Det är så mycket i det nya som är lockande; hårfix och smink, prat om killar och en frihet långt bortom det Lea är van vid. Kanske extra lockande för att hennes mamma blir så upprörd när Lea fått håret tonat och blivit sminkad av Zofia inför skolavslutningen:

Vad har du gjort? sa hon. Rösten hård. Hon slickade på sin tumme, drog den över mina läppar, mina ögonlock, gnuggade bort. Lägg av, sa jag och slog undan hennes hand. Vem har gjort det? Vad? frågade jag. Ditt hår! Dina ögonbryn! Du är ett barn, sa hon. Det är jag inte alls. Om någon vet om du är ett barn eller inte, är det jag. Du är tolv år, upprepade hon. Som att det skulle få mig att förstå någonting.

Ett tidigt tonårsuppror, gränser som testas och förflyttas men hela tiden är det Jelena som leder och det går fort. Jag får ont i magen ganska tidigt; de sexuella anspelningarna och sedan mer än så i relationen mellan de två styvsystrarna får mig att vänta på att Lea ska råka riktigt illa ut. När familjen reser till Polen och byn Zofia kommer ifrån blir det än mer tydligt att även om de vuxna finns där är de upptagna med sitt och att deras värld på sätt och vis är en annan.

Jelena är provokativ och oberäknelig och mellan raderna anas en hel del. Det är en fin balans mellan vad den tolvåriga Lea uppfattar och vad hon egentligen förstår – och vad som blir uppenbart först i det efteråt där vi befinner oss.

Elin Persson skriver intensivt och suggestivt men parallellt med det obehagliga finns skimret av en annan tid och jag får associationer till läppglansreklam och idolbilder. Det är som en nostalgisk dubbelexponering av en tid i livet som sällan är någon dans på rosor men som man ändå kan sakna.

Similar Posts:

• I gränslandet mellan barn och ungdom
• Om dur i moll
• Svält och sex
• Talande tystnad
• Om livet på ett HVB-hem

Andréa bor tillsammans med sin mamma någonstans på landsbygden, där bilvraken som pappa har lämnat efter sig på gården har varit en fantasieggande lekplats. Andréas mamma kan beskrivas med två ord: deprimerad och utförsäkrad. Hon har mer än nog av att klara dagen för egen räkning och ingen energi kvar till sin dotter.

Det är lätt att känna Andréas frustration. Mamma orkar inte, pappa finns inte, pengarna räcker aldrig och möjligheterna i byn är begränsade. Andréa byter ut Anja och Pocahontas mot experiment med killar, EPA-traktorer och spritdränkta fester.

Skolavslutningen kom och jag gick inte dit. Orkade inte träffa lärarna eller Anja med hennes stolta blick och nya sandaler. Ringde Alex, sa: Kan du hämta mig. Nu? frågade han nyvaken. Nu, sa jag.

Jag läser med andan i halsen, eftersom jag är orolig för Andréa och eftersom jag vet hur oförsonlig en liten by kan vara. Du kan inte hoppa mellan Pocahontas och EPA-traktorer, utan du måste välja och sedan stå ditt kast. Andréa vet inte vad hon väljer, hon vet bara vad hon väljer bort. Det är ju någonting som drar i henne, liksom.

Tack och lov händer inget riktigt farligt. Alex är schysst och slutet bär till och med med sig hopp.

Similar Posts:

• Åka ifrån och komma till
• Hockey och meth
• Föräldraskap och förlust
• Att bli till
• En sommar i ett gränsland

Det är Zaher som kommer ny till boendet, bara 14 år. Han är försiktig och bär glittriga sandaler med strumpor i. Han har svårt att sova ensam och håller allting inom sig, tycker det gör för ont för att prata om både flykten och familjen. På boendet finns också Hamid som har vattenkammat hår och ser ut som en persisk prins. Men med en bröstkorg full av synliga ärr. Och så Ahmed som tar hand om de andra, men som också är en sådan som inte följer regler; är ute för sent och röker ibland inomhus. Ahmed vill byta namn till Adam och konvertera till kristendomen för att han menar att hans gud har lämnat honom.

Nu äter Ahmed Melatonin för att kunna somna, Sertralin för att kunna skratta och Fluoxetin för att inte falla ned i svarta hål. I hans medicinhänvisningar står det att man måste se på när han sväljer sin medicin. Man måste titta ned i det rosa svalget, be honom vicka på tungan, först till vänster, sedan till höger, sedan upp och så ned. Anteckna i rutinpärmen: Datum, klockslag, signatur.

Andra hälften är berättelsen om slutet av tiden men också berättelsen om slutet för det öppna Sverige vi förut hade. Det är tiden när HVB-hem, flyktingboenden och ja, hela gränsen stänger. Det är kanske inte så svårt att räkna ut att det inte blir ett lyckligt slut för killarna. Det är gripande och det är tragiskt. Och det är vad jag som läsare förväntar mig, det är ju vad vi alla vet sker. Men ändå så viktigt att läsa nu, i en tid där det känns som att vi accepterat Europas stängda gränser. Då är det viktigt att påminnas om att de människor som inte ges plats inte är siffror i någon statistik utan just människor.

Hur mår Ahmed? frågar Hamid. Jag vet inte, säger jag. Jag fick inte träffa honom. Varför? frågar han och jag förklarar att i Sverige måste man ibland vara släkt för att få hälsa på inom vården, till exempel mamma eller syster. Vi har ingen familj, säger Zaher. Vem ska hälsa på oss? Vi är Afghanistans söner.

Det är inte bara en gripande berättelse utan också ett gripande språk i boken. Den är skriven i scener, där varje ny scen börjar på en ny sida. Även om det är en kort scen på bara några rader. Det gör att boken också är fin att bara gå tillbaka till, att öppna en sida och du kastas in i en händelse med ett sammanhang. Varje liten scen, som en berättelse i sig.

Similar Posts:

• Om flykten och framtiden som försvann
• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• Att läsa högt om det svåraste
• Vad väntar vi på?
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?