Alla vidlyftiga drömmar till trots har livet inte blivit som Agnes hoppats och hon dövar sin smärta med öl och vodka i rikliga mängder.

Med romanen Shuggie Bain sällar sig skotten Douglas Stuart till den stolta anglosaxiska traditionen av självbiografiska uppväxtskildringar i arbetarklassmiljö med förebilder som Söner och älskande (1913) av D.H. Lawrence, Jag minns min gröna dal (1939) av walesaren Richard Llewellyn och irländaren Frank McCourts underbart tragikomiska Ängeln på sjunde trappsteget (1996). Min egen favorit Harry Bernstein närmade sig hundra när han debuterade med sin oförglömliga galghumoristiska barndomsskildring Den osynliga väggen (2007) om sin stora och mycket fattiga polsk-judiska familj i Manchester på 1910-talet.

Till skillnad från ovanstående sällskap har Shuggie inte en självuppoffrande ängel till mor. Det är Agnes och inte någon råbarkad far som super upp matpengarna.

I Margaret Thatchers England på 1980-talet läggs gruvor ned på löpande band och i den gudsförgätna gruvbyn Pithead, strax utanför Glasgow, yr ohälsosamt koldamm från kvarlämnade slagghögar runt. Bostäderna är trånga och dragiga. Trots att de flesta är släkt med varandra existerar knappast någon grannsämja. Det är jantelagen som härskar. Om Agnes lyckas hålla sig nykter en tid är det alltid någon illasinnad granne som kommer förbi med en frestande, klirrande spritkasse.

Sladdbarnet Shuggie har huvudet på skaft, men är annorlunda och därför grymt mobbad i skolan. Han är vek, sneglar längtansfullt på flickornas lekar och väljs sist till fotbollslaget. Shuggies gryende insikt om sin egen homosexualitet får en framträdande plats i romanen.

När syskonen flyr hemmet blir lillbrorsan ensam kvar med det tunga ansvaret för Agnes. Shuggie spejar efter illavarslande tecken och skolkar gång på gång för att kunna hålla ett vakande öga på sin mamma. Han går ständigt runt med magknip, eftersom han aldrig vet vad som väntar honom när han kliver över tröskeln därhemma. Vid ett tillfälle påträffas Agnes med huvudet instoppat i ugnen, en annan gång har hon skurit upp sina handleder.

Stunder av närhet och ömhet existerar också, som när Shuggie instruerar sin mamma i de senaste danserna eller då de delar på choklad, som inköpts med slantar som fingerfärdigt pillats ur gas- alternativt tv-mätaren. Detta avspeglas i det ena av de två engelskspråkiga bokomslagen, medan omslaget till den svenska utgåvan föreställer en ensam pojke uppflugen på en närmast korsliknande ställning. Personligen föredrar jag det förra, eftersom Shuggie aldrig ger upp hoppet om Agnes.

Jag grubblar också över valet av titel. Kanske skulle “Agnes Bain” varit mer på kornet? Shuggie själv kommer alltid i andra rummet.

Romanen innehåller en rad fina kvinnoporträtt, som är så målande och humoristiska att man måste le under läsningen, allt elände till trots. Männen däremot är som regel fula fiskar, ute efter att utnyttja kvinnorna.

Romanen utgör ett storslaget och gripande porträtt av en okuvlig och stolt kvinna, en sons ovillkorliga kärleksförklaring samt ger en övertygande bild av alkoholismens förbannelse.

Summa summarum den bästa bok jag läst på väldigt länge!

Similar Posts:

• Grått och gråt i Glasgow
• Sorg ur barnperspektiv
• Att bli en ”mamma”
• Dolt under ytan
• Varning för teaterregissören

Angela's Ashes är en memoar i vilken Frank McCourt målar upp en minst sagt fängslande bild av sina första nitton år. Som fyraåring leker den unge Francis "Frank" McCourt med syskonen på Brooklyns gator i USA dit hans föräldrar emigrerat från Irland. När den stora depressionen slår ut i full blom tvingas familjen flytta hem till Irland i hopp om att de där skall få en drägligare tillvaro. Det visar sig vara som att välja mellan pest eller kolera.

Utan ett rött öre på fickan återvänder Franks familj till mamman Lauras hemstad: Limerick vid den fuktiga floden Shannon. Franks pappa super hellre upp sin A-kassa än köper bröd till sina barn och snart dör de två yngsta sykonen av hungern och fukten från floden. Varje dag är en kamp om tillvaron för Franks och många andra familjer i Limerick. Har de tur lyckas de tigga sig till ett kokt grishuvud till julbordet, annars får de nöja sig med en tunn skiva bröd och en kopp te likt alla de andra dagarna på året.

Men var på din vakt, Angela's Ashes är inte en deprimerande historia om fattigdom och misär. Nej, tvärtom skrattar jag högt med jämna mellanrum. McCourt låter sitt unga oskuldsfulla berättarjag behandla både allvarliga och vardagliga situationer med både värme och humoristiska iakttagelser.

Tidigt skolas Frank in i den katolska lärans stränga tro vilket inte gör hans eller någon fattig irländares vardag lättare. Och kanske, tack vare katolicismens grepp över den unge Frank, anas fler och fler kritiska ironiseringar mot tron ju äldre Frank blir. Slutligen, som nittonåring, ger sig Frank av till USA trött på fattigdomen och katolicismen.

McCourt skriver en prosa utan utsvävningar och krumbukter. Jag tror att det just är hans vilja att berätta en sann historia om sitt eget liv utan moraliska pekpinnar, utan ånger och utan självömkan som gör läsningen så avslappnad. Och receptet måste vara enkelheten i texten utan att låta den bli torftig.

Det är därför jag lätt håller med när någon på omslaget skriver att man kan slå upp vilken sida som helst i boken och bara njuta.

Similar Posts:

• Inget klichéartat happy ending
• Mellanförskap och romantik
• Barndom bakom taggtråd
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis
• Från mörker till ljus

Med Lyckans land ger McCourt ännu ett prov på sitt författarskap; berättelsen fortsätter med hur Frank 19 år gammal beger sig till Amerika, bort från misären på Irland med målsättningen att bli en lyckad stomatolleende amerikan. Med samma skicklighet som i Ängeln, beskrivs de oupphörliga nya hinder som möter honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. McCourt beskriver händelser med hjälp av starka överdrifter och kontraster för att ge läsaren humoristiska poänger. Att lyckas i Amerika innebär att Frank måste ta jobben inga andra vill ha, om jobben överhuvudtaget erbjuds honom. I 1950-talets Amerika upplyser skyltar vid arbetsplatser att irländare, negrer och annan löst folk icke göre sig besvär. Frank tömmer askkoppar på Biltmore Hotel och blir senare inkallad till militärtjänstgöring i Tyskland, där han lär sig konsten att skriva maskin och träna hundar. Tillbaka i Amerika får han arbete i hamnen och förnekar konstant det alla säger till honom, att hålla sig till sin egen sort. På något märkligt sätt lyckas den inte speciellt talföre Frank prata sig till en utbildningsplats på New York University, där han fullföljer sina studier till lärare.

Det som kanske förvånar och förfärar läsare med hjärtat ömmande för den lille pojken i Limerick, vars försupne far levde rövare på bekostnad av familjen, är säkerligen den stundtals hårt drickande vuxne Frank. Flera är de mustiga porträtten av Franks och hans vänners rejäla fylleslag, kombinerade med baksmällor och precis som fadern, oförmågan att hålla sig till löften och sanningar.

Till skillnad från föregångaren, känns flera delar i Lyckans land mera som ett utkast, där händelser skisseras snarare än levandegörs på det målande sättet som karakteriserar Ängeln. I tämligen rask takt redogörs för giftermål, dotterns ankomst, lärarkarriär och skilsmässa, dock utan att missa humoristiska poänger. De typiska dragen av sorgsenhet och avund i en rytmisk och poetisk framställning syns tydligast i de tidigare kapitlen av Lyckans land. Genomgående i berättelsen finns väldigt lite av den imaginära styrkan som fanns i berättelsen om den lille pojken. Men är det magin i Ängeln som läsaren vill ha, vore detta att inte erkänna Franks utveckling. I Lyckans land möter man den vuxne Franks tankar och erfarenheter, speglade med den vuxnes världssyn. Kanske är det lättare att känna empati för en ung pojke än för en vuxen man, men Lyckans land måste ses ur sitt sammanhang, och i detta tar den vuxnes med- och motgångar överhanden från den empati som var en så tydlig brännpunkt i den första boken.

I inledningen till Ängeln skriver McCourt:

När jag ser tillbaka på min barndom förundrar det mig att jag alls klarade mig igenom den med livet i behåll. Det var naturligtvis en eländig barndom; en lycklig barndom är knappast värd något intresse.

Utifrån denna inställning till sitt författarskap är Lyckans land en lysande fortsättning, en fortsättning som knappast vore värd något intresse med ett typiskt amerikanskt klichéartat happy end. Den är en befriande mix av alla delar, där empati inte tillåts fullt svängrum, utan där utrymme ges till realiteten i en vuxen mans framgång och tillkortakommande.

Similar Posts:

• Miserabla memoarer med humor
• Mellanförskap och romantik
• Porträtt av en mor
• En nobel kortroman
• Ospännande vittnesmål från privilegiebubblan