dagensbok.com » Faktabok

Oskar Degard "Fejk eller fakta?"

Anna Liv Lidström — Sat, 27 Dec 2025 23:00:13 +0000

Så här står det på baksidan av Fejk eller fakta?

Vår värld är full av information. Det är svårt att veta vad man ska lita på. Var det där du läste om bara en myt, eller kanske en faktoid? Det här är en bok för alla nyfikna som inte vill bli lurade!
Vi lever i en tid som svämmar över av information, där vi förväntas navigera mellan myter, halvsanningar och rena påhitt utan att gå vilse. Det är en rätt träffande beskrivning av vår samtid, även om den här boken egentligen riktar sig till 9–12-åringar. Eller kanske just därför. För vem av oss, oavsett ålder, har inte någon gång känt sig lite lurad av något som lät för bra, för roligt eller för läskigt för att vara sant.

Faktoider, får vi veta, är sådana där seglivade små berättelser som klistrar sig fast i kollektivet. En del är rena lögner, andra är mer som folkliga skrönor som ingen riktigt minns ursprunget till. De sprids snabbt, förstås, eftersom de kittlar precis rätt delar av hjärnan: det där som älskar det oväntade, det absurda, det som får oss att dra efter andan eller fnissa till.

Boken lovar att läsaren, efteråt, ska kunna avslöja fler av dessa osanningar. Det är ett ganska stort löfte, men också ett lockande sådant. Och även om målgruppen är mellanstadiebarn är det svårt att inte känna att ämnet är minst lika relevant för oss som redan borde veta bättre. För i en tid där allt kan delas, förvrängas och förstoras på några sekunder är det nästan befriande med en bok som vill reda ut vad som faktiskt är sant, och vad som bara är en bra historia.

Boken är uppdelad i tydliga, nästan skolbokspedagogiska kapitel med rubriker som Myter och lögner, Mat och dryck, Sådant som folk får för sig och Sådant man får höra som barn. Det är en struktur som gör det lätt att hoppa runt, men också en påminnelse om hur många olika områden våra små missförstånd och halvsanningar faktiskt hinner rota sig i.

I kapitlet Myter och lögner stöter jag på en gammal klassiker: föreställningen att en djurunge som blivit klappad av en människa automatiskt överges av sin mamma. Det är en sådan där uppgift som många av oss fått serverad som absolut sanning, ofta med en varnande ton. Men nej, så fungerar det inte alls. Harar, rådjur och andra vilda djur är betydligt mer pragmatiska än så. De tar hand om sina ungar även om en människa råkat peta på dem. Däremot är det förstås fortfarande bäst att låta dem vara ifred. Mamman är nästan alltid i närheten, och både stora och små djur har all anledning att vara rädda för oss. Det är inte särskilt vänligt att skrämma dem i onödan.

Sedan kastas vi vidare till kackerlackorna, dessa små överlevnadsmaskiner som väcker så mycket äckel hos så många. Här blandas myter och fakta på ett sätt som både roar och får mig att vilja hålla fötterna borta från golvet en stund. Det är just den där blandningen av det vardagligt bekanta och det lätt obehagliga som gör att man läser vidare med en blandning av nyfikenhet och en liten rysning längs ryggraden.

I kapitlet Historia fastnar jag särskilt för avsnittet om piraternas ögonlapp. Den där svarta tygbiten som populärkulturen envisas med att tolka som ett bevis på ett dramatiskt sår från en svärdsduell i solnedgången. Men nej, sanningen är betydligt mer praktisk än så. Många pirater bar lapp över ena ögat för att det andra skulle vara redo för mörkret. Under däck var det kolsvart, och när man stormade ett fartyg fanns det ingen tid att stå och blinka sig till mörkerseende. Man bytte helt enkelt sida på lappen och kunde kasta sig ner i dunklet med ett öga som redan var perfekt anpassat. Ett slags analog nattkikare, långt innan någon kom på att uppfinna själva kikaren.

Det är just sådana här detaljer som gör boken så underhållande. Hur en bild vi trott oss känna, piraten med ögonlappen, plötsligt vrids ett kvarts varv och blir något helt annat. Mindre romantiskt kanske, men desto mer fascinerande.

Som helhet är Fejk eller fakta? en sådan där bok som smyger sig på en. Man tror först att man bara ska bläddra lite, kanske lära sig något småkul att briljera med vid nästa middagsbord. Men så märker man att upplägget, de korta kapitlen, de precisa nedslagen, den nästan busiga blandningen av myt och vetenskap, faktiskt gör något med en. Det är pedagogiskt på det där avväpnande sättet som inte låtsas vara pedagogiskt.

Humorn ligger hela tiden och vibrerar i bakgrunden, som en liten blinkning från författaren: ”Du trodde väl inte att du redan visste allt det här?” Och det är just därför den är så lärorik. Man hinner inte värja sig innan man plötsligt sitter där och omvärderar sin egen benägenhet att gå på skrönor.

Jag har till och med haft högläsning ur den för mina vänner, och det är kanske det bästa betyget en faktabok kan få. Att den inte bara informerar, utan också smittar. Att den får vuxna människor att luta sig framåt, fnissa till, protestera, googla. Det är en bok som gör världen lite mer begriplig, men också lite mer förunderlig. Och det är en rätt fin kombination tycker jag.

Similar Posts:

Uäck!

Faktaspäckat om de åttaarmade

Djur som inspirerat

Och nu blir vi kroppsliga

Sött och äckligt, men varför?

Björn Dal "Sveriges zoologiska litteratur"

Mattias Lahti Davidsson — Wed, 05 Feb 2025 23:00:58 +0000

Det råder överflöd av böcker. Det märks på Stadsmissionen och Myrorna, på nätets alla säljsajter, ja till och med i grovsoprummet. Det svämmar över av gamla böcker som ingen vill ha.
Vänd på steken: nu är det läge att bli boksamlare! Kostnaden behöver inte vara avskräckande. Men samlandet är i själva verket en konst som är svårare att bemästra än man skulle kunna tro. Så mycket roligare!

Första rådet är att avgränsa. En samling blir riktigt intressant först när den är koncentrerad. Fokusera på endast en skönlitterär författare, exempelvis, eller ett ämne som Örebro, skalbaggar eller Boerkriget. Andra rådet är att söka perfektion. Skaffa dig endast exemplar som är så fina som möjligt. Normalt betyder det kompletta förstaupplagor i felfria band.

Boksamlaren kan behöva visst stöd av referenslitteratur. I Spektras handboksserie utgavs 1991 Mats Christoffersons Boksamlaren. Den är grundläggande och bra. Ännu mera klassisk är Försvar för boksamlaren av J. Viktor Johansson, skaffa den omarbetade utvidgade upplagan från 1958. Johansson öppnar dörren till samlande av äldre böcker. Han förklarar betydelsen av ”oskurna originalupplagor med omslag” vilket sannolikt låter som rena grekiskan för den oinvigde.

Ett exemplar av en nutida bok kan berövas sitt skyddsomslag och därmed förlora en del av sin lyster, men med de äldre handbundna böckerna är det betydligt mera komplicerat. Bokbindaren kan ha bestått boken med ett vackert band men samtidigt skurit ner snitten till ett minimum och skippat att binda med det ursprungliga häftesomslaget…

Ovanstående boktips kompletteras lämpligen med Björn Dals Sveriges zoologiska litteratur från 1996. Det är en bok som lika mycket handlar om bokväsen och bokhistoria som om djurböcker. Framför allt öppnar den läsarens ögon för teknikens betydelse för bokens utveckling.

Ända fram till första halvan av 1800-talet var boktillverkningen till stora delar ett hantverk. Visst är den tryckta boken ett exempel på industriell masstillverkning, men utrymmet för individuella variationer exemplar emellan inom en och samma upplaga är stora när det gäller äldre böcker.

Papperskvaliteten kan skilja sig åt från ark till ark liksom graden av trycksvärta. Korrekturfel kan ha korrigerats under tryckningens gång. Planscher kan vara handkolorerade och bokbanden är ofta utformade efter beställarens individuella önskemål.

Generellt gäller således att det enskilda exemplaret av boken har ett mycket större intresse i äldre tid än senare, då maskinproduktionen dominerar bokframställningen.

Björn Dals bok är sprängfylld av sinnliga fotografier. Kronologiskt tar författaren läsaren med på en resa där modena vad gäller bokband gradvis förändras. På 1700-talet publicerades en bok ofta häfte för häfte, allt eftersom tryckeri och handkolorist blev klara. Köparen tecknade prenumeration och betalade allt eftersom. När samtliga häften levererats gick ägaren till bokbindaren.

Från mitten av 1800-talet går den tekniska utvecklingen snabbt med allt effektivare tryckpressar. Papperskvaliteten sjunker då trähalten ökar. Förlagsbandet gör entré och utrymmet för individuella variationer minskar. Med Björn Dals generösa bokverk får man en god känsla för bokobjektets utveckling genom århundradena. Antikvariska böcker blir mindre mystiska men mer intressanta. Boksamlaren in spe vågar sig kanske längre tillbaka i tiden för att skaffa sig riktigt gamla objekt.

Ett sista råd: strunta i alla råd och gör som du vill.

Sofie Twal Hedman och Mia Fernando "Även den minsta fanatiker behöver sova ibland "

Carina Middendorf — Tue, 24 Dec 2024 23:00:16 +0000

Systrarna Hedman, som Mia Fernando och Sofie Twal Hedman ofta kallades som barn, har skrivit om sin uppväxt i den Livets Ord-inspirerade församlingen Karisma Center i Stockholm. Församlingen startades 1996 med stora ambitioner om att ha 20 000 medlemmar år 2020 men redan 2005 gick den i konkurs. Församlingen löstes upp eller gick samman med en annan pingstförsamling, beroende på hur man vill se på saken. Mia och Sofie är barn, 9 och 12 år gamla, när de tillsammans med sin mamma går med i församlingen. De lägger det mesta av sin tid på församlingsrelaterade aktiviteter såsom bönemöten, gudstjänster, möten i så kallade cellgrupper samt städning av kyrkans lokaler. Resten av tiden ska de be, missonera och vara allmänt perfekta föredömen för de redan frälsta och de som ännu inte har hittat hem till frälsningen.

Jag erkänner att jag fascineras av sekter, eftersom såväl Baader-Meinhofligan som Jehovas Vittnen tycks drivas av samma strukturer. Någon eller några personer anser sig veta vad som är bra för andra, men lever inte nödvändigtvis efter samma principer själva. Att människor dras in i sekter och vad dessa ger dem kan jag inte slutas förundras över. Jag sträckläste systrarna Hedmans bok och den är lika spännande som en välkomponerad deckare – men med betydligt högre sanningshalt.

Karisma Center skulle vara som en familj där man tog hand om varandra, men här frodas både ätstörningar, depressioner och till och med självmord förekommer. Jag blir matt när jag förstår vilket oerhört ansvar som läggs på de ungas axlar och hur lite stöd de får av sina pastorer. Den unga Sofie leder en cellgrupp där en flicka berättar om hur dåligt hon har det hemma men Sofie har absolut tystnadsplikt och anser sig inte kunna be någon om hjälp. När hon ändå bryter mot reglerna för att flickan ska kunna få hjälp, får hon inte mer stöd än tipset att hon ska be lite mer.

Vad händer med barn som växer upp till ungdomar och unga vuxna i en så rigid struktur som Karisma Center var? Å ena sidan har man stränga ramar och vet exakt vad som är okej och inte, å andra sidan finns inget som helst utrymme för att utveckla sin egen personlighet. Men när skulle de ens hinna tänka på sin egen personlighetsutveckling med all bibelskola och alla bönenätter de hade på agendan? Det där med att tjäna sin pastor, ge tionde till församlingen och fasta för att göra bönerna mer effektiva är okända företeelser för mig personligen men jag känner väl till hur exempelvis anorexi utvecklas och tro mig när jag säger att bättre grogrund än den här är knappast möjlig att åstadkomma.

När allt kan vara en synd och sexualitet bara får finnas inom äktenskapet (och givetvis enbart mellan kvinnor och män!) då blir livet komplicerat och jag kan tänka mig att det blir många oönskade känslor som ska fastas och bes bort. Om du dessutom är sjuk och fattig, har du helt enkelt inte bett tillräckligt och i princip är allt dåligt som händer dig ditt eget fel. Det är ett vidrigt synsätt för alla människor, tycker jag, men i all synnerhet för barn och ungdomar som tidigt tvingas lära sig att det är de själva som måste se till att de klarar allt, för någon hjälp kan de inte räkna med. Förutom förböner då möjligen.

Dagboksutdragen från systrarnas dagböcker under åren som församlingsmedlemmar berör och ger autenticitet åt berättelsen. Jag skulle vilja veta ännu mer men egentligen är det som systrarna Hedman bestämt sig för att berätta alldeles tillräckligt. De slaktar nämligen inte ut de vanliga församlingsmedlemmarna men pastorer och andra ansvariga får sina fiskar varma. Det är helt rätt sätt att skriva en sådan här bok på, tycker jag, eftersom det inte blir voyeuristiskt.

Jag är säker på att inte bara människor med det något udda specialintresset ”sekter” får ut något av den här berättelsen. Jag tycker nämligen att den säger något om människor i allmänhet och inte bara om sådana som ”går med i” en sekt. Den berättar om behovet av att höra till, att ha en flock men samtidigt inte tappa bort sig själv. Det är djupt mänskligt och något vi alla borde tänka på lite mer till vardags.

Anna Hansson "Fy vad äckligt!"

Anna Liv Lidström — Tue, 27 Feb 2024 23:00:28 +0000

Jag brinner för En boks för allas devis. De ger ut litteratur i läsfrämjande syfte. Böckerna väljs ut tillsammans med kritiker, författare och bibliotekarier. Det känns sunt och viktigt att bra böcker får en chans till att nå ut till fler och att fler får chansen att nås av bra böcker.

Jag kände inte till denna titel men blev nyfiken. Vem tycker inte att det känns lockande av en bok som handlar om äckliga saker? En bok som lockar om fakta om det vi bestämt är äckligt med kroppen. En bok som frossar i snor, svett, kiss, spya, hud, öronvax blod, prutt och bajs.

Jag är personligen rätt kräsmagad men jag har kompisar och även barn i min närhet som tycker att det är superspännande med bajs och liknande.

Har man det intresset eller är genuint intresserad av biologi så är det här boken för dig. Det här är en berättelse om kroppsvätskor som inte bara är ute efter att äckla. Den vill även bidra med fakta.
Visste ni till exempel att du sväljer några deciliter snor om dagen? Är du förkyld kan det bli lika mycket som ett paket mjölk.

Alla människor och djur som har en ryggrad har rött blod. Andra, som maskar och bläckfiskar, kan däremot ha helt andra färger på blodet. Rosa grönt eller blått till exempel!

Den här boken frossar i äckliga saker och förklarar dem också. Visst har du undrat varför vi pruttar/fiser? Antagligen vet du att alla människor pruttar. Det händer ganska ofta, tjugo gånger på ett dygn ungefär. Fast allra mest pruttar vi på natten, när vi sover. Alla fakta som finns med har faktagranskat av en specialist i allmänmedicin. Det känns tryggt för mig som vuxen men det är inget som kidsen som jag läser boken för efterfrågar. De litar på de kunskaper som förmedlas i boken.

Illustrationer är tydliga, humoristiska och ganska övertydliga. Det jobbas mycket med tankebubblor en en del prat-ditos. Jag skulle kanske önska mig lite mer seriösa bilder som inte spelar så mycket på skratt och humor, men barnen som jag läst boken för har köpt innehållet som det är. De fascineras av det det vi läst tillsammans och skapar egna bilder och sammanhang.

Christiane Dorion "Djur som uppfinnare"

Saga Nordwall — Sat, 21 Oct 2023 22:00:03 +0000

Om människans förhållande till djur kan man skriva spaltmeter; de är familjemedlemmar och bästa vänner, mat och varelser man utan att tänka efter slår ihjäl, de gör nytta i stort och smått – och förstör och föröder, utifrån människans perspektiv. Det här är något jag tänker på när jag läser barnböcker om djur, eftersom det där vanligen är de positiva relationerna som står i centrum, där djuren skildras med värme och respekt – eller får iklä sig mänskliga roller och bidra till både närhet och distans. Jag försöker tysta den där inre ambivalensen men den finns där som en resonansbotten.

I bilderboken Djur som uppfinnare får vi möta ett stort antal djur, vars egenskaper bidragit med inspiration till olika uppfinningar. Hajens skinn, termiternas byggteknik, geckoödlans och lövgrodans fötter och delfinernas och fladdermössens ekolodsteknik är några få exempel.

Här är djuren smarta och erfarna och hänvisar till sina hundratusentals – eller miljontals – år på jorden. De ligger långt före oss men de är glada över att få hjälpa till – för på så sätt kanske vi människor kan lära oss att inte förstöra vår gemensamma planet.

Hållbarhets- och miljöperspektivet finns där hela tiden, ibland som huvudsak, som med demonstrerande isbjörnar med plakat, ibland i bisatser. Då och då går hållbarhets- och uppfinnings/teknikperspektiven nästan lite mot varandra, då det är många bilar, flygplan och robotar som också måste ha någon sorts drivmedel. Flera exempel handlar dock om hur man effektiviserar användningen av energi men också om hur vindkraftverk blir bättre på att utvinna energi genom att rotorbladen utformas lite som knölvalens fenor.

I texten finns små frågor till läsaren som får en att fundera vidare och som också gör det lämpligt att man inte har som tanke att läsa särskilt många uppslag i taget. Det finns mycket att tänka på och prata om och i vissa fall är det faktiskt så att det än så länge bara finns inspiration och inte några exempel på faktiska uppfinningar utan läsaren kan vara väldigt fri i sina idéer.

Som vuxen skulle jag gärna ha haft ytterligare små faktarutor med ännu lite mer om hur vissa saker fungerar, eftersom frågorna dyker upp, såväl hos mig som hos ett vetgirigt barn, och det blir en hel del googlande på vägen.

Texten är placerad i rutor och block och bubblor, omgiven av Gosia Herbas illustrationer där djuren är synnerligen förmänskligade – i högklackade skor, halsdukar, byxor, mössor, med handväska, läsandes böcker – jämte funktionsskisser och exempel. Det är färgglatt och lekfullt med mängder av detaljer att upptäcka. Ofta finns det bokryggar med titlar som anknyter till ämnet, såväl verkliga skönlitterära titlar som enstaka ord och associationer.

Det är en bok att bli glad och lite förvånad av men också en bok som manar till funderingar kring sådant som är bra för både människor och djur.

Celia Svedhem "Stora boken om bläckfiskar"

Mattias Lahti Davidsson — Sun, 30 Apr 2023 22:00:37 +0000

Vilket djur har blått blod, tre hjärtan, näbb och en hjärna som sträcker sig ut i armarna? Rätt svar: bläckfisken. Detta mytomspunna djur bär fortfarande på många hemligheter. Men redan på första uppslaget utlovas fakta snarare än sägner. Det var aldrig någon jättelik Kraken som drog med sig skeppen ner i djupen på Nordatlanten.

Nej, i den här boken är det kunskaper som gäller. Läsaren tas med på en fantasieggande upptäcktsfärd ner i saltvattnet och in i bläckfiskarnas tillvaro.

Celia Svedhem och Filippa Widlund har gjort en härlig bok där text och bild samspelar perfekt. Jag är svag för genomskärningar och här bjuds en god inblick i bläckfiskarnas fascinerande anatomi.

Dessa djur har mängder av förmågor. Att de kan spruta bläck vet de flesta. Men bläckfisken kan dessutom skjuta ut en ”slemskugga” av sig själv för att distrahera rovdjur. Den är också expert på kamouflage och kan även regenerera förlorade armar. Bläckfiskar är starka och större arter kan faktiskt ta upp kampen med hajar! Inte undra på att det fordom spreds skräckberättelser bland sjömän.

Många barn har en fas då dinosaurier utövar starkt dragningskraft. Om du är en högläsande förälder till ett sådant barn kan den här boken vara ett alternativ till alla skräcködle-faktaböcker någon gång då och då. Stora boken om bläckfiskar vidgar fantasin på samma sätt men utan de tungvrickande svåra namnen.

Förresten: rubriken är för snäv. Boken handlar även om de tioarmade och om dem med uppemot 90!

Annika Luther "Rågen"

Lena Nöjd — Tue, 18 Apr 2023 22:00:08 +0000

En kväll skriver en av döttrarna på familjechatten: ”Ikväll äter jag riktigt svart bröd ihop med morotssoppa.”

Riktigt. Svart. Bröd.

Dottern förvaltar ett arv, vilket gläder mitt modershjärta. Hon, liksom jag, är mer förtjust i rågbrödet från andra sidan Östersjön än de övriga i familjen som glufsar i sig mjuk sötad limpa.

Något glufsande inträffar inte i boken Rågen – en spretig historia, skriven av Annika Luther. Boken lyfter fram människans relation till ett sädesslag som fick fäste på nordliga breddgrader i Europa, i synnerhet i Finland. Rågen och människan visar sig ha en relation som går långt tillbaka i historien.

Kapitlen består av essäliknande texter som ger utrymme åt författarens kunskaper att växa fram organiskt. Hela upplägget startar med tiden när gräsen vajade tätt över jordklotets stäpper och savanner. Hur grässorter utvecklar starka rotsystem i samspel med betande djur. De första fröna som samlades in av människor ledde årtusendena senare till ett jordbrukssamhälle. Vad beträffar rågen bedömer forskare att den vandrade in i Europa som en sorts åkerogräs och blev kvar i de trakter där vete och korn dukade under.

Våra nordliga breddgrader har inte varit något hinder för rågen, som duktigt anpassat sig efter omgivningen. Rågsådd på sommaren, övervintring och slutligen skörd nästa sommar. Rågsorterna som klarat de nordiska förhållandena behöver nämligen frost för att gro. Lägg därtill att glest befolkade bygder gett plats för svedjebruk – ett arbetssätt som varit som gjort för rågen.

I början av 1900-talet började vetenskapare att eftersträva mer överlevnadsdugliga sädesslag med hjälp av genteknik. Det som skett de senaste femtio åren är tyvärr en nackdel – även om avkastningen är god och odlingsmetoder effektiviserats. Författarens källor påtalar att allt färre sorter ger en monokultur och därtill en ökad sårbarhet för angrepp. För att klara framtiden måste människorna satsa på artrikedom.

Medan jag läser boken minns jag skoltidens lärare som berättat medryckande om sitt ämne oavsett om det handlat om franska revolutionen eller matematiska formler. Luther har ett genuint intresse för rågen men också för alla människor som dyker upp i arkiven. Den sovjetiske agronomen, botanisten och växtgenetikern Nikolai Vavilov tror jag sänder författaren ett särskilt tack från andra sidan.

Personligen upplever jag ibland att arkeologiska fynd ställer mig bredvid män och kvinnor i det förgångna. Hänvisningen till forskares upptäckter i samband med utgrävningar gör mig till en tidsresenär på ett häpnadsväckande sätt:

[---] över tiotusen malstenar och nästan 650 stenfat och kärl, av vilka en del rymmer 200 liter vätska, till exempel gröt. I och för sig är detta inget konstigt, det är bara det att stenarna och kärlen är över 12 000 år gamla [---].

Luther har inte bara det rent vetenskapliga för ögonen, och jag blir glad över allehanda citat från litteraturen som hon strösslat med i kapitlen. Här förs mina tankar till ett liv där människan lever nära djur och växter. Dagens förädlade råg är knappt midjehög men för bara några årtionden sedan växte den manshög och kunde vara skydd för ungfolk när de stämde träff under sommarnatten. Wow! Det hade jag gärna velat fråga ifall min mormor upplevt om vi hade kunnat träffas idag! Morfar hade inte svarat, gentlemannamässig som han var.

Den här typen av böcker som rör sig inom de vetenskapliga, social- och kulturhistoriska områdena blir ibland akademiskt tungfotade. Men i det här fallet är texterna personliga och då och då ges plats åt författarjagets kärva kommentarer:

Under ett kritiskt skede av kriget drabbades rågfälten kring staden Astrakhan, där den ryska armén var stationerad, av mjöldryga som förgiftade både soldaternas bröd och hästarnas hö. Sjuka soldater slåss dåligt och hästar som tappat sina hovar är inte heller så stridsdugliga.

Rågen – en spretig historia har gett mig synnerligen intressanta lässtunder och hoppeligen har andra läsare lika stort nöje av den som jag. Den passar också bra att ha i knät när man tuggar i sig en skiva riktigt svart bröd.