Med detta i minnet blev jag mycket nyfiken på Konstiga Sally Diamond av Liz Nugent. Här får vi möta Sally Diamond som är drygt fyrtio år. Hon har bott med sin far som är psykiatriker i många år. När fadern dör efter en tids sjukdom gör Sally som hennes pappa sagt:

När jag dör, släng mig i soptunnan.

Hon förstår inte varför folk förfasas och varför hon hamnar på löpsedlar? Allt hon gjorde var att följa sin pappas sista önskan. Det här blir början på en mörk härva där Sally tvingas till att fundera på sin barndom. Varför har hon inga minnen innan hon blåste ut ljusen på sin sjuårs-tårta? Vem är den mystiska S som skickar henne en nalle som hon instinktivt vet heter Toby och som hon genast bär tätt intill sig?

Allt detta får henne att sakta och med terapeutisk hjälp våga öppna upp sig och våga blicka utåt. Tidigare har hon isolerat sig och de gånger hon tvingats röra sig i det lilla samhället Roscommon på Irland har Sally låtsas vara döv för att slippa konversera med folk. Nu bryts isoleringen och Sally tvingas ha kontakt med släkt och lär även känna nya människor, även om hon är ytterst skeptisk.

Det är en berättelse med fler lager än en tusenbladstårta och det är det som får mig fast. Det avslöjas ständigt nya hemligheter och historien vrider sig och slår kullerbyttor längs vägen. Men det är skickligt uppbyggt så det blir aldrig det minsta kryptiskt även om det kan vara konstigt. Dock hissnar det i mig av alla otäcka händelser som stackars Sally Diamond tvingas upptäcka om sitt liv och sin bakgrund. Det här är en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Men när jag var tvungen att göra det så levde den i mig ändå. Så vill ni ha en bok som gnager sig in under skinnet och stannar kvar så är det här ett boktips. Ett extra tips om ni gillar spänning är som sagt att avsätta tid. Men det löser sig. Är en bok bra så är den bra.

PS. Det här är nog årets snyggaste bok rent visuellt. DS.

Similar Posts:

• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Händelser vid vatten
• En opålitlig historia
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Omläsning av en avskydd hustru

Hundarnas roll i romanen inskränker sig till att fungera som tröstare eller en slags skyddsänglar. För egen del hade jag gärna sett att hundarna fått mer utrymme i egen rätt.

Först ut av de tre huvudpersonerna har vi pensionären George (Fredrik Backmans Ove i kvadrat!), som nyligen blivit änkling. Hustrun Ellen var hans livlina i tillvaron och förbindelselänk med omvärlden. Litegrann som i romanen (och filmen) P.S. Jag älskar dig av Cecelia Ahern upptäcker George att Ellen lämnat efter sig kärleksfulla och praktiska meddelanden, som han får ta del av allteftersom. Han hanterar sorgen genom att göra sig omöjlig i byn med sina okontrollerade raseriutbrott. In på scenen klampar emellertid den färgstarka Betty, som blir en värdig sparringpartner och som hjälper honom att komma på fötter igen.

Jag har en känsla av att George är den karaktär som ligger författaren närmast om hjärtat. Han är för övrigt också min favorit. Kanske hade hans predikament räckt för att fylla en hel roman?

Näste man till rakning är den blyge, känslige, överdrivet pedantiske samtalsterapeuten Dan. Han lider av tvångssyndrom och känner sig som en bluff. Som läsare är det svårt att inte bli irriterad på honom. Dan är panikslagen över attraktionen han känner för en av sina manliga patienter. Han vågar inte riktigt ta klivet ur garderoben, utan väljer att smussla med deras förhållande. Inte ens Dans kusin och enda vän Luke har en susning om hans sexuella läggning.

Nu återstår bara att presentera lågstadieläraren Lizzie. Hon gömmer sig på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor tillsammans med sin fotbollstokige son Lenny. Lizzie är autistisk och ägnar sig åt självskadebeteenden. Hon är något av en encyklopedi, full av udda fakta och statistik, som hon frikostigt delar med sig av. Lizzie håller sig helst för sig själv och har hemligheter inte bara för romanens övriga karaktärer och utan även för läsaren.

Man kan inte låta bli att undra när karaktärernas världar kommer att överlappa, vilket sker gradvis, men bara i ringa grad. Som läsare hajar man till när huvudkaraktärerna – eftersom de rör sig i samma by utanför Brighton – plötsligt interagerar med varandra.

Romanen är skriven i samma trivsamt brittiska tradition som exempelvis Arthur Peppers diskreta charm av Phaedra Patrick, Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman och Mike Gayles romaner. Läsaren möter karaktärer som har haft det svårt på grund av sorg, depression, våld i hemmet, självmord och homofobi, men som sakta men säkert tycks återhämta sig med hjälp av hundar, vänskap, förälskelse, te och trädgårdsskötsel. De kånkar runt på tunga bagage, har bekymmer med det sociala samspelet, har svårt för att hantera närhet samt drivs av såväl skam som skuldkänslor.

En allvetande berättare styr och ställer, kan till och med förutspå sådant som kommer att inträffa i framtiden. När läsaren tror sig ha räknat ut hur romanen kommer att sluta, plockar författaren fram storsläggan och ger sina stackars karaktärer en ordentlig omgång. Ericka Waller fick mig på kroken och jag blev helt enkelt tvungen att läsa vidare för att få reda på karaktärernas öden.

Det rör sig om en lättläst och värmande roman. Även om jag inte kan påstå att den lämnade några djupare spår efter sig var den inte desto mindre en angenäm bekantskap, som jag gärna rekommenderar.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv
• Mörkt och mycket
• Ett äventyr utan spänning
• Tvingande relationers inneboende logik

Morturi te salutant, viskade jag tårögd. Det är vad jag brukar säga i sådana situationer, och det piggar alltid upp mig något oerhört.

Så i brist på umgänge håller hon sig för sig själv, och låtsas inte höra när hennes kollegor talar illa om henne. Hon löser krypton i The Daily Telegraph, och tittar på TV. Helgerna spenderar hon med att kontrollerat och välavvägt konsumera två flaskor vodka, för att tiden ska gå, utan att hon ska behöva vara vare sig full eller nykter.

Varje vecka ser ut ungefär som den föregående, och det är så hon vill ha det. Ibland kommer socialtjänsten och hälsar på för att ”kontrollera att jag inte sparar min urin i damejanner, eller kidnappar skator och syr in dem i örngott”, och då förklarar hon tålmodigt för dem att hon mår alldeles utmärkt. Hon är inte intresserad av att rota i det förflutna, och hon talar regelbundet i telefon med sin mamma, som i pressen fortfarande ibland omnämns som ondskans vackra ansikte.

Men efter många år av stabil rutin börjar saker hända i Eleanors liv. Hon springer in i en arbetskollega, och tillsammans råkar de bevittna hur en äldre man kollapsar på gatan. Plötsligt förväntas hon hälsa på honom på sjukhuset, och han visar sig vara tacksam för att hon räddat hans liv, även om hon noga förklarar att hon inte gjorde något sådant; hans liv räddades av ambulanspersonalen och den statligt finansierade vården. Hon lär känna kollegan Raymond, som visserligen har stora brister när det gäller sociala färdigheter, men som Eleanor trots det börjar spendera allt mer tid med. Och hon förälskar sig i en lokalkändis, en musiker som hon aldrig träffat, bara sett uppträda. Hon blir uppfylld av övertygelsen att de hör ihop, hon kartlägger hans liv, och smider planer för hur de ska lära känna varandra och ha ett långt och lyckligt liv tillsammans. Hon letar rentav upp hans bostad och smyger fram till hans dörr för att få vara nära honom.

Den yttre dörren till hans lägenhet stod öppen, och den inre, en typisk viktoriansk dörr i mahogny och mönstrat, frostat glas, var frestande nära.

Jag ställde mig så nära jag vågade. Det hördes ingenting från lägenheten och ingen rörde sig där inne, vad jag kunde se. Jag kunde nästan urskilja en bokhylla och en tavla. En kultiverad man. Vi hade så mycket gemensamt!

När Eleanor bryter sina rutiner och börjar interagera med sin omvärld måste hon också försöka förstå den. Alla dessa människor hon träffar som brister så totalt i social kompetens verkar tycka detsamma om henne, och hon måste navigera deras besynnerliga och ologiska normer och känslor. Och hon måste förstå sig på känslorna det väcker hos henne – tillgivenhet, avundsjuka, besvikelse. Känslor som hon inte behövt befatta sig med – det har aldrig behövts, för hon mår ju alldeles utmärkt.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt har många styrkor, men den kanske främsta är det rika språket, som bevarats exceptionellt väl genom Ylva Mörks översättning från engelskan. Det finns så många citat jag vill ta med i den här recensionen, men det låter sig inte göras, för Eleanor Oliphant levererar inga one-liners. Hon är en omständlig karaktär som för långa, välformulerade resonemang. Det är helheten som är styrkan – hur Gail Honeyman noggrant och kärleksfullt bygger bilden av denna besynnerliga, isolerade kvinna, som inte inser hur ensam hon är – och låter henne utvecklas till en mer nyanserad karaktär. Det är inte avslöjandet om hennes dramatiska bakgrundshistoria som är behållningen i berättelsen, det är att få förstå Eleanor, och få följa henne när hon börjar förstå oss andra. Hon är en frustrerande karaktär, med sin inbilskhet och sociala blindhet. Men jag tycker också om henne, och känner med henne. Läsarens relation till huvudpersonen blir en viktigare del av läsupplevelsen än själva händelseutvecklingen.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är Honeymans debutroman, och kanske märks det på att hon borde ha dödat lite fler älsklingar när hon skrev den. Mot slutet av boken följer en serie scener på varandra som är bra var för sig, men som alla förmedlar ungefär samma sak. Jag blir också lite förbryllad när något som jag trodde varit underförstått längre fram läggs som ett stort avslöjande. Men de små misstagen kompenserar Honeyman för med råge när hon gång på gång duckar för frestelsen att använda sig av klassiska, förutsägbara lösningar, och istället åter använder sina små medel till att förvåna. När man väntar sig en stor dramatisk konfrontation blir det istället en stilla insikt. När man väntar sig en förutsägbar kärlekshistoria blir det istället en varm vänskap. Det är uppfriskande.

Du kommer att älska henne och hata henne; du behöver Eleanor Oliphant i ditt liv.

Similar Posts:

• Värmande roman om tre med tungt bagage
• Häpnadsväckande, hemskt och hudlöst
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Kärlek och smärta i futuristiskt tonårsdrama
• Om det fina folkets kalla händer