I en mestadels trygg och etablerad rättsstat som Sverige tänker man sällan på det, hur fundamentalt detta som kallas ”våldsmonopolet” är. Vi måste kunna lita på att de som företräder staten företräder rättvisan. Inte några särintressen, inte den som betalar bäst. Inte har en egen agenda.

Hanne Kjöllers bok En svensk tiger handlar om när polisen har en egen agenda, närmare bestämt att tysta kritiker inom den egna kåren, och istället för på brottsbekämpning lägger sina resurser på att försöka sätta dit, misstänkliggöra och mobba ut varandra. De illojala. Inte mot uppdraget eller mot skattebetalarna, brottsoffren eller det allmännas bästa, utan mot de egna leden. Kåren. De som kritiserar, pekar på missförhållanden eller till och med har fräckheten att föreslå förbättringar.

Nio sådana personer framträder med namn i En svensk tiger. Många fler ska ha liknande erfarenheter, men inte vågat framträda eller varit mindre väldokumenterade fall än dessa nio. Det gör det förstås vanskligt att som läsare bedöma hur utbrett fenomenet är, eftersom Kjöllers tes är att detta utgör en kultur inom polismyndigheten. Samtidigt ligger det förstås i sakens natur, och även om dessa nio fall skulle vara de enda förekommande förutsätter ändå deras omfattning av medverkande och ickeprotesterande kollegor tillräckligt stora problem.

Ta Daniel Hols, en SVT-journalist som ville sadla om till polis och tog sig igenom större delen av utbildningen med höga betyg och idel goda omdömen. I slutet av aspirantutbildningen skulle han handledas av ett par yngre ordningspoliser, vars okänsliga, ibland klart regelvidriga behandling av misstänkta Hols hade svårt att svälja. Han försökte ändå ligga lågt, men skepsisen lyste väl igenom och han fick mängder av kritik från handledarna. Inte bara det – de sade sig vid flera tillfällen ha uppfattat Hols som narkotikapåverkad under nattpassen och dessutom ha hittat flera tomma kartor från narkotikaklassade morfinpreparat bland hans tillhörigheter.

Inför denna allvarliga anklagelse vill Hols lämna urin- och blodprov för att bevisa sin oskuld, men det får han inte. Inte heller lyssnar någon på argumenten att de beskrivna symptomen inte alls stämmer överens med preparatet ifråga, eller ifrågasätter varför handledarna, om de nu varit säkra på att Hols varit drogpåverkad, vare sig gjort en anmälan eller tagit honom ur tjänst, utan låtit honom göra sina pass med allt vad det innebär av bilkörning och myndighetsutövning. Ingen ifrågasätter de båda unga, buffliga handledarnas historia och Hols poliskarriär tar slut innan den börjat.

Sådana här konkreta, väl underbyggda och levandegjorda öden är En svensk tiger full av. Det är obehaglig och angelägen läsning. Vi måste kunna ha förtroende för polisen, och har det nog ofta också. Kjöller beskriver åtminstone nio fall där det förtroendet sviks.

Similar Posts:

• Ett verkligt vidrigt polisverk
• Återbesök i människohandels- och prostitutionsträsket
• Från Malmskillnadsgatan och hotellen
• En sågad bok kan också vara läsvärd
• Det trånga ombonade Sverige

Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där kvinnoberättelserna ständigt finns där verkar gälla vilken ålder man än är i. I tonåren handlade de mest om sex och mens och sådant, nu i 30-årsåldern är det graviditeter och förlossningsskador för hela slanten, och för kvinnorna i Kerstin Thorvall Book Club handlar det om klimakteriebesvär och livet sedan barnen flyttat hemifrån.

Kerstin Thorvall hörde förstås till dem som ständigt korsade den där osynliga gränsen mellan vad man pratar om offentligt eller med väninnorna efter tre glas vin. Hon skrev om allt som inte var lagom, som inte passade in i mallen för hur kvinnor, mödrar, hustrur, döttrar skulle vara. Antologin Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0 vill verka i hennes anda, ”med Kerstins öppenhet som riktmärke”.

Tänker man sig på något sätt den här antologin som en fördjupning i Thorvalls författarskap så har man hittat fel, det måste sägas med en gång. Hon må vara starpunkten, ett något diffust riktmärke, men blir sällan så mycket mer. Istället handlar det om livet i medelåldern, kvinnolivets fysiska, sociala och mentala förändringar på väg från fertil ålder till något annat. Anspelningen på The Jane Austen Book Club är möjligen mer träffande – jag kan inte riktigt bestämma mig. Karen Joy Fowler gör det där växelspelet mellan läst och upplevt med så mycket större finess i den romanen att det blir en ganska ofördelaktig jämförelse.

Framför allt saknar jag nog själva bokklubbsupplevelsen. Överallt skrivs det om de hetsiga diskussionerna där, men av dem märks ganska lite i den färdiga boken – trots att man uppenbarligen försökt. Varje deltagare bidrar med ett avsnitt, följt av kommentarer från de andra. Diverse mellanspel skrivs också i dialogform (ibland anonymt enligt ett system jag har svårt att se logiken i). Det påminner mest om kommentarfält eller diskussionsforum på nätet – med den reservationen att tonen är så jäkla städad. Var finns den omtalade stormigheten? Visst ska kvinnor och vänner och människor i allmänhet stötta varandra, men det här blir lite väl ljummen läsning.

Bäst blir det när det är lite ‘over-the-top’, som när Annika Lantz skriver om ägglossningar på sluttampen av fertiliteten: ”Den absolut enda trösten i denna vedervärdiga fuktighet, är att vi redan ser ut som russin i underlivet”, eller: ”Mentaliteten hos min ägglossnings flytningar är besläktad med de missfoster som sätter sig över ansiktet på sina offer i ’Alien – den åttonde passageraren’”, eller: ”(Däremot kan jag bli lite berörd av att mensen numera ser ut som en specialeffekt, och att det bara verkar vara en tidsfråga innan den får tänder.)” Ja, ni fattar. Jag är lika delar hysteriskt road som lite rädd för vad framtiden bokstavligt talat kan ha i sitt sköte.

För jag är ju inte riktigt där än. Inte riktigt målgruppen för den här boken, kanske. Samtidigt är storasysterperspektivet inte dumt alls. De här kvinnorna är rätt coola. Hade jag bekymrat mig nämnvärt för att åldras hade jag definitivt känt mig styrkt av den här textsamlingen. Livet är långtifrån över. En hel del blir faktiskt bättre med åren, med växande självsäkerhet, lugn och trygghet. Kanske med ett frågetecken för den ekonomiska trygghet det förutsätts hänga ihop med – fraser om att unna sig en dyr rynkkräm eller något litet kirurgiskt lyft hade i alla fall jag klarat mig bra utan.

Här finns inte minst ett ganska befriande efterhandsperspektiv på yngre åldrar. Jag skrattar åt (men känner inte igen mig det minsta i) en tonårig, Hanne Kjöllers påtagliga stolthet över att äntligen uppgå i den månadsblödande gemenskapen och blir kanske allra mest berörd av Imke Janoscheks text om kampen för att få barn (”Hej då, fertila åren, ni sög hästballe i alla fall”).

Det känns nästan slentrian att påpeka vilken homogen antologi det här är, bara stockholmskvinnor verksamma inom media, heterosexuell medelklass och allt det där. Måste allting handla om representation hela tiden? Vem fan orkar hålla på och representera jämt? Fast faktum kvarstår ju: det hade blivit en intressantare bok med mer skilda erfarenheter.

Visst kan livet te sig nog så olika ändå. Ämnen i antologin sträcker sig från urinläckage och rynkor till varför kvinnors arbetslivserfarenhet tycks mindre värd än mäns, till medelålders kvinnor på film och teve, friheten från småbarnsansvar och kanske sorgen efter den, förälskelsens självutplånande kraft och kraften i samtalen kvinnor emellan, i de där gapskratten över brutna tabun och i att inte vara ensam i det onämnbara.

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Ålderdomen i praktiken
• Får jag lov?
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier

Jaha, kan ju mediekonsumenten tänka. Det här är väl knappast något nytt? Och nej, det är det inte. Men vad som är lite annorlunda här är att Kjöller ger sig på att kritisera den bristande journalistiska konsekvensneutraliteten när det gäller rapportering om människor som befinner sig i en utsatt situation. Eller som Kjöller frågar sig: hur kan man veta något om de faktiska förhållandena i situationen i fråga när journalisten inte ställer nödvändiga och klargörande följdfrågor?

Det är viktiga frågor hon tar upp i den här boken, och det är kanske ingen annan än Hanne Kjöller som skulle kunna tänkas göra det på det här rättframma och osentimentala sättet. Förutom att ifrågasätta motiven hos sina kollegor ifrågasätter hon också motiven hos individer som blivit presenterade i media som offer för diverse omständigheter.

Så när det framkommer att denna bok innehåller ett faktafel och, enligt berörda personer/redaktioner, även trixande med citat och uppgifter, blir det naturligtvis ett himla hallå i mediebranschen. Med all rätt. Man bör inte peka finger åt folk om man själv är en lika god kålsupare. Kjöller får ta emot massiv kritik från sina kollegor för detta. Men här någonstans börjar det spåra ur. All debatt kring den här boken börjar handla om vem som fulciterade vem när och vem som är mest ohederlig i sitt yrkesutövande. Kjöllers hela journalistiska karriär nagelfars och det ställs krav på att boken skall dras in. Ingen verkar vilja ta tillvara på tillfället att bedriva en självkritisk debatt angående journalisters samhälleliga uppgift, vare sig Kjöllers belackare eller hon själv.

Som mediekonsument känner jag mig snuvad på en intressant diskussion om var gränserna går för hur mycket man får flexa med sanningen. Jag vill veta hur vilseledd jag kan förvänta mig att bli av reportrar som bestämt sig för vad det är meningen att jag skall tycka. Hanne Kjöller beskriver det som att det gnager, den känslan hon får när hon hör en story som inte verkar komplett. En del har tolkat det uttalandet politiskt, att hon som liberal opinionsbildare inte vill kännas vid att individer kan drabbas av den nuvarande regeringens politik. Jag tolkar det mer bokstavligt, och det är förmodligen inte bara jag och Hanne Kjöller som ibland hör att det finns oställda frågor i en berättelse. Den som bestämmer hur nutiden skall beskrivas har makt och måste komma ihåg att ingen tycker om att bli fråntagen möjligheten att bilda sig en egen uppfattning.

Efter första läsningen tyckte jag att boken var vettig och definitivt hade en poäng. Den var rapp och intressant och jag tyckte den var läsvärd. I och med all uppståndelse kände jag mig dock tvungen att gå igenom den och kryssa ut alla stycken som fått kritik. Och för mig som läsare kvarstår faktiskt hela poängen efter läsning av den ”redigerade” versionen. Dessutom uppskattar jag Kjöllers bryska stil. Hon ställer provocerande frågor. Frågor som ingen annan riktigt verkar ställa. Kanske för att de initialt känns empatilösa och stötande.

Rollbesättningen i det här mediedramat är given. Hanne Kjöller är skurken, offren är alla de individer vars berättelser Kjöller anser att mediekonsumenten bör få veta mer om. Hjälterollen tilldelas alla andra journalister.

Allting med En halv sanning är också en lögn känns mer som en teaterpjäs än en bok. Och eftersom den följer medielogikens lagar till punkt och pricka kommer hela debaclet snabbt att glömmas när nästa uppkäftiga medlem i mediefamiljen ställer till med något spektakel.

Similar Posts:

• Vuxenmobbing och våldsmonopol
• ”åldras är ingenting man gör på egen hand”
• Den ställföreträdande döden
• Tankeväckande om krig
• Hälsningar från korrens ytliga vardag