Det är en dagbok som innehåller massor av klockslag och angivelser av febertemperaturer, diskussioner med läkare, vilken avdelning han är på, vilket sjukhem han ska till, och oändliga promenader ute i sjukhuskorridoren. Men dagboken är också något annat.

Jag tycker det är det bästa någon har skrivit om kärlek på mycket mycket länge. Tisdagen den 14 februari skriver Marie-Louise så här:

G är rädd ibland för att jag tycker han är tråkig eller jobbig eller att jag retar mig på honom. Jag förklarar att jag älskar att vara med honom och att han varit mycket sjuk och att jag gör allt för att han skall ha det så bra som möjligt. Att han släpper in mig i sitt innersta ser jag som en mycket viktig fas i vår relation. Vackert. Starkt.

Hon tar också de hallucinationer Gösta får på grund av det starka intaget av smärtstillande morfin, på allvar – på det sätt att hon lyssnar på de fruktansvärda mardrömmar han haft, och lovar att vakta honom från allt ont.

När hon på grund av sjukvårdens bristande resurser inte kan få sjukhusets personal att vaka över sin man, på nätterna, ser hon till att få en säng bredvid Göstas. Det tycker de båda efter omständigheterna är som att vara ute på smekmånad, vilket är mycket rörande sagt.

Det är 24 november 2011 när Gösta tas in på Huddinge sjukhus för att de konstaterat han har en tumör i gallväggarna. Hoppet går upp och ner – han blir ju tillslut frisk, men 27 februari 2012 konstateras också att han inte skulle klara en sådan här pärs en gång till. Det gjorde han inte heller. För när sjukdomen återkommer några år senare dör han verkligen. Den 1 april 2017.

Så vill man vara en dysterkvist skulle man kunna döpa den här boken till Generalrepetition inför döden – men istället är den kärleksfullt döpt efter en av de hallucinationer Gösta haft då han sagt sig ha hotande bestar runt sin säng och förhoppningsfullt säger till sin fru när hon ska gå den kvällen ”Få se om hundarna är snälla ikväll…”

Jag antar att det också är därför Marie-Louise valt att publicera denna dagbok. För att hon känner sin mans närvaro så starkt i den.

Möjligen kan jag ha svårt att identifiera mig med den specialbehandling Gösta Ekman får, då det på grund av de många intagna på sjukhuset, den 17 februari blir tal om att flytta ihop Gösta med en medpatient. Hittills har Gösta haft enkelrum och det är egentligen endast till för dem som antingen ligger för döden (det gör inte Gösta än) eller är smittobärande (det är inte Gösta heller). Marie-Louise protesterar högljutt och Gösta får ligga kvar ”på grund av speciella omständigheter”. Istället får den dam Gösta skulle dela rum med ligga hos en döende. Inte riktigt rättvis vård, kanske.

Men det förtar ändå inte innerliga och djupa kärlek som sipprar fram mellan sidorna, mellan Gösta och den dagboksskrivande författaren. Läs den och gråt.

Similar Posts:

• Denna lycka att vara bland de levande
• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• När allting faller samman
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Sorgen har flera färger

Gösta Ekman föddes i Stockholm 1890. Tidigt började han intressera sig för teater. Redan som 14-åring flyttade han hemifrån för att arbeta. På fritiden såg han teater, bland annat på Svenska Teatern, som låg på Blasieholmen, och redan vid denna ålder spelade han amatörteater bland annat tillsammans med sin kompis Karl Gerhard. Dessutom tog han lektioner i vältalighet hos sin idol skådespelaren Anders de Wahl. Detta ledde till att han snart började lära känna teaterfolk. Burman skriver om hur Gösta Ekman fick sitt första riktiga engagemang:

Så fort han fick chansen gick han till Feiths konditori på Strandvägen, som var alla skådespelares favorittillhåll. Karl Gerhard berättar om hur han själv försökte dela dramatenelevernas frukost, vilket ibland lyckades – om smygätandet skedde i sällskap med Gösta Ekman framgår dock inte. Genom att ständigt synas på samma ställe blev Gösta bekant med Christian Schröder, som var anställd på Oscars och bara några år äldre. En dag i början av mars 1908 sprang de ihop på Feiths. Schröder ropade till sig Gösta: ”Ni vill ju till teatern [...]. Varför går ni icke upp och provsjunger? Försök komma med till Helsingfors. Vi söker folk dit.”

Detta berättar Gösta Ekman i sin självbiografi. Efter två provsjungningar skrev han kontrakt för sommarturné i Helsingfors, men kunde börja direkt på Oscars och uppträda som korist och ”dansherre” i Glada Änkan. Från och med detta var teatern hans yrke. Och teatern blev hans livs passion för vilken han offrade mycket: pengar, hälsan och slutligen sitt liv.

”Lagom blev aldrig hans ord”, skriver Carina Burman. Gösta Ekman var narkoman både på kokain och på arbete. Kokainet hade han börjat missbruka i Berlin då han spelade in stumfilmen Faust i regi av Friedrich Wilhelm Murnau. Och arbete hade han utan uppehåll, eftersom han var så uppskattad, så skicklig i sitt skådespeleri, så vacker, rolig, charmerande och så väldigt ambitiös i sina rolltolkningar. Ekman var en förvandlingens och improvisationens mästare. Han gick djupt in i sina roller, förberedde sig noga, kroppsspråket var ytterst viktigt för honom. Dessutom spelade han både komedi och tragedi lika bra och var en framgångsrik filmskådespelare. Hans skönhet skulle heller aldrig upphöra att fascinera publiken. Han förlorade den aldrig riktigt heller, eftersom han bara blev 47 år gammal.

Allra viktigast för Gösta när det gällde skådespeleriet var glädjen. Det skulle inte vara roligt ibland, utan varje gång. Annars blev det ”jag-vill-ha-påökt-och-bra-pension-teater. Det är det värsta som finns.” Här citerar jag Burmans citat. Gösta Ekman gjorde även grammofoninspelningar. I filmen För hennes skull, som var den första tal- och musikfilmen som i sin helhet spelades in i Sverige, hade han naturligtvis huvudrollen. Dessutom regisserade han, både film och teater, och var under en period teaterdirektör. Han var länge den störste inom svensk teater och film. Han blev en riktig stjärna helt utan hjälp av televisionen, som ju kom i gång i Sverige först nästan 20 år efter hans bortgång.

Publiken jublar nästan genomgående i Burmans bok. Det kan vara recensenter, som ibland inte är helt nöjda. Gösta Ekman var älskad av både män och kvinnor, och han var gång på gång förstasidesstoff i tidningarna. Ekman var gift och hade en son, men hans förmodade bisexualitet omnämns till och från, även om det inte verkar finnas fullt konkreta ”bevis” på att Ekman hade något kärleksförhållande med en man, eller kunskap om vem denne i så fall var. Biografin är på så sätt lik en avhandling. Utan konkret källa, kan man inte fullt säkerställa något. Och det är bra, på så sätt känner man sig ganska säker på att författaren aldrig drar för snabba slutsatser i boken.

Vi som lever nu kan bara få uppleva Gösta Ekman som filmskådespelare. Ingen teaterföreställning har blivit filmad. Dock har en teaterföreställning blivit filmatiserad, det gäller Kanske en diktare. Men det är en annan sak, även om man väl kanske kan få en viss förståelse för hur det kunde ha tett sig live på scenen.

Mycket positivt kan säga om denna biografi. Trots detta har jag följande anmärkningar. Fotografier av Gösta Ekman beskrivs ibland utförligt, utan att de finns med i boken. Inget av fotografierna i boken (bortsett från det på bokomslaget) är heller tryckt på finare blankt papper, vilket skulle göra bättre rättvisa åt samtliga bilder. Det är billigare förstås med denna enklare bildframställning på samma typ av papper som texten är tryckt på. Men det här är en biografi som handlar om teater- och filmkonst, som ju bygger mycket på det synliga, inte minst när det gäller Gösta Ekman, som delvis var känd och uppskattad för just sitt utseende och sin speciella förmåga att förvandla det i sin skådespelarutövning. Det är gåtfullt att en så ambitiöst upplagd bok inte kunnat illustreras på ett mer påkostat sätt av förlaget. Kortsiktigt tänkande, vill jag kalla det. Boken behöver även en extra korrekturläsning. Något att tänka på till nästa upplaga.

Men annars, missa inte denna biografi! En hel tidsepok tillrar fram inför läsarens inre. Och ja, det hade varit fint att ha en fungerande tidsmaskin. Att till exempel få sitta där 1934, mitt i det rusiga publikhavet på Vasateatern i Stockholm, när Gösta Ekman spelade Hamlet. Till premiären hade det till och med sålts ståbiljetter.

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Går du på teater?
• Dramatik med en mästerlig lyrisk ton
• Stark och rädd i Dramat(ik)ens värld

Någonstans i början av Gösta Ekman. Farbrorn som inte vill va’ stor har titelpersonen blivit professor i scenisk gestaltning vid teaterhögskolan och undervisar på magisterutbildningen Den skrattretande teatern. Humorn har, som det verkar, äntligen fått erkännande i de fina salongerna. Och nog känns de där uppdelningarna i högt och lågt, allvar och komik, ganska efterblivna? Vad är väl egentligen naturligare än att vi är både och?

De flesta förknippar säkert Gösta Ekman med gestalter som Charles Ingvar Jönsson i 1980-talets Jönssonligan-filmer, den lätt absurda Gunnar Papphammar och en rad Hasseåtage-figurer. Med Svenska Ord velade Ekman mellan Aftonbladet och Expressen, prackade på kulspelande ungar oändliga tillbehör, käkade räliga grodor och agiterade för extremcentern. Folkkära figurer allesammans, men sannerligen bara toppen på isberget. Här finns uppenbarligen mer att upptäcka än så.

Som barnbarn och namne till filmstjärnan och teaterdirektören Gösta Ekman blev ”Lill-Gösta” med en egen formulering ”känd redan som spermie”. Modern var dotter till en skånsk friherre. Fadern, regissören och filmstjärnan Hasse Ekman, lärde han som barn känna mest genom skvallerpressen. Över huvud taget tycks föräldrarna haft inställningen att barn är något man poserat med på omslaget till Veckorevyn, medan vardagstrygghet och markservice hör till tjänstefolkets uppgifter. När Gösta som förvirrad tonåring försökte ta livet av sig svarade familjen med överklassens självklarhet med att sätta honom på tillväxt i Paris.

Inte är det någon fullkomligt vanlig uppväxt, precis. De ekmanska förväntningarna var säkert rent livsfarliga – samtidigt som denne ganska exceptionelle unge man på väg att klura ut vad han ville bli kunde springa på Ingmar Bergman och bli värvad som regiassistent (efter vad det verkar som ett led i konkurrensen mellan Bergman och Hasse Ekman). Gifte sig gjorde han första gången med revykungen Karl Gerhards adoptivdotter Fatima och senast med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle/ Ekman. Tänka politiskt lärde han sig först av Allan Edwall.

Farbrorn som inte vill va’ stor bygger, när nu Gustafson valt en huvudperson i livet, på både arkivmaterial och på egna intervjuer. Gösta Ekmans röst, där de tvära kasten mellan kvickhet och klokskap verkar fullständigt naturliga, är förstås en viktig närvaro – och hade faktiskt varit rolig att höra i lite längre stycken, lite mindre samplat. En smula svårt blir det också att direkt i texten veta vad som sagts när – är omdömena citat från gamla pressklipp eller ur den tillbakablickande äldre mannens perspektiv?

Gustafson skriver trivsamt, duktigt, närmast motståndslöst. Bränner till gör det aldrig riktigt. Handlingen i någon Jönssonligan-film eller uppslitande skilsmässor och självmordsförsök – allt avhandlas i samma lite svepande, lättillgängliga tonfall. Självklart bör man som biografiförfattare ha respekt för sitt objekt, och det har Gustafson, men respekten kan också komma i vägen lite, hyvla av, snälla till.

I alla fall är det en fin bok, lagom formgiven med återkommande små inslag i orange och full av vackra, tidstypiska fotografier. Gösta som kändisbäbis i veckopressen, som allvarlig tonåring på Malmö stadsbibliotek (min generation skulle nog beskriva honom som närmast Johan Widerbergsk), i demonstationståg till stöd för Svarta Pantrarna (fast enligt egen utsago ropade han ”Halmhatt åt Folke” när alla andra ropade ”All makt åt folket”), i Stockholm stadsteaters hippieuppsättning av Så tuktas en argbigga, som Strindbergs alter ego i En dåres försvarstal, som Sickan och Papphammar och som Sjöwall/Wahlöös kommissarie Beck. Ren bläddernjutning.

Sin titeln, slutligen, lånar Gustafson från den animerade teveserien som Ekman gav röst 1979. Själv är jag lite tveksam till hans poäng där. Snarare verkar Ekman åldras med påfallande värdighet, med bibehållen nyfikenhet och evig integritet. Hoppingivande är inte minst de senaste decenniernas påfallande lyckliga konstnärsäktenskap.

Det är ett onekligen imponerande, säreget liv. Ändå är det kanske vanligheten som man tar till sitt hjärta, blandningen av svårt och underhållande som är livet. Det stillsamt absurda och det tragikomiskt mänskliga, kampen och förundran inför sig själv och sina medmänniskor som aldrig tycks ta slut. Kanske är det med en sådan lyhördhet, med mod och allvar, som man blir sådär rolig som Gösta Ekman.

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Tema: HasseåTage
• Okritiskt om nationalhelgon
• Läs och gråt

Det här blir veckan när våren drar igång på allvar. Imorgon är det första mars, och även om det kanske inte ser ut så just nu kommer vi alla att vakna med pollenallergitäppa i näsan och fågelkvitter i öronen innan helgen är här. Eller… det går ju i att drömma.

I alla fall. Till veckan ger vi er bland annat det här:

”¢ Anna Livs recension av Hans Koppels Kommer aldrig mer igen – en rafflande, ryslig historia om en kvinnas försvinnande och spår som leder både bakåt och framåt i tiden. Om hämnd, ovisshet och ondska.
”¢ Oscars text om Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. En reseskildring från Nordkorea med en parallellhistoria om hur nuvarande diktatorn Kim Jong III på sjuttiotalet kidnappade Sydkoreanska filmskapare för att tvinga dem att arbeta för Nordkoreanska filmindustrin.
”¢ På lördag skriver Ella om Farbrorn som inte vill va’ stor – Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. En trivsam bok om en imponerande och finurlig skådespelare och en omistlig del av svenskt film- och teaterliv under stora delar av 1900-talet.

Trevlig vecka,

önskar

Redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Nalen blir en enda litteraturfest
• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!

Jag har Norstedts samlade Dagermanskrifter som kom ut under åttitalet, men fortfarande ligger alla mina böcker i en hög på golvet i det där rummet som aldrig tycks bli iordningställt. Jag letade och letade i högarna men lyckades aldrig finna den bok jag sökte.

När dagensbok.com kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att delta i ett Dagermanjubileum (om man nu får kalla det så), det är väl egentligen inget att fira att karlen för 50 år sedan gick och gasade ihjäl sig i sitt garage (ett misslyckat försök till rop på hjälp (i och för sig ångestdämpande)). Inget jubileum kanske, men värd att minnas, det är Stig Dagerman. Men jag sa ja.

När jag sedan funderade på vilken text jag skulle hänge mig åt dök några gamla favoriter från min Dagermanätarperiod upp, Var är min islandströja?, Min son röker sjöskumspipa, kanske Saltkött och gurka eller Ett parti plånboksschack, men just då stod allt klart för mig, min favvo Skuggan av Mart. Det är ingen av hans fina romaner, ej heller någon av hans utmärkta noveller eller dagsedlar utan ett av hans bästa dramer. Ett fantastiskt drama i efterkrigsmiljö som handlar om tillkortakommande och att stå i den eviga skuggan av en hjälte till broder.

Okej, åter till biblioteket. Jag har nämligen inte besökt biblioteket på många år, och när jag funderat på varför, så har jag nu fått klarhet i det. Jag stod i skuld. Det visade sig att när jag skulle kvittera ut ett nytt lånekort så råkade damen i receptionen uppmärksamma min tidigare så slappa livsstil och en hel del för sent inlämnade böcker. Detta renderade i en bot och att jag blev ett par hundra fattigare.

I och för sig var det en trevlig upplevelse att besöka biblioteket just denna dag, Örebrosonen Petter Lindgren hade någon form av ”skrivarstuga” med en grupp skolelever. Jag passade på att verka ovanligt intresserad av tekniska faktaböcker (vilka stod i bokhyllan närmast), varvid jag fick mig både ett och annat gott råd, om jag nu skulle slå mig in på den litterära banan. Petter läste ur sin diktsamling Ett trögare slags bläck. Men den är absolut värd sin egen sida.

Mig veterligen har pjäsen Skuggan av Mart inte satts upp så vansinnigt många gånger som den självfallet borde ha blivit. Det finns i och för sig minst två uppsättningar i SVT:s regi 1983 av Kurt-Olof Sundström med bl a Margareta Krook som Fru Angelica och 1966 av Johan Bergenstråhle med bl a Gösta Ekman ”den yngre” som Gabriel.

Pjäsen utspelar sig i en segrande stad efter ett vunnet krig, dvs. det finns gott om plats för en modern människa att se detta drama i en miljö, var och när man vill, och det gör man. Fru Angelica sörjer sin saknade son Mart tillsammans med dennes kvarlämnade fästmö fröken Thérèse. I samma lägenhet bor brodern till Mart, Gabriel. Gabriel ser sin moders stora kärlek till broder Mart och sitt eget tillkortakommande. Gabriel slits i sin egen hatkärlek till brodern samtidigt som han får utstå moderns och Thérèses föraktfulla tillmälen och spe.

Gabriel är ibland mycket lik sonen Bengt i Bränt barn, han jagar kärleken samtidigt som han inte tål den eller vågar tåla den. Faderns kärlek till den nya hustrun äcklar honom samtidigt som hans relation till fästmön knackar som en feltankad Briggs & Stratton-motor.

Modern och broderns fästmö dyrkar den bortgångne sonen som modigt vågat möta den lede fi i ett krig som ingen förstår, Gabriel har lärt sig vara den underkuvade fege. Likt då Thérèse säger till Gabriel ”Har du ingen stolthet, Gabriel?”. Gabriel svarar:

Stolthet?! Vad är det? Vad ska jag med stolthet? Stark och vacker – då kan man vara stolt. Men stolthet och så här starka glasögon? Det går inte… inte kan man vara stolt när man är halvblind när det regnar. Eller är rädd för stryk som ett barn, fast man är tjugofem år.

Gabriel försöker närma sig Thérèse men lyckas inte, han försöker inge sig själv styrka men ser hela tiden sig själv i skuggan av brodern. Brodern som är något stort och mystiskt, något heroiskt, något märkvärdigt. Men inget vet varför eller hur. Bara att det är så, Den modige är något, den fege är intet.

Pjäsen är för mig en central del av Dagermans diktning, den är urtypen för den bortglömde, den undangömde, den man skäms för. Jag vet inte om Dagerman själv stod inför sådana tankar, men det är inte alls osannolikt. Som liten Stig blev han lämnad kvar hos sina farföräldrar, då modern rest hem till barndomsbyn och fadern till Stockholm för arbete.

Jag tror aldrig Stig Dagerman vande sig vid tanken att bli den som är kvar, därför gick han först!

Similar Posts:

• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Bränt barn brinner
• Administrera
• Stig Dagerman-priset till Göran Palm