Ebba Witt-Brattströms punktroman är en samling dialoger mellan en Hon och en Han som befinner sig i slutskedet av ett äktenskap. Dialogerna interfolieras av citat ur romaner, dikter och sånger. Ofta, men inte alltid, finns där en gemensam nämnare i kärlekstematiken. Kanske vill Ebba Witt-Brattström genom detta grepp placera in sin egen text i ett sammanhang, en tradition. Kanske vill hon skapa ett slags körverk om kärlekens lycka och olycka. Oavsett varför citaten finns där så bryter de upp dialogernas mönster och konkurrerar med texten på ett, för helheten, mindre fördelaktigt sätt. Vilket är lite synd för annars är den form som Ebba Witt-Brattström valt, och som förutsätter en medskapande läsare, mycket lämplig för hennes berättelse. Hennes verk lockar mig att tillämpa mina egna erfarenheter på texten. Skriva vidare på dialogerna. Fylla ut tomrummen. Precis som god litteratur ofta gör.

Århundradets kärlekskrig är berättelsen om ett hopplöst skyttegravskrig mellan två tidigare älskande. Positionerna är låsta. Ingen vinner längre någon mark. Ammunitionen består av gamla trätoämnen, tomma hylsor som redan avlossats ett evigt antal gånger. Han säger sig vara trött på att alltid vara fel i hennes ögon, men vägrar att göra henne nöjd genom att krympa sig eller bli ett omskolningsmaterial. Hon klagar över att han förnedrar, förminskar och misshandlar henne. Men det värsta är att han svikit henne. Han är inte längre den han utgav sig för att vara när de träffades. Nu ser hon tydligt hans ”kvinnoföraktande agenda bakom charmfernissan”. Hon tvivlar på att han någonsin var den ”patriarkatets olydige son” som hon blev förälskad i. Hon plågas av tanken att hon helt misstagit sig på honom.

Hon sa:
Var vår kärlek bara rekvisita
från min egen
illusionskammare?

I Why Love Hurts (2012) undersöker sociologen Eva Illouz hur den moderna tidens människa förhåller sig till kärlek, och varför våra kärleksrelationer ofta gör oss olyckliga. Tidigare styrdes känslorna i hög grad av moralen, menar Illouz. Det var viktigt att ha en god karaktär men det var samhället som avgjorde huruvida man hade en sådan, eller inte. Det handlade alltså inte om inre psykologiska egenskaper hos individen utan om hur dygderikt ens beteende bedömdes vara. Synen på känslor var den att de endast kunde uppstå, och uttryckas, i en stegvis process där mannen och kvinnan gradvis lärde känna varandra. Ritualer och koder reglerade hur detta skulle gå till.

Enligt Illouz har denna ritualiserade romantik till stora delar ersatts av den känslomässigt autentiska romantiken som alltid sätter känslorna först. Idag är vi upptagna av att först ta reda på vad vi verkligen känner för någon, för att sedan kunna agera i enlighet med dessa känslor och använda dem som byggstenar i vår kärleksrelation. Illouz menar att vårt förändrade förhållningssätt till kärleken visserligen har gjort oss friare och mer jämställda, men att den också bidragit till att avmystifiera kärleken och göra den till ett tillstånd som vi i hög grad själva är ansvariga för att uppnå. Därför blir också besvikelsen större när partnern, som vi ju själva valt, inte motsvarar våra förväntningar. En misslyckad kärleksrelation blir ett personligt misslyckande. Just den här sortens olycka, som kanske främst handlar om sårade egon och inte så mycket om en relation som går i kvav, ser vi upprepade gånger prov på i Århundradets kärlekskrig.

Även om Illouz teorier ger mig nycklar till varför Hon och Han lider, så är det fortfarande efter flera omläsningar svårt att förstå hur de står ut i sin olyckliga relation. De ständiga besvikelserna. De mer eller mindre raffinerade förolämpningarna. Instängdheten. En förklaring finns kanske i filmen Annie Hall, där Woody Allens rollkaraktär beskriver essensen i kärleksrelationen så här:

It reminds me of that old joke- you know, a guy walks into a psychiatrist’s office and says, hey doc, my brother’s crazy! He thinks he’s a chicken. Then the doc says, why don’t you turn him in? Then the guy says, I would but I need the eggs. I guess that’s how I feel about relationships. They’re totally crazy, irrational, and absurd, but we keep going through it because we need the eggs.

Visst. Det finns ägg även i Århundradets kärlekskrig. Eller har i alla fall funnits. Och även om kriget ständigt pågår är slutet inte givet. Berättelsen böljar fram och tillbaka. Någon vill skiljas. Någon vill försöka ännu en tid. Då och då råder vapenstillestånd. Plötsligt inträffar ett mirakel. Hon och Han ser varandra på nytt, talar äntligen till varandra på riktigt och tillåter ett verkligt hopp att spira.

Han sa:
Det råder egentligen
ett fruktansvärt emotionellt klimat
I vår värld.
Vi får inte duka under för det.

En gång sa vi till varandra
att vi skulle få världen att häpna
med vår kärlek.
Minns du det?

Scenen får mig att minnas ännu en film. I Fiendeland: En dag utan krig (2005) klättrar tyska och franska soldater upp ur sina skyttegravar och firar en gemensam jul i ingenmansland. Tyvärr rör det sig bara om en tillfällig ljusning, såväl i filmen som i Ebba Witt-Brattströms roman. Några sidor senare öppnar kombattanterna eld igen. Gräver sig ännu djupare ner i leran. Men för en tid har freden varit möjlig.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Litteratur är att vilja?
• Djupt gripande om livsval
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet

Eros riktar sig till den i emfatisk bemärkelse andre, som inte låter sig inordnas under jagets regim. I det sammas helvete, som dagens samhälle alltmer liknar, finns därför ingen erotisk erfarenhet. Denna förutsätter den andres asymmetri och exterioritet.

Han menar att det narcissistiska samhället av idag berövar den andre på sin annanhet för att istället bli till en spegel som skall bekräfta subjektet. Den negativitet som det innebär att vara en annan ges inget utrymme. Han refererar till Eva Illouz sociologiska studier om kärlek som landar i att valet av kärlekspartner kan härledas till historiska och sociologiska effekter. Det är ett intressant resonemang, och jag kan tycka att han sätter tummen i ett av samhällets öppna sår. Utbudet av porr, sex och partners har ökat dramatiskt i och med nya tekniska möjligheter, samtidigt som nätets enorma distanslöshet och oändliga valmöjligheter försätter människan i en ovan situation. Det kan bli svårt att förhålla sig till detta smörgåsbord, och sökandet efter kärlek och intimitet kan präglas av rastlöshet och ångest över att ha valt fel. Men jag kan inte låta bli att fråga mig: när har det någonsin varit bättre?

Boken är ganska tunn och jag har läst den flera gånger. Främst för att se om det jag saknar i hans resonemang kanske finns där ändå någonstans. Lite inbäddat. Men jag kan inte hitta det.

För det första blir jag besviken på att även en författare av denna akademiska dignitet slarvar med begreppet det nyliberala samhället. Jag tycker att det är lite slött av Han att inte lägga något krut på att etablera samförstånd med läsaren och förvissa sig om att denne delar hans utgångspunkt. Det är väldigt mycket ledarsideretorik över hans sätt att hänvisa allt som är fel i samhället till en diffus nyliberalism.

Sedan tycker jag att det blir ofrivilligt roligt när Han citerar Heidegger när denne beskriver hur Eros vingslag rör vid honom varje gång han tar ett väsentligt steg i sitt tänkande. Det blir roligt därför att Heideggers idéer om samhället i mitt tycke är snäppet mer oattraktiva än någonsin det nyliberala samhället. Nazismen och det där.

För det andra så tycker jag att han använder sig av ett jämförande förhållande där det inte finns någon reell jämförelsepunkt. Eros funktion i det nyliberala samhället har eroderats sedan när? Vilken epok är det han jämför med? Sextiotalet? 1700-talet? Antikens Grekland? Tiden innan kvinnans frigörelse i västvärlden? Förutom referenserna till Illouz och den italienska filosofen Giorgio Agamben så refererar han till litterära och konstnärliga gestaltningar av passion, tänkande och erotik. Är Hans referenspunkt en konstnärligt gestaltad sådan? Det verkar nästan så. Och han glömmer att nämna att de gamla grekerna hade slavar och kvinnor som gjorde allt jobb så att dessa fantastiska manliga tänkare gavs möjligheten att gå omkring och tänka hela dagarna. På viket sätt var det bättre för kvinnorna och slavarna?

Och detta stör mig. Där Han idealiserar eros som en livgivande kraft ser jag ett idealiserande av myter om passion kopplat till galenskap. Och främst till myten om den galna kvinnan som ständigt upprätthålls som något vackert och erotiskt. När Han pratar om att det är det nyliberala samhället som har dödat eros ser jag det från mitt eget perspektiv och är väldigt glad att kvinnor i detta samhälle faktiskt ofta kan ta beslutet att lämna ett dysfunktionellt förhållande och leva sitt eget liv. Samhället må vara nyliberalt, men denna möjlighet har inte fullt ut erbjudits kvinnor historiskt. Han pratar om kärlekens feminisering som att det vore något tråkigt och dåligt. Det tar bort eros ur situationen. Själv tycker jag att denna förskjutning är positiv, och efter att ha läst boken är jag inte alls säker på att jag ens gillar det där eros.

Jag tycker att Han är ute och cyklar på en ganska smal skogsstig i denna bok. Men jag gillade ändå att läsa den. Hans språk är formidabelt, och hans tankar bör reflekteras över. Jag förhåller mig tveksam till hans analys, men jag uppskattar att han skapar de här funderingarna hos mig. Boken är tunn, du har tid att läsa den.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Negativ Nein
• Kärlek har ändrat karaktär?
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Det var bättre förr

Svaren på det har förstås varierat i olika tider, kulturer, klasser. Vi matas inte minst med bilder av hur olika män och kvinnor uppfattar kärlek – män är från Mars, kvinnor från Venus och allt det där. Kvinnor vill binda sig och ta hand om barn medan män vill så sin säd så vida omkring som möjligt. Det är biologiskt, naturligt och allt vad det är. Samtidigt verkar ju också idéerna om det naturliga så oerhört tidsbundna.

När sociologen Eva Illouz vill förklara kärleken gör hon det genom att ta avstånd från biologismen och inte minst från psykologin.

Faktum är att biologin och psykologin – som redskap för att förklara och rättfärdiga svårigheterna i våra kärleksförhållanden – inte bidrar med några lösningar, utan själva är en del av problemet. När den känslomässiga ojämlikheten mellan kvinnor och män hänförs till biologin, evolutionen eller människors psykiska utveckling brukar skillnaderna överdrivas och i viss mån rättfärdigas med hänvisning till det moderna samhällets kultur och institutioner. Som skäl brukar framför allt anföras att formerna för ekonomisk överlevnad har förändrats, att sex kommersialiserats samt kvinnors och mäns normativa frihet och jämlikhet. Följaktligen är försöken att förklara och mildra skillnaderna mellan könen med hjälp av Venus och Mars dömda att misslyckas. Om något så bidrar denna terminologi till att förstärka bilden av att de kulturellt skapade skillnaderna är naturliga.

Själv är jag historiker och hade gott kunnat tänka mig lite mer nyanser i hennes skildringar av kärlek förr (som för all del uttalat används mest som en fond för att beskriva den moderna kärleken) och, kanske mer förvånande, mer kontextualisering, tydligare sammanhang. Illouz använder en mängd material, från romaner (Jane Austen hör till favoriterna, men också Helen Fielding och Candace Bushnell får komma till tals), kärleksbrev, självhjälpsböcker, självbiografier, inlägg på nätforum och intervjuer. Det är påtagligt medelklassigt och västerländskt/amerikanskt, och jag kan inte påstå att jag helt känner igen mig i det. I det eviga nojjandet kring relationer, absolut, men kanske inte nödvändigtvis i vad som beskrivs som just manligt respektive kvinnligt.

För även om Illouz betonar att skillnaderna inte är naturgivna finns de definitivt där och spelar en betydande roll i hennes analys. ”Alla dessa böcker om Mars kontra Venus är egentligen bara ett försök att psykologisera det som i själva verket är en sociologisk process”, skriver hon till exempel: ”nämligen att det numera går en skiljelinje mellan könen som gäller kärleken i den meningen att den är en källa till självkänsla för kvinnor och sexuellt kapital för män.” Möjligen ska det mest förstås som en gradskillnad – alla gillar väl ändå självkänsla och sex ..?

Sexuellt kapital och sexuella fält (i analogi med exempelvis kulturella och sociala fält och kapital) hör till Illouz återkommande termer, liksom den avreglerade äktenskapsmarknaden och inte minst valets nya ekologi och arkitektur. Ibland är det skarp och tankeväckande, ibland ärligt talat lite vagt, motsägelsefullt och onödigt omständigt, tycker jag. Men även om jag tillbringar en del av lästiden påtagligt irriterad får jag också en hel del att fundera vidare på.

På den avreglerade äktenskapsmarknaden har vi, som i så många andra sammanhang, förmodligen större valfrihet än någonsin tidigare. Till stor del är det förstås en valfrihet på pappret, en valfrihet där vi långt ifrån har all information som skulle behövas för att göra verkligt informerade val, men där vi inte desto mindre får skylla oss själva om valet inte resulterar i allt vi hade tänkt oss.

När allt upplevs som möjligt och upp till oss själva blir det ju också personligt på ett nytt sätt. Vi blir villrådiga och osäkra och kanske i ännu större behov av bekräftelse från andra. Samtidigt har vi stora pretentioner på oberoende, och då krockar det ju lätt – inte minst som de där förhatliga psykologerna vill få oss att tro att så fort vi väljer ”fel” och på något sätt misslyckas i våra relationer är det något fel på oss (förmodligen med förklaring i tidig barndom). Fast jämför vi med äldre föreställningar om kärlek utgör lidande en självklar del i den – ibland till och med den finaste, mest förhöjda och karaktärsdanande.

Så även om jag inte helt kan ge ett enkelt svar på varför kärlek ibland gör ont efter att ha läst Illouz bok har jag fått en variant på svar som jag tycker är nog så intressant: Ja. Det gör faktiskt ont ibland. Engagemang måste kanske alltid vara en risk?

Similar Posts:

• Kärlekskrigets offer – det sårade egot
• Kön, makt – och kärlek?
• Det var bättre förr?
• Love is all we need…
• Intressant om könsroller – men lär bara övertyga de redan frälsta