Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

På seniorboendet finns HBTQ-seniorer från flera delar av världen, de delar en gemensam historia av förtryck och diskriminering som tagit sig uttryck på olika sätt. Detta är en berättelse om en generation av HBTQ-personer som var osäkra på om de ens skulle få bli gamla pensionärer på ett boende. Folk dog, försvann och gömde sig långt in i garderoben.

I Marjas släkt är det bara hennes systerdotter Vanja som har lyckats lista ut att mostern Marja är lesbisk och att rumskamraten Ann egentligen är hennes flickvän. Det är också Vanja som hittat plats på boendet under tiden lägenheten saneras, hon vill så gärna hjälpa till, men förstår inte varför Marja inte kan vara lite gladare och mer tacksam, det var ju ändå många år sedan Ann dog. Kanske kan boendet hjälpa henne att komma loss från det gamla?

I boken får läsaren följa de gamla pensionärerna (som verkar oförskämt pigga) och ta del av deras vardag med filmkvällar, sommarfester och korsordslösande. Men också veta mer om deras ungdom och deras olika historier. Trots formatet hinner vi lära känna flera olika personer och ta del av HBTQ-historia från flera delar av världen.

I slutet av regnbågen är ett fint seriealbum tecknat med kärlek, trots formatet och sina relativt få sidor hinner läsaren ta del av flera livsöden. Boken är fiktion, men berättelserna tar inspiration från intervjuer som gjorts med äldre HBTQ-personer. Det är en berättelse om kärlek, förtryck men också om att bli gammal. Vad händer egentligen med ens relation när frun blir dement? Går det att skaffa nya vänner efter 70?
I slutet av regnbågen är en finstämd hyllning till den äldre HBTQ-generationen, och ett hopp om att även den yngre generationen ska få bli gammal.

Similar Posts:

• Dans och smärta
• Auschwitz och den stora kärleken
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Glittret som döljer tårarna
• Till minne av de som försvann

Samtidigt, en bit därifrån, är staden bara ett fjärran ljusskimmer. Där växer en liten pojke upp. Mikael. Som en typiskt gardellsk pojke är han diffust ”fel”. Han längtar bort, längtar till någonting han inte riktigt kan sätta fingret på.

Mikaels mormor kallar honom ”felnavlad”. Det finns något skört, något avvikande, hos honom som oroar. Hans mamma känner ett instinktivt behov av att varna honom för ”fula gubbar”. Om någon sådan farbror kommer och vill bjuda på godis och få med sig Mikael så får han absolut inte ta emot och följa med.

Mikael börjar drömma om det där godiset. Om den mystiska farbrorn. Vad kan det vara för godis, tro? Hans längtan växer sig allt starkare, tills han som ung tonåring börjar åka in till stan och planlöst driva runt. Tills han möter en farbror som vill bjuda på kondis, som vill ha med sig Mikael hem. Det verkar på något sätt ödesbestämt. Fast han inte ens vill, fast farbrorn egentligen är otäck och gör honom illa. Det är som att han måste.

Parallellt med Mikaels öde får vi sitta med ett gäng ganska slitna fjollor i trädgården vid Piperska muren den där sommarnatten 1971. Det tar en bra stund, lejonparten av romanen, innan dessa världar egentligen berör varandra, och först finner jag det lite märkligt. Tidsplanen är så olika – Mikaels liv kontra den där koncentrerade sommarnatten. Den senare biten skulle med lätthet kunna spelas som teaterpjäs, karaktärerna runt bordet och deras vindlande dialog, deras hjärtskärande livsberättelser som tränger sig in i festsamtalet med lika delar humor, svärta och glittrande överlevnadskonst.

”Fjollor” är ett begrepp från en annan tid. Jag kämpar lite med det. Ska det skrivas med citattecken? Är det nedsättande? Diffust? Det klumpar liksom samman transkvinnor, män i drag, homosexuella män som uppfattas som feminina. Det är inte helt politiskt korrekt med nutida termer, och förmodligen lika delar skällsord som med viss nödvändighet självpåtaget. De flesta i sällskapet tilltalar varandra med kvinnonamn. Det är kulturellt, men också ett skydd. Pseudonymer.

Jargongen är hård men i alla fall delvis hjärtlig. Ibland skiner självhatet smärtsamt igenom på ett sätt som för mina tankar till Mart Crowleys klassiska pjäs The Boys in the Band från 1968. Utsattheten är ständigt närvarande. Humorn och slagfärdigheten är helt enkelt nödvändig för att inte gå under.

Till slut landar jag ändå i att det där glappet mellan parallellhandlingarna är en central del av berättelsen. Om glappet inte vore så stort, om skammen kring vilka Mikael och de festande fjollorna är inte vore så brutal, om tystnaden inte vore så öronbedövande, ja, då kunde kanske Mikael och andra barn slippa att fara så vanvettigt illa?

Similar Posts:

• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Det olämpliga och det nödvändiga
• Viktig men ojämn läsning

Även Gardells senaste bok bygger på verkliga händelser, men i Ett lyckligare år får historieskrivningen företräde framför berättarflytet.

Berättelsen tar avstamp ur Pontus Wikners Psykologiska självbekännelser från 1879, ett manus som hålls inlåst på Uppsala universitetsbibliotek i nästan hundra år – de publiceras först 1971. Wikner är filosof och professor, och lever med hustrun Sara Larsson som han får två söner med. Det verkar vara ett vänskapligt förhållande där Wikner kan vara öppen gentemot frun med sin läggning. Men drömmen om en annan ordning växer sig ändå stark, drömmen om en värld där människor kan leva med den de älskar – drömmen om ett lyckligare år. Det är därför han skriver sina Psykologiska självbekännelser, att läsas i framtiden, en framtid han hoppas ska vara mer mogen för hans ord än vad samtiden är.

Den inledande delen av boken, den om Pontus Wikners ungdom, när han möter vänskap och kärlek, är som att läsa början på en roman. Jag känner med Pontus och blir engagerad i hur det ska gå för honom.

När det är som allra mest engagerande och spännande hoppar boken fram till 1970-talet och en begynnande svensk gay-rörelse som utgår från några ungdomar i Örebro. Innan jag läste boken var de här personerna och händelserna lika obekanta för mig som namnet Pontus Wikner och hans manuskript. Det här är viktiga händelser i den svenska historien som jag aldrig ens har hört talas om tidigare, som jag är tacksam att nu ha möjlighet att läsa om. Men som läsupplevelse blir det ett avbrott från den uppslukande berättelsen om Pontus Wikner till det mer reportageaktiga berättandet om Ronny och de andra ungdomarna under 1970-talet. Det tar ett tag innan jag inser att berättelsen inte kommer komma tillbaka till Pontus Wikner för att knyta ihop händelserna där. I stället fortsätter berättelsen framåt i tiden.

I viss mån kompenserar det viktiga (och ännu alltför o-omskrivna) ämnet för det otympliga formatet och bristen på flyt i berättelsen som helhet – men som läsupplevelse hade jag helt andra förväntningar när jag återvände till en berättarmästare som Gardell.

Similar Posts:

• Till minne av de som försvann
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Medan de kysstes
• 250 år av kvinnoliv
• Sjön suger

Det otäcka ligger på ett annat plan.

Istället är här vardag, en ganska slitig vardag mitt under andra världskriget, med allt vad det innebär av oro i det stora och lilla. Huvudpersonerna kämpar med att få vardagen ihop, hälsan, ekonomin och sina ganska trassliga relationer. Vardag. Sådant som inte direkt borde angå någon annan.

Så blir det inte.

Svartsjukan mellan Margit, Eva och Gunvor tar nämligen en vändning med förskräckelse när Eva en kväll tar sig till Margit, den kvinna hon älskar och, med rätta, misstänker bedrar henne. Hon är inte nykter. Inte det minsta. Det blir bråk, polisen rings in, och den berusade Eva hamnar i förhör. Därifrån nystar poliserna upp det sensationella: en ”homosexuell härva”, som pressen kommer att kalla det, ett löst sammanhängande nätverk av lesbiska relationer – ”otukt som mot naturen är”.

Det är nog inte för mycket sagt att rättssaken förstör de inblandade huvudpersonernas liv. Domarna mot dem gör att de förlorar anhöriga, förlorar arbeten, bryts ner fysiskt. Och det ironiska: bara ett drygt halvår efter att domarna fallit avkriminaliseras homosexualitet i Sverige.

Lesbiska ligan är den andra boken i Mian Lodalens historiska trilogi, eller kanske snarare svit av fristående romaner om homosexuellas liv under svenskt 1900-tal. Lisa och Lilly tog oss med till seklets början, med arbetarrörelse, rösträttsrörelse och preventivmedelsförbud. I Lesbiska ligan är det alltså 1940-tal, fortfarande kvinnor i arbetarklassen och Stockholm. En del har förändrats, men mycket är sig också likt. Homosexualitet är långt ifrån accepterat, och samhället har en otäck tendens att lägga sig i det allra mest privata. Att läsa hur de här kvinnorna tvingas sitta och svara på polisens nyfikna och oerhört närgångna frågor om hur de haft sex med varandra är hjärtskärande. Man blir förbannad, ledsen, får en avgrundstung klump i magen.

I veckan var jag och hörde Mian Lodalen berätta om de här romanerna, och en sak hon sa som särskilt fastnade i minnet är att hon inte ville göra kvinnorna till några hjältefigurer bara för att de är utsatta. Det är verkligen sant. De är långt ifrån alltid sympatiska. Vi följer Margit och Eva från att de för första gången hörs på telefon och fram till att deras förhållande blir polissak. De är utsatta. De är kärleks- och uppmärksamhetstörstande, de är ekonomiskt sårbara och beroende av sina exmän, de är självupptagna och omtänksamma, de är sjuka och har missbruksproblem, de drömmer om så mycket och så hjärtskärande lite. De lever i ett slags vakuum, där deras relationer inte räknas, inte får finnas, inte riktigt några riktlinjer att följa.

De förtjänar verkligen inte det som händer dem.

Similar Posts:

• Födda i fel tid
• Dans och smärta
• Någonting måste ju förändras
• Glittret som döljer tårarna
• Tung som en fjäder

Det är ett slags Romeo och Juliet-upplägg. Från allra första början vet vi att det här kommer att gå illa. Det lägger ett särskilt filter över allt som händer. Ger tyngd.

Lisa och Lilly utspelar sig under ett drygt år, från sommar till sensommar 1910 och 1911. Det är vad som krävs för att de unga kvinnorna, tonårstjejer bara, ska hinna träffas, bli förälskade och välja att avsluta sina liv tillsammans. Berättelsens driv ligger i hur de hamnar där, varför ett par unga, egentligen lyckligt förälskade människor till slut inte ser någon annan utväg.

Berättarglädjen ligger minst lika mycket i tidsskildringen. Det här är, så vitt jag förstår, Mian Lodalens första historiska roman – om man bortser från att skildra tider hon själv upplevt, vilket väl är den gängse definitionen – och hon har verkligen gjort noggrann research. Det händer att jag tänker att hon är lite för glad i sin egen research, och visar hur påläst hon är med någon detalj för mycket, men överlag kan jag bara dela hennes fascination. Det här är en oerhört spännande tid.

Sin inspiration hämtar Lodalen i verkliga händelser, ett verkligt dubbelsjälvmord. Även mer kända historiska personer figurerar i handlingen. Konstnären Eugène Jansson spelar en viktig biroll, och huvudpersonerna är med och lyssnar på ungsocialisten Hinke Bergegrens berömda föredrag om ”Kärlek utan barn”. Information om preventivmedel, vilket var vad det handlade om, förbjöds i samma veva. Som Lisa säger i romanens början: ”allt roligt är ju antingen syndigt eller förbjudet”.

Hon och Lilly har precis träffats på en spontan dans nere vid Årstaviken, och fått rusa därifrån när polisen upplöst sällskapet. Som jag skrev är det här en spännande tid. Ett gammalt, stelbent förmyndarsamhälle krockar med nya krav på frihet och livsval. Lilly och Lisa är hårt hållna, som flickor och som arbetarklass. Det bästa de kan hoppas på är ett eget kyffe så småningom, underställda en make och med en alltför stor och snabbt växande barnaskara. Hårt arbete från morgon till kväll. Att flytta hemifrån som ensamstående är bara möjligt som inneboende tjänsteflicka, minst lika hårt kontrollerad av arbetsgivarna som hemma.

För Lisa är ändå kontrasten påtaglig. Hennes bror kan ränna ute om nätterna. Till och med komma hem full. För henne är det betydligt striktare. Man kan ju tycka att föräldrar med en halvt svald oro för utomäktenskapliga graviditeter skulle tacka sin lyckliga stjärna när dottern förälskar sig i en annan kvinna, men så enkelt är det naturligtvis inte heller. Det är många decennier än innan homosexualitet ens blir lagligt.

Så går vi mot historiens oundvikliga slutpunkt.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Dans och smärta
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Glittret som döljer tårarna

Anslaget i Queera tider är brett. I början finns en ordlista, med förklaringar av termer som till exempel cisperson eller asexuell. Sen blandas porträtt av queera personer genom historien (drottning Kristina, Karin Boye, Tove Jansson…) med intervjuer med queera aktivister, och berättelser om historiska landvinningar, som ockupationen av socialstyrelsen 1971, den könsneutrala äktenskapsbalken 2009, eller avskaffandet av steriliseringskravet för transpersoner 2013. Alltihop är utmärkt illustrerat av Adrian Malmgren, med teckningar som på något sätt utstrålar värme och välvilja utan att för den skull bli kraftlösa. Avsnittet om transpersoner är mer omfattande än de andra (Summanen är sakkunnig i transfrågor på RFSL ungdom) och innehåller en del konkret information för unga som har tankar kring sin könsidentitet, som hur man söker vård, eller hur gammal man behöver vara för att få byta sitt förnamn.

En redogörelse för hur det var att växa upp som queer i en tid innan internet får mig att känna mig gammal:

Före internet fanns fasta telefonlinjer, alltså att man hade ett telefonnummer som gick till en telefon som hörde till ett visst hus eller en viss lägenhet. Det fanns också telefonkiosker, små kurer där man kunde betala för att ringa. Brev skickades med posten.

…men känslan som återkommer gång på gång när jag läser om vilka rättigheter HBTQIA-personer fått, och hur attityderna har förändrats är: herregud, var det så nyligen? Som att SVT upprättade en krislinje för kränkta tittare när två män kysstes i Rederiet 1996. Eller som att recensenter inte vågade skriva om Fucking Åmål (1998) att den handlade om två tjejer som var kära i varandra. I sitt förord skriver Summanen just om detta: att ha sett så många rättigheter införas under sin livstid, och att det är något som är värt att fira, men att vi inte ska få för oss att de inte är sköra eller sårbara: ”[V]åra rättigheter [är] aldrig givna. Vi måste kämpa för dem.” Hur snabbt rättigheter kan försvinna igen illustreras väl inte minst i avsnittet om Karin Boye, som i början av trettiotalet reser till Berlin för att kunna leva förhållandevis öppet som bisexuell, bara för att några år senare se hur nazisterna tar makten och den öppenhet som fanns i Berlin kring könsidentitet och sexualitet försvinner igen.

Något som är synd är att Summanen inte skriver mer om asexualitet, och inte tar med A:et i HBTQIA. I början av boken finns asexualitetsflaggan med, och Summanen nämner att det finns en stark norm kring att människor ska känna sexuell lust och vilja ha sex med andra, men att det inte är så för alla. Att ha ett intersektionellt perspektiv och samtidigt avgränsa sitt ämne är en svår balansgång, och att det är nödvändigt att avgränsa sig är också vad Summanen hänvisar till när jag skriver till honom och frågar om valet – han konstaterar att boken inte tar upp några historiska förebilder kopplade till asexualitet, och att HBTQIA inte är en etablerad förkortning i Sverige idag. Jag önskar ändå att han hade skrivit något mer om detta, för asexuella hamnar så ofta i skymundan i HBTQIA-communityn. Jag har hört så många asexuella berätta om hur de upplevt att något var fel på dem eller att de var sjuka för att de inte kände som andra kring sexuell lust eller kring romantisk kärlek. Jag har också hört en sexolog säga att han aldrig träffat på asexualitet, utom hos patienter med vissa hjärntumörer, vilket förstås bara visar hur djup okunskapen är även bland de som borde veta bättre. Queera tider är precis en sån där bok som kunde ha nått fram till en ung asexuell person och hjälpt hen att känna sig mindre ensam. Ett liknande hastigt omnämnande görs kring tillgänglighetsproblem och personer med funktionsvariationer. Även om avvägningen är svår kommer jag inte ifrån att de ensamma styckena känns lite pliktskyldiga, och gör inte de komplexa frågorna rättvisa.

Vid ett par tillfällen under läsningen funderar jag över vems åsikter som framförs, för texten är knappast opartisk. Till exempel i avsnittet om familj, skriver Summanen:

Idag går det inte att bilda juridisk familj med sin bästa vän, om man inte vill gifta sig. En del har undrat över när vi ska få en lag som gör att man till exempel kan lägga till en vän som sitt självvalda syskon och få juridisk trygghet i det. Tyvärr är det inte en fråga som drivs av någon organisation eller något politiskt parti i dagsläget.

(Mina kursiveringar).

Men texten gör strängt taget inte anspråk på att vara opartisk. I förordet skriver Summanen:

Jag har dessutom ofta valt att ta med händelser som jag själv varit med om eller inspirerats av. Du ska därför inte se boken som en förteckning över allt som hänt eller allt som är viktigt. Istället är det nerslag i historien, med några exempel från här och där.

Summanen tycks helt enkelt har samlat på sig kunskap, erfarenhet och tankar under sin tid som queeraktivist, och vill dela med sig av dem till nästa generation. Det tycker jag att han gör rätt i, för det är kunskap, erfarenheter och tankar som är värda att lyssnas på. De insprängda intervjuerna med personer som transaktivisten Saga Becker, intersexaktivisten Del LaGrace Volcano, och hivaktivisten Steve Sjöquist är också värdefulla bidrag. I slutänden tänker jag att Queera tider är en slags korsning mellan instruktionsbok och brandtal. Och jag önskar att jag som vilsen queer tonåring hade fått läsa slutklämmen i avsnittet om synlighet:

Ofta känner man sig stärkt när man vågat stå upp för sig själv eller andra. Kanske är det den allra viktigaste synligheten: att våga vara besvärlig.”

Similar Posts:

• Medan de kysstes
• Viktig men ojämn läsning
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Auschwitz och den stora kärleken

Vem hade ens kunnat ana att piraterna var så grundligt sodomerande? Författaren B R Burg tar med oss på ett kittlande äventyr och framställer en faktiskt väldigt övertygande tes att i princip alla pirater var bögar. Det verkar så vettigt när han säger det! Såklart att de var. Burg skriver om 1600-talets samhälle, moral, syn på sexualitet (förvånansvärt frisinnad) och framförallt pedagogik. Fattigas barn kastades ur boet runt tolvårsstrecket och vandrade runt i grupper av gatupojkar i åldrarna nio till sjutton eller så, där sexualiteten var lika naturlig eller onaturlig som något annat i den tillvaron.

Det var dessa gatupojkar som gick till sjöss, med inpiskad kunskap om pojkars sexualitet, pojkar som växte upp och som pirater fick smeknamn som Tape-cul, Cœur d’Andouville eller Long Ben, ”not because of his height”. Den halvrövade sjörövaren Bourgnefesse (kallad ”bougres” av sina fiender) klagade enligt uppgift på att han var på tok för uppvaktad av sina medseglare då han endast ägde en skinka – den andra blev bortsprängd av en kanonkula – och därför var lite mindre trassel att älska i nattens mörker, medan Bourgnefesse själv var mer intresserad av sin favoritskeppspojke.

Inte bara synen på piraters sexualitet ifrågasätts. Jag föreställde mig pirater som 50% Fabio på omslaget till en Harlequin-roman, 50% rå sälle som våldtog damer och plundrade och skrattade med en sabel mellan tänderna, men tydligen var det inte alls så. Visst var piraterna råa och vidriga, varken jag eller Burg säger något annat. Burg beskriver ett fall där Mountbars the Exterminator pillade upp ett litet hål i magen på en tillfångatagen man, tog ut en liten bit tarm, spikade fast den vid masten och sen jagade mannen runt runt runt medan tarmen drogs ut som en stickad tröja maskas upp. Det låter ju onekligen brutalt men inte direkt råare och vidrigare än de bestraffningar som utfördes av lagens långa arm. 1600-talets England var ett samhälle där fysiska bestraffningar var standard. Flottan kölhalade lika mycket som pirater. Vakter piskade lika hårt. Tortyren var inte helt olik. När historier om piraters grymhet lever kvar är det inte uteslutande för att piraterna var särskilt våldsamma och hemska, utan till stor del för att injaga skräck i befolkningen, ungefär som när Robin Hood fick sitt namn för att framstå som mer lurig och farlig.

Jag påminns gång efter annan om hallickar i det amerikanska ghettot fram till 1960-talet. Även där diskuteras homosexualitet som en faktor i det sociala utanförskapet. Män som väljer bort en normativ heterosexuell relation med kvinnor gör det inte sällan av en direkt anledning, vare sig det är att de älskar män eller hatar kvinnor.  Det är fascinerande att läsa om något som egentligen borde vara fullkomligt naturligt – inte alla är straight – men som faktiskt inte poängteras så ofta.

Similar Posts:

• Perspektiv på pirater
• Auschwitz och den stora kärleken
• Piraterna och klimatkrisen
• Gränsöverskridande historia
• Fantastiskt i flera bemärkelser

I Carnavalet-muséet i Paris finns en rekonstruktion av rummet där Marcel Proust skrev På spaning efter den tid som flytt. Möblerna är autentiska. Vad är det som är så märkvärdigt med det? Det är många författares minne som vårdas ömt. Författarbostäder omvandlas ofta till museum efter deras död. Och Marcel Proust är en av den franska litteraturens främsta berömdheter. Ändå är det mot alla odds samlingen på Carnavalet överlevt till eftervärlden.
Det var samlaren Jacques Guérin som räddade skärvor av minnet efter Marcel Proust från utplåning. Parfymfabrikören, bibliofilen och författarmecenaten Guérin var ute i sista minuten.

När Marcels lillebror Robert gick bort 1935 fanns ingen längre kvar som ville slå vakt om lösöret efter upphovsmannen till ett av den litterära modernismens mer inflytelserika prosaverk. Snarare fanns det en kraft som ville det rakt motsatta. Marcels svägerska Marthe, änkan efter Robert, kan ha varit angelägen om att sopa igen alla spår av svågerns homosexuella läggning. Familjens heder stod på spel. Hon kan även ha haft ett hämndmotiv mot de båda bröderna för att de tillsammans hade undanhållit Roberts otrohet mot henne.

Manuskript, romanutkast, brev och dedikationer brändes systematiskt tills Guérin ingrep. Möbler låg kringspridda på en utomhusloppis. Författarens pälsfodrade överrock, hans signum i offentligheten, hade blivit värmande täcke i en fiskebåt på floden Marne.

Vad var det som drev samlaren? Hängivenhet för litteraturen? Känslor av samhörighet med den likaledes homosexuelle Marcel Proust? Överdriven fetischism? Eller var det allt detta i kombination som spelade in? Jacques Guérin gick bort för 18 år sedan så honom har den italienska journalisten och författaren Lorenza Foschini inte kunnat fråga. Men hon är lika nitisk i sitt sökande efter pusselbitarna till samlargärningen som en gång Guérin var i sitt snokande efter Proustartefakter.

Foschini redogör inledningsvis för undersökningens olika anhalter ungefär som en naturvetare skriver labbrapport. Det tynger ned upptakten, men efterhand blir berättelsen mer spirituell och spännande. Tålmodiga läsare får Proust belyst från en annorlunda infallsvinkel. Prousts överrock tjänar både som bra introduktion till det berömda författarskapet och lär kännas betydelsefull även för den redan inbitne.

Similar Posts:

• Salongskvinnor i skuggan
• En introduktion för de initierade
• Inrutad Proust
• Sjön suger
• Den hotfulla dubbelnaturen

Paris i början av 1900-talet. En stad av frihet, såväl i liv som i litteratur. Färre förbud än på andra ställen och en atmosfär av öppenhet och möjligheter, kanske särskilt mycket för kvinnor. Här får vi möta fyra av dem som sökt sig dit, för litteraturen och konsten: Gertrude Stein, Natalie Clifford Barney, Adrienne Monnier och Sylvia Beach. Den första är välbekant, den sista känner jag till men de andra två vet jag ingenting om, trots att jag måste ha sett deras namn tidigare.

Gertrude Stein är nog den som är mest känd för de flesta, genom sina böcker och porträttet målat av Picasso, vars storhet hon var en av de första att upptäcka. En författare som skrev experimentell prosa, en konstmecenat med sinne för vad som komma skulle, vars adress – rue de Fleurus 27 – blivit ett begrepp.

Sylvia Beach startade bokhandeln Shakespeare & Company och var den som slutligen såg till att James Joyces Odysseus gavs ut – något hon fick kämpa för och som fortsatte kosta henne pengar och tid under många år.

Adrienne Monnier var Sylvia Beachs partner och hade också en bokhandel – belägen mer eller mindre mittemot Shakespeare & Company – med biblioteksverksamhet och snart gav hon även ut böcker och tidskrifter.

Natalie Clifford Barney var också författare, men hennes litterära verk har hamnat i skuggan av hennes liv och liksom Gertrude Stein var hon konstkännare.

Författare, förläggare, redaktörer, bokhandlare, mecenater och musor. Fyra liv som kretsar kring litteraturen och konsten. Något som också förenar dessa kvinnor är deras sexuella läggning och att de levde mer eller mindre öppet i förhållanden med andra kvinnor. Gertrude Steins mest lästa bok, Alice B. Toklas självbiografi, är en fiktionaliserad biografi över hennes livskamrat.

Det finns en frustration hos författaren över hur män använt dessa kvinnor och de sammanhang de skapat som språngbrädor mot parnassen och sedan låtit lite av sitt stjärnstoff falla över dem – som om förhållandet varit det omvända. Oförtjänt har de hamnat i skuggan och intagit sämre positioner än vad deras talang och verk berättigat till. Deras konstnärskap har betraktats som oväsentliga och deras betydelse förringats.

Jag förstår att Ingrid Svensson försöker ge dem upprättelse, men det är något med kombinationen mellan vetenskaplighet och personligt engagemang som här inte riktigt fungerar, när den annars brukar vara en utmärkt utgångspunkt. I stället för att bli intresserad och engagerad tycker jag att det är ganska tråkig läsning och av den där magin titeln utlovar blir mycket lite utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad som fattas. Vi går in i salongerna och ut ur dem, återvänder och tar ett varv till. Konturerna blir skarpare men jag kan ändå sakna något av det levande.

Similar Posts:

• En recension är en recension är en recension
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Världen i fyrkanter
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Allt är en fortsättning, ingenting en början