Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati

Hon måste använda det där någon gång, i en barnbok naturligtvis, vuxna är för tröga. Men i böckerna för barn kan hon vara så barnslig och fantasifull hon vill.

Edith Nesbit, även kallad E.Nesbit är författare. ”Jag trodde du var en man först”, säger hennes unge beundrare med fjunig mustasch. Främst är E. Nesbit känd för sina barnböcker, men hon drömmer om att en dag kunna skapa den stora romanen. Hon är gift med Hubert Bland, och tillsammans bor de på tjusiga Well Hall, där det ofta anordnas excentriska festligheter med sång, musik, lekar och litterära samtal. Med i huset bor även deras barn, bland dem mest utmärkande Rosamund, som är sjutton i väntan på att bli en riktig kvinna. Och Alice Hoatson, även kallad Mouse, hushållerska och barnpasserska. Till festerna kommer kända författare som H.G. Wells, han som skrev den stora boken om tidsresor. Och George Bernhard Shaw, kritiker och författare. Så kallad samhällsdebattör.

Det är en ny värld, eller ska bli. Jämställdheten är blott i sin vagga. Tiden är 1890. Och Fabian Society har grundats av Englands ledande kulturpersonligheter, det yngre gardet. ”Upplysning, inte revolution”, förespråkar man. Korsetterna av, men det råder olika bud om man har tid att engagera sig i kvinnornas rösträtt.

Detta är en fin liten bok, som inte alls var vad jag förväntade mig. Omslaget och beskrivningen gav intrycket av en mer svårtillgänglig sak, gränsande till facklitteratur, och jag sköt läsningen framför mig. Förväntade mig tung läsning, om än intressant. Men Ambjörnsson berättar främst genom skönlitterär gestaltning.

Ljud av avlägsna skratt. Halvkvävda ljud, steg som plötsligt upphör. Ett fladdrande ljus, någonstans i närheten. Ingen av dem märker det, inte mannen som dröjer kvar i det förflutna, inte flickan som uppmärksamt iakttar honom.
- Tiden är inte en linje, utan en dimension, säger H.G. Wells, för något måste han faktiskt säga nu. Precis som rummet kan man kröka tiden, om man bara visste tillräckligt och kunde röra sig fortare än ljuset kunde man färdas i tiden…
- Jaha, säger Rosamund. Jag förstår.
Det gör hon inte.
- Och om du kunde färdas i tiden? frågar Wells. Vad skulle du göra då?
Rosamund vet genast.
- Gå tillbaka. Ta reda på varför min mamma sa det hon sa. Hon sa något jag inte förstod, förklarar hon, men tystnar.
Wells märker det inte. Han tänker på sin egen mamma som aldrig kommer att förstå vem han är.

Gunila Ambjörnsson har gjort ett bra jobb med att gjuta liv i dessa anspråksfulla idealiserande människor, som i mångt och mycket fortfarande är så fångade i sin tid. De pompösa männen, som pratar om kvinnors rättigheter och en ny ordning. Samtidigt som H.G. Wells till exempel inte tycker det är alltför oangenämt att unga Rosamund flirtar med honom. Han har en hustru där hemma, som han kallar för ”väldigt smart”. Å ena sidan. Å andra sidan har han döpt om henne till Jane, eftersom han ”tyckte att det passade henne bättre”.

Och Rosamund å sin sida tvingas leva med vetskapen att hennes mamma älskar henne mindre än brodern som dog. Eller vad menade hon egentligen med det hon sa? Som alla tonåringar skäms hon för mamma Edith, som jämt gör tokiga upptåg som att dyka i vallgraven eller stå på händer och strunta i att kjolen åker ned i ögonen.

Och Edith, som känns som bokens huvudkaraktär. Som inte kan hjälpa att hon är så himla bra på att skriva små verser att hon måste göra det nästan jämt, om allt. Hon skriver noveller och annat för brödfödans skull, hon skriver jämt, natten lång, men aldrig det hon egentligen vill skriva.

Jag förtrollas främst av språket, som flyter på så bra. Ibland för bra, nästan, mot slutet upplever jag att det är lättare att hänga med i alla olika känslotillstånd och perspektiv som presenteras om jag läser högt för mig själv. Boken är upplagd i nutid som varvas med dåtid. Ibland infogas citat från personernas dagböcker, eller brev de skrivit. Berättarperspektivet skiftar ständigt. Ändå är det något som gör att jag då och då tappar intresset. Det är trots viss dramatisk handling, inte en bok som griper tag och suger fast, så att jag måste läsa vidare. Nej, i fundersam reflekterande gång rör vi oss framåt. Jag vet inte om det är en invändning egentligen. Men det är ett annat sätt att berätta en historia, än jag brukar föredra.

Och rymningarna då? Hela bokens titel? Jo, många försök till rymningar finns det. I E. Nesbits böcker, men även i hennes eget liv göds ständigt denna längtan att bryta upp från allt och börja om på nytt. En motvilja till att stagnera, som även kan tillskrivas tiden; en tid med stora förändringar i antågande. Men även om feminismen tar stora kliv, så är könsrollerna lika löjligt statiska som någonsin. Och Edith framstår alltmer som en barnslig flicka i sina försök att snärja den ene beundraren efter den andra. ”Rym med mig!”, säger hon, och trycker sig mot dem i svarta hörn av huset, där inte den äkta maken kan se. Det är förtrollande medryckande, men också irriterande. Hon har väl ett bra liv? tänker jag också. Lägg av nu.

Å andra sidan är inget svart eller vitt, och det är kanske det som är denna boks främsta styrka. Förmågan till en rättvis gestaltning kräver skönlitteraturen. I facklitteratur måste du ta ställning och skära av nyanserna.

Similar Posts:

• Mångbottnade avgrunder
• Vecka 4: Ur rusk och snö föds behovet av litteraturen
• Gammaldags framtidsresa
• Att vara kvinna vid Gustav den tredjes hov
• Brytningstid

Introductions for books of this sort often discuss why the show in question elicits so much devotion and accommodates so much analysis. But I’m starting to feel that a good enough answer is just “It’s a Joss Whedon show.”

Så inleder Jane Espenson sitt förord i antologin Inside Joss’ Dollhouse, och egentligen är det väl bara att hålla med. Whedons teveserier tycks generera oändligt med uppmärksamhet från både fans och populärkulturforskare – och gränsen de grupperna emellan är väl sällan särskilt klar – och frågar du mig, och Espenson, är det välförtjänt.

Whedon shows are challenging, full of compelling characters, plot twists, and moral puzzles. Most crucially, they don’t baby the viewer by leading him or her to a single simple point of view. Complexity is the mother of wanting to write an essay.

Bara BenBella förlag har gett ut en bunt Whedon-relaterade titlar, men när turen nu kommit till Dollhouse har man gått lite annorlunda till väga och utlyst en tävling. Resultat har blivit en antologi med både djup och bredd. Här kretsar det kring karaktärer och teman i den, som vanligt, alltför kortlivade serien. Menlösa essäer som mest tycks tillföra kända författarnamn slipper man däremot. Excellent.

Seriens Dollhouse är ett underjordiskt företag som hyr ut programmerade människor till exklusiva kunder. Den ultimata sexpartnern, den ultimata inbrottstjuven, gisslanförhandlaren eller den stora kärleken – ”dockorna” kan bli precis det kunden behöver. Men kan man verkligen förändra en människans hela person? Placera deras medvetande eller själ på någon slags diskett och använda kroppen till något annat? Inte oväntat kretsar flera av bidragen i Inside Joss’ Dollhouse kring våra föreställningar kring kropp, själ, minne, personlighet och förtroende, kring vad som i själva verket konstituerar en människa och mänskliga relationer.

Seriens starka ensemble ger ett klart avtryck. Här finns essäer som behandlar de flesta av karaktärerna och deras utveckling. Dessutom relateras serien till några av alla de referenser som Whedon och gänget tenderar att använda sig av, leka med och ge nya, oväntade vändningar. Peter Tupper undersöker det gotiska i ”Joss Whedon’s Dollhouse: 21st Century Neo-Gothic”. Kristin Noone härleder namnet Rossum, företaget bakom Dollhouse, till Karel Capeks robotpjäs RUR och Valerie Estelle Frankel tittar närmare på seriens alla sagoreferenser, från Törnrosa till George Bernard Shaws tolkning av Pygmalion-myten.

Dollhouse är berättelsen om hur tekniken för att ”förbättra” eller manipulera mänskligheten kan leda till vår egen undergång. Om själva seriens undergång skriver Luciana Hiromi Yamada da Silveira i ”How Cancellation Told the Story of the Dollhouse” och självklart är en sådan här bok till stor del ett sätt att hänga sig kvar i en fängslande serievärld med allt vad det innebär. Men det säger också något att en sådan värld håller för nogare granskning, går att vrida och vända på på det här sättet. ”Complexity is the mother of wanting to write an essay”, indeed.

Similar Posts:

• Bored now Â…
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Framtidens slayer idag
• Into every generation Â…
• Welcome to the thought-pocalypse

I Nobelpristagarens tveklöst mest kända pjäs – inte minst för musikaltappningen My Fair Lady, ”Den spanska räven rev en annan räv”, ni vet – väljs den unga, fattiga blomsterflickan Eliza från Covent Garden ut för ett vad mellan ett par språkintresserade herrar, professor Higgins och överste Pickering. Efter tre månaders träning hos fonetikern Higgins ska denna vulgära trashank till ung kvinna kunna presenteras i vilka fina salonger som helst.

Det är en intrig som känns väl igen från mängder av filmer och dokusåpor numera, men som titeln antyder är förlagan förstås antik. Pygmalion var kungen på Cypern som förälskade sig i sin egen skapelse, en staty föreställande Afrodite. I skapelsen Eliza förälskar sig också en och annan, och dramatikern fick med näbbar och klor (i den här utgåvan med ett efterord) försvara det slut han skrivit mot publikens och Hollywoods val.

Relationerna i pjäsen har för all del även andra möjligheter. De båda inbitna ungkarlarna Higgins och Pickerings leker med Eliza som med en docka för vilken bara fantasin sätter gränser. Med Pickerings omsorger, och med den barska hushållerskan fru Pearce som anständighetsvakt och markservice, framstår de som en nästan rar, okonventionell liten familj.

Fokus i Pygmalion ligger ändå på Eliza själv och hur hon ska kunna handskas med de nya roller paret Higgins-Pickering ikläder henne. Deras lek blir hennes revolution. Men var finns en plats för henne sedan herrarna lekt färdigt?

Shaw är en man med blick för mänsklighetens grundläggande godtycklighet. Den roar honom, helt enkelt. Från engelsk grammatik och stavning – det finns någonstans ett känt, riktigt ljuvligt exempel på hur Shaw argumenterar för att ”fish” lika gärna kunde stavas ”ghoti” – till det sociala godtycke som gör den okänslige professor Higgins till en bättre karl än den skamlöse sopåkare Doolittle, eller förvandlar Eliza från något katten släpat in till balens omsusade drottning – för en kväll.

Här föreligger emellertid Shaws språkglädje i en ganska daterad översättning. Den är för all del förhållandevis neutral, för den som snabbt vill få ett grepp om handlingen, men väl tam för att spelas oredigerad är den. Elizas ovårdade språk skrivs mer eller mindre med små reduktioner som i normalt talspråk – ”jag har rättihet å sälja blommer, det har jag” – och späds väl på scen gärna ut med en eller annan riktigt bred dialekt. Ska man nu läsa pjäsen är det antagligen betydligt skojigare på originalets London-mål.

Vill man se den finns det förmodligen en småputtrig uppsättning av Pygmalion eller My Fair Lady att tillgå någonstans i världen alla tider på dygnet. Vill man däremot på allvar bekanta sig med en tänkvärd socialistisk romantisk komedi om fonetik, vars bevingade ”Var tusan är mina tofflor?” flugit över jorden, ja, då bör man kanske hellre införskaffa ett tryckt exemplar och fundera själv.

Similar Posts:

• Riksdag och regering recenserar
• Olika som systrar?
• ”Och alla gårdagar har lyst fram narrar till dödens mörker”
• Löften om ljud
• Underfundig engelsk terror

Boken är skriven som en uppsats, med många illustrationer. I inledningen definierar de Botton begreppen, motiverar sitt ämne och presenterar sedan sina teser. I fem kapitel tar han upp orsakerna till statusstressen: kärlekslöshet, snobberi, förväntningar, meritokrati och beroende. Därefter kommer lösningarna, som inte är oväntade för den som läst de Botton tidigare: filosofi, konst, politik, kristendom och bohemliv.

Genomgående för han en dialog med äldre filosofer, författare och konstnärer. All visdom finns i det förflutna, när de Botton tecknar sin världsbild. Det är hans kännemärke. Det är också kul och inspirerande att följa hans tankebanor när han kastar sig respektlöst mellan Aristoteles, olika empirister och darwinister, Marx, Nixon, Chrusjtjov, Adam Smith och Alexander den store bara för att nämna några. Allt och alla är samtida. Många författare och bildkonstverk kommer också till hjälp: Flaubert, Shaw, Austen och Woolf exempelvis. När de Botton var på besök i Stockholm tidigare i höstas sa han att moderna filosofer inte intresserar honom. De ägnar sig inte åt känslolivet. När moderna referensen används är det författare som Zadie Smith och Charles Bukowski, och det känns lite plikttroget och på något sätt krystat. De är för unga för de Botton och bor inte i samma värld.

Ett annat kännemärke har för mig varit att han skriver om komplexa ämnen på ett enkelt sätt. Han frågar filosofer och olika tänkare om råd för den moderna människans våndor och bekymmer. Det var extra tydligt i Filosofins tröst och Om konsten att resa som består av lättillgängliga och personliga essäer. Här är texten tjockare, men för den skull går den inte djupare ned i sitt ämne. Jämfört med tidigare böcker tycker jag därför att de Botton här kavlar ut sitt ämne. Samma poänger kunde han ha fått fram i en kortare text.

Om man av en essä ställer kravet att det ska vara en text som i sig själv resonerar sig fram till en lösning av ett problem, tycker jag att Statusstress är misslyckad. Lösningarna är allt för synliga redan i inledningen, analysen är allt för enkelspårig. Ställer man dessutom kravet att en essä ska vara personlig i sin stil och enkel i sitt språk, är det här snarare en opersonlig, onödigt tillkrånglat och väl akademiskt text. Vad som håller boken uppe är den visdom som finns i alla referenser. På så sätt är det här en uppvisning i hur en extremt beläst ung man visar att han är just extremt beläst. Risken är förstås att det blir krystat och jag får känslan av att de Botton ibland skjuter från höften. Han kan få in vad som helst i sin analys. Istället för att som i tidigare böcker göra svåra ämnen enkla, fokuserade och lättillgängliga krånglar han till det i mina ögon. Författaren själv liksom gömmer sig bakom bokens form och språk.

Ställer man inte upp på västvärldens framgångskoncept, saknar man den typen av umgänge, har man andra ambitioner i livet än att framstå som en vinnare i sin omgivning, är man inte av vit akademisk medelklass, kommer man förmodligen inte förstå vad de Botton snackar om, eller åtmistone tänka: vem bryr sig? Det är också synd, tycker jag, att analysen inte innehåller fler samtida frågor som att det nog finns statusstress mellan könen och att alla kanske inte ställer upp på de normer som de Botton målar upp. Jag saknar till slut en problematisering av ämnet i sig och vad han egentligen grundar sina självklara slutser på.

Samtidigt avfärdar jag inte boken. Den har som sagt många poänger. Bland annat att han nitiskt försvarar vikten av att läsa skönlitteratur för att kunna förstå människors beteenden. Den goda litteraturen vägrar att förenkla människor. Speciellt intressant är de Botton för den som ställer upp på det samhälle där det enda som gäller är status och att man känner den elaka avundsjukan komma krypande när kompisar i ens närhet har bättre jobb, finare prylar och rätt musik i surroundhögtalarna. Det är också uppenbart att författaren själv är mycket beroende av sin status. Nedanstående citat kan jag inte läsa på annat sätt än att han ser sig själv som bohem och att han förtjänar hög status bara därför:

En livsstil som kan ha förefallit urspårad och absurd har, tack vare de mest begåvade bohemerna, kommit att framstå som seriös och lovvärd. Till de rollmodeller som utgörs av advokaten, entreprenören och vetenskapsmannen har bohemen lagt poeten, resenären och essäisten. Den menar att även dessa personer, hur excentriska de än är, vilka materiella brister de än lider av, kan vara förtjänta av hög status.

Eller sitter jag här och kritiserar de Bottons bok för att han får mig att känna statusstress? Jag menar, han är världskänd, har redan skrivit många böcker och gjort många teveprogram. Han turnerar och berättar om vad han har läst och hur han tolkar det för en engagerad och intresserad publik. Det är få förunnat. Till råga på allt är vi årsbarn.

En klen tröst för mig är att jag fortfarande har mitt hår kvar.

Similar Posts:

• Känslan och förnuftet
• Att visa vad man läser och ser
• Essäisten Woolf förför genom seklerna
• Jubileumspocketens år
• Människan och hennes prylar – en bildessä