägt och passande. Så jag kan inte säga annat än friskt vågat och allt vunnet!

Similar Posts:

• Keep calm and fortsätt rimma
• Hur man fångar en inlåst panter
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Våldet som fortsätter
• Lika drömskt som verkligheten

Den lilla boken innehåller nio fyndiga dikter av Mervyn Peake med tillhörande svensk översättning av Nilsson. Var och en av dessa diktpar åtföljds av minst lika om inte ännu fyndigare essäer där Nilsson tar sats från de putslustiga dikterna, och lyckas – utan att tappa i putslustighet – svinga sig både högt och långt och djupt.

Om du som jag ibland har svårt med koncentrationen så kan det ju kännas tilltalande med korta texter. Oavsett om koncentrationssvårigheterna beror på direkt livsleda, rådande pandemi med tillhörande skakiga omständigheter, eller bara allmän melankoli, så kan det göra läsning till en om inte omöjlig så ändå synnerligen svårhanterlig aktivitet. Då underlättar det ju att hålla fokus när textens ände är i sikte, så att säga.

Så tänkte jag i alla fall när greppade Nilssons lilla svarta bok ur läshögen – och det håller jag fast vid. Men det är ändå ingen helt snabbläst bok, för det gäller att hålla i den där koncentrationen, även om varje anhalt i texten bara sträcker sig över ett par sidor.

Boken innehåller nämligen inte bara snusförnuftiga fyndigheter i komprimerad form utan här står de litterära och filosofiska klokskaperna med tillhörande reflektioner från det där som i vissa sammanhang kallas livets hårda skola som spön i backen.

Om du bara är sådär lite lagomsmart, som undertecknad, så gäller det att hålla tungan rätt i mun. Och kanske läsa ett avsnitt i taget hellre än att klämma allt i ett svep. Men gör för all del det, för det är en väl värd ansträngning.

Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga. Men även en tystnad kan felciteras. Nästan lika ofta som människor talar förbi varandra, tiger de förbi varandra.

Jamen visst är det så. Varför jag inte har tänkt på det tidigare vet jag inte men det är i alla fall fint att det nu finns en bok som pekar ut det, och mycket annat, åt mig.

Similar Posts:

• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Om rösten
• Sjuka samhällssamveten och hungrig exploatering
• Om litteraturen, språket, livet
• En poetik att lyssna till

I Det hungriga slottet däremot, lyckas Isabella Nilsson med detta. Att göra alltet, i lyrikform typ. Det är en historia om ekonomisk, ekologisk, kulturell exploatering. Och om uppväxt, övergrepp och identitet.

Med humor och kockknivsskarp satir i såväl Nilssons text som Kristin Lindströms illustrationer – som i sin färggladhet påminner om såväl naivistiska, barnaktiga teckningar, mataffärsreklampapper som något sjukt genialiskt – beskrivs en värld präglad av en osäkrad säkerhet. En ofri frihet och en otrygg trygghet. Medias omedelbara närvaro och en sorts omedveten medverkan i samhällssnurret. Det är mat och språk. Mat och språk och konsumtion. Kroppsångest och ångestkroppar. Cupcakes, svält och samhällssamvete.

Ibland tangeras det kanske uttjatade och klyschiga, som anorektiska ballerinor. De bästa stunderna finns däremellan, mellan de bitar som redan synts och hörts, där maten blir något mer, något mer svårbeskrivet, svårfångat. Där det blir uppenbart hur maten, matfixeringen och ätstördheten är totalt inbyggd i all modern, västerländsk kultur, typ.

I dessa bästa stunder är det som en insikt når mig, en insikt om hur allt alltid är en sorts kannibalism. Det låter hemskt. Och det finns ingen tröst. Nilssons språklekar, blodbristbrödet, växtätarköttet, morden, galenskapen, kräkfärdigheten, och Lidströms karamellfärgade illustrationer (och kombinationen som får mig att bli både illamående och askär i allt) slutar med blodbandsdöd och därefter får barnsoldaten äntligen sin bantningsmedalj. Det är tryggheten i det otrygga och otryggheten i det trygga och jag tänker att det är argt och farligt och hemskt och över gränsen på alla sätt, åt alla riktningar, samtidigt. Det är sjukt. Och sjukt fascinerande läsning.

Similar Posts:

• Keep calm and fortsätt rimma
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud
• Läsning och hundtrygghet
• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?

Och det där är bara ramberättelsen. För projektet de driver, föremålet för deras något splittrade ansträngningar, är att styra upp framtiden för en ung tjej som väl är romanens egentliga huvudperson. Hon har precis slutat gymnasiet och vet inte riktigt vad poängen med verkligheten är. Kanske är det kärlek?

Plötsligt upptäcker hon att hon sitter och håller en civilingenjör i handen. Två frågor måste hon ställa sig.
1. Vem är han?
2. Vad jobbar en civilingenjör med?
Hon ser ut genom tågfönstret. Sol, sol, sol. Hon vänder på huvudet. Civilingenjör.

Huvudpersonen har liksom lite svårt att fästa sig i den där verkligheten. Och ska man verkligen fästa sig vid en sådan som Isak, civilingenjören? Hon kan inte låta bli att fantisera om vargkamrater och miniatyrschimpanser och regnbågsfärgad päls och han har kanske inte riktigt tålamod eller förståelse för det.

Verklighetsprojektet är en originell debutroman, lekfull och skruvad. Ändå har jag kanske svårt att säga vad alla de där fantasifigurerna fyller för funktion, som ramberättelse åtminstone. Är det de som hittat på huvudpersonen eller huvudpersonen som hittat på dem? Och i så fall varför?

Bäst tycker jag Isabella Nilsson är när hon lite lakoniskt beskriver just verkligheten och huvudpersonens reaktioner inför den. Förvirringen. Hur komplicerat det är med förhållanden, till exempel. Hur man å ena sidan är himlastormande förälskad och inte kan leva utan honom och å andra sidan verkligen stör sig på att han gillar folkmusik eller har tagit det sista av glassen.

Att kärlek är så himla godtycklig, det är väl nästan skruvat nog? För att inte tala om det här med civilingenjörer och att ingen vet vad de egentligen gör.

Similar Posts:

• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Misär med ljusglimt
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå
• Ingen kommer undan Göran