De saknar klorofyll, svamparna. Med andra ord kan de inte använda solljus för att binda kolhydrater. Men liksom gröna växter behöver svampar kolhydrater för att växa. Därför tar de i stället sin energi från nedbrytning av organiskt material.

Det är lätt att tänka att de därmed parasiterar. Så är det. Men innan vi alltför indignerat pekar ett anklagande finger bör vi besinna att här är människor och svampar lika goda kålsupare. Ja, alla djur är i detta avseende som svampar.

Och svampar kan vara både roliga att plocka och goda att äta. Vi kan parasitera tillbaka, om man vill se det så! Men man behöver kunna skilja de ätliga från alla andra. I synnerhet behöver man kunna identifiera de rakt av giftiga svamparna. Så då kan det vara på sin plats med en svampbok.

Vad utmärker en god svampbok? Jag tänker att nummer ett – självklart – är att den underlättar identifiering av arter. Till det ändamålet är tecknade bilder att föredra framför fotografier. Det är något med den mänskliga tolkningen som är enklare för en annan människa att läsa.

Det andra jag uppskattar är enkelheten att bära med sig. En god svampbok ska vara så liten att den passar i vilken ficka som helst. Till detta hör att den bör vara tryckt på papper som inte är alltför känsligt för fukt. Den som är ute i skogen kan ju överraskas av regn.

Det tredje är pedagogiska beskrivningar i text av relevanta arter. I texten behöver avvikelser från det normala anges. Om storleken, färgen eller formen kan variera så är det i texten det behöver framgå.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga, i fallet Tukan förlags svampbok. Storleken är 13 gånger 9 cm. Det är en översatt bok. Kanske är det därför vissa för svenska förhållanden mindre vanliga svampar förekommer, vilket kan kännas som ett onödigt brus. Kanske är det också därför som registren, det finns ett för svenska namn och ett för vetenskapliga, inte ger träff på ”Karljohan”. I stället behöver man veta att ett alternativt namn för samma sort är ”Stensopp”.

Similar Posts:

• Vad är egentligen en svamp?
• Barn inget hinder för uteliv
• Bildskön och passionerad handbok
• Kvickheter i tjatig text
• Poesi med en räv bakom örat

För figurerna i Den magiska virkboken föll jag i alla fall pladask, och bestämde mig för att för en gångs skull bara följa instruktionerna. Såklart har jag bildgooglat virkade Harry Potter-figurer, men jag kan inte hitta nån som gör dem sötare än Jacqueline Annecke.

Och ja, ”söt” är ett nyckelord här. Virkade figurer är kawaii, det går inte att komma runt. Också läskige Voldemort blir urgullig som virkad.

Nu heter Voldemort inte uttalat Voldemort i den här boken, eftersom den inte är en officiell Wizarding World-produkt. Jag vet inte om den här lösningen är nödvändig, den känns rätt osvensk och framstår som fruktansvärt trogen någon lag till bokstav men inte direkt ande. Är det ett intrång i upphovsrätten att använda karaktärerna så är de helt uppenbart fortfarande respektive karaktär, även om själva namnen inte används.

Harry, Ron och Hermione heter till exempel ”Den utvalde”, ”Bästa vännen” och ”Begåvad häxa”. Dumbledore heter ”Vis rektor”, McGonagall ”Bekymrad lärare”, Snape ”Sträng lärare”, Dobby ”Egensinnig husalv” och Voldemort ”Svartmagiker”. Förutom figurerna finns ett antal magiska föremål att virka, som Gryffindors svärd, sorteringshatten, den gyllene kvicken, en bubblande kittel, en trollstav (Fläderstaven), skolhalsdukar och en kvast. Ibland passar föremålen till figurerna, ibland som separata barnleksaker och i halsdukarnas fall … kanske som bokmärke?

Hagrid heter såklart inte heller inte Hagrid, utan ”Mysig halvjätte”. Där undrar jag också en del över storleken på de här figurerna, eller kanske snarare relationen mellan dem. Att få till en halvjätte med mänskliga skådespelare är lite klurigt, men när man virkar, ja, då är det väl bara fantasin som sätter gränser? Men nej, ”halvjätten” görs av någon anledning faktiskt något mindre än de andra vuxna figurerna.

På originalets tyska heter Den magiska virkboken ”Virkskola för Potterheads”, Die Häkelshule für Potterheads. Den inleds med tydliga bilder på hur man gör olika maskor och stygn. Steget därifrån till att få till själva figurerna känns däremot ganska långt – framför allt saknar jag steg för steg-bilder på figurerna. Att enbart utifrån en framifrån-bild på den färdiga figuren räkna ut hur varje del ska göras är inte alltid lätt.

Det gäller inte minst Dumbledores fågel Fenix, Fawkes eller ”Flammande Fenix”, som faktiskt är den figur som drar in mig i boken från början. Här finns mängder av smådelar, fjädrar och vingdelar i olika färger, utan några tydliga instruktioner kring hur allt ska sättas ihop. Det mesta går ju att räkna ut utifrån bilderna, men för den som föredrar exakta instruktioner blir det nog frustrerande. Jag blir särskilt fundersam över två ”rundel till vingarna” som jag inte alls begriper vad de fyller för funktion eller var de ska sitta. Bakifrån blir min stackars fågel inte jättesnygg – men framsida är ju fin.

Andra irritationsmoment är att jag ibland får ändra var ögonen ska sitta – de kan ju inte gärna ha ögonen på hakan? – och att några huvuden ska virkas separat av någon anledning jag inte alls begriper. Kanske vill författaren bara variera sig, men jag tycker att det blir klart sämre på det sättet. Att stoppa kropp och huvud för sig och sy ihop dem ger väldigt lätt en slapp och ostadig hals.

På några punkter kommer jag med andra ord att vara olydlig nästa gång jag virkar något ur den här boken. Ibland tycker jag helt enkelt att jag vet bättre. Men Anneckes design är väldigt fin.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• ”hantverk för ro och revolution”
• Mönster till lite väl söta monster
• Harry Potter för de redan frälsta

Både Anna och Emil Jönsson Haag har en gång tävlat inom svensk landslagsskidåkning men avslutat sina professionella idrottskarriärer. Men den bok som de skrivit handlar inte om tiden som elitidrottare. I stället har de skrivit om hur de idag gärna gör olika turer tillsammans med sina barn. De tycks vilja inspirera vuxna som tvekar inför att göra en utflykt därför att barnen är små.

Bokens budskap kan sammanfattas med att uteliv inte handlar om prestationer. Det handlar inte om att bestiga bergstopp efter bergstopp. Visst är det kul att planera (Emil njuter av planeringsfasen), men det viktigaste han lärt sig tillsammans med sin partner Anna är modet att våga ändra sin plan. Någon gnäller, vädret blev inte som man tänkt sig. Ibland kan de vuxna komma överens om att sällskapet delar på sig.

De tipsar om de korta utflykterna som bara är något hundratal meter från huset där de bor. När det gäller de längre utflykterna har de gärna andra vuxna med sig för att de då kan hjälpas åt med de olika viljorna och energinivåerna.

Det är också tillåtet att ha trix för att lugna upprörda barn. De lyfter fram möjligheter när ett barn sover – nämligen att de då kan gå i raskare takt. Eller för att återgå till något som nämndes ovan – en tur kan och får avslutas tidigare än vad som var tänkt. Och en topp är inte nödvändig att bestiga.

Uteliv betyder inte alltid skog, ängar eller fjäll. I vårt avlånga land finns många platser som också ligger vid havet eller vid sjöar. För att inte tala om alla svenska städer. För uteliv i staden med barn rekommenderar de äventyr på morgonen:

Att kliva ut på gatan i en stad som fortfarande sover, få möta de första nyvakna människorna och se allt sakta vakna till liv är något speciellt. Gatorna känns plötsligt helt annorlunda och man ser andra saker än man vanligtvis gör. Ljuset, det varma, gör något med allt. Ett skimmer. Allt blir lite mer romantiskt.

De fina fotografierna visar hur variationsrikt uteliv i familjen Jönsson Haag är. Några bilder avslöjar också att det finns stunder med utmattning. Allt är inte hundra procent mysigt alla gånger. Vissa kapitel har checklistor, som jag tycker är smarta. Enkelhet är okej. En burk med gulaschsoppa kan smaka gudomligt för den hungrige som gått längre än det var tänkt.

Absolut märks det också att författarna är vana att testa sina egna fysiska gränser, konstigt vore det väl annars. I avsnittet om Anna får hon berätta om sitt drömäventyr. Jag kan njuta av läsningen utan att själv ha samma dröm.

En släkting muttrade en gång lite nedlåtande när våra döttrar var små: ”gör ni inget annat än går i skogen med stövlarna på?”. Jag förstod inte riktigt vad hon ville uppnå med orden som föll. Vi hade ju kul! Vi gjorde små äventyr. Om så bara hemmavid i motionsslingan då vi en gång gick upp på höjden intill och spanade på kometen Hale-Bopp (året var 1997). Där intog vi en enklare kvällsmiddag tillsammans med grannpappan och hans barn.

Hur bemötte jag för övrigt släktingens kommentar? Äh, den fick passera utan motreplik. Jag har under åren som passerat fortsatt göra utflykter – något som gett mig återhämtning men också satt många färger på min vardag. Nuförtiden sker det ibland med sällskap av barnbarnet på tre år. Han har hittills inte protesterat när han fått klättra över stock eller sten. Uteliv är som gjort för honom och det tror jag gäller många andra barn och vuxna i vår bekvämlighetsinrättade värld.

Similar Posts:

• Vår sång blir stum
• Klingande grupparbete
• Bildskön och passionerad handbok
• Svampbok med check på nästan allt
• Kvickheter i tjatig text

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

På många sätt känns ämnesvalen som raka motsatser. Politik, våld och ekonomi är ”hårda”, manligt kodade ämnen, allmänt ansedda som nyhetsvärdiga. Stickning är vardagligt, mjukt, kvinnligt kodat, något som vanligen pågår i hem eller privata sällskap och som sällan uppmärksammas i nyhetsmedier eller för den delen i historieskrivningen.

Så mycket intressantare då att Napoleoni vill uppmärksamma stickningen, teckna dess historia och sätta in den i en mängd olika sammanhang, från politiska till neurologiska, matematiska och terapeutiska.

Det är inte alldeles en slump att jag plockar upp den här boken strax efter att jag slagit igen Charles Dickens Historien om två städer, där den revolutionära stickerskan madame Defarge fångat mig. Här återkommer hon och hennes verkliga förebilder, trikotöserna, som stickade medan de såg huvud efter huvud falla under giljotinens bila. För eftervärlden har deras stickande kanske blivit en bild av iskallt klasshat, men, som Napoleoni påpekar: de stickade vid giljotinen därför att de stickade jämt. De hade helt enkelt inte råd att sitta sysslolösa.

Berättelsen om franska revolutionens trikotöser hör till de många berättelser Napoleonis farmor berättar för henne när de stickar tillsammans. Det är farmor som lärt henne sticka, och som medan de stickar berättar historia, sagor, familjeberättelser, kvinnokamp och kärleksknep. Själv mötte farmodern sin man genom att han bar hennes hemstickade sockar under första världskriget. Däremot ska man tydligen aldrig sticka en tröja åt en man innan man är gift med honom – om man inte vill bli av med honom, vill säga, för i så fall är det istället ett bra knep.

Att sticka för livet rymmer en mängd sådana godbitar, från högt till lågt, från politiskt till personligt, från skarp klassanalys till ganska flummiga livsmetaforer. Själv skriver Napoleoni boken mitt i en livskris. Hennes äktenskap är slut och hennes man har dessutom spelat bort alla deras pengar. Därför får kanske en del högtravande floskler om stickning och stickande vara henne förlåtna, men jag hade gärna sett lite vettigare källhänvisningar – en stor del av stickningens historia får författaren sig berättad av en ung student på en buss i Anderna, till exempel – och jag blir klart misstänksam av hur stickare ganska onyanserat framställs som goda och kloka människor.

Jo, det finns mycket spännande craftivism och idéer om stickning som en protest mot det hetsiga, massproducerade och kommersiella samhället. Det blir en hel del bildgooglande under läsningens gång, och det hade varit väldigt kul om boken faktiskt hade innehållit foton av alla de stickningar och stickande människor från alla världens hörn som omnämns. Däremot innehåller den en serie (enligt baksidestexten) ”unika historiska stickmönster”. Några av dem verkar emellertid snarare vara plockade från nätet, som Pussy Power- och hjärnmössorna, medan andra tycks vara rekonstruerade av samma par personer, utan att det förklaras hur.

Inget att köpa för beskrivningarna, alltså, men en rolig ingång till stickningens historia och nutid som jag hoppa hitta mer att läsa om. Helst med bilder, då.

Similar Posts:

• Inspirerande stick- och virkbok
• Craftivism – slöjd som aktivism
• Mönster till lite väl söta monster
• Beroendeframkallande handarbete
• Virka gulliga Harry Potter-figurer

Två entusiastiska körsångare, tillika ett äkta par, har tagit sig an att förmedla sin egen och andras kärlek till denna syssla, samt ta upp olika hälsoaspekter på körsång. Perspektiven är många – operakoristen, landsortskoristen, elitkoristen, körledaren, körcoachen, och körverkskompositören har alla sina likheter i vad de söker och finner men lägger olika vikt vid dem. Och därtill andningsrytm, hjärtslag och hormoner.

Det är en inspirations- och glädjebok för de redan frälsta, med ett ibland lite väl pratigt tilltal. Å andra sidan – de flesta som sjunger i kör gör det för att de tycker att det är roligt och trevligt, för gemenskap och socialt sammanhang ungefär lika mycket som för musikens skull och det passar som ingång till boken.

Att följa med i andras samtal om något som intresserar en, höra vad andra tänker och tycker. Fundera lite, kanske överraskas någon gång eller till och med ha en avvikande åsikt men inte på allvar ifrågasätta något.

Men en vår som den här, då många körer ställt in alla repetitioner och konserter, är det märklig läsning. Det som så nyligen var så självklart – att stå nära varandra och sjunga, andas, ja till och med synkronisera sina hjärtslag – det som var en källa till gemenskap och hälsa är nu ett hot.

Så känslorna är blandade, det är längtan, igenkänning, sorg och saknad om vartannat. Min kör skulle ha haft vårkonsert idag på nationaldagen, liksom så många andra körer. Vi skulle ha sjungit ”Pingst”, ”Sommarpsalm” och ”Du gamla, du fria” med våra olika röster som tillsammans blivit så mycket mer.

En halv miljon röster, en halv miljon hjärtan, en halv miljon människor som väntar.

Similar Posts:

• Klingande grupparbete
• Barn inget hinder för uteliv
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup
• Supersöta små krabater!
• Sommardrömmar om att odla

Jenny Alderbrant började göra egna stickmönster i början av 2010-talet. Efter två stickböcker och ett namn på sociala medier samarbetar nu Jenny med sin syster Kamilla som hellre virkar än stickar. Detta är deras första gemensamma mönsterbok. Förhoppningsvis inte den sista.

Som läsare får man ta del av en hel del nyttiga råd i kapitel med namn såsom “Material och tillbehör”, “Praktiska tips” och i boken finns också kapitel med förkortningar och förklaringar.

Men huvudsyftet med boken är förstås mönstren – över tjugo mönster med beskrivningar och foton på vantar, sockor, huvudbonader, sjalar och en tröja. Till varje mönster finns minst ett fotografi, ibland flera. Ofta är alstren fotograferade ute i vintrig natur eller i rustika, lantliga miljöer. Fotografierna är tagna och planerade av Charlotte Gawell och Klas Andersson. Bilder är viktiga i den här typen av handarbetsböcker och här upptar de ibland hela sidor eller till och med uppslag. Naturligtvis, eftersom det vi ser på bilderna ska inspirera och locka betraktaren att själv ta fram stickor och virknål för att låta kreativiteten flöda utgående från Alderbrants alster. Mönstren finns beskrivna i text och förstås just som mönster så att man tydligt kan följa arbetsgången.

Natursymboliken är tydlig i mönstren och inte bara de stickade alstren är vackra utan även namnen: vad sägs om ”Vinterväntan”, ”Putte och Olle” eller ”Svampplockarsockar”?

Mönsterboken är inspirerande, uppmuntrande och passar kortare och längre hunna handarbetsvänner. Systrarna har hittat en egen nisch att just som systrar inspirera bland många läckra handarbetsböcker som ges ut i dag. Via sociala medier kommer säkert många stick- och virkfrälsta i kontakt med systrarna Alderbrant och här är nu en bok att ta i händerna. Min enda lilla invändning är att mönsterbeskrivningarna har allför liten textstorlek. Handarbete kräver god syn och även mönsterläsning. För övrigt är boken mycket läsarvänlig. Och läcker!

Similar Posts:

• Craftivism – slöjd som aktivism
• ”hantverk för ro och revolution”
• Virka gulliga Harry Potter-figurer
• Beroendeframkallande handarbete
• Mönster till lite väl söta monster

Det finns också en annan sorts människor. De trollar fram en luftficka som får dig att brista ut i ett fniss. När jag tänker på några av dessa personer i mitt liv är jag säker på att de passerar förbi mig i VIP-kön när vi står och köar framför Pärleporten.

Humor är en sällsam yttring. En del människor har humor som levebröd. Till exempel komikern Are Kalvø som är känd för en stor skara norska medborgare. Han får tid på scenerna, i tv-studiorna och han får sina kåserier tryckta i dagspress. Tydligen är han så framgångsrik att förläggare vill ge ut hans syn på olika företeelser i bokform. En sådan företeelse – som dessutom upplevs som väldigt norsk – är att gå på tur. Fjällvandring kallar vi det på svenska.

Jag läser sida upp och sida ned i boken Fjällvandring åt helvete. Men hjälp mig, tänker jag. Har jag blivit humorlös? Handlingen bygger på att berättarjaget saknar sina vänner som alla blivit naturfrälsta.  Förbryllad sitter han ensam kvar på puben. Således gör han slag i saken och förbereder sig att gå på tur i fjällen där han inte varit på 30 år. Han tar med sig sin partner som han döper till ”Dokumentationsansvarig”. Kilometer i regn, på steniga stigar så att knät gör ont. Övernattningar på fjällstationer och hytter där de möter okända fjällturister. Han charmas inte av våta vandringsstrumpor som luktar när dagens etapp nått sitt slut. Men å, han vill så innerligt gärna förstå sina naturlyriska vänner som Instagrammar om utsikter i stället för att hänga med honom på puben. I den andra halvan av boken provar han och partnern att fira påsken i fjällvärlden. Det blir lyckosammare, för de tar med sig vänner och finner en hel del folk som de kan konversera med. I Norge är påsken helig och alla åker till fjälls.

Humor behöver egentligen inte analyseras. Det händer bara. Man kan använda en massa verktyg. Överdrifter, kontraster och överraskningar. Att ställa en vanlig företeelse i ett annat ljus kan vara effektfullt. Men det vet väl varenda unge i förskolan att ett skämt är bara roligt en gång. När Kalvø fått korn på en grundläggande sak för fjällvandraren – att ”bra skor är a och o” – upprepar han detta i kapitel efter kapitel. Han tjatar också nästan maniskt om sin inköpta jacka för fjällturen. Den är synnerligen grön.

Han försöker beskriva en rik, välmående medelklass och dess representanter som kan skaffa sig en utrustning för 40 000 norska kronor likt honom själv. Att placera sig själv i den rikes position och ironisera över habegäret är förvisso värt att pröva som humorgrepp. Tyvärr gör Kalvø inte så mycket med denna möjlighet. Vore det inte roligare om han efter sin inhandlade utrustning hade glömt densamma? Typ? Jag känner mig så uttråkad att jag tycker synd om mig själv. Är jag som läsare inte värd mer?

Ämnet fjällturism kramas ur till meningslöshet. I konstformen ståuppkomik fungerar upprepningar. En fras kan nämligen uttalas på varierat sätt och ha betoningar med en oändlig variation. Sen är det dynamiken med publiken som spelar in. Ofta är publiken dessutom full och skrattar åt minsta lilla grej – vilket i sig inte innebär att det handlar om humor.

Kära förlag och redaktörer! Ni har väl ändå den insikten att ord på papper är en egen konstform? I skrift hörs faktiskt inte de olika variationerna på en fras som kan uttalas på en scen. Och en läsare kan omöjligen förmedla till författaren hur de skrivna orden landar i kroppen. Författaren ser inte om läsaren tappar hakan, viker sig dubbel, eller fnissar. Hemläxan jag vill ge åt redaktören innehåller två ord: Stryk hälften.

Jag kan inte hjälpa det. Men det här är en ståuppare som går på tomgång. Han har säkerligen kvar sina fans i sina kanaler – en komiker är väl värd sin publik. Jag tror däremot att min humor finns i överraskningar som inte är så här förutsägbara. Humormedaljen överräcks därför till några omistliga vänner som gett mig ett gott skratt vid tidpunkter när jag mest behövt det.

Similar Posts:

• Barn inget hinder för uteliv
• Svampbok med check på nästan allt
• Bildskön och passionerad handbok
• När lekte du katt eller skaffade en brevvän senast?
• Lust och fägring

Men kan den leva upp till förväntningarna? Två basar i Lidingö kammarkör tar på sig att analysera amatörkören utifrån en mängd perspektiv och även om det kan bli pladdrigt är det också intressant. Utgångspunkten är den egna kören samt en hel del litteratur men slutsatserna dras oftast från det specifika fallet, inte någon volymforskning. Ändå skulle jag säga att det går att generalisera en hel del, eftersom så mycket är välbekant för oss som sjunger och har sjungit i kör. Vi känner igen det från egna upplevelser och från sådant andra berättat utifrån sina erfarenheter.

I Sverige finns en enorm mängd människor som sjunger i kör men förvånansvärt lite litteratur om och för dessa – naturligtvis finns det böcker om det svenska körundret och teoretiska avhandlingar men sådant som är lite mer för körsångaren i allmänhet är det inte så gott om.

Här sker den mer teoretiska genomgången parallellt med att Lidingö kammarkörs historia tecknas, från 1940-tal till nutid. Författarna har inte varit med sedan starten men mycket länge och ibland kan det bli lite väl internt. Bedömningen av körledarnas brister och förtjänster färgas av känslor och relationer men läser man med det i åtanke fungerar perspektivet.

Lidingö Kammarkör är ganska speciell på så sätt att den är en fristående, profan amatörkör som funnits väldigt länge. Långlivade körer är annars ofta knutna till församlingar, universitet och högskolor eller lokalt föreningsliv – eller består helt eller delvis av professionella sångare och är knutna till någon institution. Det innebär att den ställts inför utmaningar som är främmande för många men samtidigt inte mer annorlunda än att det går att föreställa sig motsvarigheter i de flesta körer.

Dels handlar det om synnerligen konkret körvardag – som uppsjungning, instudering, konsertförberedelser, genomförande av konserter, val av repertoar och rekrytering av korister – dels handlar det om beteendevetenskap och gruppsykologi med kören i centrum. Körledaren får mycket utrymme men det är koristerna som står i fokus. De som på sätt och vis är en mängd, en volym, utbytbara röster får här sina sidor i rampljuset. Och korister särskiljs från solister, amatörkorister från proffsditon. Drivkrafterna är ofta olika, liksom självförtroende, självbild och egna och andras krav.

Mest intressant blir det när olika idéer om kören ställs mot varandra, när en ny dirigent vill städa upp och låta befintliga korister provsjunga för att hålla uppe den musikaliska kvaliteten – samtidigt som koristernas huvudprioritet faktiskt är det sociala sammanhanget. Det gäller att matcha korister med körledare på många plan och att hitta sätt för samarbetet.

Roligast är nog skildringen av hur kören på resa brister ut i ”Uti vår hage” på en restaurang och tycker sig göra ett skapligt framförande för att omedelbart se sig brädade av de loja tonårsflickorna vid bordet bredvid.

En kör kan bestå av en skara individualister som avskyr grupparbete – men som ändå möts i musiken och gemenskapen kring den. Det tycker jag är väldigt fascinerande men så tillhör jag ju verkligen målgruppen för denna bok om, av, för och till körsångare.

Similar Posts:

• Vår sång blir stum
• Barn inget hinder för uteliv
• Beroendeframkallande handarbete
• Supersöta små krabater!
• En eld i mitt hjärta

Än är det flera månader kvar innan något av detta är möjligt, men det är nu alla trädgårdsentusiaster har möjlighet att fördjupa sig i planeringen av den kommande odlingen. Och kanske är det dags att inför nästa växtsäsong lära sig något nytt? Då är boken Fleråriga grönsaker, en bok som nominerades till årets trädgårdsbok 2016, värd att rekommendera. Det är dessutom så att följer du råden i den här boken kommer din trädgård snart att ha grönsaker som när de väl är etablerade kräver minimal ogräsrensning, vattning och gödsling.

Några av de fleråriga grönsaker som presenteras såsom rabarber, kirskål, maskros och sparris är redan välkända för de allra flesta. I många fall presenteras också grönsaker som vi kanske känner till men aldrig tidigare reflekterat över att vi kan äta, till exempel alm och strutbräken. I ytterligare fall är det fråga om betydligt mer okända sorter; potatisböna, fjällsyra och kinesisk toon.

I boken ges utförliga växtporträtt, vi får råd om hur vi på bästa sätt planerar och genomför vår odling. Dessutom finns kuriosa såsom att lungrot antagligen kommer från östra Medelhavsområdet och odlades över hela Europa under romartiden.

Boken innehåller också utförliga näringstabeller, uppgifter om växternas härdighet, tips om plantskolor och inte minst recept för hur vi kan tillaga grönsakerna. Vad sägs till exempel om recept som perenn grönsakspaj och kirskålspesto?

Ska jag säga något negativt om boken är det att den möjligen kan vara lite tungrodd och svårtillgänglig för den som inte redan har ett relativt utvecklat intresse för odling. Funktionen och det praktiska i odlingsråden har en dominerande ställning. För trädgårdsnördar är det kanske dock ingen nackdel, i många fall är det just de handfasta råden som behövs.

Ja, jag vet att denna recension kan liknas vid en entusiastisk kavalkad av drömmar. Antagligen är det så att i slutet av årets odlingssäsong kommer min trädgård fortfarande enbart innehålla rabarber, gräslök, kirskål och strutbräken som representanter för de fleråriga grönsakerna. Men kanske spelar det ingen roll även om den här boken, utifrån odlingssynpunkt, får stå oanvänd på min hylla? Jag vet att jag kommer att plocka ned den under många mörka kvällar, drömma mig bort till doften av jord och den sträva smaken av maskrosblad och nässlor. Jag kommer att längta efter att ligga i gräset och studera myrorna där de kryper med gräskatedralerna ovanför sina huvuden och längta efter att kunna begrava mina fingrar i myllan. För någonstans är det precis det jag vill att en trädgårdsbok ska ge mig; möjligheten att drömma om jord.

Similar Posts:

• Jamaica Kincaids trädgård
• Odlingens pornografi
• Lust och fägring
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Odling för den late