En äldre manlig brittisk författare har nyligen skapat rubriker genom att skriva en science fiction-roman som han bestämt hävdar inte är science fiction; hans roman undersöker ju hur människor och AI relaterar till varandra, gubevars, medan science fiction bara handlar om att ”åka i tio gånger ljusets hastigheter med antigravstövlar”. Att gamla fiiiina författare avfärdar genren är inget nytt, men att det sker samtidigt som SF under senare år genomgått en enorm föryngring och tagit ställning på ett sätt genren knappt gjort sen Dicks och LeGuins glansdagar gör bara deras argument tröttare.

Kameron Hurley skriver science fiction. Det skäms hon inte en sekund för. The Light Brigade står med en fot väldigt tydligt i genrens historia medan den andra har tagit klivet in i en ny värld. Vi befinner oss i det stora slutliga kriget mellan rebellerna på Mars och den välordnade, fria civilisationen på Jorden. (OK, Marsmänniskorna är ju människor de också, men de har ju själva valt att bo där och vi är ju inte alltid så bra på att minnas det där med alla människors lika värde.) När São Paolo tillintetgörs i ett överraskningsanfall blir Dietz, som förlorat hela sin familj, rekryterad för att hämnas, att bli en av The Light Brigade, interplanetära marinsoldater som på ett ögonblick kan teleporteras vartsomhelst och komma fram redo att döda de farliga Andra och rädda det Goda. (Och på köpet förstås får bli riktiga medborgare också. Nån gång. Kanske.) Om inget går fel med teleporten, men det är ju acceptabla förluster, ett nödvändigt offer för det perfekta samhället. En eller två soldater som då och då återformas med benet där huvudet borde vara. Men om man inte bara hamnar fel i rymden utan också i tiden, om man ser vart man är på väg men inte varför eller hur … ? När sanningen själv fullständigt tappar betydelse eftersom inget har kontext? När alla delar av systemet leder in i samma återvändsgränd?

But it turns out most of us don’t want truth. We want stories that back up our existing beliefs. Sometimes, to save the world, you have to let it break.

Så långt låter det kanske helt inte annorlunda än fabbro Ians föraktfulla avfärdande av genren som häftiga men meningslösa rymdresor och pangpang. Men det där von oben-aktiga filosofeeerandet om mänsklighetens status har ju genren redan gjort sen Shelley, Hurley är förbannad och vill faktiskt tillämpa det också. The Light Brigade är därför en roman om entropi, om det sammanbrott som händer när system äter sig själva; det systematiska nedbrytandet av människor till mördarmaskiner, av folkgrupper till monster, av samhällen till vinstmöjligheter, av idéer till propaganda, av molekyler till information. Det som först känns som en lätt uppdaterad cover på Starship Troopers (Verhoevens, inte Heinleins) börjar snart knaka i fogarna när strukturerna tappar ordningen och frankensteinas ihop med andra gamla trogna lik; Orwell, Vonnegut, Wells, Adams, Cameron, etc etc. Men de gamla dystopierna håller ju inte längre i Trump-eran; varför ska fascismen låtsas ha idéer och ideal när folk gärna följer den ändå? Behövs den ens när alla springer som panikslagna råttor för att slippa ta itu med sin egen förmåga att ändra något? Så för varje teleportering limmas alltihop mer och mer med Hurleys egen förkärlek för gegga och blod och heliga feministiska vrede, medan Dietz kastas fram och tillbaka i tiden och den så tvärsäkra människans (och läsarens) kropp, världsbild och själva historia bit för bit måste bytas ut och formas om och byggas upp igen, från student till hämnare till soldat till monster till …

Som ni kanske förstår är The Light Brigade långtifrån en subtil roman. Och någonstans kan jag lite sakna det inte mindre politiska men än mer fantasirika världsbygget i hennes förra roman The Stars Are Legion (alias Lesbians in Space!). Men den följer både sin välsnitslade labyrinthandling och sin grundfilosofi så väl att när den till slut kommer ut på andra sidan med knytnäven i vädret blir jag nästan bländad. För vad än gamla stofiler vill få oss att tro kan litteratur vara både kul, intelligent och relevant. Entropi upphör när ett slutet system tillförs ny energi. Och jävlar vad jag behöver en sån här roman just nu.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• This one goes to 11
• Det sista som dör är hoppet?
• Och politiken blev kött

Fafner Förlag har varit snabba på bollen och deras nyöversättning av Tidsmaskinen landade (till min stora förtjusning) i brevlådan redan tidigt i Januari, ungefär samma dag som den blev gratis att ge ut.
Wells räknas (tillsammans med Jules Verne) som en av uppfinnarna av science fiction-genren, det är kanske att ta i, men att han (och Verne) populariserade genren och släpade in den i moderniteten kan väl stämma. Tidsmaskinen är både en idéroman och en ganska lättläst äventyrsbok, dessutom kan den sorteras in i hyllan för dystopiska framtidsskildringar, definitivt läsvärd alltså (om man gillar sånt).

I Tidsmaskinen uppfinner en man från 1800-talet en tidsmaskin (som enligt beskrivningen verkar ha sett ut som en crosstrainer i någonslags steam punk-version), med den reser han framåt i tiden till ungefär år 800000 (enligt vår tideräkning).

Wells var socialist med tydligt Darwinistiska tankar på framtidens samhälle, i den fjärran framtiden har mänskligheten delats upp i två mycket olika raser. Eloanerna, vackra, småvuxna varelser på en femårings intellektuella nivå och Morlocker, hotfulla väldigt ljusskygga underjordiska varelser. Tidsresenären listar ut att Eloanerna är den forna överklassen som i brist på utmaningar har degenererat/utvecklats till svaga harmlösa fruktätare. Morlockerna är arbetarklassen som efter att tillverkningsindustrin flyttat ned under jorden har förändrats till bleka köttätare som bara kan vara på jordytan på natten. Morlockerna håller Eloanerna med mat och kläder, men inte av vänlighet, Eloanerna har blivit Morlockernas boskap/bytesdjur helt enkelt.

Morlockerna gömmer tidsmaskinen och beväpnad med endast en ask tändstickor måste tidsresenären kämpa för att återfå maskinen. Under resans gång räddar han livet på en Eloan och lite mellan raderna så verkar det som att de blir ett par, en relation som tyvärr inte blir så långvarig på grund av Morlockernas matvanor.

Har man bara sett någon av filmerna eller läst serietidningarna baserade på boken minns man mest äventyrshistorien. En känsla av matinéfilm klibbar fast vid många tidiga science fiction-romaner trots att de ofta var ett sätt att fundera över och resonera kring samhället och dess eventuella utveckling. Som dystopisk idéroman tycker jag tyvärr att tidsmaskinen är ganska banal, socialdarwinismen dragen till sin spets och applicerad på hela mänskligheten borde kunna mynna ut i en intressantare dystopi än Wells ”eat the rich”-slutsats. Men man får väl ha överseende med en bok som faktiskt är över hundra är gammal, den är trots allt ganska charmig och välskriven. Nyöversättningen av Oskar Källner tycker jag är utmärkt, språket känns mindre knarrigt än de tidigare översättningar jag har kommit i kontakt med.

Jag rekommenderar absolut en genomläsning, bortse från det (i mina ögon) hiskeliga omslaget och köp dig ett exemplar.

Similar Posts:

• Kulturhistoriskt småintressant
• Mångbottnade avgrunder
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?
• Klaga på mörkret
• Verkligheten efterapar dikten

Den bokälskande amerikanen Al Kantners idé att göra serier av berömda författares mest kända böcker blev en succé. Rättigheterna till hans Classics Illustrated såldes över hela världen. I Sverige blev namnet på tidningen Illustrerade Klassiker och det första svenska numret (med serieversionen av Alice i Underlandet) kom ut 1956. Totalt gavs det ut 228 olika nummer av tidningen i Sverige. En rejäl mängd, så den måste ha varit lönsam även här.

Trots att jag inte är född på 1950-talet hade jag en hel del (ärvda) nummer av tidningen i seriehyllan när jag växte upp. Återseendets glädje borde alltså fylla mig när jag läser den här antologin, men …

I denna nyutgåva av Illustrerade Klassiker är temat ”fantastiska resor” och här samsas Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (1958) och Resan till jordens medelpunkt (1957) med H.G. Wells Världarnas krig (1956) och Tidsmaskinen (1957). Nåväl, först det positiva: det redaktionella extramaterialet är utmärkt – bakgrundshistoria, bokomslag, författarpresentationer – allt håller hög klass, är roligt att läsa och kulturhistoriskt intressant. Om man gillar både serier och science fiction får man en hel del spännande information.

Tiden från slutet av 1930-talet fram till tidigt 50-tal brukar man i USA räkna som seriernas guldålder. Dessa Illustrerade Klassiker skapades under den perioden men jag tycker inte att de kvalar in bland guldålderns övriga alster (som Stålmannen och Läderlappen till exempel).

Att göra seriemanus av klassiska romaner var garanterat en lönsam och klipsk idé på den tiden. Med största sannolikhet kostade det inte mycket att få göra serieversioner av de redan då klassikerstämplade originalromanerna, vissa av dem redan så gamla att de var copyrightfria. Serieversionerna tecknades i samma slags studios/illustratörsfabriker som ritade reklam till veckotidningarna. Rena beställningsjobb med andra ord. Jag tycker tyvärr inte de här Illustrerade Klassikerna är så kul. För att passa in i formatet har originalromanerna sammanfattats så mycket att bara några torra rester återstår. Dessutom är teckningsstilen överlag stel och trist. Lou Cameron, som illustrerat antologins två sista tidningar (Världarnas krig och Tidsmaskinen), håller något högre klass än de som tecknat Jules Verne-böckerna, men det känns ändå ruskigt oinspirerat.

Allra värst tycker jag tyvärr att själva digitaltrycket av serierna i den här nyutgåvan är. Att konturlinjerna ser ut som på en skärm med låg upplösning är i mina ögon oursäktligt. Jag förstår att man inte har haft tillgång till originalteckningarna och att serierna säkert är scannade och restaurerade gamla papperstidningar från 1950-talet och att det säkert finns nån tillverkningsteknisk förklaring till varför slutresultatet är så här … men det är så vansinnigt fult.

Så från relativt skojiga böcker från science fiction-litteraturens barndom till kraftigt nedklippta, illa tecknade  historier tryckta med dålig upplösning. Jag gillar tyvärr inte det här.

Jag rekommenderar en genomläsning av extramaterialet för det är kul och lärorikt, men låna boken på biblioteket och lägg dina pengar på Linda och Valentin-antologierna istället.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mångbottnade avgrunder
• Phileas Fogg – jordens tråkigaste huvudkaraktär?
• Att blicka ut i havet
• Noir i grälla färger

Phileas Fogg är en underlig excentrisk gentleman, en mycket rik herre, som lever ensam i ett stort hus. Varje dag följer han ett strikt tidsschema, något han även tvingar sina tjänare att göra. Denna bok är skriven under tiden då svarta människor fortfarande var slavar, och kvinnor på inga sätt jämbördiga med män. Jag vet inte om jag uppskattar eller inte uppskattar att Passepartout i Ingpens illustrationer gjorts till något mellanting: varken svart eller vit. Är det ett sätt att komma undan eventuell kritik? Eller är det historieförvrängning? Nej, jag vet helt enkelt inte. Bara att jag reagerar på det.

Passepartout beskrivs på många sätt som något mindre civiliserad än Phileas Fogg; han är klumpig, dumdristig och babblig. Men samtidigt ett bra komplement till herr Fogg, som är torrare än en tre dagar gammal rostmacka. Passepartout får saker att hända, och känns dessutom mänsklig. Om än han alltid får stå för de mindre kloka besluten. Det är alltså på många sätt nidbilden av någon ”med rytm i blodet”, alltså rasism. Men han är samtidigt berättelsens mest levande karaktär.

Ganska omedelbart ställs vår hjälte Phileas Fogg inför det som så småningom blir hans ödeslott: vadet. Tidningen Daily Telegraph skriver att det är möjligt att ta sig jorden runt på endast åttio dagar, och visar genom ett strikt tidsschema hur detta ska gå till, med båt och tåg. Jules Verne drog ofta in sin tids stora framsteg inom vetenskapen i sina berättelser. Teknologiska upptäckter som att det var möjligt att skicka människor till månen resulterade i den fantasieggande Från jorden till månen (1865), och på liknande sätt reste han under vatten i En världsomsegling under havet (1870). Tillsammans med H G Wells har Jules Verne räknats till science fictiongenrens stora grundare. Den här boken rör sig mer verklighetsnära, till skillnad från de resor som Verne fått använda en stor portion fantasi till att skapa, hundratals år innan det var möjligt i verkligheten.

Vadet om att resa jorden runt beslutas i all hast. Redan här blir jag, ärligt talat, lite besviken. Phileas Fogg som alltså är slav inför sitt eget mycket strikta tidsschema, borde rimligen drabbas av en åtminstone lätt känsla av panik inför en sån här resa. Passepartout, som får stå för känslorna, är den som drabbas istället. Han hade hoppats komma till en husbonde som levde ett liv i lugn och ro, och sett fram emot detta. Istället kastas han hals över huvud med på tåget till London. Jag läser vidare, jag uppskattar att tempot är högt. Men återigen: någonstans på vägen, bland alla slumpartade förseningar och oväntade vändningar, längtar jag verkligen efter att få se den strame och alltid så behärskade Phileas Fogg tappa kontrollen. Ansiktet. Något! Detta. Händer. Aldrig.

Inte bara är det ett psykologiskt taffligt porträtt. Det är också slöseri av en bra uppbyggd story, det är också ett sömnpiller rent gestaltningsmässigt, det är trist och andefattigt och jäkligt irriterande. Det är ju också himla praktiskt att skapa en person som är gjord av pengar, så att han kan betala sig ur varje knipa han rimligen kan hamna i… Nej. Jag köper inte Phileas Fogg. Han blir inte levande för mig. Att någon blir kär i honom förblir för mig ett mysterium. Han är den felfria hjälten, och som sådan är han också helt ointressant.

Med det sagt, visst händer det rafflande grejer. Det röks opium, det blir båtförseningar, det kommer infödingar som ska offra folk till gudarna. Ja, det är en bok skriven i exotiseringens tidevarv. Vilket gör formatet vettigt, eftersom det uppmuntrar till högläsning, där mamma och pappa kan förklara att idag ser vi inte på människor på det här sättet… Jag läser Jorden runt på åttio dagar som ett vilt äventyr som kunde varit vildare. Det är underhållande emellanåt, spännande emellanåt. Och jag blir väldigt sugen på att resa. Men framför allt är detta en vacker bok, stor och gedigen, som jag njuter av att slå upp om kvällarna. (Och jag såg att även Skattkammarön fanns i samma sättning…)

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Kulturhistoriskt småintressant
• Att blicka ut i havet
• Verkligheten efterapar dikten
• Klassikervecka: Mångbottnad fullträff

Hon måste använda det där någon gång, i en barnbok naturligtvis, vuxna är för tröga. Men i böckerna för barn kan hon vara så barnslig och fantasifull hon vill.

Edith Nesbit, även kallad E.Nesbit är författare. ”Jag trodde du var en man först”, säger hennes unge beundrare med fjunig mustasch. Främst är E. Nesbit känd för sina barnböcker, men hon drömmer om att en dag kunna skapa den stora romanen. Hon är gift med Hubert Bland, och tillsammans bor de på tjusiga Well Hall, där det ofta anordnas excentriska festligheter med sång, musik, lekar och litterära samtal. Med i huset bor även deras barn, bland dem mest utmärkande Rosamund, som är sjutton i väntan på att bli en riktig kvinna. Och Alice Hoatson, även kallad Mouse, hushållerska och barnpasserska. Till festerna kommer kända författare som H.G. Wells, han som skrev den stora boken om tidsresor. Och George Bernhard Shaw, kritiker och författare. Så kallad samhällsdebattör.

Det är en ny värld, eller ska bli. Jämställdheten är blott i sin vagga. Tiden är 1890. Och Fabian Society har grundats av Englands ledande kulturpersonligheter, det yngre gardet. ”Upplysning, inte revolution”, förespråkar man. Korsetterna av, men det råder olika bud om man har tid att engagera sig i kvinnornas rösträtt.

Detta är en fin liten bok, som inte alls var vad jag förväntade mig. Omslaget och beskrivningen gav intrycket av en mer svårtillgänglig sak, gränsande till facklitteratur, och jag sköt läsningen framför mig. Förväntade mig tung läsning, om än intressant. Men Ambjörnsson berättar främst genom skönlitterär gestaltning.

Ljud av avlägsna skratt. Halvkvävda ljud, steg som plötsligt upphör. Ett fladdrande ljus, någonstans i närheten. Ingen av dem märker det, inte mannen som dröjer kvar i det förflutna, inte flickan som uppmärksamt iakttar honom.
- Tiden är inte en linje, utan en dimension, säger H.G. Wells, för något måste han faktiskt säga nu. Precis som rummet kan man kröka tiden, om man bara visste tillräckligt och kunde röra sig fortare än ljuset kunde man färdas i tiden…
- Jaha, säger Rosamund. Jag förstår.
Det gör hon inte.
- Och om du kunde färdas i tiden? frågar Wells. Vad skulle du göra då?
Rosamund vet genast.
- Gå tillbaka. Ta reda på varför min mamma sa det hon sa. Hon sa något jag inte förstod, förklarar hon, men tystnar.
Wells märker det inte. Han tänker på sin egen mamma som aldrig kommer att förstå vem han är.

Gunila Ambjörnsson har gjort ett bra jobb med att gjuta liv i dessa anspråksfulla idealiserande människor, som i mångt och mycket fortfarande är så fångade i sin tid. De pompösa männen, som pratar om kvinnors rättigheter och en ny ordning. Samtidigt som H.G. Wells till exempel inte tycker det är alltför oangenämt att unga Rosamund flirtar med honom. Han har en hustru där hemma, som han kallar för ”väldigt smart”. Å ena sidan. Å andra sidan har han döpt om henne till Jane, eftersom han ”tyckte att det passade henne bättre”.

Och Rosamund å sin sida tvingas leva med vetskapen att hennes mamma älskar henne mindre än brodern som dog. Eller vad menade hon egentligen med det hon sa? Som alla tonåringar skäms hon för mamma Edith, som jämt gör tokiga upptåg som att dyka i vallgraven eller stå på händer och strunta i att kjolen åker ned i ögonen.

Och Edith, som känns som bokens huvudkaraktär. Som inte kan hjälpa att hon är så himla bra på att skriva små verser att hon måste göra det nästan jämt, om allt. Hon skriver noveller och annat för brödfödans skull, hon skriver jämt, natten lång, men aldrig det hon egentligen vill skriva.

Jag förtrollas främst av språket, som flyter på så bra. Ibland för bra, nästan, mot slutet upplever jag att det är lättare att hänga med i alla olika känslotillstånd och perspektiv som presenteras om jag läser högt för mig själv. Boken är upplagd i nutid som varvas med dåtid. Ibland infogas citat från personernas dagböcker, eller brev de skrivit. Berättarperspektivet skiftar ständigt. Ändå är det något som gör att jag då och då tappar intresset. Det är trots viss dramatisk handling, inte en bok som griper tag och suger fast, så att jag måste läsa vidare. Nej, i fundersam reflekterande gång rör vi oss framåt. Jag vet inte om det är en invändning egentligen. Men det är ett annat sätt att berätta en historia, än jag brukar föredra.

Och rymningarna då? Hela bokens titel? Jo, många försök till rymningar finns det. I E. Nesbits böcker, men även i hennes eget liv göds ständigt denna längtan att bryta upp från allt och börja om på nytt. En motvilja till att stagnera, som även kan tillskrivas tiden; en tid med stora förändringar i antågande. Men även om feminismen tar stora kliv, så är könsrollerna lika löjligt statiska som någonsin. Och Edith framstår alltmer som en barnslig flicka i sina försök att snärja den ene beundraren efter den andra. ”Rym med mig!”, säger hon, och trycker sig mot dem i svarta hörn av huset, där inte den äkta maken kan se. Det är förtrollande medryckande, men också irriterande. Hon har väl ett bra liv? tänker jag också. Lägg av nu.

Å andra sidan är inget svart eller vitt, och det är kanske det som är denna boks främsta styrka. Förmågan till en rättvis gestaltning kräver skönlitteraturen. I facklitteratur måste du ta ställning och skära av nyanserna.

Similar Posts:

• Mångbottnade avgrunder
• Vecka 4: Ur rusk och snö föds behovet av litteraturen
• Gammaldags framtidsresa
• Att vara kvinna vid Gustav den tredjes hov
• Brytningstid

1954 gav hennes man, Leonard Woolf, ut av honom utvalda avsnitt ur dagboken, avsnitt som handlade om henne som författare. Boken fick titeln A Writer’s Diary. Efter hans död 1969, ärvdes de litterära rättigheterna gällande Virginia Woolfs författarskap av hennes syster Vanessa Bells barn.

Dagböckerna utgavs därefter oavkortade mellan åren 1977 och 1984, med noter och register. Eftersom detta material var så enormt, utkom 1990 en förkortning av den fem volymer stora dagboken. Denna förkortning skulle göra dagboken mer tillgänglig för allmänheten. Ungefär fyra femtedelar av det ursprungliga innehållet har alltså skurits bort av redaktören Anne Olivier Bell. Först i år har den svenska översättningen utkommit – vi är verkligen inte snabba i detta land. Elisabeth Grate Bokförlag har gjort en viktig insats.

I förordet berättar Virginia Woolfs systerson, Quentin Bell, om sin moster, att hon skrev sina dagboksanteckningar antingen i slutet av förmiddagens arbete eller mellan eftermidddagsteet och middagen. Därmed är de spontant nedtecknade och ofta skrivna i en hast.

Woolf skrev dagboken för sin egen skull, om detta berättar hon. Det var aldrig hennes mening att den skulle publiceras i sin helhet, den skulle istället tjäna som underlag för hennes kommande memoarer. Hon förstod också att hon i framtiden själv skulle vara mycket intresserad av att läsa den, vilket hon också gjorde då och då.

Virginia Woolf var en centralfigur i den så kallade Bloomsburygruppen i London (läs om den här intill), och vänskapen med dem som befann sig i denna grupp hade hon inlett långt innan hon började skriva dagbok. Om man inte känner till denna grupps medlemmar tidigare, kan det finnas vissa initialsvårigheter med att läsa dagboken, man får ständigt söka sig till bokens förklarande personregister. Och är läsaren inte på minsta vis orienterad vad gäller dåtidens författare, konstnärer och andra mer eller mindre kända personer, är registret ett måste genom hela läsningen. Virginia Woolf befann sig mitt i en stor, intressant och stimulerade umgängeskrets. Med sina vänner och närmaste kunde hon i timmar diskutera litteratur, konst, politik och frågor om livet. Alla hade likartade intressen, de flesta var författare, konstnärer, litteraturkritiker, förläggare eller forskare. En drömtillvaro med andra ord. Till hennes umgängeskrets hörde till exempel Katherine Mansfield, H.G. Wells, E.M. Forster, T.S. Eliot och Vita Sackville-West. Hennes äktenskap med Leonard Woolf var mycket lyckligt, det framgår av dagboken. Hon levde därmed ett ytterst privilegierat liv på många olika sätt, vilket hon också var mycket medveten om.

I dagboken beskriver Virginia Woolf mycket målande och ofta på ett originellt sätt människorna i sin omgivning, ibland lite för elakt kan man tycka, men underhållande. Hon analyserar också sig själv och sitt liv, är stundom både självironisk och självkritisk. Hon kan vara nöjd med sig själv och det hon åstadkommit inom litteraturen, men också orolig inför vad kritikerna ska skriva och vad vännerna ska tycka. Hon beskriver mycket ofta sitt arbete med de olika texter hon håller på med. Lördagen den 13 december 1924 antecknar hon:

Jag galopperar nu fram genom ”Mrs Dalloway”, skriver ut den igen ända från början, en bra metod tror jag, eftersom man på så vis arbetar med våt pensel över helheten och binder ihop partier som vuxit fram separat och blivit torra.

Det svåraste i Virginia Woolfs liv var hennes återkommande depressioner. I början av andra världskriget drabbades hon av en så djup depression att hon inte längre orkade leva. Ändå är det inte helt lätt att förstå, när man läst dagboken, varför hon valde att ta livet av sig. I sina anteckningar berättar hon ständigt och mycket om alla sina glädjeämnen och att hon ändå mitt i allt elände under andra världskriget och inför hotet om en tysk invasion av England, kunde känna sig entusiastisk över skrivandet och hade planer på kommande böcker.

Efter att ha läst dagboken och på så vis lärt känna författaren och hennes privata tankar, hennes omgivning med människor, djur, natur, hus och städer, längtar jag efter att läsa hennes böcker. Inspirerad blir jag verkligen av en person med så höga ambitioner och mål för sitt skrivande, med en sådan arbetskapacitet, så fantasifull och fylld med ständigt nya idéer om vad hon ville skriva.

Similar Posts:

• Dansa med vargen!
• A life less ordinary
• En hen-roman
• Intervju med Nicola Lagioia
• Idyll att stillsamt sukta efter?

Behållningen med att läsa Wells idag är främst att man bortom den starka vurmen för teknikens och naturvetenskapens framväxt också finner ett intresse för tidens sociala teoribildningar. Andäktiga redogörelser för acceleratorer och andra tekniska landvinningar må ha förlorar något av sin tjusningskraft sedan den ursprungliga publiceringen – men Wells reflektioner om dess implikationer på samhället och tillhörande människor är fortfarande gångbara idag. I titelnovellen låter Wells en klotformad sond sändas ner i havsdjupen – bara för att på tusentalsmeters djup uppfinna en kultur för att reflektera över det egna samhällets religiositet och gränserna för den egna uppfattningen av verkligheten. ”Nedstigen från himmelen” blir ”nedsjunken från ytan” i en beskrivning som ganska klart visar Wells marxistiska syn på vilken funktion religionen fyller i samhället. I andra noveller åtföljs inte teknikinslagen av samma möjligheter, utan stannar som rena idéberättelser. Först då märks det att novellerna åldrats.

Wells berömmelse utgår främst från debutromanen Tidsmaskinen och den tidigare nämnda Världarnas krig. Vad en så omfattande novellsamling som I avgrunden kan erbjuda är ett utförligt material som visar Wells utveckling från författare av vetenskapliga fantasiromaner till en samhällsdebattör med stor tilltro till de vetenskapliga principernas möjlighet att strukturera en fungerande världsstat. Det är för just den tilltron man ska läsa hans noveller – entusiasmen är verkligen smittande, även om den kan tyckas smått naiv i vissa avseenden så här hundratalet år senare. I de bästa novellerna främmandegör han oss så inför vår omvärld att det helt enkelt inte behövs några marsianer.

Similar Posts:

• Kulturhistoriskt småintressant
• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• Klaga på mörkret
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner