Solen
bakom rullgardinen

Vi vaknar

Dikterna är korta och tillsynes helt utan undertext. En och en är de nästan banala. Det är just i läsningen av hela samlingen, processen och i upplevelsen av hela den dramatiska kurvan som något händer.

Stina Otterberg recenserar Vi vaknar i DN den 1/2-2012 och på ett ställe skriver hon:

Eva Ribichs skrivsätt brukar utmärkas av sin glatta yta där ingen undertext tycks finnas. Här hittar man inget att avkoda: allt är som det verkar. Miljön är heller inte unik utan snarare något slags stiliserad rekvisita från svensk sommar: havet, skogen ned till vattnet, bryggan, stigen, kaféet med ljusa möbler. Solljuset präglar hela verket.

Jag känner inte igen mig! Eller, visst gör jag det, men jag håller inte med Otterberg i påståendet att det inte skulle finnas något att finna därunder. Att allt är som det verkar. I min värld är det just under de glattaste ytorna som man hittar det mörka och hotfulla.

Omkring dig
vecklas dagen ut

som om den
börjar i dig

Jag läser Vi vaknar och tycker mig följa ett kärlekspar. Jag väljer den tolkningen. Jag följer dem, ett jag och ett du, från att de vaknar till kvällen och löftet om ännu en morgon, en likadan. Det är mellan dessa två poler allt sträcker sig. En gemensam promenad till badklippan. Det glittrande vattnet och barnen som skrattar och springer. Någonstans tränger ett mörker som sedan sipprar upp och ut genom mörka moln. En täthet och något kvavt rycker närmre och ställs på sin spets för att sedan dra sig undan:

Frågan som ska få ett svar:

Vilken dag är den sista?

Just den dikten gör det helt omöjligt för mig att hålla med Stina Otterberg i DN om att Vi vaknar skulle vara platt och egentligen inte särskilt angelägen för någon annan än de som finns i den. I den korta dikten ovan får jag ju precis så mycket insyn i undertexten som jag behöver för att kunna kasta mig in och läsa klart. Det vita ljuset är bara vitt så länge det lyser rakt på, rakt in. Så snart det bryts upplever jag det hotfullt, något vibrerar och kommer nära för att sedan vika. Lätt och tungt som bly på samma gång. Tvåhövdat.

Jag kommer ihåg min första läsning av Du är den enda mitt hjärta har velat, en samling som annars har en helt annan ådra än Vi vaknar. I den är det en matta av återhållen, laddad passion som också sticks hål på, eller laddas om, med samma språkliga finess och med hjälp av lika få ord. Som att luften på sidorna tar hjälp av orden att förmedla allt det som inte sägs med ord.

Similar Posts:

• Joakim Hellström och Lars Norén
• Kriget som urscen
• Säsongsstart för CLT
• Hundra år om kärlek
• Lugnet efter stormen

Litteratursamtalet kommer att handla om minnet och glömskan, inbjudna är poeten Eva Ribich och författaren och dramaturgen Magnus Florin. I sina senaste böcker, Det är vatten så långt jag kan se och längre och Ränderna rör de sig, undersökande runt minnets möjligheter och svagheter.

Jag ser fram emot att sommarlovet äntligen är slut, att allt blir som vanligt igen, att det är litteratursamtal och vänner som står på schemat var tredje tisdag hela hösten. CLT håller till på café Copacabana vid Hornstulls strand och börjar klockan 19. Kom i tid om du vill ha sittplats. Ses vi?

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Textmässa imorgon!
• Postsemestersyndrom

Vi får följa en soldat i ett invaderat land under en kritisk fas. På en båt, hukande genom ett öppet fält, vadande uppför en flod. Ständigt lurar döden utanför synfältet. När den väl slår till är den impotent liksom allt annat i Ribichs mörka bubbla. ”Jag ser hur du faller framför mig. Hur du andas ut det sista och dina ben viker sig. Du är vänd från mig. Jag kan inte se ditt ansikte. När du sjunker ihop.” Den som förväntat sig en peripeti får tänka om. Döden förlöser ingenting. Man begraver sin kamrat och fortsätter. Jaget konstaterar bara: ”Det man har sett har man sett, det finns ingen väg tillbaka.”

Det är vatten så långt jag kan se och längre inleds med ett citat från den berömda krigsfilmen Thin red line. Varför vet jag inte. Kanske för att stänga ute alltför allmänt existentialistiska tolkningsansatser. På mig fungerar det i så fall inte. Berättelsen är genom sin arketypiska urscen och radikala reduktion bara alltför vidöppen för symboliska och metaforiska läsningar.

Vitheten som omger de välavvägda meningarna, likt vattnet som omger jaget så långt han ser och längre, får laddning av döden: ”Din blekhet slår emot mig.” Samtidigt kan den rymma ett plötsligt, irrationellt hopp i helvetet: ”Det växer vita blommor här. Hur kan de finnas. Hur kan de vara så vita. De nästan bländar.” En liknande tvetydighet präglar också det täta mörker som fungerar både som skydd och hinder. Ibland kommer det inifrån människorna själva: ”Mörkret strålar ut ur dem. De som har varit där. Jag vill inte dit där de har varit.”

Jaget är utslängd i en värld som helt enkelt är obegriplig, och overklig. Kriget är en väl beprövad bild för detta och Ribich utnyttjar den effektivt. Här finns ingen överblick, scenerna fungerar som inzoomningar. Utanför blickfånget sträcker sig det okända, det som bara kan anas: ”Djuren är nära, jag kan nästan se dem”.

I slutändan blir diktsamlingen ändå väl tunn. Det är svårt att väga upp den väldiga tomhet som sträcker ut sig över sidorna, och Ribbich lyckas inte helt.

Similar Posts:

• Joakim Hellström och Lars Norén
• Säsongsstart för CLT
• Bländande, vibrerande och tvåhövdat
• Strängt och öppet
• Poetisk essä om jaget

Första gången jag kom över samlingen, i samband med utgivningen, slog jag upp en sida på måfå:

Sov nu pappa ångern stillad
Allt är sonat vyssjan sov nu
Att du inte plågas mer

Denna lilla dikt på tre rader överraskade mig, både emotionellt och intellektuellt. Detta är, tänkte jag, litterär kvalitet: Precis rätt ord, valda för att säga någonting så exakt som möjligt, på ett självklart, men nytt, sätt. När jag sedan fortsatte läsa bekräftades det första intrycket, gång på gång. Sedan ett år är detta den bok jag återkommit till flest gånger och varje läsning har varit givande.

Du är den ende mitt hjärta har velat är, för att vara skriven av en ung, samtida poet, en förvånansvärt konsekvent diktsamling. Dikterna är alla mycket korta, aldrig längre än sex rader, de handlar alla om diktjagets saknad av en död fader. Den spänning som uppstår i och med att diktjaget och den tilltalade är förevigt åtskilda Diktjaget pendlar i sin saknad mellan sorg, ilska och uppgivenhet. Jag har svårt att tänka mig att någon som upplevt sorgen efter en närstående inte känner igen sig i dikterna:

Jag har vridit mig sönder och samman
Av saknad och väntan på dig. Jag ska
aldrig mer sakna aldrig mer kränga
jag ska aldrig mer sönder och samman

Stilen är lätt naivistisk, med en aningen sönderbruten meningsbyggnad som skapar ”luckor” i texten som läsaren själv får fylla i, med hjälp av diktjagets antydningar. Många av dikterna gränsar till det patetiska utan att, mer än vid några få tillfällen, falla över på fel sida. Detta är en balansgång som Ribich behärskar imponerande skickligt.

Som all bra dikt är Du är den ende mitt hjärta har velat inte det minsta svårbegriplig. Bättre än de flesta lyckas Ribich uppnå Nils Ferlins ideal som, med ett aktuellt ordval, var att blanda direktheten i en låt av Joakim Hellström med djupet i en pjäs av Lars Norén.

Similar Posts:

• Bländande, vibrerande och tvåhövdat
• Kriget som urscen
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Lättillgängligt oåtkomligt
• Vems verkliga historia?