Ylva Zetterberg bor med sin man Mike och deras dotter i en villa utanför Helsingborg. När hon helt plötsligt försvinner riktas misstankarna mot maken. Men polisen har inga bevis. Ylva är spårlöst försvunnen och förblir så. Trots att ingen kropp dyker upp blir alla med tiden övertygade om att hon är död, även Mike. Ingen anar att Ylva lever, fängslad i en Fritzl-liknande källare bara ett stenkast bort från hemmet. Där bryts hon systematiskt och raffinerat ned av sina kidnappare.

Ylva Zetterberg var vid medvetande.
Hon låg i baksätet och såg världen passera i form av bekanta trädtoppar och hustak, kände geografin med bilens rörelser, visste hela tiden var de befann sig.
Hon var nästan hemma när bilen utan brådska lät en annan bil passera och därefter svängde in på grusplanen till det nyrenoverade huset. Kvinnan öppnade garagedörren med fjärrkontroll och körde in. Hon väntade tills porten hade stängts bakom dem innan hon gick ur bilen och öppnade baksätet. Tillsammans med mannen ledde kvinnan Ylva ner i källaren utan så mycket som ett ord.

När en kåt karl redan efter fyra sidor fått skallen inslagen mysryser jag och förstår att jag håller en rafflande historia i mina händer. För förövarna i denna deckare har fler strängar på sin lyra. Förutom att de håller stackars Ylva fången i sin ombyggda källare reser de runt och slår ihjäl människor i en bestialisk hämndaktion. Låter det sjukt? Det är det. Och riktigt spännande faktiskt.

Karaktären Ylva är bekräftelsetörstig, spelar på sin sexualitet och har en historia av otrohet i bagaget. Därför tar det tid innan maken Mike inser allvaret i försvinnandet. In i det längsta försöker han spela avslappnad och lugn. Klart frugan ska få ha sin frihet. Känna att han litar på henne. Men Mike har nerverna utanpå kroppen redan innan Ylva försvinner, och värre blir det. Att uppträda tryggt och sansat inför dottern frestar också på.

Det är välskrivet, spännande och fruktansvärt otäckt. Historien suger tag och är svår att lägga ifrån sig. Ett par mord begås och stämningen tätnar samtidigt som Mike med omgivningens hjälp lyckas gå vidare med livet. Hela tiden omedveten om att han iakttas av sin förtvivlade, fängslade fru.

Similar Posts:

• Skuggpojken
• Tro, hopp och ond bråd död
• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kommer jag att dö? – så här?
• Oemotståndligt och sorgesamt

Det här blir veckan när våren drar igång på allvar. Imorgon är det första mars, och även om det kanske inte ser ut så just nu kommer vi alla att vakna med pollenallergitäppa i näsan och fågelkvitter i öronen innan helgen är här. Eller… det går ju i att drömma.

I alla fall. Till veckan ger vi er bland annat det här:

”¢ Anna Livs recension av Hans Koppels Kommer aldrig mer igen – en rafflande, ryslig historia om en kvinnas försvinnande och spår som leder både bakåt och framåt i tiden. Om hämnd, ovisshet och ondska.
”¢ Oscars text om Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. En reseskildring från Nordkorea med en parallellhistoria om hur nuvarande diktatorn Kim Jong III på sjuttiotalet kidnappade Sydkoreanska filmskapare för att tvinga dem att arbeta för Nordkoreanska filmindustrin.
”¢ På lördag skriver Ella om Farbrorn som inte vill va’ stor – Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. En trivsam bok om en imponerande och finurlig skådespelare och en omistlig del av svenskt film- och teaterliv under stora delar av 1900-talet.

Trevlig vecka,

önskar

Redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Nalen blir en enda litteraturfest
• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!

Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men ni, ni tänker bara på andra när ni undrar vad dom kan göra för er. På det området är ni jävligt påhittiga. Ni ljuger och maskar och pratar skit tjugofyra timmar om dygnet.

Det är på sidan 197 som man får känslan att till och med Pernilla Glaser tröttnar på sin egen huvudperson och hans evinnerliga vattentäta…

Vänta, fel roman. Sorry. Det där var alltså Pernilla Glasers Mitt rätta jag, som jag läste och recenserade för ett par veckor sen. Det här gäller Hans Koppels Vi i villa. Få se, vart har vi citatet…

Ibland är du löjlig. Som om hela världen var emot dig. Jag är ledsen över att behöva säga det, men allt kretsar faktiskt inte kring dig.

Såja. Ni ser? Helt annorlunda. Men åtminstone till en början ligger parallellen väldigt nära till hands. Båda romanerna handlar ju trots allt om nästan exakt samma sak: förortspappa med drömmar i ide och älskarinna vid sidan av vars liv plötsligt börjar rasa när hans fru upptäcker vad han har för sig, och som tar till alltmer desperata tokigheter för att hålla näsan över vattnet. Fast där, i själva upplägget och temat med den bortskämde som fått allt och inte vill ha det, slutar också i mångt och mycket likheterna mellan Glaser och Koppel. Där hon gör sin huvudperson till en tokrolig och ganska patetisk figur går han en annan väg, låter sin antihjälte komma undan med det och i stället börja bedriva regelrätt, om än småskalig, terrorism i sin förort. Om grannens ungar mobbar din unge, om korplaget i innebandy domineras av en skitstövel, om grannarnas gårdsfester är trevligare än dina… ge igen. Spela emot. Så split och förvirring.

Spontant är jag något så väldigt emot detta. Herregud, är det här uttjatat snart eller? Var inte det här med mörkret och desperationen i den välordnade villaförorten (ooo, I-landsproblem) gammalt redan när Tom Perrotta gjorde karriär av det? När sedan Koppel dessutom envisas med att skriva allt på en nästan uttorkat barskrapad prosa i andra person singularis, som för att tvinga läsaren att känna sig medskyldig, är jag så här nära att bara lägga ifrån mig boken.

Och jag är glad att jag inte gör det, för bit efter bit vinner han faktiskt över mig. Trots det krystade berättandet och det något uttjatade temat finns här ändå något visst. Koppel beskriver vuxenlivet och kontorsgänget som bara ännu ett högstadium, ännu ett innegäng där grabbjargongen går för att dölja att alla är uttråkade och den svagaste blir utmobbad – hur var det, skillnaden mellan pojkar och män är priset på leksakerna, vare sig dessa är nya bilar eller nya älskarinnor. Och sedan ger han sig in på vad som händer när någon slutar spela efter reglerna som vi lärt oss acceptera – den där friheten som väl med rätta kallas galenskap, och som slår minst lika hårt mot den galne som mot dem han gör sina smygattacker mot; det är lite Professor Chaos över honom. Visst är det överdrivet, men inte så extremt att det blir otroligt.

Kanske kan man säga något om ett samhälle utifrån vad dess påhittade psykopater gör. Patrick Bateman i Ellis American Psycho är rik som ett troll, fullständigt oförmögen att se andra människor som levande och ger sig på de svaga (om han nu gör det). Grégoire i Alain Mabanckous African Psycho är utfattig, har ingen kontroll över sitt eget öde och lyckas inte ens övertala sig själv att han är en seriemördare, alla andra är mäktigare än han. Och den namnlöse huvudpersonen i Vi i villa sitter fast i landet som flödar av mellanmjölk och lånekort, kommer ingen vart, och slår tillbaka mot världen genom att repa grannens BMW och skicka SMS i smyg.

Lagom, som allt annat i Koppels villaförort.

Similar Posts:

• Nickes klätterträd
• Två systrar så olika som bär
• Hur pratar vi om döden?
• Anteckningar från en lyxvåning
• Ond bråd hämnd.