I sina egna ögon alltså. För omgivningen är han snarare en riktig loser i cowboyboots och fransjacka som delar sitt ömkliga liv mellan en sunkig replokal och Pizzeria Napoli i Enköping. En skrytsam föredetting och mytoman från 80-talets metalscen som fått för sig att hans demoinspelningar och enstaka gigs utanför hemstaden i själva verket varit utsålda turnéer omgärdade av hysteriska fans.

In i handlingen träder Lancelot Wiik, eller Lance, 18-årigt mobboffer i kostym och slips som fått en långtidspraktik på åkeriet där Metal jobbar som lastbilschaufför. Under de långa resorna i lastbilen blir Lance så imponerad av Metals svada, fylld av icke-politiskt korrekta fördomar och självuppblåst grandiositet att han i smyg spelar in tiraderna och lägger ut dem på en pod vid namn Stay Metal.

”Okej. Skit samma. Metal får man som smeknamn om man ÄR metal. Det är man om man spelar hårdrock. På trummor. T R U M M O R.”
- Trummis alltså! Häftigt. Då kan du spela på dubbla pukor och sånt där?”
”Ja du grabben. Smart är du inte, det kan ingen jävel påstå. Dubbla pukor. Va fan snackar du om? Dubbla bastrummor, heter det. I England brukar de kalla mig för Double Bassmaster, om du förstår vad jag menar. Därifrån kan du dra en och annan slutsats kanske. Och då menar jag inte slutsats som i dagens sista runk.”

Stay Metal är just vad Kenny har gjort. När alla andra svek var han trogen stilen. Kenny är äkta och det är väl det som gör att när mediebyrån Special Insight plockar upp poden och lanserar Metal-figuren nationellt befinner han sig plötsligt i den stjärnposition han så hett åstundat sedan 30 år.

Men det kan förstås aldrig gå alltför bra. Föga förvånande uppstår problem och förvecklingar.

Som ni förstår är det här en historia på temat omaka par. Metal och Lance är så olika man kan bli och det är den dynamiken som driver historien framåt. Och även om det hela är inte så lite karikatyrartat och klyschigt så finns det mycket charm i den här berättelsen.

Kenny är i all sin uppblåsta stupiditet en drömmare som de flesta av oss kan identifiera sig med och bakom sin tuffa yta visar det sig till sist att han har hjärtat på rätta stället. Det här gör att man faktiskt till stor del kan överse med det som inte riktigt fungerar i boken.

Tonen bär inte alltid. Det finns ett slags raljerande som kommer till ytan då och då vilket gör att illusionen av att man är i berättarens säkra händer spricker. Till större delen är dock bruksprosan helt okej. Däremot finns det en hel del dödkött som en duktig redaktör hade kunnat skära bort medan andra scener hade kunnat vinna på mer närvaro och dramatisering.

Men som sagt finns det ändå något charmigt över berättelsen, ja till och med över Kenny, som gör att jag gärna bläddrar vidare för att se hur det ska gå för denne antihjälte. Jag tycker också att det är på sin plats med att ge rejält kudos till författarna för att de tagit sig an 80-talsmetalscenens subkultur (eller rättare sagt minnet av den) som minst sagt är ett outforskat litterärt område.

Och när jag läst slut kommer jag faktiskt på mig själv med att lite sakna den odräglige Kenny Bladquist. Förlåt, ”Metal”, menar jag.

Similar Posts:

• It´s Only Rock ‘n Roll
• Elaka styvmödrar och bonuspappor
• Barn inget hinder för uteliv
• Som Sune ska va
• Don´t fear the Reaper

Bandets kryptiska men poetiska texter (många av dem skrivna av kända avantgardeförfattare som till exempel Patti Smith, Richard Meltzer och John Shirley) om konspirationer, mc-gäng, UFO:n, andra världskriget och ond bråd död är perfekta att använda som krydda till berättelser som strävar efter ta läsaren bortom sin trygghetszon. Det här var något som Stephen King tidigt insåg, flera av hans böcker har inslag av Blue Öyster Cults lyrik och upptakten till TV-serieversionen av Pestens tid ackompanjerades dessutom av nästan fem oavbrutna minuter episk apokalypspop i form av The Reaper.

Robert Gailbraith är pseudonym för J K Rowling, berömd för sina Harry Potter-böcker. Jag är inte dummare än att jag inser att hårdkokta deckare är ett helt annat marknadssegment än Potter-böckerna och att det finns något slags marknadslogik i användningen av pseudonym, men vill ändå fastslå att det här med pseudonymer enbart är trams och åter trams och är helt meningslöst i den verkliga världen utanför förlagets PR-avdelning (med undantag om författaren lever under skyddad identitet).

Hur som helst så är J K Rowling ett stort Blue Öyster Cult-fan och förutom att varje kapitel inleds med ett citat (det är så många att jag inte har orkat räkna dem, men citatförteckningen i slutet täcker tre sidor), så är bokens titel lika med titeln på inledningsspåret på tredje albumet Secret Treaties. Hon låter också en sångtext spela en väsentlig roll i själva intrigen och dessutom dyker huvudsångaren Eric Blooms namn upp vid flera tillfällen.

Att jag uppehåller mig så mycket vid det här Blue Öyster Cult-spåret är för att det är bokens största förtjänst: den torde ge en rejäl marknadsföringsskjuts åt det här lite bortglömda och obskyra bandet.

För boken i sig är inte mycket att hurra för. Tyvärr, för jag ville gärna gilla den.

Det känns lite förmätet att säga det om en författare som väl vid det här laget har sålt fler böcker än det finns atomer i universum men det finns något gymnasialt och egendomligt antikverat över texten. I alla fall i den svenska versionen som är den som här recenseras.

Trots att handlingen utspelar sig bland lustmördare, pedofiler, strippklubbar och knarkare så är språket och psykologin veckotidningsnovellens. Här pressar till exempel den ena huvudpersonen ner sitt ”blossande ansikte” i kudden när hon tänker på den avståndsförälskelse som hon trånar efter i nästan sexhundra sidor utan att göra något åt saken, här förirrar sig ögon bort (och nu talar vi inte om att någon fått dem utskurna), man ”frukosterar” och minnen ”gnager” och människor visar sin ”mjukt okonstlade vänlighet” och så vidare i all oändlighet.

Den andra huvudinvändningen är porträttet av skurken. Han är jätteond. Jättejätteond. När vi lånar hans perspektiv tänker han onda tankar. Enbart. Det är möjligt att det finns människor som är så jättejätteonda, till och med troligt, men det gör dem inte mer litterärt intressanta för det.

När Rowling vägrar att ge några intressanta dimensioner till personen som driver handlingen framåt, inkräktar det på bokens integritet. När språket inte tillåter karaktärerna att få liv finns det heller ingen trovärdighet och det är omöjligt att engagera sig i gåtans lösning, det som är själva grundbulten i en kriminalroman.

Om dessutom texten, i alla fall den svenska, mer andas som något ur Fem-böckerna snarare än ett drama i undre världen och några av lösningarna till ledtrådarna skulle kunna ha kläckts av manusförfattarna till Midsomer så blir det inte så mycket bevänt med vad som kanske var en bra idé från början.

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• Detektiver i maktens korridorer
• Vem gillar Rowling?
• Harry Potter finns INTE på nätet
• Passar i samma ram som första boken

Det var då namnen Jens och Anders Johansson började dyka upp på plattorna. Vilka var de där lirarna egentligen? Det här var förstås en tid när det inte fanns något Internet och ingen dagstidning med självaktning skrev om hårdrock med något annat än förakt. (Jo, Vestmanlands Läns Tidning var faktiskt ett undantag!)

Man var helt enkelt tvungen att skaffa sig information genom glättiga tyska tonårsmagasin, engelska Kerrang! eller amerikanska musikertidningar. Så till slut fattade man ju i alla fall att de här killarna var söner till jazzgeniet Jan Johansson (honom hade man hört talas om) – men så mycket mer fick man inte veta.

Ursäkta den här personliga bakgrundsbeskrivningen, men det är något av förklaringen till varför jag läser rockbiografier som Anders Johanssons Trumslagarpojken, med sådant intresse. Handlar de om band som varit stora på 70- eller 80-talet mer eller mindre sträckläser jag dem ofta på mindre ett dygn. Det var ju det här livet jag ville leva – fast talangen och ambitionen inte mitt fall inte räckte till. Äntligen får jag veta hur det egentligen var!

Men som recensent måste jag förstås ställa frågan: är det här intressant för någon som inte diggar ”tung och dieseldoftande rock ’n roll”, för att citera Killing-gängets Sam Spandex-karaktär?

Om vi säger så här: om du tycker det är kul att läsa om rockstjärnors excesser och svinerier nedtecknade av en begåvad historieberättare som var där på första parkett så är det här boken för dig. Value for money är i så fall = 10. Mer detaljer, mer svineri, ja helt enkelt mer av allt än i t ex Ozzys självbiografi I am Ozzy. (Det kan ju vara så att Anders bara minns mer.)

Jag kommer osökt att tänka på Anders Johanssons gamle arbetsgivare Yngwie Malmsteens citat: ”Less is not more. Less is less. More is more.”

Men här finns också historien om en faderslös och fjunig gymnasieingenjör med mycket inneboende ilska som hastigt hamnar i den artificiella tillvaro som ett turnerande rockband utgör. Blir man som i Anders Johanssons fall också regelmässigt lurad på pengar (i alla fall enligt egen utsago, men det är knappast något att tvivla på) så kanske man kan ha en viss förståelse för att något måste gå sönder. Till exempel ett hotellrum.

Det här med excesserna har inte oväntat tonats ned med åren. Nittiotalet innebar för Anders Johansson en något mindre plats i rampljuset med olika kortare samarbeten och studiojobb som sedan avlöstes av en stabil och långvarig karriär med internationellt framgångsrika göteborgsrockarna Hammerfall.

Jag får intrycket av att det är med viss förundran som Anders ser på sig själv och det liv han levt. Vi får knappast någon fullfjädrad psykologisk analys här men det är väl inte heller att begära en sådan från subjektet själv. Istället får vi en hel del ledtrådar till hur rockturnékulturen fungerar – en kultur som utifrån kan te sig lika märklig som fotbollshuliganism.

Egentligen är det förvånansvärt lite utläggningar om musik i boken. Kanske är det lika bra det. Det är svårt att skriva meningsfullt om musikhantverket om det ska bli nöjsamt för den som inte själv spelar.

Däremot får vi oss till livs en hel del annat: till exempel sanningen om 80-talets ubåtskränkningar, Johanssons utlämnande beskrivningar av sina egna fobier och en hel del anekdoter där världsstjärnor som Metallica, Prince och David Lee Roth figurerar.

Det här är historier som Johansson dragit i många år och det är på det sättet boken är upplagd. Vi får sitta ner och höra en ärrad musikernomad dra sin historia från början till nuet. Det är som upplagt för en biopic. Ibland svajar det från ämnet, men det kan man ta.

Så till sist: det finns förstås en massa man kan säga om vad som kännetecknar god uppfostran och hänsyn till andra människor, vilken roll kvinnor spelar i de här berättelserna, vilken slags historia det är hårdrockens estetik i sig berättar och så vidare. Men det är som man brukar säga ”en annan historia”.

Similar Posts:

• Småskalig engelsk rock and roll
• Fel form
• Ut ur det reaktiva
• And the music was good, and the music was loud
• Tillträde till alla

Så det känns väl på sätt och vis ganska rättvist att en biografi över bandet är ungefär lika formelbunden den. Och att den, liksom en modern AC/DC-konsert, knappt ens låtsas om de där 20-30 åren mellan For Those About To Rock och den senaste plattan; bandet debuterade 1975, och av 443 sidor text täcks perioden 1982-2012 in på de sista 60. Men Mick Wall kan sitt ämne; han har följt bandet sedan 70-talet, och nu har han sammanställt alltihop till en berättelse som, i sann hårdrocksbiografianda, ger oss allt vi kan tänkas vilja ha i sex-, drog- och rock’n'rollväg. Eller ja, han får ju naturligtvis referera det mesta sexet och knarkandet ryktesvägen eftersom Bon Scott dog 1980 och bröderna Young vägrat bli intervjuade för boken. Därför är han tvungen att pussla ihop det mesta utifrån gamla intervjuer, intervjuer med före detta vänner, flickvänner och managers, och lite egna spekulationer och skönlitterära vinjetter. Många bra musikerbiografier ägnar ju en hel del tid åt att diskutera musikalisk utveckling. Det får Wall mer eller mindre skippa, av naturliga skäl, så vad återstår då att skriva om?

Det sätter också en lite bitter ton på boken. Fast han uppenbarligen är ett fan av musiken, och lyfter fram det som en styrka att han inte behövt kompromissa genom att fjäska för bandet och få deras godkännande, blir det ändå ibland väldigt tydligt att han inte är överdrivet förtjust i bröderna Young som människor – speciellt då Malcolm, som framställs som en maktfullkomlig, paranoid diktator betydligt oftare än Wall berömmer hans låtskrivande. Vilket han naturligtvis mycket väl kan vara, men efter ett tag har vi fattat; familjen Young är en skotsk klan, de lärde sig slåss tidigt, det är de mot världen och det tas inga fångar. Det är synd, för det är ju en smått fantastisk historia han berättar: ett band som på drygt fem år jobbade sig upp från lokala puben till det mest sålda rockalbumet i historien och ett av musikvärldens starkaste varumärken – och jo, det finns någon ironi i att Wall muttrar över att bandet som aldrig ville annat än att underhålla och bli stora nu minsann har sålt ut när de drar runt på turnéer som bara går ut på att underhålla och vara stora, men fan vet vem som drabbas av den.

Det finns saker här som kunde utvecklats, och som Wall eller någon annan gärna får spinna vidare på i en mer allmänt hållen bok: funderingar om hur rockindustrin förändrats under de senaste 20 åren, med fokus på greatest hits-samlingar och greatest hits-turnéer till svindyra biljettpriser för åldrande och bekväma rockstjärnor. Det finns beskrivningar av det hårda, konstanta, smått omänskliga turnerandet på 70-talet som ställer en del frågor runt idén att yngre band nu, efter CD-skivans död, ska försörja sig på att spela live i stället. Men allt det där är ju att tänka efter och brodera ut, och det var aldrig det som AC/DC handlade om. Hur mycket han än må gnälla över kommersialisering och produktifiering är Mick Wall fullt medveten om att skälet till att hans bok ges ut är att det står AC/DC i stora bokstäver på framsidan, med Angus i skoluniform och Bons fyllegrin, och som sig bör kliver han in på scen, river av exakt det man förväntar sig i samma snabba 4/4-takt, och slutar med att skjuta salut. Om du väntar dig mer är du på fel ställe.

Similar Posts:

• None more black
• Mer än bara en trappa till himlen
• Svensk framgång och fiasko
• Småskalig engelsk rock and roll
• 70-talets största sötsak

Manchester blir Tonys motsvarighet till Los Angeles, och det dricks kopiösa mängder öl och charmas fruntimmer som om det inte fanns någon morgondag. Han börjar jobba direkt efter skolan, men drömmer givetvis om ett band.
Efter många om och med bildas hans band A.O.K. och deras strävan efter herravälde tar sin början, dock utan några större resultat. Några spelningar på anrika Marquee, någon låt presenteras på radion och lite kortare turnéer runt i England är vad det leder till.

Tony Bell har försökt skriva sin egen lilla rockbiografi om ett av alla de tusentals band som aldrig blir något. På sina ställen bjuds det på en hel del skratt och ölindränkt charm, men på det hela stora är det en bok som egentligen inte ger så mycket.

Bitvis påminner ”Life in the bus lane” om Seb Hunters ”Hell bent for leather”, som dock är betydligt roligare, även om det är på ett något mer oskuldsfullt sätt. I Bells bok svämmar det över av ”fuck this” och ”fuck that”. Kul ibland, men blir oerhört tröttsamt i längden.

Bandet A.O.K. hamnar lite i skymundan i berättandet och istället ägnas flertalet passager om författarens förehavanden med det motsatta könet. Visst, det tillhör väl allt vad rock and roll innebär, men nog hade det varit lite roligare med fler historier om bandet och dess musik.

Similar Posts:

• And the music was good, and the music was loud
• It´s Only Rock ‘n Roll
• Rock and roll från down under
• Don´t fear the Reaper
• Svensk framgång och fiasko