Numera utövas våldet i gängmiljö, nära den organiserade knarkhandeln, med skjutvapen i hand. Mängder av detaljer och spekulationer om varenda händelse rapporteras i alla möjliga upptänkliga kanaler på internet – förutom i de vanliga massmedierna. Den som söker sig till Flashbacks trådar om mord eller till så kallade ”invandringskritiska alternativa medier” kan ägna hela sin vakna tid åt det dödliga gängvåldet. Men morden har totalt sett inte blivit fler, det är nyhetsrapporteringen som är mer nischad och närgången.

Tills alla dör handlar om en konflikt i Rinkeby, den mellan gängen Dödspatrullen och Shottaz. Reportageboken är ett borrhål in i det absoluta mörkret. Ond bråd död och fullständig hänsynslöshet råder. Här, längst inne, är det alldeles tyst mellan skotten. De döda säger förstås inget. Inte förövarna heller, möjligen kan de undslippa sig ett ”inga kommentarer” under polisförhören. Vittnena kniper igen och följaktligen är Polisen hänvisad till teknisk bevisning: fingeravtryck, hackade mobiltelefoner, krutstänk på kläder.

Den grävande reportern Diamant Salihu lirkar med tystnaden. När få vill eller vågar svara på frågor får reportern vara ihärdig.

Jag knackar igen, ännu hårdare denna gång. Hon sa att jag skulle återkomma. Jag låter någon minut gå utan att något händer. Jag tar upp ett anteckningsblock och skriver på en sida att jag vill komma i kontakt med familjen. Jag släpper ner lappen i brevinkastet och går därifrån.

Diamant Salihu fogar ihop bitar av information från en stor mängd olika källor. Förundersökningar, socialtjänstens rapporter, utsagor från föräldrar och syskon, raptexter, tidningsklipp – alltsammans utgör ett jättelikt pussel.

Reporteryrket är multidisciplinärt. Diamant Salihus främsta styrkor tycks vara dels en god förmåga att vinna människors förtroende, dels att han har stenkoll på sitt material även när det blir omfattande. Han är medveten om var det saknas pusselbitar och faller aldrig, vad jag kan se, för frestelsen att fylla i med egna fabuleringar. Läsaren ges också inblick i vad Diamant Salihu vet och inte vet. Det är förtroendeingivande.

Kring våldsspiralen kretsar flera händelseförlopp och fenomen som Diamant Salihu ägnar särskild uppmärksamhet. Khaled, till exempel, vill hoppa av men får inledningsvis inte alls det stöd som hade utlovats. Vincent är ett annat intressant fall: han tycks ha mördats av sina egna. En mängd viktiga frågetecken blir hängande i luften. Ett tredje spår är musiken, den så kallade gangster-rapen. Texterna bidrar i någon grad till att bryta tystnaden kring morden. Polisen har börjat använda materialet i sin kartläggning av de olika brotten.

Är det då ett fullständigt komplett reportage, en given vinnare av Stora journalistpriset? Kanske, men jag saknar några komponenter. Diamant Salihu är återhållsam med miljöbeskrivning och personteckning. Den svenska gängmiljön lånar attribut från hiphop-scenen i USA: klockor, smycken och dyrbara accessoarer. Resultatet blir en bisarr skrattspegel som Döden håller upp mot vårt konsumtionssamhälle. Reportaget hade vunnit på fler skildringar av detta.

I samhällsdebatten tar förklaringsmodeller på temat etnicitet och kultur stor plats, sådan är den nationalistiska tidsandan. Men sociologin erbjuder mycken teoribildning som Diamant Salihu hade kunnat använda för att ge de nakna händelseförloppen en djupare relief. Han har aktivt valt bort det, kanske för att boken är omfattande redan som det är. Jag tvekar om det är en svaghet eller en styrka.

Oavsett vilket: Tills alla dör är ett stycke journalistik av hög klass. Reportaget ger en dyster men nyttig inblick i gängkriminalitetens mörker, en värld som är främmande för många av oss i det välmående majoritetssamhället.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Slovakisk tragedi
• Gäst i verkligheten
• En slavhandel större än någonsin?
• Angelägna reportage

Min tur nu handlar om 16-åriga Bri, som mer än något annat vill bli rapstjärna. Det är inte bara en dröm hos en musiker som hoppas på sitt stora genombrott, det är Bris liv och det hennes framtid hänger på. Bris pappa blev skjuten av ett rivaliserande gäng, och efter det föll hennes mamma ner i missbruk. Mamman är äntligen ren och jobbar i den lokala kyrkan mot en sparsam lön, men Bri lyckas inte skaka av sig rädslan av att hennes mamma ska falla tillbaka i missbruket och lämna dem igen. Bris bror har stor akademisk talang, men bor hemma med dem och sliter för minimilön på ett meningslöst jobb för att få familjens ekonomi att gå ihop. Bri är övertygad om att om hon bara visar sig värdig, om bara rätt människor får upp ögonen för henne, så kan hon få ett skivkontrakt och pengarna som följer med det skulle ändra allt för hennes familj. Varför göra som hennes mamma säger och satsa på skolan när en rapkarriär är det som faktiskt skulle kunna ändra något i deras liv?

När Bri på grund av sin hudfärg blir attackerad av rasistiska väktare på sin skola växer hennes förödmjukelse, ilska, och sorg över sin situation och formas till en låt som ger uttryck för hennes frustration. Hon är en smart, sårad ung tjej som rappar om känslor av hopplöshet och ilska mot dem som ständigt trampar på henne och kommer undan med det, men allt omvärlden ser är en arg svart tonåring. En svart unge från fel sida av stan, hotfull och arg, säkert kriminell också. Vem fan skulle inte vara rasande i Bris situation? Men Thomas är tydlig med att olika regler gäller för svarta och vita. Minoriteters ilska riskerar alltid att bli deras död, och man behöver inte följa de amerikanska nyheterna särskilt länge för att se hur hopplöst rätt Thomas har. De som utsätts för värst orättvisor är också de som har minst utrymme för att protestera mot dem.

Hon sa samma sak om poliserna: Gör precis som de säger. Du får inte uppfattas som ett hot. Vilket i princip innebär att jag ska böja mig och acceptera vilken behandling som helst för att överleva.

Bris låt blir viral, och den vita allmänheten hanterar det ungefär så bra som man kan förvänta sig. Det kommer upprörda röster som vill förbjuda hennes ”våldsbejakande” musik, det startas protester, allt Bri säger tolkas på hotfullast möjliga sätt. Thomas skriver med en precision som skaver och svider, och hur man än vrider sig så kommer man inte undan från hennes ord, från sanningen.

”Ibland gäller särskilda regler för svarta, baby”, säger hon. ”Damn, ibland spelar de Finns i sjön medan vi är mitt uppe i ett assvårt schackparti. Det är en livsinsikt som suger, men så är det. På Midtown måste man spela schack, och dessutom med nya regler!”

Thomas ger en oerhörd livskraft och styrka till sina karaktärer. De hugger tag i en mellan sidorna och släpper inte taget. Deras livsöden spelar roll och deras röster är höga, och det är bara att acceptera (och glädjas åt!) att Thomas intensitet och talang kommer fortsätta golva oss, om och om igen.

Similar Posts:

• Att använda sin röst
• Viktigt om rasismen i USA idag
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• Min president var svart
• Vit eld stör, men berör den?

Förväntningarna är med andra ord stora på On the Come Up. The Hate U Give var en oerhört stark debut. Hur matchar man den? Hur vågar man, ärligt talat, ens försöka?

Fast så vet ju Angie Thomas också en hel del om mod.

Precis som föregångaren utspelar sig On the Come Up i det socioekonomiskt utsatta, mestadels afroamerikanska området Garden Heights, handlar om en ung tjej och om att göra sin röst hörd. Det finns en mycket medveten tanke med det. Alla svarta tjejer i utsatta områden är inte desamma, har inte samma förutsättningar, personligheter eller drömmar. Så klart.

Bri har till exempel inte samma sociala skyddsnät som Starr ändå hade. Hennes pappa är död, han blev skjuten i ett gängbråk, hennes mamma har tagit sig ur ett tungt missbruk, hennes bror har en universitetsexamen med högsta betyg, men lyckas ändå inte få jobb annat än på den lokala pizzerian. Familjen lever på marginalerna, minst sagt. Själv drömmer Bri om att rappa, och hon är bra. Riktigt bra.

Inte minst därför längtar jag efter filmatiseringen. Jag vill höra hur det här låter (även om man kan få ett litet smakprov när författaren själv rappar ur boken på YouTube). Jag vill höra det på riktigt, känna stämningen när de battlar, höra publikens vrål.

Hiphopen är en dröm som kanske skulle kunna bli verklighet för Bri. När så hennes mamma utan förvarning förlorar jobbet blir det där hoppet något mer. Det blir en nödvändighet, sättet hon skulle kunna rädda sin familj på. De har inga marginaler kvar.

Och visst finns det folk som vill hjälpa Bri att slå igenom. Frågan är bara till vilket pris? Vem de vill att hon ska vara?

Similar Posts:

• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Sjutton år och farsa
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• Viktigt om rasismen i USA idag
• Filmiskt om familj och att vara sig själv

Ibland vill man bara försvinna
man mår keff, att aldrig få vinna
lägga sig ner och aldrig mer vakna
man tänker här på jorden finns inget jag ska sakna
(Latin Kings – ”Borta i tankar”)

Det är lätt att tröttna på Dogge Doggelito. Han har under senare år exponerats mycket och synts i allt från lekprogram i tv till den uppmärksammade ”cykel på köpet”-reklamen för Elgiganten. Kim Veerabuthroo Nordbergs reportagebok om Dogge väcker intresse för artisten jag trodde jag hade tröttnat på sedan länge. På bokens baksida går det att läsa att ”ingen har hyllats så mycket för sitt bidrag till den svenska hiphop-scenen som Dogge Doggelito” och det tycker jag är helt rätt. Det går inte att underskatta Dogge och Latin Kings betydelse för svensk musik och personligen tycker jag att albumet I skuggan av betongen är den bästa svenska hiphop-skiva som gjorts.

Ibland vill man bara försvinna berättar om Dogges uppväxt i Alby, hans fängelsevistelse, genombrottet med Latin Kings och förlusten av hans hustru Leonida. Det är onekligen en intressant bok och reportageformatet gör den lättläst på ett sätt som passar historien. Bokens problem är att det aldrig känns som man riktigt kommer Dogge nära inpå livet, han har ett avståndstagande trots att han i boken talar om högst personliga händelser. Detta gör att berättelsen känns något ytlig i sina stunder och inte tillför någonting nytt till historien om Dogge och Latin Kings.

Att Latin Kings övriga medlemmar Chepe och Salla inte ville medverka i boken är synd då deras närvaro kunde skänkt ett annat perspektiv. Jag tror även att det hade fyllt en funktion att låta Daddy Boastin` komma till tals då han var med i gruppen under en lång tid. Det är enbart den något avståndstagande Dogge som får talutrymmet vilket kan ses som logiskt då boken handlar om honom men resultatet blir något entydigt och mycket av det som står visste jag redan om Sveriges första riktiga rapstjärna. Nordberg skriver då och då om hur svenska samhället såg ut under en viss period i Dogges liv och detta är en av boken styrkor, blicken lyfts och texten blir någonting mer än enbart en lång intervju.

Bokens titel är tagen från Latin Kings låt ”Borta i tankar” och är passande då det känns som ett tema hos Dogge. Känslan att må keff återkommer i boken och det är någonting som antagligen alla människor känner igen sig i. Det är lätt att avfärda Dogges utveckling från förortsrappare till deltagare i lekprogram på tv men livet handlar inte bara om att göra det som i allmänhetens ögon ses som rätt. Verkligheten är komplicerad och det må vara enklare att gitta från den i sköna drömmar än att kränga cyklar från Elgiganten. Så enkelt är det inte. Livet är komplext vilket Nordbergs bok gestaltar väl.

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Zlatan + Fotboll = Sant
• Berättelsen vore bättre i någon annans händer
• Bokmässa i Rinkeby
• DIY – politisk och peppande

Genom åren har hiphopens historia skrivits från en uppsjö olika vinklar. Men de flesta böcker, med undantag av David Toops klassiska bok Rap Attack, har bara känts som skrap på ytan när det gäller att försöka visa djupet och bredden inom hiphopen. Därför är Jeff Changs bok Can’t Stop Won’t Stop ett mycket välkommet tillskott på bokfronten.

Författaren har en lång resumé bakom sig som bland annat skribent på Village Voice, Urb och Rap Pages och är inte rädd för att gå på djupet. Det som gör den så pass annorlunda mot föregångarna är att den inte bara tar upp det rent musikaliska eller konstnärliga inom hiphopen, utan ger en djup och intressant skildring av det moderna USAs historia. Han har inte bara gjort åtskilliga intervjuer med artister och förgrundsgestalter inom hiphopen som till exempel Afrika Bambaataa, Kool Herc och FAB 5 FREDDY, utan har även tagit en djupare titt på det bakomliggande sociala klimatet i USA på 1960- och 70-talen. Med andra ord har han intresserat sig för det som var grogrunden till vad som idag är en mångmiljonindustri.

Chang ägnar en betydande del av boken åt ämnen som New Yorks gängkultur och politiska aktivister, men skriver även om några av de banbrytande artister vi känner till från hiphopens barndom. Det är just detta som gör denna bok oumbärlig för alla som på allvar vill lära sig mer om vad det är som har legat till grunden för den kultur som idag översköljer oss i alla former och medier. Den handlar om så mycket mer än bara de fyra hiphop-elementen: MC-ing, b-boying, DJ-ing och graffiti. En av bokens allra främsta styrkor är att den även behandlar samhället och kampen för överlevnad i en ghettomiljö präglad av de villkor som utgör en viktig beståndsdel av hiphopens förgrundshistoria. I samband med detta känns det värt att nämna att detta inte primärt är en avhandling kring musikaliska milstolpar, utan det är, som titeln beskriver, en bok om hiphop-generationens historia. Med andra ord är den här boken lika relevant för mig som hiphopfantast som för den som intresserar sig för svensk ungdomskultur idag.

För den ovane facklitteraturläsaren kan det måhända kännas som ett avskräckande projekt att ta sig an 30 års kulturhistoria på 589 sidor. Författaren har dock lyckats disponera dessa sidor på ett rationellt sätt, och som läsare guidas man med försiktighet in i de olika kapitlen. Rent språkligt kan Can’t Stop Won’t Stop upplevas som enkel, men aldrig som förenklande. Trots sitt nästan biografiska upplägg med vikt kring namn och årtal lyckas Chang med att bjuda sina läsare på många olika djup, i jakt efter hiphopens kärna. Det är en bok lika komplex som den är underhållande, precis som hiphopen själv när den är som bäst.

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Att använda sin röst
• En kärleksförklaring till hiphop och unga tjejer
• Mörkrets krafter
• Skissartad genomgång av rockens historia

Författare är musikskribenten Fredrik Strage som tidigare bl a arbetat som redaktör på de numer nedlagda tidningarna Bibel och Pop. Det var också i den senare han skrev sin omtalade sågning av Petters debutalbum Mitt sjätte sinne vilket senare ledde till att Strage fick finna sig bli upptryckt mot en vägg när de båda stötte på varandra på krogen. Men det är något de bägge lagt bakom sig vilket Petter också påpekar i bokens förord.

Mikrofonkåt är inte huvudsakligen en bok om hur den svenska hiphopen uppkom, det sammanfattas i kapitlet med undertiteln ”En svensk raphistoria”. Det centrala är istället de intervjuer och reportage Strage gjort med en mängd svenska hiphopare under ett års tid. Vi får följa med på turnéer, skivinspelningar, ut till förorten och hem till de intervjuade. En del handlar om stora etablerade artister som Feven och Ken, en del om sådana på väg upp, Mobbade Barn Med Automatvapen och Fattaru (som i skrivande stund nu verkar få sitt genombrott med singeln Mina Hundar). Mainstream eller underground spelar ingen roll, alla får komma till tals.

Själv intar Strage en passiv roll där han suger upp allt som sägs och sedan redogör för det på ett både levande och ogenerat sätt. Han låter de medverkande berätta sina historier och föra samtal utan att delta mer än nödvändigt själv. Ett förhållningssätt som är en av Mikrofonkåts stora förtjänster. Just genom att han håller sig i bakgrunden lyckas han många gånger tränga in genom artistfasaden och låter oss istället möta människorna bakom.

Enligt författaren själv handlar boken om ”hur svenskar använder hip hop, om vår fascination för sådant som är svart och amerikanskt”. Så förutom de rena reportage- och intervjukapitlen finns det också ett par avsnitt där Strage själv kliver fram och insiktsfullt analyserar hiphop-fenomen som t ex Jiggy och Wiggers. Inte minst kapitlet om Wiggers (slarvigt sammanfattat: vita som vill vara svarta), som han delar in i sex undergrupperingar är mycket underhållande.

Andra favoriter är när Dogge från The Latin Kings tar med Strage på sightseeing i Botkyrka och det kaotiska och samtidigt lätt tragiska hemma hos-reportaget hos Leila K. Hennes vasstungade kommentarer om ett gäng svenska rappare är, milt uttryckt, inte nådiga.

Fredrik Strage ger oss på ett både initierat och synnerligen underhållande sätt en inblick i den mångfacceterade svenska hiphopscenen. Men Mikrofonkåt är inte bara en oumbärlig bok för alla med det minsta intresse av hiphop. Den har också kvalitéer som gör att den med god behållning kan och bör läsas av så många fler. För framförallt är Mikrofonkåt ett tidsdokument över en kulturyttring som skapas och formas runt omkring oss just nu. En ögonblicksbild av Sverige år 2001.

Ett stycke lysande svensk musikjournalistik.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• På jakt efter hiphopens kärna
• Kärlek
• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna