dagensbok.com » HC Andersen

Anna Höglund "Skuggan"

Anna Liv Lidström — Fri, 28 Jun 2024 22:00:29 +0000

I slutet av maj i år befann jag mig på en barnboksafton på gemytliga Gamla stans bokhandel. Där presenterades bland annat Skuggan av Anna Höglund. Berättelsen är inspirerad av H.C. Andersens saga med samma namn. En ganska okänd berättelse som verkligen tål att återberättas. Det här är en bok som är svår att genrebestämma. Författaren själv säger att den kan stå på ”konstiga hyllan” men förlaget har sagt att den är för folk mellan 6-9 år. Men jag tycker att den är bredare än så. Som 50 plussare uppskattar jag den massor.

Det börjar med att dagen har gått och mörkret har lagt sig i hörnen. Man kommer hem och man tänder lampan. Kanske är man lite hungrig? Micromat är smidigt och så plingar det när det är klart. Lite nyhetsflöde på det. Gäsp. Det är inte konstigt att den här mannens skugga börjar gäspa, vända och vrida sig. Försöka väcka sin människa genom att kittla, vifta, skoja och väsnas. Helt utan att få någon som helst uppmärksamhet. Människan är helt uppfylld av sin nya laptop.
Då! Skuggan ser helt plötsligt något i färg som skiljer sig ifrån den trista gråskalan. På en balkong tvärsöver skymtar han en rosa rosbuske. Längtan riktigt strålar ut från den uttråkade Skuggan. Och då gör han det, han ploppar sig loss och drar. Klättrar ut genom fönstret och upp för en fasad, svingar sig över ett balkongräcke och in i det rosenrosa okända.

Men på hemmaplan sker intet nytt. Där släcker man lampan, sover, går och jobbar. Men skuggan saknas! Kanske kommer det att växa ut en ny? Men näh, fast det kanske inte är särskilt viktigt?

Tiden kommer och går, och allting är likadant. Något slags tomrum infinner sig men människan tar inte tag i det. Allting rullar liksom på även om det tvivlas, särskilt på nätterna. Orken tryter, man pallar liksom inte längre.
Så ringer det på dörren! Skuggan är tillbaka med en makalös berättelse fylld av färger och äventyr.

Och jag måste faktiskt avslöja att det här är en berättelse om hur det kan gå om man struntar i att lyssna till sitt inre. Det går inte väl. Du har dina chanser men det handlar om att lyssna till ditt hjärta och våga lyssna på yttre och inre signaler. Något som now-a-days inte är helt lätt. Tiden fullkomligen forsar förbi och att stanna upp och andas kräver typ en plan. För alla deadlines flåsar en i nacken som en blåslampa. Nu kanske inte alla våra unga känner så, men helt klart är de påverkade av tidsandan. Och det här med att följa sina drömmar tycker jag också man ska ha som en plan. Att visualisera och ha ett framtidshopp är viktigt. Och ser det grått och hopplöst ut hos dig kanske det blomstrar nästgårds?

Som vanligt är Höglunds berättande knivskarpt men ändå tolkningsbart. Men summan av kardemumman här är iallafall att du har bara ett liv. Så gott folk, vi kan väl försöka göra det bästa av det vi har.

Mitt tips är att läsa den här boken för dig själv eller så läser du den för någon yngre person och så har ni viktiga samtal om livet utefter det som boken väcker.

George Eliot "Silas Marner"

Barbara Strand-Blomström — Mon, 15 Jul 2019 22:00:12 +0000

George Eliot är en ny bekantskap för mig. Jag har stött på namnet många gånger men faktiskt aldrig läst. Namnet är en pseudonym för Mary Ann Evans och som tidens sed bjöd på 1800-talet publicerade kvinnor sig helst under ett mansnamn.

Romanens titel Silas Marner är namnet på en vävare som kommer till den lilla sömniga staden Raveloe på engelsk landsbygd. Romantiden kan antas vara mitten av 1800-talet. Han bosätter sig i stadens utkant vid ett stenbrott i ett litet hus där han dagarna i ända väver hushållslinne åt ortens husfruar. Hans utseende är frånstötande med utstående ögon och särskilt omtyckt är han inte. Han vill hålla sig för sig själv efter att ha upplevt svek och orättvisa tidigare i livet.

Marners olycka är inte slut trots att åren går och han arbetar hårt och lever ett strävsamt liv. En mörk kväll bestjäls han på sina besparingar, hans enda glädje under ensamma år. Marner sjunker ner i något som idag skulle kallas depression. Men som livet ofta är och också i denna sedelärande berättelse: livsglädjen kommer när du ägnar dig åt någon som behöver dig och detta räddar Marners förstånd och ger hans liv en helt ny vändning.

Men intrigen handlar om flera andra karaktärer och deras göranden och låtanden. En märkesman är squire Cass med sina söner Dunsay och Godfrey som ger liv och färg åt historien om vävaren Marner. Miss Nancy Lammeter är också värd att nämnas. En klok kvinna med stort hjärta men vass tunga och skarp blick. Den lilla föräldralösa flickan Eppie är en annan mycket viktig kararktär vars ursprung vi som läsare känner till – men ingen av invånarna i Raveloe (förutom hennes riktiga far).

Boken är indelad i tjugotvå kapitel av olika längd. Stilen är ibland omständlig och meningarna är ofta långa med många bisatser. En allvetande berättare serverar oss historien och som läsare blir vi ibland direkt tilltalade och vi vet långt mera om karaktärerna i intrigen än vad de vet om sig själva och de andra. Den psykologiska realismen är stor och författaren lever sig starkt in i de olika personligheterna. Styckena spjälkas upp av dialoger vilket lättar upp texten som kan upplevas som kompakt. Detaljerat beskrivs hushållsbestyr och göromål. Det förekommer många bipersoner.

Marners livshistoria ljusnar på slutet. Den här historien är en moralitet. Det stulna guldet återfås och andra hemligheter kommer i dagen. Vissa nyckelpersoners etiska och moraliska resning är nästan sagolik och jag kommer att tänka på Charles Dickens romaner från samma tid om föräldralösa, fattiga pojkar. Marners renhjärtade fosterflicka Eppie påminner mycket om till exempel Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gullagestalt. Och många liknande ömsinta, guldlockiga småflickor återfinns också i HC Andersens sagor.

Romanen Silas Marner är läsvärd. Realistisk, sagoaktig, fängslande. Historien kan sammanfattas med en annan klassisk engelsk författares ord: Slutet gott, allting gott!

Karen Dionne "Träskkungens dotter"

Anna Liv Lidström — Wed, 12 Sep 2018 22:00:28 +0000

Jag skulle kunna berätta att jag var tolv år och mor tjugoåtta när vi blev fria, att jag under mina första tolv år bodde i vad tidningarna beskrev som en gammal fallfärdig gård omgiven av träskmark mitt på Michigans övre halvö. Att jag visserligen lärde mig läsa tack vara en packe National Geographic från 1950-talet och en gulnad bok med Robert Frosts samlade dikter, men att jag aldrig gick i skolan, aldrig hade sett en cykel och inte visste vad elektricitet eller rinnande vatten var. Att de enda människor jag talade med under dessa tolv år var mor och far.

Så berättar huvudpersonen Helena i Träskkungens dotter. När vi möter henne i bokens början är hon vuxen har hon bildat en egen familj. Hennes mamma är död och pappan har suttit fängslad i många år eftersom han rövat bort Helenas mamma. Men nu har han rymt och saker rörs naturligtvis upp igen. Helenas man och barn har ingen aning om hennes bakgrund i träsket.

Parallellt med nuet får vi även följa Helenas barndom, också skildrat ur hennes perspektiv och återberättat av hennes vuxna jag. För läsaren ter sig hennes uppväxt rätt makaber, men för henne är den den enda uppväxten hon vet om. Hennes enda kontakt med världen utanför är några gamla tidningar och en antik diktsamling. Men som sagt, det är ju det enda hon vet. Hennes pappa är den stora patriarken som lär Helena allt han kan samtidigt som han ser till att styra henne och hennes mamma med järnhand.

Förutom nutidshistorien och barndomsditot blandas boken upp med HC Andersens Dykungens dotter. Jag antar att författaren hämtat inspiration ur den berättelsen, och visst kan det finnas paralleller till huvudhistorien men jag tycker inte att det tillför någonting. Istället blir det hackigt och berättelsen stannar upp.

Huvudpersonen Helena är en spännande karaktär. Hennes uppväxt har präglat henne i hög grad. Nu lever hon ett stilla familjeliv, försörjer sig på att sälja egenkokt sylt. När hon var barn var det självhushåll som gällde. Men hon har alltid varit sin pappas flicka och det märker vi verkligen när hon får reda på att han rymt, även om hon smider helt egna planer.

Träskkungens dotter är en rätt pladdrig men samtidigt hisnande bok. Hur Helenas pappa totalt kan kontrollera sin lilla familj och hålla dem åtskilda och frånvända samhället är djävligt. Och hur Helenas mammas gisslansituation normaliseras i mammans ögon samtidigt som Helena sitter där och läser femtio år gamla blaskor och tror att det är så det så samhället ser ut utanför träsket. Men verkligheten hinner alltid ikapp och patriarkatet skall falla.

dagensbok.com » HC Andersen

Anna Höglund "Skuggan"

Similar Posts:

George Eliot "Silas Marner"

Similar Posts:

Karen Dionne "Träskkungens dotter"

Similar Posts: