August hade kommit till utanför äktenskapet och Bergvall ville inte gifta sig med modern, utan föredrog att gifta sig med en rik änka. Sonen växte därför upp hos sin mor, Catharina Hedberg och hennes man, som hade det vallonska efternamnet Blanche, men som försvenskats till Blanck. Till slut fick den berömde sonen August ärva sin riktiga far, Bergvall, som arbetade som kyrkoherde i Eleonora församling i Stockholm och ägde en malmgård på nuvarande Östermalm. Till denna malmgård flyttade August Blanche. Malmgården låg där Östra Real nu ligger, vid Karlavägen, och revs 1889.

Nu har Per Wästberg, ledamot av Svenska Akademien låtit ge ut ett urval av Blanches samlade noveller i serien Svenska Klassiker utgivna av Svenska Akademien. Wästberg har valt ut 36 av de drygt 200 som finns totalt. En av novellernas titel har fått ge boken dess titel: Marmorbruden. Tyvärr är boken helt utan illustrationer, förutom vad gäller omslaget. De omfångsrika kommentarerna och ordförklaringarna i slutet av boken är mycket detaljerade och lärorika att ta del av. I bokens innehållsrika förord visar Wästberg stor beundran för Blanche, som han anser var den mest populära svenska författaren före Selma Lagerlöf. Men här vill jag själv tillägga att Emilie Flygare-Carlén måste ha varit minst lika populär. Emilie var nära vän till Blanche och hon har berättat om honom i sin bok Minnen av svenskt författarliv 1840-1860, som utkom 1878.

Jag tycker att alla dessa spännande, sorgliga, humoristiska och ganska fantastiska noveller i detta urval är läsvärda. De utspelar sig i ett svunnet Stockholm och bygger på minnen från August Blanches barndom och ungdom, på 1810-30-talet. Hans närmaste förebild i detta var den så gott som jämnårige Charles Dickens och hans debutbok Sketches by Boz från 1836, påpekar Wästberg. Det vimlar av olika slags människor från olika samhällskategorier, rika och fattiga, gamla och unga i Blanches noveller, vilka han är skicklig på att göra levande och intressanta. Han anger bestämda gator och adresser där de bodde, där de roade sig och där de arbetade; ”det är kulturhistoria och socialhistoria i överflöd”, som det står i förordet.

Med andra ord rekommenderar jag alla att ta del av August Blanches noveller, vilka anses vara det bästa han skrivit. Bland hans teaterpjäser är lustspelet Ett resande teatersällskap mest framgångsrikt. Pjäsen filmatiserades 1972, se länken här ovan med en liten inblick i denna Kult-TV-serie! Bland Blanches romaner ansåg Emilie Flygare-Carlén att Sonen av söder och nord från 1851 är den bästa.

Similar Posts:

• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld

I juli 1885 flyttade August Strindberg med sin fru Siri och deras tre barn till Grez-sur-Loing i Frankrike, där det fanns en nordisk konstnärskoloni. Bland andra bodde Carl Larsson där, som var Strindbergs vän. Först bodde familjen Strindberg med barn på hotell i Grez, senare i Carl Larssons ateljé, och därefter på ett värdshus. Slutligen hyrde familjen ett nybyggt hus, ”La Nouvelle Maison”, beläget vid bygatan i Grez. Inflyttning skedde den 14 mars 1886.

I ”La Nouvelle Maison”, skrev August Strindberg

”i sedvanlig rasande takt första delen av sin självbiografi Tjänstekvinnans son”

(citat ur Olof Lagercrantz biografi om författaren).

Första delen fick titeln Tjensteqvinnans son, En själs utvecklingshistoria : (1849-1867). Strindbergs förlag, Bonniers, var mycket nöjda och sände ett förskott.

Strindberg använde förskottspengarna till att i maj lämna huset i Grez och istället flyttade familjen till Schweiz, där de bland annat bodde i kurorten Gersau. De två första delarna av boken: Tjensteqvinnans son, En själs utvecklingshistoria: (1849-1867)) och Jäsningstiden, En själs utvecklingshistoria : (1867-72) utkom båda år 1886. (Tredje delen utkom 1887, fjärde delen först 1909.)

August Strindberg tillsammans med barnen Karin, Greta och Hans, Gersau, Schweiz, 1886.
Foto: August Strindberg, Ägare: Strindbergsmuseet

Det femte kapitlet i bokens första del, som Strindberg alltså skrev i huset i Grez, har titeln ”Med överklassen”. Där berättar han att hans alter ego Johan och hans familj bor i ett hus vid Norrtullsgatan (Nr 14). Det är omkring år 1862, han är då 13 år gammal. Han berättar att hans pappas bokskåp nu står till hans förfogande. I det finns, förutom böcker om kemi, fysik, trädgård, naturalhistoria, geografi, förslossningskonst, anatomi och historia, även en mängd skönlitterära böcker:

”[…] Wallins, Franzéns och Tegnérs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Aeneis, Don Quixoje, fru Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche Klassiker m. m.”

Han fortsätter:

Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst någon skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa och tråkiga, isynnerhet därför att de saknade illustrationer. Men när nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog han en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Där kände han sig svävande i luften och visste icke var han var hemma. Han förstod det inte. Så fick han Fredrika Bremer: Skildringar ur vardagslivet. Där slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och han ställde tillbaka dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var berättelser och äventyr. Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men viktigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna människor. Han förstod vad de talade och han märkte att han icke var barn.

Romanen Jungfrutornet var skriven av den fru Carlén, som Strindberg nämner ovan. Fru Carlén var den oerhört produktiva författaren Emilie Flygare-Carlén och Jungfrutornet var hennes sjuttonde roman. Den hade utkommit 1848, ett år före August Strindbergs födelse. Det är intressant att hennes roman hörde till den första skönlitterära prosa, som Strindberg läste.

Emilie Flygare-Carlén, staty i Emilie-parken i hennes födelsestad Strömstad
Foto: Eva Björnberg, 2011

Källor:
Lagercrantz, Olof: August Strindberg, W&W, 1979
Rasmussen, Alice: ”Det går en oro genom själen …”, Strindbergs hem och vistelseorter i Norden, Carlssons, 1996
Strindberg, August: Tjänstekvinnans son, Bonniers, 1962

Similar Posts:

• August Strindberg 2012: Idag den 22 januari: Födelsedagen!
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Skriv nåt bättre själv!
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Hon romandebuterade för 170 år sedan

Du vet väl att han runkade i ett akvarium för att han ville hitta ett sätt att reproducera sig utan inblandning av de vedervärdiga kvinnorna?

Nu tror jag säkert att Strindbergs relation till kvinnor var komplex och att den kanske inte är helt avgörande för hans litteraturhistoriska betydelse. Tänk så mycket kultur man skulle gå miste om ifall kravet på kulturutövarna var att de förde ett oklanderligt privatliv. Du ska nog inte ens läsa den här texten om dina förväntningar på skribenter inbegriper att de i alla lägen uppför sig hyggligt mot sina kärlekar.

Men jag uppskattar verkligen kompromisslösheten. Samma lekfulla ifrågasättande finns i Rosenlarv förlags utgåva av Strindbergs Giftas II – i feministisk bearbetning. Nu brukar vi ju inte recensera anteckningsböcker på dagensbok.com, men Giftas II tycker jag förtjänar ett undantag.

Anteckningsbok, ja. Det är precis vad det är. Tomma sidor att fylla med något bättre själv.

”Det är inte ett försök att censurera verket”, kan man läsa på förlagets hemsida, utan att ifrågasätta den enorma plats Strindberg och andra förhållandevis smala, manliga författare fått i vår litteraturhistoria. Vad som också funnits eller borde finnas där, men inte getts samma självklara utrymme.

Litteraturhistorien är inte självklar, inte skriven en gång för alla. Läs till exempel Gunnar Hanssons Den möjliga litteraturhistorien, med exemplet Emilie Flygare-Carlén, eller Kerstin Engmans Moa Martinson-biografi Ordet och kärleken, Cristine Sarrimos bok om 1970-talets kvinnliga ”bekännelselitteratur”, eller till och med Vivi Edströms Selma Lagerlöf – stora kvinnliga författare som bland många, många andra förringats av historieskrivningen men sedermera fått en viss upprättelse. Och kön är förstås inte den enda variabeln i den där processen.

Två pressröster har också getts plats på förlagets sida om anteckningsboken: en hyllning från Nittonde stolen och så Sydsvenskan som tycker alltsammans är ”Tramsigt och dumt”. Så är det säkert, antingen eller. Antingen tycker man att Giftas II – i feministisk bearbetning är trams. Eller också tycker man att det är ett hysteriskt roligt litteraturpolitiskt statement.

Och jag hör ju definitivt till den senare gruppen. Fram för mer kompromisslöshet och ifrågasättande i litteraturdebatten. Och mer humor! Skriv nåt bättre själv! Möjligheterna är faktiskt oändliga.

Similar Posts:

• Feministisk Strindberg?
• Och kvinnorna?
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Någonstans ganska snart kommer emellertid litteraturprofessor Gunnar Hansson ut på andra sidan, med insikten att när nu ämnet förnyas och prioriteringar måste göras, är tillfället så gott som något att göra upp med den fördomsfulla skåpmat litteraturämnet är fullt av.

Lite överdriver jag. Gunnar Hansson hör sedan långt innan min livstid – faktiskt – till litteraturämnets pionjärer. Hans tes, att litteraturhistorien borde göra plats också för de vanliga läsarnas uppfattningar, låter förhoppningsvis inte alltför kontroversiell. Men slå upp nästan vilken handbok eller lärobok som helst och fundera på hur mycket som egentligen hänt de senaste kanske hundra åren. I realiteten.

Med tydliga, konkreta exempel visar Hansson på hur en handfull litteraturhistoriker valt ut vilka författare från exempelvis förra sekelskiftet som skulle räknas som viktiga. Många, många fler som ofta också lästes av betydligt fler, sorterades ut, företrädesvis bland de författare och läsare som inte var fina nog. Kvinnor och arbetare göre sig i allmänhet icke besvär.

Nå, men måste det inte vara så, då? En litteraturhistoria kan väl aldrig innehålla allt? Nej, men den kan sannerligen plocka in lite olika perspektiv och kritiskt tänkande. För är det ont om plats, ja, då föreslår Hansson helt enkelt att vi ska plocka bort de odrägliga litteraturhistorikernas personliga åsikter som lömskt framställts som objektiva sanningar och fortplantat sig genom åren.

Sitt mest ingående, pedagogiska och ganska vedervärdiga exempel hämtar han i framställningen av Emilie Flygare-Carlén genom litteraturhistorien. Flygare-Carlén var ofantligt framgångsrik under hela 1800-talet. Hennes verk kom ständigt i nya upplagor, både i Sverige och utomlands, hennes romaner publicerades som följetonger och drog in rekordarvoden och 1862 tilldelades hon Svenska akademiens stora guldmedalj.

1930 skrev emellertid litteraturhistorikern Henrik Schück ned henne nästan totalt, både litterärt och ”själsligt”. Han beskriver henne nämligen som ”andligen småväxt” och utan kunskaper, ”själsadel”, ”utan någon egentlig bildning och utan egna idéer” och dessutom ”grammatikaliskt mycket klen” – det vill säga innan hon ska ha rättats av sin man, för hennes få företräden kopplar Schück uteslutande till männen i hennes liv. (Inte helt olikt det förfarande Kerstin Engman visat på vad gäller Moa och Harry Martinson.) I slutet av 1800-talet var hon redan bortglömd, påstår han, inget av hennes verk hade ”levat över den första publikframgången”.

Dessa i många fall rena lögner och i varje fall knappast objektiva litteraturhistoriska sanningar spårar Hansson med lätthet vidare in i nutid. Litteraturhistorien är uppenbarligen en konservativ, inbördes beroende och okritisk historia. Man kan bara hoppas att Schück vrider sig i sin grav inför Flygare-Carléns renässans under de allra senaste åren.

Dessa läsarnas och kritikernas konjunkturer menar Hansson borde tas med i beräkningen. Och nej, han påstår inte alls att upplagesiffror skulle vara det enda kriteriet på god litteratur. Bara att vi missat något väsentligt när vi skrivit litteraturens historia utan att göra plats för dess läsare (annat än enstaka dryga historiker, då).

Det här är inte på något sätt svårbegripligt. Hansson ger en enkel och kort översikt över litteraturteorierna på områden genom tiderna, och framför allt konkreta exempel på problemet. Men visst är det akademiskt när han mycket torrt och försiktigt – jag väljer att tolka det som djupt humoristiskt – till exempel konstaterar:

I förlängningen av dessa synpunkter skulle rätten till den gemensamma litteraturen också kunna betraktas och diskuteras som en klassfråga. I den rätten ingår också kravet från de många läsarna utanför den innersta kretsen att bli sedda och hörda såsom delaktiga i skapandet av den gemensamma litteraturens historia. En sådan diskussion skulle kunna leda långt, och den hör kanske bättre hemma i ett annat sammanhang. Avslutningsvis vill jag dock notera, att det sätt på vilket litteraturhistorien hittills har skrivits ger anledning till åtskilliga tankar i den riktningen.

Han är också charmerande torr när han försöker piffa upp framställningen med illustrationer, företrädesvis korniga svart-vita fotografier av gravallvarliga gamla litteraturteoretiker.

Det här är med andra ord en lite nördig framställning, och jag är nördigt intresserad av sådant här. När Hansson radar upp möjliga forskningsområden att gå vidare på slår mitt hjärta snabbare och kinderna hettar som inför trivsamma skamliga förslag. Jag är medveten om att de som känner så förmodligen är en ganska begränsad grupp. Inte desto mindre är detta stora, viktiga frågor. Varför skulle makten över litteraturen ligga bara i de små eliternas händer?

Nu har den här boken tio, nej, kära nån, femton år på nacken, men upproret är tyvärr lika välbehövligt fortfarande. Nog finns det en massa kloka forskare och andra med nya och öppnare perspektiv, både på litteraturvetenskapen och skolsvenskan. Problemet är att de får eller tar sig så försvinnande liten plats i den allmänna debatten om ordningsbetyg och regeringsbestämd litteraturkanon och fan och hans moster. Därför kvarstå också frågan – för vad i helskotta ska vi med litteratur till om vi inte har plats för läsarna?

Similar Posts:

• Skriv nåt bättre själv!
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Och kvinnorna?
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Det alldeles speciella tillfället

Förra året, 2007, var det 200 år sedan Emilie Flygare-Carlén föddes. Hon var alltså trettio år när hon hennes första bok kom ut. Hon kom att bli en av 1800-talets mest produktiva och lästa författare. När hon började skriva, fanns det två svenska kvinnor, som framgångsrikt skrev romaner, båda äldre än hon: Sophie von Knorring (1797-1848) och Fredrika Bremer (1801-1865).

Emilie Flygare-Carlén var född 1807. Därmed var hon mer än trettio år yngre än Jane Austen. Men hon var mellan åtta och tretton år äldre än systrarna Brontë. Charlotte Brontës Jane Eyre, Emily Brontës Wuthering Heights och Anne Brontës Agnes Grey utkom alla 1847. Samma år utgavs Emilie Flygare-Carléns sextonde roman En natt vid Bullar-sjön.

Emilie Flygare-Carlén från A-Ö

Aganippiska brunnssällskapet, ett litterärt sällskap i Stockholm, där hon var medlem.

Bohuslän, landskapet där hon växte upp och där handlingen i flera av hennes romaner utspelas.

Charles Dickens var en av hennes inspiratörer.

Dalsland, där växte hennes dotter Rosa upp, som också blev författare.

Ett köpmanshus i skärgården från 1860-61 är en av hennes allra bästa och mest kända romaner.

Fru F**, den pseudonym hon använde när hon debuterade som författare.

Grev Turegatan 55 (nuvarande nr 43) i Stockholm blev hennes sista adress. Huset är rivet.

Humlegården i Stockholm. Intill denna park, på Humlegårdsgatan 10, bodde hon i 20 år. Hennes balkong vette mot parkens ingång. Huset revs för att ge plats åt Biblioteksgatan.

I Södra Ljunga utanför Ljungby, i en flygel på herrgården Orberg, bodde hon 1827-1832.

Jungfrutornet, romanen som utkom 1848, utspelar sig bland annat på Gotland. August Strindberg hittade boken i sin pappas bokskåp och läste den.

Kaptensgatan 5, 2 tr, på Östermalm i Stockholm. Här bodde hon i 25 år i ett hus, som inte längre finns kvar. På huset fanns en stentavla uppsatt, som visade att hon bott där. Men på det nya huset finns inga spår efter henne.

Ladugårdslandstorg, så hette Östermalmstorg tidigare. Där hade hon sin första bostad i Stockholm, i sin förläggare hus.

Minnen av svenskt författarliv, 1840-1860 utkom 1878. I den finns hennes minnen av författarvänner, bland andra Carl Jonas Love Almqvist, August Blanche och Wilhelm von Braun.

N. H. Thomson hette hennes första förläggare.

Omberg, ett berg i Östergötland, dit hon reste och som inspirerade henne att skriva romanen Bruden från Omberg.

Pål Värning: en skärgårdsynglings äventyr, gav hon ut 1844 på eget förlag. Senast utgavs romanen 2000 av Svenska Vitterhetssamfundet, med kommentarer av Johan Svedjedal.

Qvinna, så stavades ordet kvinna, under hela 1800-talet, då hon verkade som författare.

Rosen på Tistelön, utkom 1842, en av hennes allra bästa och mest lästa romaner.

Smith, så hette hon i efternamn innan hon gifte sig.

Tåg åkte hon för första gången sommaren 1867, då hon för sista gången besökte sin hemstad Strömstad.

Uppsala, där studerade hennes son Edvard, som 1851 disputerade med avhandlingen Om den moderna tendensromanen. Hans handledare var Per Daniel Amadeus Atterbom.

Vindskuporna, hennes roman från 1845, utkom på förlaget Östlund & Berling i Norrköping.

Waldemar Klein var hennes första roman, den utkom 1838. Året därpå visade hon romanen för Fredrika Bremer.

Yrkeskvinna: hon var oerhört framgångsrik och produktiv och skapade sig en förmögenhet genom sitt författarskap.

Zacharias Topelius läste hennes romaner när han var i 20-årsåldern och de gjorde ett outplånligt intryck på honom och hade stor betydelse för hans författarskap.

År 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens guldmedalj.

Äktenskap ingick hon med Johan Gabriel Carlén den 20 januari 1841.

Översättningar av hennes böcker har gjorts till många språk, bland andra tyska, engelska, danska, finska, franska, norska, tjeckiska, holländska, ryska, italienska, polska, ungerska, bulgariska, lettiska, spanska och esperanto.

Huvudsaklig källa:
En kvinnas röst av Monica Lauritzen.

Similar Posts:

• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• En legendarisk Stockholmsskildrare

Ibsen har själv understrukit att Collett haft utomordentligt stor betydelse för utformningen av hans verk och han översände ett exemplar av sitt dockhem så fort boken publicerats. Och Collett var inte sen att uttrycka sin begeistring: ”Uforlignelige Ibsen! Hvil vaere Dem der af alle, Store og Små, har Mod til att slå riktig i Bordet til os herhjemme.”

De här uppgifterna om den för mig tidigare okända Camilla Colletts påverkan på Ibsen är det allra mest intressanta i Margareta Wirmarks bok. Det andra är den inblick man får i de kvinnliga, skandinaviska författarnas och konstnärernas tillvaro i Rom under mitten och senare delen av 1800-talet. Ibsen bodde många år i Rom, första gången han kom dit var 1864 och han tillhörde, liksom de skandinaviska kvinnorna och männen i Rom, den Skandinaviska föreningen, där det visat sig att han verkade för att kvinnorna skulle få mer inflytande över föreningen.

Man behöver inte veta något om Ibsens pjäs för att läsa denna bok. I första kapitlet beskrivs Ett dockhem i detalj från scen till scen och illustreras med fotografier från uruppförandet i Köpenhamn strax före jul 1879 – passande, eftersom pjäsen utspelar sig under en julhelg. Wirmark har i det följande kapitlet närstuderat Ingmar Bergmans uppsättning på Dramaten, som hade premiär den 17 november 1989 med Pernilla August som Nora. Själv såg jag Bergmans föreställning i december det året. Pernilla August eller Östergren, som hon då hette, var vid den tiden inte jämnårig med Nora, alltså lite över tjugo år, som det påstås i boken, utan 31 år.

I kapitlet om Bergmans uppsättning berättar Wirmark om hans strykningar i texten och hur han även gjorde långa, egna tillägg. Främst har pjäsen blivit mer fysisk, han använde sig av ett nytt modernt kroppspråk. Nora är mer sensuell och man får även komma in i paret Nora och Torvald Helmers sovrum. Kapitlet illustreras med många fotografier från föreställningen. Det är naturligtvis intressant att ta del av hur Bergman tar bort och lägger till i texten, och hur han ändrar de olika personernas betydelse i sin version av pjäsen. Men upplägget att hela pjäsen i detalj gås igenom på nytt i detta andra kapitel gör att det känns som att det blir för många upprepningar.

Och tanken uppstår: ska man och får man ändra så mycket i en klassisk pjäs? Så har naturligvis gjorts ofta på senare tid, men frågan skulle ändå vara intressant att diskutera. Titeln till trots nämns Bergman sedan inte mer i boken.

Det tredje och sista kapitlet handlar om de många kvinnliga skandinaviska författare och konstnärer som då bodde i Rom och som kan ha påverkat Ibsens kvinnosyn. Där blir det särskilt intressant att upptäcka att Ibsen var en mycket aktiv låntagare i Skandinaviska föreningens bibliotek och vid två tillfällen, 1865 och 1867, lånade han Emilie Flygare-Carléns roman Rosen på Tistelön.

Näst efter Shakespeare är Ibsen den mest spelade dramatikern i världen och Ett dockhem är en av världens mest spelade pjäser. Medan jag läste Wirmarks bok, upptäckte jag att Ett dockhem kommer att sättas upp på Dramaten denna höst 2007, med premiär den 10 november i regi av Sofia Jupither och med Anna Björk som Nora. Det ser jag fram emot, ju mer man vet om ett drama desto mer behållning har man helt säkert av det, när man ser det spelas.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Ett dockhem i romanform
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Denna gigant…
• Den äktenskapliga rävsaxen

Handlingen i romanen är förlagd till Bohuslän, men där slutar alla likheter med Rosen på Tistelön, även om Skjutsgossen inleds väldigt dramatiskt och gripande.

Romanens huvudperson är Ivar Borgenstjerna, som bor med sina fattiga föräldrar i skogen i norra delen av Bohuslän. För att tjäna pengar arbetar han som skjutsgosse och till hjälp har han familjens trotjänare, hästen Grålle. Mycket gripande är händelsen då Ivar och Grålle ska skjutsa en grym adelsman. Den grymhet han visar mot hästen och det han säger till Ivar bestämmer fortsättningen av romanen. Ivar Borgenstjerna är även han av adlig släkt, men släkten har under några generationer förlorat sina tillgångar och blivit fattig.

Efter några dramatiska inledande kapitel, är fortsättningen av romanen nästan helt igenom en komedi och satir. Romanen är en adelssatir främst på så sätt att en av de adliga huvudpersonerna, överstelöjtnanten och kammarherren von Dressen beter sig på ett löjligt och inställsamt sätt under en resa till Strömstad och under vistelsen där och hur han lägger mycket stor vikt vid adliga namn och betydelsefull härkomst. Den adliga familjen reser med båt och vagn från sin obetydliga gård i Södermanland. Målet med resan är att hitta en lämplig man till dottern Amelie. Herr von Dressen gör allt han kan för att söka upp lämpligt och fint sällskap. Denna vistelse i Strömstad inträffar 1833, många år efter att läsaren av romanen fått lära känna Ivar Borgenstjerna och följa hans liv. Under resan till Strömstad korsas hans väg med familjen von Dressens.

Även om denna roman till stor del är komisk, har den en allvarlig grund i tidens syn på hur mycket familjeursprung betydde. Men man måste nog säga att satiren håller ännu. Familjebakgrund är fortfarande något som verkar räknas och som påverkar liv och leverne, yrkesval och livsstil. Det är intressant att få en inblick i hur man kunde se på bördsstolthet och dess betydelse under denna tid och också spännande att få en glimt av det bad- och kurliv som förekom i Strömstad på denna tid.

Romanen översattes till flera språk. På engelska och tyska utkom den under 1800-talet i flera upplagor. Den engelska översättningen av Skjutsgossen utkom första gången i London 1852 och gjordes av den brittiske professorn Alex L. Krause. Titeln blev Ivar, or the skjuts-boy.

Det är fascinerande att läsa förorden till dessa gamla översättningar, som ofta eller kanske alltid är skrivna av översättarna själva. Alex L. Krauses inledning till sin översättning av Skjutsgossen är lättillgänglig, eftersom hela den engelska översättningen av romanen finns i elektronisk form. Se länken här intill! I hans förord får man i blixtbelysning klart för sig vilken position Flygare-Carlén hade som författare vid den tiden. I förordet presenterar Krause först nordisk litteratur, som är så framgångsrik med Tegnér, Bremer, Oelenschläger och Andersen. Han hyllar särskilt Bremer och fortsätter – här i ett utdrag av förordet:

But every star, however bright it may send forth it’s rays, is seldom without a companion. Where Miss Bremer shines, the sort but no less brilliant light of EMILIE FLYGARE CARLEN, also throws out its lustre. Far from derogating in the least from the high merits of Frederika Bremer, we think that in justice we should say that the writings of Miss Carlen not only compare favoumbly with those of her distinguished contemporary, but are even superior to them, if not in all, at least in some respects. In the literary circles of her native country, she is considered far superior, and her works are sought for with the utmost avidity. She is not only known in the higher grades of society; but the peasant and cottager are also acquainted with her name, her sketches of female character are exquisite; as chaste and true to nature, as the most perfect statue ever formed by the master chisel of Canova, or of her own distinguished countryman, the world-renowned Thorwaldsen.

Krause hade som synes inte riktigt koll på Thorwaldsen, han var ju inte Flygare-Carléns landsman, utan dansk. Eller så var det vanligt för en utlänning att helt enkelt slå ihop alla de skandinaviska länderna till ett enda land, det var kanske då något helt naturligt för en engelsman. Vem Alex L. Krause själv egentligen var, mer än brittisk professor, vet jag inte. Men spännande skulle vara att få veta varför just han var en av dem som översatte Emilie Flygare-Carlén i England.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200

Alf Kjellén skrev 1932 i sin doktorsavhandling om Emilie Flygare-Carlén att Kamrer Lassman är vår allra första humoristiska stockholmsroman. Vid denna tid hade det skrivits mängder av korta berättelser och noveller förlagda till huvudstaden och många var humoristiska. Men detta var en roman. Handlingen är till allra största delen förlagd till staden Stockholm och alltså till författarens egen moderna verklighetsmiljö. När romanen kom ut hade Flygare-Carlén bott i huvudstaden i tre år.

Det är just denna samtida stadsskildring som gör Kamrer Lassman så spännande att läsa. Här får man autentiska inblickar i det tidiga 1840-talets Stockholm. Romanen är skriven i en humoristisk och ganska burlesk ton, i en stil som, enligt litteraturhistorikern Martin Lamm, till viss del var inspirerad av Charles Dickens sätt att beskriva människors olika personligheter genom deras utseende, bostäder och klädstil. Männens repliker är ibland (lite överraskande) kryddade med svordomar.

Att följa romanfigurernas tillvaro är fascinerande i en tid så renskalad på alla våra moderniteter, som buller av bilar, avgaser, flygplan, tåg, elektricitet, telefoner, TV, radio, datorer och så vidare. Det största oväsen som verkar uppstå i romanen är när vagnshjul slamrar mot gatans stenar. Och vid en båttur, där båten rors av ”raska dalkullor” på Karlbergskanalen njuter man av naturens skönhet. Sina mejl skickar man som så kallade biljetter med bud och svar kan ges omgående till budet som väntar. Verklighetsflykten blir därför stor, som att sjunka tillbaka in i den nu försvunna, idylliska huvudstaden. Och det bästa av allt, tycker jag, att slippa tänka sig människorna med mobiltelefoner. Men jag hade önskat att Flygare-Carlén hade beskrivit Stockholm ännu mer och detaljerat. Det har inte blivit så väldigt mycket Stockholm i alla fall. Hennes nära vän, författaren August Blanche, var däremot mycket bra på just det, men så var han också infödd stockholmare.

Romanens huvudperson är Lars Fredrik Lassman. Han bor i en enrumslägenhet i hörnet av Drottninggatan och Mäster Samuels gränd (nuvarande Mäster Samuelsgatan) och är en ganska rik ungkarl, över femtio år gammal, som tröttnat på sitt ungkarlsliv och på allvar börjat se sig om efter en lämplig fru. Han brukar då och då göra långa resor runt om i landet, dit där han vet att det kan finnas lämpliga kvinnor. Han prövar också att sätta in en bekantskapsannons, som tre gånger införs i Stockholms Dagblad under rubriken ”Diverse”.

Parallellt med berättelsen om Lassmann finns, bland andra, berättelsen om den unge och fattige Ernst Teodor Wetterqvist, som bor i ett rum på Tyska Prestgatan. Så hette då den södra delen av Prästgatan i Gamla Stan, den del som ligger närmast Tyska kyrkan. Hans familjebakgrund är på ett romantiskt sätt höljt i dunkel. I inledningskapitlet beskrivs hans intressanta utseende och hans noggrannhet med sin frisyr och sina kläder. En sorts ”metroman” från 1840-talet:

Aldrig sågs en chevelyr mera omsorgsfullt ordnad än notarie Wetterqvists, aldrig satt en halsduk smakfullare än hans, aldrig var en kråsnål fästad med mera behag. Nog hviskades det att han för ganska simpla orsaker älskade långhalsdukar, svarta nattkappor och manschetter, men i sådan händelse kunde denna förkärlek ej gerna maskeras bättre. Och ehuru han aldrig varierade med mera än en bonjour i sänder, hann denna likväl icke att få ringaste anstrykning av luggslitenhet, innan den utbyttes mot en ny. [...] För öfrigt visade sig vår notarie ofta i olika västar och underkläder, nyttjade slängkappa med kordong eller, såsom det på björnspråket kallas, ”gillstu-tömmar”. Lägger man därtill hans hvita hatt, särskilt för sommartiden, äfvensom hans tygstöflar, glacéhandskar, dubbel-lorgnett och gula silkesnäsduk – hvad i all världen vill man önska mera?

En helt annan sorts person är alltså romanens huvudperson kamrer Lassman. Han är betydligt äldre och med kläder som inte längre är moderna. Lassman lyckas till slut trots allt gifta sig med den nittonåriga Lisa Norman och senare delen av romanen handlar om hur detta äktenskap utvecklar sig, medan berättelsen om Ernst Teodor Wetterqvists liv och öde pågår parallellt.

Då och då får man ta del av hur man roar sig i Stockholm. Man äter middag på värdshuset Lyktan och tar en kaffe med punsch eller konjak och en cigarr på schweizeriet Winters, både ställena låg vid Riddarhustorget (schweizeri = konditori, som även serverade alkohol). Ofta går man ner till Strömparterren, nära slottet, nedanför Norrbro, för att även där dricka kaffe, te, konjak eller punsch och röka cigarr. Man promenerar eller åker båt till Djurgården, där man äter på Blå Porten eller ser ett Djurgårds-spektakel. I Humlegården som på den tiden var kringgärdad av ett staket, som hade höga grindar vid ingångarna går man på promenad eller på den teater som fanns där. Man besöker operan, åker på ångbåtsfärder eller roddbåt till det lantliga Hessingen (Essingen), ett utflyktsmål som var populärt vid den tiden.

Men allra mest central är alltså skildringen av motsättningarna i äktenskapet mellan de båda omaka äkta makarna: den äldre trötte Lassman och hans unga, extremt nöjeslystna fru Lisa Norman, som dessutom gärna vill omge sig av unga beundrare. Kamrer Lassman är huvudsakligen en humoristisk roman, men mot slutet blir den alltmer tragikomisk och tragisk. Parallellberättelsen är av det romantiska slaget. Romanen är underhållande att läsa – med den så magiska upplevelsen av att färdas 165 år tillbaka i tiden.

I sin biografi En kvinnas röst berättar Monica Lauritzen om ett intressant inslag i romanen. Flygare-Carlén beskriver hur Lassmans fru Lisa inspireras till att leva ett lättsinnigt liv genom att hon läser romaner av ”Kusinernas blixtrande författarinna” d.v.s. av författaren Sophie von Knorring. Detta är romaner ”om hur friherrinnor och grefvinnor lurade sina män [...] och spelade sina kärleksintriger.” Lauritzen berättar att von Knorring kände sig hotad av Flygare-Carléns framgångar och att hon därför på flera sätt försökte trycka ner sin författarkonkurrent. Att låta von Knorrings romaner ha en negativ inverkan på en av romanens huvudpersoner var ett sätt för Flygare-Carlén att ge igen. Wendela Hebbe, som var kulturredaktör på Aftonbladet, skrev en ogillande recension av Kamrer Lassman. Hebbe, som var vän till Sophie von Knorring, verkar på detta sätt ha visat sin solidaritet med väninnnan. Andra recensenter var positiva till boken, med vissa förbehåll. Men, anspelningen på von Knorrings romaner har tagits bort i en senare upplaga. Se vad som måste vara motsvarande text i 1869 års upplaga -den upplaga jag läst – i textutdraget nedan!

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Äktenskap utan kärlek på prov

Men Lavinia ångrar nu, inför bröllopsnatten, rysande och gråtande, att hon gift sig utan kärlek. Ludvig frågar henne om hon inte tror att ett äktenskap kan bli lyckligt ändå. Hon svarar att hon tidigare trott att aktning, vänskap och förtroende, i förening med en fast vilja skulle kunna få ett äktenskap lyckligt. Nu är hon tvärtom övertygad om att ”detta var en villfarelse, alstrad af bristande erfarenhet, af otillräcklig sjelfpröfning”. Ludvig blir mycket upprörd och menar att man kan gifta sig utan kärlek, vilket de ju gjort, men inte om man på förhand är övertygad om att man kommer att bli olycklig. Han vill därför genast skiljas. Lavinia känner att en så snabb skilsmässa, efter tolv timmars giftermål, skulle vara höjden av förnedring och de skulle drabbas av ”hela ortens åtlöje”. Till slut bestämmer de sig därför, att de ska hålla skenet uppe under en längre tid. Under ett år ska de inför världen agera som om de på riktigt levde som äkta makar, ”för att sedan bryta en boja, hvilken under dessa förhållanden blir tyngre än slafvens.” Efter detta gemensamma beslut kastar sig Ludvig ner på soffan i brudkammaren, för att sova där under bröllopsnatten.

Detta är en dramatisk och ovanlig upptakt på en roman. Man undrar verkligen hur det ska gå, om de trots allt ska trivas tillräckligt i varandras sällskap under det kommande året för att kunna hålla skenet uppe inför omgivningen eller om de istället kommer att blir mer och mer missnöjda med varandra och sin situation.

De nygifta bosätter sig på Ludvigs egendom Rosenborg, där också hans båda tvillingdöttrar bor. Successivt får man följa hur paret lär känna varandra. Runt omkring dem finns en mängd personer, som är involverade i de olika händelserna och förvecklingarna i deras tillvaro, som bland annat kommer att bygga på missförstånd och svartsjuka. Känslorna svallar fram och tillbaka och det är intressant att följa utvecklingen. På något sätt känns romanen modern i allt det gammaldags, eftersom paret alltså prövar att bo ihop. På så sätt kan de riktigt lära känna varandra mer som jämlikar och på ett ganska neutralt plan. Förhållandet är till stora delar kravlöst, eftersom de vet att de ska gå skilda vägar efter ett år. Det enda som krävs är att de håller skenet uppe. Utan att avslöja hur det går, kan man säga att Flygare-Carlén i sin roman ville visa på att kärleken är nödvändig i ett äktenskap för att det ska bli lyckligt.

Från allra första början märker man att romanen egentligen också handlar om ytterligare ett äktenskap och dess utveckling. Det är äktenskapet mellan Lavinias bror och hans fru Julia. Hur tydligt detta är visar det faktum att en av de engelska översättningarna av romanen fick titeln Two wives. Man förstår att den ena kvinnans handlingssätt skulle vara en förebild för andra kvinnor och den andra kvinnans en varning. I slutet av romanen visar författaren på hur det flera år senare har gått för männen och deras fruar. För två av dem är slutet brutalt tragiskt.

Monica Lauritzen berättar i sin biografi om Flygare-Carlén, En kvinnas röst, att Ett år blev mycket väl mottagen av recensenterna. De tyckte att romanen kunde ha en effekt som förebild för kvinnliga läsare och att författaren ”lyckats skriva en ‘Går-an’-roman utan att den framkallade någon skandal eller rysning.”

Romanen verkar ha varit mycket spridd och läst. Den översattes snabbt till tyska och utkom i Stuttgart 1847 med titeln Ein Jahr. Jag har kunnat hitta uppgifter om ytterligare tre upplagor på tyska under 1800-talet.

1853 utkom romanen i engelsk översättning, både i New York och i London. I USA översattes den av den amerikanske författaren och uppfinnaren Elbert Perce (1831-1869). Medöversättare var den brittiske professorn Alex L. Krause. Titeln blev One year: a tale of wedlock. Översättningen som utkom i London är gjord av en okänd översättare och fick titeln The events of a year. Långt senare, på 1880-talet, skulle nya översättningar av romanen komma ut i London med titlarna Twelve months of matrimony och som tidigare nämnts, Two wives. Den franska översättningen av romanen utgavs i Paris 1858. Översättare var den franska pedagogen och feministen Marie Souvestre (1830-1905) och titeln blev Deux jeunes femmes ou Un an de mariage. I Sverige har romanen utkommit i minst sex upplagor, den senaste 1943. En utgåva från 1910 illustrerades av Jenny Nyström.

Ett år bjuder som sagt på många förvecklingar och är underhållande att läsa. Den passade också tydligen till att dramatiseras. Detta gjordes 1855 då en teaterpjäs byggd på romanen spelades på Humlegårdsteatern i Stockholm med titeln Don Juan emot sin vilja.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld

Jag har velat skildra ett författaröde som utvecklades i ett underläge dikterat av författarens kvinnliga kön. I en tid då kvinnor betraktades som andra klassens medborgare och det offentliga samtalet fördes helt på männens villkor lyckades Emilie Flygare-Carlén förena sina olika kvinnoroller som dotter, hustru och mor med en framgångsrik karriär som yrkesförfattare. Hon skapade sig ett eget rum i en tid då detta var ytterst sällsynt och ofta innebar stora uppoffringar.

Biografin är en viktig insats för svensk litteraturhistoria, och inte enbart vad gäller huvudsyftet, att förmedla kunskap om Emilie Flygare-Carléns eget liv och verk, utan även i fråga om att lyfta fram kvinnans levnadsvillkor i Sverige på 1800-talet, socialt och rättsligt och de förutsättningar som fanns att som kvinna kunna verka som författare. Dessutom lär man sig mycket om de författare som verkade i Flygare-Carléns samtid och som också ingick i hennes umgängeskrets. Säkert är många författare, som förekommer i biografin, okända för de allra flesta. Biografin är därmed en mycket allmänbildande läsning. Alla som verkligen vill förstå den svenska litteraturens utveckling, borde även känna till de nu mer okända författarna som under sin tid var mycket centrala och välkända. Så gott som allas porträtt hittar man också bland bildmaterialet i boken.

Biografins myllrande detaljrikedom är mycket givande, ju fler detaljer desto bättre när det gäller en biografi från en svunnen tid, varifrån man inte har så mycket exakt kunskap om hur det dagliga livet levdes. Lauritzen uppvisar många detaljer ur Emilie Flygare-Carléns liv genom utdrag ur brev, mantalsböcker och andra arkivhandlingar, beskrivningar av färdvägar, exakta datum för olika händelser, tidningsartiklar och utdrag ur hennes memoarer Minnen af svenskt författarlif 1840-1860 och Skuggspel. Lauritzen berättar om och citerar en intressant artikel från Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning införd 1852, som skrivits av en tysk journalist som träffat Flygare-Carlén i hennes hem och som beskrev både henne, hemmet och mötet detaljerat.

Emilie Flygare-Carléns huvudsakliga produktion behandlas, bok för bok, i kronologisk ordning. Böckernas sätts i sitt sammanhang och ges sin tillkomsthistoria. Deras handling och teman beskrivs noggrant och analyseras. Dessa kapitel, som koncentrerar sig på själva böckerna, varvas med kapitel som berättar om de olika händelserna och människorna i författarens liv. Denna tydliga kronologi och att liv och verk så tydligt kopplas samman gör biografin mycket lättöverskådlig och på så sätt lättläst.

Sorgligt är att ta del av det sätt på vilket de manliga recensenterna på 1800-talet ibland bemötte kvinnliga författare: som en sort för sig. Emilie Flygare-Carlén fick naturligtvis ofta goda recensioner, men ibland hade recensenterna en nedlåtande attityd till henne. Senare, under 1900-talet, har man sett hennes enorma arbetskapacitet som ett tecken på att hon fick väldigt mycket hjälp med sina texter av andra. Lauritzen visar på hur mycket man överdrivit detta. Viss hjälp fick hon med idéer till romaner och beskrivningar av särskilda karaktärer, som fiskare och sjömän och någon gång hjälp på traven då hon kört fast. Vad gäller hennes så kallade sjöromaner fick hon hjälp med att skriva de avsnitt som hon rimligtvis inte skulle kunna återge korrekt, till exempel hur man levde ute till sjöss på stora fartyg.

Lauritzen framhåller den enorma betydelse som Emilie Flygare-Carlén hade på sin tid i Sverige:

Vid slutet av 1860-talet var Emilie Flygare-Carlén Sveriges mest uppburna författare. Hon var ett slags diktarfurste på ett sätt som för tanken till Charles Dickens, Victor Hugo och H.C. Andersen.

När jag läst färdigt den omfångsrika biografin, hamnar jag, liksom Lauritzen själv gör i slutet av sin bok, i en svärm av frågor. Jag undrar vad som hände. Hur kunde en författare som hyllades så och var så läst och så känd och som verkade så länge, nästan skrivas ut ur litteraturhistorien? Visserligen utvecklades litteraturen bort från det sätt på vilket hon skrev, men så har det ju alltid varit. Att nya litterära stilar träder fram innebär inte att de författare som företrätt de tidigare och därmed bidragit till utvecklingen ska osynliggöras. Henrik Schück förminskade drastiskt Emilie Flygare-Carléns betydelse i den andra upplagan av sin litteraturhistoria. Han klassar ner hennes författarskap, berömmer dock Rosen på Tistelön och Ett köpmanshus i skärgården, men antyder att hennes framgångar ”hängde ihop med att hon såg mycket bra ut”. Henrik Schück var en stor auktoritet på sin tid, akademiledamot och professor i litteraturhistoria. ”Därför bildade han skola med sitt lustmord på en av 1800-talets ledande kvinnliga författare”, skriver Lauritzen, men hon är förhoppningsfull inför framtiden, eftersom en omvärdering av Flygare-Carléns författarskap gjorts på senare år och intresset för och forskningen kring hennes författarskap ökat.

Och ett viktigt bidrag till denna hennes renässans inom svensk litteraturforskning kommer säkert denna spännande och välskrivna biografi att bli.

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Äktenskap utan kärlek på prov