Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• En lysande släktkrönika

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Parallellt med SpaceX driver Elon Musk elbilsföretaget Tesla. 2010 hade bolaget börsnoterats i New York och värdet på aktien ökade med 40 procent första dagen. Två år senare, i juni 2012, rullade det första serietillverkade exemplaret av Modell-S ut från fabriken i kaliforniska Fremont. Tio procent av världens tillverkade batterikraft användes då till bilmodellen. Numera är Tesla världens högst värderade bilmärke.

Elon Musk är planetens rikaste man, god för sisådär 230 miljarder dollar, främst på grund av värderingen av Tesla och SpaceX. Många tar för givet att pengarna är drivkraften. Men det är inte säkert. I en intervju säger han:

Jag funderade på vilka saker det är som verkligen kommer att påverka mänskligheten. Jag kom på tre saker: internet, hållbar energi och rymdresor.

Ungefär så här dramatiskt och uppdelat i munsbitar serveras Elon Musks 52-åriga liv i denna 763 sidor långa biografi. Det är 95 kapitel! Walter Isaacson har gjort ett styvt jobb med hundratals intervjuer. Han har tagit rygg på föremålet för sin studie i massor med timmar. Även om det finns en hel del om privatlivet är det yrkespersonen Elon Musk som står i förgrunden.

Det är en auktoriserad biografi. Fördelen med det är förstås att författaren har haft tillgång till Elon Musk och dennes förtrogna. Nackdelen är att läsaren inte kan vara säker på vilken slags censur Walter Isaacson har behövt underkasta sig.

På åtminstone ett område ligger författaren lågt. Elon Musk har bryskt avvisat alla försök till facklig organisering på hans företag, något som orsakat flera uppmärksammade strider, i synnerhet inom Tesla. Just nu pågår facklig kamp intensivt även i Sverige. Men om detta har den massiva boken inget att berätta. Walter Isaacson kunde gott ha intervjuat fabriksarbetare i Fremont eller Buffalo, alternativt ställt några tuffa frågor till Elon Musk själv. Det betyder inte att biografin saknar kritisk udd. Som här till exempel:

Redan från början av sin karriär var Musk en krävande chef som föraktade själva idén om balans mellan arbete och fritid. På Zip2 och varje företag han ledde senare pressade han sig själv obevekligt hela dagarna och långt in på nätter, utan ledigheter. Och räknade med att andra skulle göra likadant.

Adjektiv som påhittig, besatt, riskvillig och flitig dyker upp när man läser Walter Isaacsons tegelsten. Men också aggressiv, oberäknelig och skrämmande. När man tar del av turerna där olika medgrundare utkämpar diverse vendettan mot varandra, är det lätt att associera till teveserien Succession.

2022 köpte Elon Musk medieplattformen Twitter och döpte om den till X. Två veckor efter förvärvet hade han sparkat 90 procent av de anställda programmerarna, men börjat inse att det inte skulle bli lätt att skapa intäkter. Samtidigt började trollarméerna ta över medan gamla twittrare flydde fältet. Han uttryckte för sina närmaste medarbetare att han ångrade köpet.

Där befinner vi oss nu. Elon Musk har nyligen skickat ut bland annat svenske Marcus Wandt i rymden med en SpaceX-raket. Han är liksom mitt i steget. Det märks på kapitlen som handlar om Twitter och där Walter Isaacson praktiskt taget hängt i hasorna på sitt studieobjekt. Jag undrar om det är rimligt att skriva en biografi så mitt i steget.

Similar Posts:

• Steve Jobs – kontrasternas man
• Klass, kor och kompromisslös kärlek
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Life imitating art imitating life
• Vackra bilder till trist text

Men det börjar alltså … rätt platt? Där finns en lekfullhet med språket som låter meningarna ta oväntade vändningar, men det lockar varken till skratt – det är inte den sortens lekfullhet, tvärtom är det på allvar – och inte blir det heller särskilt djupt. Mer som om ansatsen är att svåra, krumeluriga formuleringar i sig ska skapa något slags djup.

Det blir bättre när texten kommer in på klädesplaggen, med: ”Hur kan två platta stycken sammanfogade på fyra ställen rymma en vuxen kvinnas torso, som inte alls är platt, och vars armar ofta är i rörelse?” och Wikipedia-citat om att ”varje plagg innehåller timmar av en konfektionsarbetare liv.” Då börjar det kännas intressant, texten börjar äntligen ta form för mig.

I ”Inte skriva” blir stilen sedan närmast UKONsk och här kommer också en tydligare humor fram med ”När jag inte skriver skriver jag inte en roman som heter 1994” och ”Jag skriver inte en skandalös självbiografi. Jag skriver inte en patetisk självbiografi. Jag skriver inte en självbiografi om poesi eller kärlek.”

Men är det meningen att det ska stå ”som loppan fogar sig fogar sig vi och plockar upp den sorgen” och inte ”som loppan fogar sig fogar vi oss och plockar upp den”? Är det ytterligare en (medveten) tänjning av språket – eller är det helt enkelt den svengelska som det känns som? Och i ”det de säger är en scen är det egentliga stormande allting av människans allihop”, är det då korrekturen som har missat ett ord nånstans eller är just en haltande meningsbyggnad avsiktlig? Just på detta enda ställe?

Sådana här små detaljer ställer sig i vägen och gör att det känns som att jag inte riktigt når fram till texten, eller snarare till rösten i texten. Mest av allt just nu vill jag läsa originalet och se om jag får fatt i den där rösten, en röst som ibland säger fantastiska saker som att ”Vid den tiden ville jag vara behaglig som ett ord i en ordbok.”

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Omtag om det komplexa och svåra
• Dålig täckning
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar
• En skrivande kamp

Men det fanns en tid innan nedläggningen, och en tid innan gamla lokaler helt hade brutits ned till ruiner. Det är den tiden som skildras i den här fotoboken. Fotona kommer från teknikhistorikern och fotografen Bengt Spades arkiv och sträcker sig över flera decennier, från 1960- till 1990-tal. Det stora flertalet av de femtio foton som redaktörerna här har valt ut togs dock under 1970-talet. De är från en tid när industrierna som avporträtteras i vissa fall fortfarande var verksamma. Mer vanligt verkar dock vara att industrierna hade lagts ned ganska nära inpå när fotona togs.

Det är vackra foton för den som är intresserad av teknik- och industrihistoria. De ackompanjeras också alla av två texter. En sorts text som är korta och generellt mycket informativa bildtexter av fotografen själv om vad fotona föreställer, och när fotot togs. Ibland är de här texterna dock nog allt för korta för en vanlig läsare, för vad är exempelvis egentligen en ”flisficka”, och vad gjorde egentligen en ”plankhejare”? Redaktörerna kanske kunde ha bett en lekman om hjälp att avgöra vad som var allmänkunskap på det området, och förtydliga somliga av de specifika begreppen.

En andra text som ackompanjerar varje bild är en text av fria associationer som de två redaktörerna – Lena Knutsson Udd och Helene Stalin Åkesson – fått av fotona de har valt ut. Och det är verkligen mycket fria associationer vi då talar om i en hel del fall. Interiören från Göteborgs gasverk ger dem tydligen associationer till att ge sig ut till havs. Ett gammalt tegelbruk ger en association till att ge sig ut på hajk. Kanske kan andra uppskatta det här lite annorlunda, och kanske lite mer poetiska, greppet. Själv blir jag dock inte riktigt klok på poängen med dessa fria associationer. Min största behållning av den här boken blir därför fotona i sig.

Similar Posts:

• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Punk, anarki och 1980-tal
• När punken kom till Stockholm
• Revolutionens Kina